Det var en prototyp, men vad den var vacker. Kolzak beskådade med glansig blick sitt verk. I metall hade han skapat en sorts platta, vackert mönstrad och räfflad med mönster. Något spartanskt dekorerad, men ändå vacker. Vertikala och horisontella linjer. I mitten en mindre symbol. Nu behövde han bara skapa en till, en likadan.
Planen var att skapa en metallplatta, som en sorts dekor för hans horn. Det kunde skydda hans horn, samtidigt åsamka skada om han behövde försvara sig. Eller anfalla. Den sista tanken skakade han bort, det behover skulle nog inte behövas.
"Vänta tills Ez får se..." mumlade han nöjt för sig själv. Så exalterad hans lillebror skulle bli över detta! Kol log nöjt, tänkte efter. Om han tränade hårt kunde han kanske skapa något ännu vackrare till Ezekiel. Ett halsband, kanske. Eller en hjälm. Kolzak skakade bort den tanken, trots att det tål att tänka på. Ezekiel skulle inte behöva någon rustning, för Kolzak skulle alltid skydda honom.
Kolzak satt på en platt klippblock i skogen, en skog han nästan kom att kalla hem. Ändå vägde han tanken, kanske borde han och Ezekiel dra sig vidare någon dag. Snart. Alla i skogen var inte trevliga, allt var inte som det verkade.

[uff trist startinlägg MENNNN Till Mirage! :D ]

Ett ljuvligt hummande ekade igenom den tätt träbeklädda skogen, stora rötter ringlade sig högt över marken och gav intrycket av att skogen levde sitt egna liv om än den troligtvis inte hade ändrats speciellt mycket på dom senaste årtionden. Rötter och träd som dessa hade åtminstone tagit några århundraden att forma sig.
Hummandet blev tydligare och skarpare och en blåorange individ kunde skymtas bland dom tjocka täta stammarna, ju närmare man kom den udda färgade individen så blev melodin tydligare.

Ett besynerligen udda utseende är vad hon hade, större delen av kroppen var klädd av tjocka mjuka blåa fjäll, huvudet och magen var klädd av tjock mjuk päls i en väl synlig orange färg. På huvudet bar hon ett par präktiga horn som man annars skulle se på en hjort. Ett part blåa vingar låg nära tryckt mot hennes sidor och en lång fjällbeklädd svans var topp är täckt med tjockt lager päls.
Hennes ögon var lika fel i färgen som hela hon var, irisen i en stark ceris färg och pupillerna skiftande i ljusblått och grönt. Antigen så blev man äcklad och rädd av hennes utseende eller lika fascinerad som nyfiken, var sällan hon fick möta det sistnämnda och eftersom att hon fortfarande är så pass ung så växer alla hennes kroppsdelar olika fort.

Men hennes utseende har aldrig stoppat henne ifrån att utforska sin skog, sitt hem och göra det hon älskar mest. Sjunga, låta den kraftfulla rösten fylla den vackra omgivningen. Hennes utseende kanske inte är speciellt vackert men hon hade iallafall fått en vacker sak med sig.
Hummandet blev skarpare och det tog inte lång stund så särade sig dom mörka läpparna och ord började välla ut ur den djupa strupen med ett sånt tryck att träd och grenar framför henne vek sig, trotts sina kraftiga stommar så hade dom ingen chans. Det hade lika gärna kunnat vara en kraftig storm som härjade lös, en storm gjord på en röst, sång och ord.


Mirage drog efter andan och gjorde sig redo för att fortsätta uttrycka sig när det kliade i den mörka nosen och en oro naglade sig genast fast i henne, det var en individ som hon kände av. En annan varg, paniken slet och rev i henne. Det tog några ögonblick innan hon faktiskt insåg att indviden hon kände av inte hade befunnit sig framför henne och en liten våg av lättnad sköljde igenom henne, hennes familj hade alltid varnat och berättat att hennes röst kunde skapa förödande skador ifall någon stod framför henne, inte bara en spräckt trumhinna utan grova hjärnskador eller dövhet.


[Hoppas han befann sig någonstans vid hennes sida   ]
 Röst och låt

En röst hördes. Någon sjöng. Kolzak kunde inte förneka att det lät mycket vackert, och spetsade nyfiket på öronen. Misstänksamhet lurade dock, tänk om det var en fälla?
På tysta tassar hoppade han av klippan och började söka sig fram mellan trädstammarna, följde ljudet av sång.
Sången avbröts efter en stund, men vid det laget hade Kolzak hittat vad han förmodade var dess källa. En tik, märkligt färgar i starka toner. Ett par fjälliga vingar dekorerade hennes skuldror, och hjässan pryddes av ett par horn. Kolzak blinkade förvånat innan han trädde fram i ljuset, varsamt.
"Var det du som sjöng?" frågade han med en vänlig ton. "Det var väldigt fint."

Hon var så uppe i sin oro över vad den främmande hanen, var han okej eller hade hon råkat skada honom. Oroligt trampade hon lätt på plats och märkte inte alls hur han kom närmare och närmare, vem som helst hade kunnat vandra upp till henne och sätta sig lugnt bredvid innan hon skulle upptäcka nå.
-Var det du som sjöng?
Mirage ryckte till och såg emot den röda hanen som hade trätt fram. Nästan oförskämt stirrade hon på honom innan det klickade att detta var den okända doften och av vad hon kunde se så såg han oskadd ut. Ett litet leende sprack fram och den långa svansen svepte snärtigt till och hon nickade glatt, sänkte blicken och huvudet i en hälsning.
-Det var väldigt fint.
Det kröp lite i kroppen när orden nådde dom pälsbeklädda öronen och en brännande känsla spred sig igenom hela kroppen.
"T-tack." sa hon med en mjuk ton och såg upp emot honom och kände hur heta hennes kinder och hos hade blivit.
Det var väldigt sällan hon fick höra gott om sin röst, mestadels för att det var få som faktiskt hade hört henne sjung. Med ett sånt tryck som utan problem skulle eka igenom skogar och fält så sökte hon sig oftast upp i luften där risken att skada någon är väldigt låg.

Tiken tackade, verkade lite oförberedd på Kolzaks ankomst. Han harklade sig hastigt, kände sig lite till besvär. Kanske han borde gå?
"Förlåt, det var inte meningen att tränga mig på."
Kolzak drog lite på ena mungipan, insåg med ens att han inte hade presenterat sig.
"Jag heter Kolzak," sa han efter en stund. Han stod kvar där han stod, ville inte riktigt röra sig närmare. Han såg fascinerat på tiken, hon var något större än honom själv. Färgerna stack nästan i hans ögon, och undrade nyfiket om hon använde sig av någon sorts kraft för att vara så färgstark.
"Vad är ditt namn? Om jag får fråga."

"Åh nej nej, jag märkte bara inte att ni kom. Var så orolig att jag hade gjort dig illa." det var någonting med hannen som gjorde att Mirage ville att han skulle stanna, iallafall en liten stund till.
"Det gör mig bara glad." sa hon lättnat och tog några steg närmare hannen som pressenterade sig som Kolzak.
"Trevligt att träffa dig Kolzak, mitt namn är Mirage." hon kunde inte hjälpa det men ett doft klickande kurrade djupt bak i hennes hals och hon log brett samtidigt som den håriga svansspetsen tippade nöjt fram och tillbaka.

Kolzak gav tiken en oförstående blick. Vad menade hon, att hon var orolig att hon gjort honom illa? Misstänksamt lät han blicken löpa över hennes ansikte. Han hade råkat ut för mycket, och var nu mer varsam runt främlingar.
I vilket fall presenterade sig den färgglade som Mirage. Kolzak gjorde en lite osäker min, rädd att han skulle uttala namnet fel.
"Trevligt att träffas," log han. Tiken, Mirage, gav ifrån sig ett klickande, kurrande ljud och Kolzak kunde inte låta bli att tänka på ödlor. Hon var allt lite reptil-lik.
"Vad menar du med att... du var orolig att du hade gjort mig illa?"
Han kunde inte skaka av sig de orden och såg på henne oförstående. Var det något med hennes sång?

Leendet växte sig större och hon såg emot Kolzak med ett livligt uttryck. Det var inte fören nu hon faktiskt tittade på honom och granskade den härligt röda pälsen, hans mörka horn och ljusa ögon, även hans korta lilla svans fångade hennes intresse för ett ögonblick.
Det mjuka bubblande klickande slutade och dom orangea ögonen spetsades emot honom och hon tippade huvudet lite på sida för att sedan räta på sig och sätter sig ner.
"Min röst är inte som alla andras. Pratar eller sjunger jag för högt och någon står framför mig så kan dom skadas." Skamset såg hon ner i marken och suckade tungt.
"Men jag lär mig att kontrollera det, så gott jag kan."

Mirage förklarade att hennes röst var speciell. Kanske var den hennes kraft? Om hon sjöng, eller pratade för högt, så kunde någon skadas. Kolzak förstod dock inte exakt hur man skadades, angrep hennes röst ens hörsel? Han hade aldrig hört om någon sådan förmåga tidigare.
"Oj, det låter..." Kolzak visste inte riktigt vad han skulle säga. "Du får se till att hålla en låg ton då, heh."
Han log lite stelt åt sitt dåliga försök till humor och gav henne en ursäktande blick. "Vad gör du här ute, förresten? Bor du här?"

Hon lyssnade på Kolzak med skarpa öron och ett mjukt leende och det reptillika klickandet började om men med en mjukare känsla.
-Du får se till att hålla en låg ton då
Mirage fnittrade till och log brett för ett ögonblick.
"Jag bor här i närheten med en större flock, men det börjar bli lite... trångt." Hon ställde sig upp och fällde försiktigt ut dom stora vingarna och innan hon hann spänna ut dom helt så kom ett träd i vägen och en liten suck hördes och hon vek in vingarna igen.
"Vad gör du själv här?"

Tydligen bodde Mirage här i närheten, med en större flock. Börjar bli lite trångt? Kolzak såg hur Mirage demonstrativt sträckte ut vingarna. Vingspannet var oerhört brett och hon blev om möjligt ännu större när hon sträckte ut dem. 
"Det... kan jag förstå," svarade han med ett lågt skratt. Han funderade på vilken flock hon kunde tänkas tillhöra. Fanns det ens en annan, stor flock här? Kolzak visste inte. Han kände bara till Lomodia, men de var ju en flock Silannis. Konfunderat släppte han idén att denna drakarghona tillhörde Lomodia.
Vad gör du själv här?
"Jag bor här, tillfälligt," svarade han. Han visste inte ens om det var tillfälligt, längre. Han och Ezekiel hade tänkt i trakten ett bra tag, kanske skulle de stanna här ett tag till.
"Vilken flock tillhör du? Om jag får fråga," han gav henne en undersökande blick. "Jag har bara hört talas om Lomodia i dessa trakter."

[När en jätte ödla växer upp bland pluttvargar och är själv gigantiskt och kan mer eller mindre mosa dom med att vända på sig i sömnen ]

Mirage lös upp när han berättade att han höll till här i skogen, om än inte permanent så visste hon att det skulle kunna ge henne en chans att se honom igen. Dock så verkade han känna sig lite obekväm i hennes tillvaro och hon visste inte riktigt hur det skulle kunna vända. Då slog det henne. Platsen av frid hon har funnit lite längre in i skogen, väl dolt under tjocka klättrande rötter. Kanske kunde hon ta honom dit och visa, om han nu ville det.
När Kolzak frågade vilken flock hon kom från så skrattade Mirage till lite nervöst och visste inte riktigt var hon skulle ta vägen om hon berättade att hennes hem och familj bestod av små små vargar med vingar likt fjärilar.
"Det kommer låta lite konstigt med det är Lomodia som är mitt hem och där jag har vuxit upp." hon pratade om sin familj och hem med stolthet och kärlek, dom må vara väldigt olika men alla hennes minnen, skratt och kärlek kommer från dom.

Ett nervöst skratt. Sedan bekände hon att Lomodia faktiskt var hennes hem, där hon vuxit upp. Kolzak blinkade storögt, kände sig lite dum som inte kunnat gissa att den enda, egentliga flocken i området, var hennes hem. 
"Förlåt, jag menade inte..." 
Han suckade och gav henne en ursäktande blick. "Det är inte alls konstigt. De verkar trevliga. Det låter som en fin familj."
Ordet familj smakade alltid så bittert på tungan. Kolzak tänkte jämt på sin egen. Lite för ofta, kanske. Men han saknade dem så, och oroade sig konstant att den saknaden inte var återgäldad. I Mirages röst fanns där att finna stolthet och kärlek, när hon talade om sin familj.
"Är det de som lärt dig att sjunga så?"

"Åh nej nej, du behöver inte be om ursäkt." Mirage tittade mot honom med en lugn blick och log lite lätt.
"Det är inte direkt så att man kopplar någon som mig till en flock av små vargar med vingar och fiser älvstoft som förmåga." hon älskade sin lilla jätte familj men kunde inte låta bli att lätt skratta vid tanken på att hon är en del av dom. Visste hon hade också vingar men var dubbelt så stor och om man tittade ordentligt på henne så kunde man tydligt se att det fanns mycket att växa i.
"Dom är fin och hjälper till mycket med det mesta här i Ötamon och kring Templet. Men det är inte dom som har lärt mig, det är mest en självlärd grej då jag inte vill skada någon." sa hon med en axelryckning och reste sig upp.
"Får jag visa dig någonting?" Mirage lös upp lite grann vid tanken att ta honom till den gamla undangömda platsen bland rötternas spriallikna djup.

Kolzak nickade med ett litet leende, skrattade kort åt hennes kommentar. Det lät ändå som att hon älskade sin familj.
Mirage förklarade vad Lomodia sysslade med i trakten, men att hennes sång var något hon lärt sig själv. Han nickade. Så hemskt, att ha en destruktiv röst. Kolzak kunde ändå i viss mån styra sin kraft. Det krävde snarare ansträngning att använda än hålla i skymundan.
Får jag visa dig nånting?
Kolzak spetsade nyfiket öronen och fick en äventyrlig glimt i ögonen.
"Ja, självklart," log han och gick fram mot henne. "Vad är det du vill visa? Du måste ju känna till mycket om Ötamon som bott här hela ditt liv!"

Hon rörde sig mjukt och försiktigt bland dom tjocka slingrande rötterna, hoppade över och kröp under. Det blev tätare och tätare runt om dom. Vid några tillfällen såg det nästan ut som att Mirage inte skulle kunna ta sig längre men hon visste alla små knep och knop för att ta sig dit det var behövligt.
"Det är väldigt få utanför Lomodia som vet denna väg, för dom allra flesta så ser det ut som en igenväxt återvändsgränd." små intressanta mönstringar och symboler började dyka upp på vissa av träden och rötterna dom passerade, började med någon enstaka men ju närmare dom kom desto fler blev dom på dom träd dom klädde.
Plötsligt stannade hon upp och såg emot Kolzak med en allvarlig blick och ställde sig för den lilla igenväxta stig som befann sig framför dom.
"Du måste lova att aldrig visa någon denna väg du just gått, vi befinner oss på helig mark just nu och Lomodianer tar inte vänligt på dom som bryter ett löfte."

Kolzak följde Mirage bland träderna, de slingrande rötterna. Trots att han befunnit sig i Ötamon en tid var det alltid lika fascinerande att upptäcka nya platser i skogen. Fascinerat begrundade han de små snirkliga mönstringarna på träden och rötterna. Fler och fler uppenbarade sig, och Kolzak hade gärnat stanna för att inspektera dem alla nogrannare. Samtidigt brann nyfikenheten för vad det nu var Mirage tänkte visa. Så stannade hon upp, och Kolzak gjorde likadant. Mirage sa att han inte fick visa för någon, och Kolzak ruskade snabbt på huvuudet.
"Jag lovar! Jag ska inte berätta eller visa för någon," lovade Kolzak ärligt. Han blev nu litet nervös, om det var så hemligt kanske det inte var rätt för ens honom själv att se?

Mirage tittade en stund på honom innan ett leende sprack upp och hon fortsatte framåt. Dom behövde inte gå många meter fören ett stort gigantiskt träd trädde fram framför dom och den draklika honan stannade upp och granskade det stora trädet framför dom. Dess rötter ringlade sig som havets mjuka vågor och hon såg bak emot Kolzak med ett mjukt leende och fortsatte framåt. 
Under en större rot fanns det en liten mörk ingång där dom kunde  ta sig in, den var inte för dom större individerna och Mirage fick gräva lite och sträcka ut sig för att kunna ta sig in i trädets ihålighet.
Väl innanför trädet var dess innandöme helt borta och en strimma ljus lös vagt in från trädets topp. Väggarna innanför trädet var täckt med symboler som dom har sett tidigare men nu var det hundra, om inte tusentals om dom. Det var svårt att förstå hur stort det egentligen var innanför trädet men Mirage skulle utan större problem kunna sträcka ut vingarna ordentligt.
"Det sägs att denna plats är skapt av Moriko, en av hennes viloplatser. Men det sägs även att om en bön går i uppfyllelse så kommer denna plats att försvinna och återskapas någon annan stans i Ötamon."

[SEG! ]

Kolzak följde henne tyst, men det visade sig att de inte behövde gå särskilt långt. Stigen ledde till ett gigantiskt träd, och Kolzak såg hänfört upp mot de praktfulla grnearna. Han stannade upp när Mirage gjorde det, studerade tyst de väldiga rötterna som slingrade sig.
Under en av rötterna fanns en öppning, väldigt liten. Kolzak trodde inte att de faktiskt skulle gå in, så när Mirage grävde lite och ålade sig in bet han sig i läppen. Skulle han verkligen få plats? Efter några om och men ålade även han sig in. Nyfikenheten tog överhanden, han ville så gärna se vad som fanns på andra sidan!
Och där. De gick in i själva trädet. Det hade Kolzak inte kunnat ana. Trädet var så stort att de fick plats, och den enda ljuskällan var det som kom in från trädets topp. Symboler täckte trädets inre vägg. De liknade de som Kolzak sett tidigare, men nu många, många fler.
Han lyssnade hänfört till hennes historia. Att platsen var skapt av Moriko, och var en av hennes viloplatser. Och att om en bön går i uppfyllelse så kommer denna plats att försvinna och återskapas igen någon annan stans i skogen.
”Jag... det... wow,” var det enda han klumpigt lyckades få ur sig. Han studerade ivrigt och nyfiket varenda symbol. ”Är det verkligen Morikos viloplats?” frågade han, mest för sig själv. ”Det är så vackert.”
Kolzak såg till Mirage, med en allvarlig min. ”Jag lovar på allt som är dyrt och heligt att jag inte kommer berätta om det här stället för någon.” Inte ens för Ezekiel.

Hon såg emot honom och log mjukt. Det var någoting med den röda hanen som fick henne att lita på honom och visste att denna plats var i säkert förvar med honom.
"Jag vet." sa hon bara med en lugn stämma.
"Förresten jag måste få fråga." dom ljusa pupillerna tittade nyfiket emot Kolzaks lilla 'svans' och hon tippade huvudet lätt på sida. Det var första gången hon såg en varg med en liten stump bak på rumpan. Inte för att hennes svans var något bättre, lång och kal med en tofs längst ut.
"Har den alltid varit så?" hon menade inget illa men var bara väldigt nyfiken på det hela. Hur det fungerar, om den fungerar som en vanlig svans eller om det är någonting magiskt över den lilla stumpen. Kanske var den lite sen i växten.

Förresten jag måste få fråga.
Nyfiket spetsade Kolzak öronen och såg mot henne, och han noterade att hon studerade hans svans. Kolzak vred huvudet bakåt. 
Har den alltid varit så?
I Kolzaks familj hade de allra flesta haft en sån svans, så han trodde att det var normalt. Men efter att ha rest runt lite, och infunnit sig i Måntemplet, hade han insett att det knappast var normen.
"Jaaa," medgav han generat och skrattade till. "Den har alltid varit så."
Blicken vändes mot tiken, och han synade nu hennes utseende. Hon var också märklig till det yttre. Färgstark. "Har du också varit.. så? Fjällen och det alltså."

Leendet blev bara bredare och hon satte sig ner bredvid Kolzak.
"Det kanske låter lite konstigt, men jag tycker att det klär er. Har bara sett en kort liten svans förr, på min kusin Tzar. Han retade en ekorre som gick till attack och bet av svansen." hon fnissade lite grann och såg upp emot trädets topp och njöt av den stilla luften runt om dom.
"Hela flocken tyckte det var lite roligt och än idag skrattar vi åt det, även hon själv."

- Har du också varit.. så? Fjällen och det alltså.
Mirage såg lite snett på honom och satt tyst i några ögonblick och funderade på hur hon skulle svara.
"Så länge jag minns, det var en präst från Templet som lämnade mig hos Lomodia och min familj. Är nog därför jag inte ser ut som någon ur flocken." hon hade ett väldigt speciellt utseende, starka sprakande färger i både päls och fjäll. En lång reptillik svans och horn lite överallt. Vingarna gjorde nog inte saken bättre för den delen.

Kolzak lyssnade på hennes berättelse, nickade och log. Personligen tyckte han det lät lite läskigt att få svansen avbiten av en ekorre, men han förstod att Mirage och hennes familj nog hade en annan sorts humor.

"Åh," fick han ur sig när Mirage förklarade sitt udda utseende. "Vet du var de kom ifrån?"
Kolzak vinklade öronen bakåt och såg sig om. Ezekiel måste nog undra vid det här laget var han tagit vägen.
"Jag tror jag måste återvända till min bror... men vi kan väl gå tillbaka tillsammans?"

[dags att börja röra sig mot ett avslut kanske? :D]

Mirage funderade en liten stund och skakade på huvudet.
"Har pratat med min mor om det och hon tror jag kan ha drakarg i mitt blod. Att det är därför jag har dessa blåa fjäll och horn." hon tittade lite på sin långa svans och man kunde höra att hon var lite besviken på sitt utseende. Nog hade hon drömt om att få se ut som dom andra i flocken men hur mycket hon än önskade så hände inget, inte heller hade Gudarna hört hennes önskan. Kanske var hon helt enkel menad att se ut som den fula skapelse hon var.

Med ett litet leende nickade hon förstående och började röra sig emot trädets mynning.
"Ifall du och din bror någon gång behöver skydd eller hjälp så kan ni komma hit eller leta upp min flock. Dom må vara små men underskatta aldrig en Silanni och speciellt inte flera stycken."
Såg man en Silanni i Ötamon så var dom sällan ensamma och höll sig alltid nära varandra om än dom var svåra att se.

Mirage kröp igenom den täta ingången och sträckte på sig så fort hon hade lyckas lirka ut den breda fjälliga rumpan. Sträckte upp en av vingarna och kliade lätt med hornen på den läderlika ytan.

Drakarg. Kolzak nickade. Det hade han också flytande i sina ådror. "Jag med," instämde han leende. Hornen och betarna kanske var vad som avslöjade den detaljen.

De rörde sig ut ur trädets öppning och Kolzak välkomnade solstrålarna som sken över honom. Mirage talade igen, erbjöd hjälp från sin flock. Hjälp från Lomodia. Det lät inte så illa. Han log brett åt det, nickade ivrigt.
"Åh, menar du det?" log han. Svansstumpen bakom honom viftade, ett tecken på uppriktig gläjde. "Tack, det betyder mycket."

Han såg över  henne. Det var en udda vän han mött på chans i skogen, men han var glad. "Vi ses väl igen någon dag, Mirage?"