Det var ovant att flyga… Varför var det ovant att flyga? Flera gånger hade han på något sätt fått sig själv ur balans och störtat mot marken. Detta resulterade i att han höll sig någorlunda nära marken när han tog sig bort from Eldskogen. Aro hade sett sig om över axeln flera gånger. Kände en viss dragningskraft komma från skogen han lagt bakom sig. Det var där han dog. Men på något sätt lever han ännu. Rösten han hört, rösten som ankrat honom i livet hade haft en otroligt stark påverkan på den unga vargen. Något hos honom var för alltid förändrat. Aro kunde bara inte sätta tassen på vad. Och varför är han så törstig? Det känns som att sammandrabbningen med de två eldtikarna torkat ut honom.
När han drattat i backen för femtioelfte gången gav han upp och bestämde sig för att gå till fots. Där han tidigare haft öppna blödande sår över kroppen kliade det nu oerhört, det känns som att han ska bli galen. Aro sätter sig ner och kliar sig frenetiskt i sidan, under armen, med ena bakbenet. Klorna möter inte mjukt päls utan ger ifrån sig raspande ljud mot hans skinn. Aro stannar i rörelsen… övertalar sig snabbt om att han hör i syne och fortsätter klia. Resultatet är detsamma. Oförstående vrider Aro på huvudet. Synen han finner kan inte stämma… Han reser sig upp och ruskar på huvudet. Så fäster han blicken åter på sidan av sin kropp, viker in frambenet under magen för att se bättre. Sidan hans är inte längre täckt av päls den är… täckt av något annat. Vad i hela Duraneirs härlighet kommer det där ifrån. Har han blivit så bränd av elden att skinnet stelnat? Men skinnet där har en underlig glans och… det är inte bara sidan. Frambenen också. Aro ser ner på sina tassar och vet inte riktigt vad han ska tro. Han steppar på stället.
”Jag drömmer… Jag drömmer jag drömmer jag drömmer.”
Aro biter sig i benet. AJ! Det gör ont. Han drömmer inte. Han är vaken och han lever… Eller gör han det? Kanske är det här andra sidan? Men… Nej, den vinglösa eldtiken dog inte och hon var fortfarande där. Hon sköljde han bort med vattnet.
 
…
 
Vattnet? Ehe… Aro skrattar för sig själv. Han sköljde bort eldtiken och hennes eld med vatten. Hur skulle det gå till? Allt var kanske trots allt bara en väldigt hemskt mardröm.
Men… rösten hade varit så äkta. Den hade sagt att han skulle leva för att han vill leva och… vad hade den kallat honom sen?
 
Son av himmel och hav.
 
Aro är en son av månen… En son av Duraneir. En son av himlen… men hav? Aro skrattar igen och skakar på huvudet. Det måste vara hallucinationer och mardrömmar och galenskap allt på samma gång. Unghanen sätter sig ner och smackar med tungan. Han är förfärligt törstig. Borde verkligen finna vatten snart. Han lägger den långa svansen om tassarna medan han funderar på vart han bör bege sig. Den långa pälsen kittlar honom inte längre som den brukar, istället känns det hårt och mjukt på samma gång mot hans tår. Aro blinkar några gånger men fortsätter stirra rakt fram. Så tar han ett djupt andetag.
”Det var bara en dröm.” så andar han ut igen och sänker blicken och ser på sin svans.
Aro hoppar flera meter upp i luften av överraskning och chock.
”WHÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!” utropet undslipper honom ofrivilligt och han landar klumpigt och benen viker sig under honom. Med ett ouuff är Aro en sprattlande hög av långa lemmar innan han reser sig upp igen. Han placerar svansen vid sin sida så han kan ta sig en ordentlig titt på den.
”Vad i hela Duraneirs silverglittrande paradis?!” Det är inte hans svans men den sitter fast på bakdelen. HANS bakdel. En fisk! Han ser ut som en fisk! Hur i hela har det här gått till? Nog är han tacksam för att han fortfarande lever… om det är det han gör men… EN FISK??? Aro säckar ihop på marken. Det kliar förfärligt och han försöker åter klia sig i sidan, under armen. Samma raspande ljud som resultat.
”Jag behöver doppa huvudet i kallt vatten!” Aro reser sig upp igen och ser sig om, lägger först nu märke till terrängen. Han befinner sig i en sprudlande lövskog, helt olik den så kallade Eldskogen som för inte så länge sedan stod i brand. Aro ryser av minnet och börjar gå. Förhoppningsvis hittar han en bäck snart. Han är så törstig.

[Pax till Zara och Kreft!]

''Kan jag intressera dig av min nya kryddblandning? Den består av örter såsom rosmarin, dragon och persilja, blandat med en hint av starka peppar. Den lämpar sig väl till ljusa magra kött skulle jag personligen säga'' föreslog Auron till en av de byteshandlarna som hade fångat hans intresse med sina varor. Han skulle verkligen behöva den där smultronplantan, hans egna hade börjat bli så gammal att de sista skördarna varit väldigt undermåliga. Dess senaste sticklingar och frön hade inte ens velat ta sig i jorden.
Efter en del kompromissande så lyckades han till sist byta till sig smultronplantan till ett ganska högt pris av två uppsättningar kryddor och en träslev, men han hade inte så mycket till val egentligen. Nöjd, men med en något bister känsla, så placerade han försiktigt plantan i en av väskorna innan han fäste väskan uppe på ryggen igen med hjälp av kraften. Det fick räcka nu. Besöket i Yanamore hade varit relativt givande, han hade bytt till sig det han verkligen behövt men hade fått slut på sina egna varor fortare än han önskat. Det hade börjat bli dags att dra sig hemåt igen, så att de nya plantorna skulle kunna sättas ner i hans trädgård.

Han hade inte hunnit vandra särskilt långt innan ett gällt skrik i närheten fångade hans uppmärksamhet. Han stannade upp och försökte avgöra varifrån ljudet kommit, men behövde inte fundera särskilt länge innan samma röst fortsatte tala. Röstens tonläge var vad som fick honom att gå vargen till mötes, för det lät inte alls som att främlingen var okej.
Hans blick föll efter en stund på en mörk bevingad hane med en lång fiskliknande svans, eller stjärtfena.
''Hej, ursäkta, var det du som skrek?'' frågade han och stannade upp en bit ifrån hanen för att inte verka alldeles för fientlig. Han var väl medveten om hur lätt hans utseende kunde misstolkas som skrämmande och hotfullt. ''Hur är det? Något jag kan hjälpa dig med?''. Han kunde bara inte lämna hanen innan han försäkrat sig om att han var åtminstone säker, men helst okej.