"Åh. Stackars lilltösen," mumlade han lågt. "Lÿs..."
     Fyndet hade varit en chock. Den ljusa, lockiga pälsen och det näpna ansiktet var omisskännliga, trots smutsen. Bael hade suttit vid hennes sida länge, med en tomhet han inte känt på länge. Inte sen han gått miste om Relianne. På något sätt var detta värre. Att förlora ett barnbarn. Ett barn... vad skulle Molok och Nomë säga? Det kändes omöjligt att göra något, att agera. Hur skulle han berätta? Hjärtat var en sten i hans bröst, hårt och kallt, och ibland slet han blicken från henne för att tomt stirra ut över landskapet med blanka ögon.
     Men under tiden han var vid hennes sida noterade Bael några detaljer som fick hans blod att frysa till is. Där fanns inget blod runt platsen, och när han försökte spåra dofter från mördaren fanns där inget spår att fina. Något var dessutom fel med Lÿs skick. Det var som att hon var helt tömd på blod.
Det kunde bara betyda en sak, och det innebar stor fara.

Det kändes svårt att lämna henne ensam, det var som att han övergav henne. Hon var så liten. Men han behövde hitta och berätta vad han hittat för familjen, för Molok och Nomë, så de kunde begrava henne ordentligt och vara på sin vakt. Det han kunde göra var att lämna en vit blomma på hennes hjässa. "Jag är snart tillbaka. Oroa dig inte. Du ska snart få vila."
Att vända och gå, lämna Lÿs ensam i gräset var det svåraste han någonsin gjort.
     Så när Bael väl fick tag i Bambra tog han henne åt sidan för att diskutera i enrum. När han med tungt hjärta berättat att han hittat Lÿs kropp hade Bambra föreslagit en promenad. Bael, som gärna ville få det svåra överstökat med en gång, tvekade till en början men medgav sedan att det kunde hjälpa honom rensa tankarna.
"Hon hade inget blod kvar," förkunnade han, rösten låg och allvarlig medan de gick sida vid sida. "Bambra, jag tror att en vampyr rör sig i närheten. Jag vet inte vad annars som kan ha gjort det här. Vi behöver hitta Molok, nu, och berätta allt. Jag vet bara inte hur..."

[Bambra<3]

Hennes pappa hade hittat Lÿs.
Hennes pappa hade hittat Lÿs och sen hade han, tacka gudarna, hittat henne först av alla. Bambra undvek aktivt att leta där hon visste att Lÿs låg, ville inte vara den om 'hittade' henne, men hade ändå svårt att inte återkomma till att stryka runt där i periferin. Något drog henne ditåt, om det var skuld eller nyfikenhet eller bara hennes gamla goda talang för att sabotera för sig själv var oklart.
Bael hade tagit henne nära och nästan viskat när han berättade. Det märktes att han var berörd, även om man kanske behövde känna honom för att se det tydligt. Det störde henne. Det störde henne att hon kände honom bra nog at se att han var påverkad, och det störde henne ännu mer att han hade mage att bry sig. Vem var han att låtsas som att han var nån sort familjefar? Att han ens tillåtits komma in och ta en del i valparnas liv provocerade henne något enormt. Men Molok hade alltid varit den svagaste av syskonen, den som av någon oklart orsak höll kvar vid en tillit till deras far. Bambra avskydde det, men just nu skrämde det henne mer än något annat. För det innebar att det fanns en risk, en ganska stor risk, att han skulle tro på Bael över henne. Att han skulle börja vända misstankarna mot en vampyr, en av hennes vampyrer eller till och med hennes själv. Det kunde inte tillåtas.

Hon studerade sin pappa noga medan de promenerade. Försökte avgöra om han var genuin eller om an försökte manipulera henne till att erkänna. Om han redan visste att det var hon som gjort det eller om han verkligen var dum nog att fatta att en vampyr som röre sig i närheten dödat Lÿs utan att ens reflektera över att det kanske var vampyren direkt bredvid honom.
"Jag träffade en i Lövskogen tidigare, när jag letade."
Det var inte en lögn. Men inte relevant. Hon försökte bara dra ut på tiden. Få Bael att gå några steg till, och sen några steg till utöver det. Längre bort från familjen. 
Det var tydligt att hennes försök att dölja en vampyrs inblandning inte var lyckade så därför kunde hon inte låta en till kropp dyka upp med samma kännetecken.
"Men är du säker på att det var en vampyr? Det kan inte bara ha varit blodförlust efter en strid? Så vanliga är vi inte, det skulle vara en kosmisk otur om hon också... Om hon.."
Bambra tystnade och såg ner på marken framför sina tassar.
"Jag.. Jag kan inte fatta att hon är borta... Död."
Det var med stor ansträngning som hon frammanade tårar nog att göra ögonen blanka. De var nästan framme vid Mardouf.

"Nä, är inte säker," svarade han med en tung suck. Han förstod inte heller att Lÿs bara var borta. Det kändes som om Bael varit i kontroll över i stort sett allt som hänt i hans liv, förutom Reliannes död. Nu blev han påmind om det svåra i en förlust.
     "Men.... hon hade inga sår, där var inget blod på platsen. Hade det varit blodförlust från strid borde det varit fler saker som tydde på det. Allting var så... jag vet inte. Rent. Stilla."
     Bael övervägde inte för ett ögonblick att det kunde vara Bambra. Han lekte inte ens med tanken, för det kändes för sjukt för att vara sant. Och skulle tanken ändå leta sig in i Baels huvud, skulle skammen komma krälande efter. Hans egen dotter, Lÿs faster... Hon skulle aldrig göra något sånt.
     "Hon dog ensam," suckade han, blicken tom och slött vilande på Mardouf som breddade ut sig framför dem. "Svek henne." Den väldiga ravinen som klöv landskapet i tu, som splittrade Numoorislätten och låg som ett stort gapande sår. Vad gjorde de här? Molok var inte här. Bael stannade. Han kunde känna de starka vindarna från Mardouf djup.
     "Vad gör vi här?" mumlade han, aningen disträ. Allt som virvlade i hans huvud var Lÿs, och orden han försökte formulera redan nu. Molok, din dotter är död. Jag beklagar. Inget lät rätt.
   "Är helt disträ, begriper inte ens vi gått hela vägen till Mardouf. Vi vänder. Molok behöver veta, vi behöver begrava henne..."
     Bael vände ryggen till Bambra, vilket blev hans stora misstag. Men han tänkte inte att det kunde vara något farligt. Vad hans dotter planerade. Det var först när han kände hur vinden skiftade runt Bambra, och hur en skugga föll över honom, som han fick en plötslig och kall insikt.
     "Bambra—"
Men vid det laget var det för sent.

Trotts hennes uppvisade sorg försökte inte ens Bael trösta henne. För upptagen med sig själv som vanligt. Hur kunde han till och med få Lÿs död att handla om honom? Hur var det möjligt att vara så egocentrisk?
Ilskan som väcktes  i henne då fadern vände sig om bort från hennes tårögda gestalt gick inte att beskriva. Den var ett urtidsmonster som steg upp inom henne, fick ögonen att glöda röda och de vassa tänderna att blottas. Allt utom faderns bultande puls försvann för henne och hon kastade sig över honom. Hörde hur hans hjärta hoppade över ett slag då han insåg vad hon gjort, vad hon skulle göra. Men han hann inte reagera innan hennes tänder hittat hans hals.
Girigt slukade hon hans blod, hans livskraft. Men hon kunde inte låta hans död vara för uppenbar, hur gärna hon än hade velat tömma honom på varje droppe. Istället släppte hon så fort blodförlusten kunde antas ha försvagat honom tillräckligt och anföll hans vingar med häpnandsväckande hastighet. Det krasade då hon bet tag om dem och ryckte och slet som vettvillig, tills de både brast och hoppade ur led.
Fadern hade varit en bra krigare en gång i tiden, men han var gammal nu, och ingen hade en chans emot en vampyr. Det var förvånansvärt enkelt att åter koppla ett grepp om hans nacke och tvinga honom bakåt, ut mot stupet. Gutturala morranden lämnade dem båda då de balanserade på kanten.
Hon hade så mycket hon ville säga honom, så mycket hon velat spotta i hans ansikte i den här stunden, men det fanns inget utrymme. Hon bara tvingade honom över avgrundens brant, och släppte taget.

Hon hade dödat Lÿs trots allt.
Det var svårt att kämpa medan livet sögs ur en. Ändå ville Bael tro att han åtminstone försökte. Vingarna flaxade vilt, och striden blev en dans som han inte styrde, hans strup inlindad i blod och tänder. Runt dem virvlade bruna fjädrar som fångades upp av vindarna som steg ur Mardouf.
     "B-BAMBRA— BAMBRA! SLUTA," kraxade han, varje ord korthugget och gurglande av blodet som vällde upp i hans hals. Det var ett under att han kunde ödsla sitt sista andetag på så många ord.
Men så hade talet aldrig varit Baels problem heller. "VAD TAR DU DIG TILL, JAG ÄR DIN FAR! JAG ÄR-"
Han krafsade och klöste, sprattlade och försökte vrida sig loss ur hennes grepp, men styrkan rann ur honom lika hastigt som livet själv. När döden inom nästa hjärtslag blev uppenbar vidgade han sina bleka ögon. Nej, nej, nej, kan inte dö än, kan inte dö, vill inte dö!
     Aldrig att ni tar mig till Chaibos! Dör hellre än låter de mörka grottorna sluka mig! Tänker inte dö, tänker inte dö, tänker inte dö!
Greppet om hans strupe släppte, och då dunsade Bael hårt till marken. Men istället angreps hans vingar, och de krasade smärtsamt mellan Bambras starka käkar. 
     MOLOK ville han skrika ut i luften, kalla på sin son som var långt, långt härifrån och aldrig skulle göra. Allt han kunde pressa fram ur sin sargade strupe var ett väsande "Molok, hjä-"
Hon tog tag i honom igen, i nacken, och nu kunde Bael inte kämpa längre. Istället skrattade han hest, garvade som en vettvillig medan Bambra släpade honom mot avgrunden.
     "Bambra, dotter min," kraxade han, oförmögen att kämpa emot. Avgrunden, kanten till döden kom närmare. Bael kunde inte hantera det.
   "Hahahaha, min enda dotter blev min död. Borde ha vetat, jag borde ha vetat! Du var ett misstag. Mitt största. Borde aldrig litat på dig. Vet du varför?"
Blod rann ut ur Baels hals, ur hans mun. Hans synfält började krympa av växande skuggor som tycktes treva sig från hans periferi och mot mitten.
     "För att du är precis som jag."
I nästa ögonblick föll han. Det var en hisnande känsla, känslan av att falla och utan att kunna låta vinden fånga upp honom, utan att glida på luften, känna trycket under sina vingar och vara helt viktlös. Nu var han en tung, kompakt kropp, en värdelös kropp av brutna ben, blod och kött, som snart skulle vara tillintetgjord.
     Död. Död, död död. Bael skrattade som en galning medan han föll, ett skratt som hördes länge medan marken och floden på botten närmade sig i en rasande fart.
Sedan föll tystnaden som en lugnande våg från havet mot stranden, och allt blev stilla.

Det gick ofattbart snabbt, ena sekunden var hennes pappa där och luften var fylld av morr och lösa fjädrar och i nästa var han borta. Hon stod kvar vid kanten och såg honom falla. Hörde hans skratt, hörde det försvinna i vindens brus och såg honom bli inget mer än en liten prick lång där nere.
Det var så tyst, så tomt. Hon andades inte, hade börjat förlora den vanan.
"Jag vet."
Svarade hon honom tillslut, långt efter att hans öron inte längre kunde höra. Hon var precis som honom, för att han och livet hade gjort henne sådan. Men en sak var annorlunda, medan han hade nått sitt slut så var hon odödlig. Han skulle ligga där på Mardoufs botten och ruttna men hon skulle aldrig dö.