Tidsuppfattning hade kanske aldrig varit en av Duvas starkaste sidor, men det krävdes inget geni för att räkna ut att det hade gått lång tid sedan Bambra, Blair och de andra lämnade templet. Många dagar. Inte för att Duva på något sätt hade suttit sysslolös, nej, det hade varit fullt upp med allting. Men hon saknade dem, saknade Bambra. Väldigt mycket. Nu måste de väl ändå komma hem! Hur mycket grejer skulle de egentligen samla på sig? 
    Duva släppte ut en suck och skakade på huvudet som för att rycka upp sig. Om hon bara fick se Bambras gestalt komma gående mellan träden! Skogen var så tyst utan honans röst och bubblande skratt. Bara tanken på att hon snart skulle få höra det igen var nog för att få en varm eld att sprida sig i bröstet. 
    Hon var på väg att vända om för att gå tillbaka till templet när ljudet av en gren som brast hejdade henne. Duva stirrade dumt. Var det …? Det var någon som kom, men kunde det vara …? 
    "Bambra!" utbrast Duva och började gå henne till mötes. Hjärtat hoppade över ett slag när vännens älskade ansikte framträdde med tilltagande tydlighet. "Är ni tillbaka?" Hon var inte riktigt säker på om det faktiskt var Bambra eller bara hennes fantasi som spelade henne ett spratt. Trots allt hade hon ju precis fantiserat om att få se fakargen, och att hon nu skulle komma verkade nästan för bra för att vara sant.

Kroppen var trött efter den långa flygningen och sinnet mörkt. Hon hade förlikat sig med det faktum att hennes far helat henne, men det var som att striderna och kraschen fortfarande satt kvar i kroppen. Lukten av rök kunde fortfarande anas i hennes fjädrar. Den ensamma resan hade krävt enorm koncentration för att inte spåra ur i ett lång grubblande om framtiden. Konsekvenser. Sanningar. Allt kändes väldigt tungt just nu och inom henne växte en skavande känsla, något låg snett och stämde inte. Men där fanns också en enorm längtan och ett orealistiskt hopp om att bara hon kom hem till sin vän igen så skulle allt bli bättre.
Kanske var det egentligen den själviska önskan om sinnesfrid som gjort att hon tagit sig ann uppdraget att återvända till Arkona. Att avlägga rapport för dem som de lämnat kvar där. Hon visste att Blair inte skulle klarat av det, att han inte ville påminnas om gudarna och inte orkade möte Irieas små, men inget av det var något hon själv var speciellt sugen på heller. Men hon hade en ljusglimt i det tjocka mörker Arkona just nu representerade, Duva. Säga vad man vill om Bambras kärlek för Blair, om det inte varit för Duva hade hon antagligen inte brytt sig om att återvända hit. Hon hade stannat med sin bror, förträngt alla sina bekymmer vid hans sida, ignorerat alla ansvar dem godtroget lagt på sig själva. Inga valpar, inte Uveji, nästan inget var värt den tyngd hon nu bar. Men Duva, hon var det. Eller illusionen av Duva, av vad hon skulle kunna göra, hur blotta synen av isvargen skulle befria Bambra från all skuld. Allt skulle bli bra bara hon fick vara i sin väns famn igen.
Egentligen var det väl inte realistiskt, ingen har en sådan makt att dem kan tvätta den smutsigaste ren med en blick, och egentligen kanske Bambra förstod det själv också. Duva skulle antagligen inte vara lösningen på allt jobbigt i världen. Men medan hon beslutsamt tog sig fram mellan träden så ville hon tro på det. Det var det enda som fick henne att fortsätta. Och då den vackraste av röster ekade genom skogen så var det som att allt runtom henne försvann.
Bambra stannade upp med gapande mun, chockad över vilken stark effekt Duva hade på henne. Det var verkligen som att allt rann av henne och det enda som fanns var den bästa vännen. Ett tjut av lycka som hon inte trodde sig vara kapabel till i denna dystra timme lämnade hennes läppar. Hon studsade på stället för att sedan kasta sig fram. Med full kraft föll hon in i Duvas famn, omfamnade henne hårt och drog in doften bakom hennes sammetsmjuka öron. Lyckliga gläfsanden lämnade henne och det ryckte i stjärtfjädrarna. Duva var så varm och så mjuk, hennes muskler lika tydliga som alltid under den tjocka pälsen. Hon fick stormen inom henne att mojna, fick allt vatten att bli ljummet och behagligt, gjorde luften frisk och enkel att andas.
En ensam tår hade bildats i hennes ögonvrå och hon kunde inte slita sig riktigt än, ville se Duvas ansikte men ville inte backa ens en centimeter ifrån henne. Förmådde sig inte svara på hennes fråga, ville bara vara i hennes närhet. Bara en liten stund till innan hon tog tag i allt viktigt.

Det var nästan surrealistiskt att Bambra var här, att hon bara dykt upp från ingenstans. Ett kort ögonblick stod de båda tikarna och såg på varandra, och sedan omfamnade de varandra. Duva kunde inte tänka på något annat än doften av Bambra som fyllde näsborrarna när hon borrade ner nosen i tikens mjuka fjädrar. Det luktade svagt av något annat också, men Duva brydde sig inte om det. Det enda som spelade roll var att Bambra var här hos henne igen. 
    "Jag har saknat dig så mycket", mumlade Duva in i vännens fjädrar. Ett kort skratt lämnade henne. "Kanske lite för mycket." Men hon tänkte inte skämmas. Hon hade fäst sig vid Bambra mer än hon någonsin trott var möjligt, och nu var hon bara lycklig att hon var tillbaka. 
    Bambra hade fortfarande inte sagt något, men det behövdes inte, och Duva ville inte pressa henne. Hon drog sig slutligen lite bakåt, men de stod fortfarande så nära varandra att deras nosar nästan möttes. Måste få se henne ordentligt. Fakargen såg lite sliten ut. Lite medtagen. Men fortfarande hennes älskade Bambra. 
    "Hur har det gått?" Rösten var mjuk och varm, lika beredd att skratta åt framgång som att erbjuda tröst ifall det behövdes. Inte för att hon visste varför det skulle behövas, när det gällde ett sådant simpelt uppdrag som att samla förnödenheter. Men å andra sidan hade det gått lång tid, och mycket hemskt kunde hända i världen utan minsta provokation. Det visste väl Duva lika bra som någon annan.

En hel flock med fåglar lyfte och flaxade runt inom henne vid Duvas ord. Det var den sista biten av olycka som försvann, det var en sån lättnad att Duva saknat henne också. Kanske inte lika mycket som Bambra saknat henne, det borde inte vara möjligt, men iallafall för mycket. Och Bambra trodde henne, litade på att allt Duva sa var sanning. Detta faktum väckte dock ingen skuld inom henne då hon direkt skulle bli tvungen att besvara den ärligheten med en lögn. Duva och hennes liv med Blair var frånkopplade, dem hade inget med varandra att göra. Det gick faktiskt knappt att tro att den vackra vinterskogen och Duva ens fanns i samma universum som scenerna hon sett i Måntemplet. Duva behövde inte veta, hon fick inget veta.
Djupt såg Bambra in i sin Markfågels glödande ögonpar. Hon som stillade stormen, gjorde luften frisk och vattnet behagligt, hon som skälvde Bambras värld och tände en eld olikt någon annan inom henne. Bambra ville aldrig släppa henne med blicken, men visste att hon inte skulle kunna berätta vad hon var tvungen till utan att sänka blicken. En skugga av sorg drog fram över hennes ansikte.
"Allt gick fel min kära..."
Sade hon, utan att själv reflektera över sitt ordval. Min kära.
"Det var en brand, och en strid.. Våra vänner.. Flera är inte med oss längre. Yrjö.. Iriea.."
Hon andades ut djupt, långsamt, och slöt ögonen. Försökte samla sig. Ville helst av allt bara borra sig djupt in i Duva päls igen och gråta. Skrika ut att han fanns, den falska guden Duraneir fanns och var ute efter henne. Att hennes älskade gudar vilselett henne, krossat den som var viktigast av alla för henne. Hon önskade att hon kunde få tröst för den verkliga sorgen, istället suckade hon och sökte Duvas blick igen.
"Men vi tänker inte på det nu, jag är så glad att se dig igen Mark-Duva."
Hon imiterade honans egna ord från när dem talat om hennes döda familj. Lutade sig närmre och vilade huvudet i hennes halsgrop. Kunde höra hennes jämna men snabba hjärtslag genom pälsen och log. Hon ville alltid vara såhär nära Duva, och hon var säker på att deras hjärtan slog i exakt samma takt. De var en. Alla Blairs dryga kommentarer hade väckt frågor inom henne men just nu fick dem vänta.
"Min bror och de som är kvar skall börja eskortera handlare, se till att samma sak inte händer andra. Arkona får vänta."
Arkona var något som hon kallat templet i förbifarten då hon nämnt det för Blair, för att understryka att det inte var så viktigt för henne, att han var viktigare. Att allt annat var försumbart. Till och med Aedis de Arcana kunde bortprioriteras, glömmas, oaktsamt och slarvigt uttalas fel.
Bambra hade svårt att bortse från sin tro, det fanns en bitterhet och ett litet frö av förakt inom henne men hon visste att Blairs hat var större. De hade tagit Yrjö från honom. De hade tillåtit honom leda sin älskade in i döden i deras namn, för ingenting. Hon förstod honom men var för rädd för gudarna för uttalad avsky. Men lite skönt kändes det, att trivialisera deras helgedom.
Djupt andades hon ut igen.
"Jag kommer resa med dem, sen, men just nu vill jag bara vara med dig Duva. Innan jag måste prata med valparna, jag behöver en stund med bara dig."
Det fanns en desperation i rösten, ett tydligt bedjande. Duva var hennes ankare, hennes klippa. Allt mer tog den vita honan platsen gudarna haft i hennes medvetande, hon var hennes gudinna.

Allt gick fel min kära. 
    Strupen snörde ihop sig — orden, Bambras sorgsna uttryck och tonfall … Nej. Hon blev så bekymrad av meningens första del att hon knappt uppfattade den andra; hade hon gjort det hade hon inte vetat hur hon skulle reagera. Hon var inte van vid att bli kallad för sådana saker, men det kändes rätt. Tröstande. Som det skulle vara. 
    Nästa mening var som slag i ansiktet; Duva var långt ifrån beredd. Nog för att hon vetat att det kunde hända saker, men sådana saker? Att de hade förlorat vargar, att några hade dött? Hon hade inte stått någon av dem särskilt nära, men ändå. En brand. Hur kunde det hända? Hon ville fråga, samtidigt som hon inte ville det. Och hon gjorde inte det heller. Bambra ville byta ämne, och Duva fann att ögonen tårades och sikten blev suddig när fakargen upprepade hennes egna ord från länge sedan. 
    "Åh, Bambra, jag visste inte. Jag är ledsen." Hon böjde lite på nacken och gav Bambras hjässa en försiktig puss. 
    Hon skulle iväg igen, om ett tag. Till sin bror och de andra. Duva visste inte riktigt vad hon kände inför det. På något sätt hade hon nog hoppats att när Bambra kom tillbaka så skulle det vara för alltid, att de skulle kunna vara nära varandra hela tiden och aldrig skiljas åt. Det var klart att Bambra också måste få göra vad hon ville, det sista Duva ville var att hålla tillbaka henne, men ändå. Orden låg färdiga på tungan — jag kanske kan följa med dig dit, sen? — men hon svalde dem igen. Bambra hade rätt, det kunde vänta. Allt kunde vänta. 
    "Ja", sa Duva mjukt. "Det finns tid sen." Någonting rörde sig inom henne när hon mötte fakargens blick och gjorde henne yr, ofattbart lättad och förskräckt samtidigt. "Efter det du har berättat … Det som kunde ha hänt … Jag är bara så tacksam för att du är här. Om du inte hade kommit tillbaka …" Hon skakade på huvudet. I blicken trängdes så många känslor att det var omöjligt att urskilja en enda. "Jag tror att jag hade gått sönder utan dig."

Det var så skönt att vara nära Duva, att höra hennes andetag var lugnande. Hennes sammetslena päls var den bästa trösten någonsin och då honan lätt kysste henne på pannan kändes det som att hon svävade. Ja, att vara med Duva var lika härligt som att vara ett med Windfari uppe i skyn.
Då hon talade igen snyftade Bambra till, gråten hade legat nära enda sedan Måntemplet men detta blev droppen. Men det var av lättnad som tårarna började rinna, för hon kände ju likadant. Varje sekund utan Duva hade hon gått sönder, tills dess att allt gick sönder. Men här i hennes famn kändes ändå allt lite lättare.
"Jag vill.. aldrig.. va-ara ifrån.. dig.. igen."
Hulkade hon fram och gnuggade in sitt ansikte djupt i den vita bogen. Djupt drog hon in Duvas doft i sina lungor, andetag för andetag tills dess att hon lugnat sig lite. Först då vågade hon se upp. Möta dem vackra gyllenbruna ögonen igen, med sina egna svarta och rödgråtna. Ett darrande leende bredde ut sig över hennes läppar och hon kände hur pulsen ökade markant då hon tillslut sa det.
"Jag älskar dig."

När tårarna började rinna längs Bambras kinder kunde inte Duva heller hålla tillbaka gråten. Tårarna sipprade långsamt ut under hennes slutna ögonlock och försvann ner i pälsen i Bambras nacke. Fakargens doft fanns överallt omkring henne och hon kände sig tryggare än hon gjort på länge, kanske någonsin. Egentligen var hon inte riktigt säker på varför tårarna kom — om det var av lättnad, motstridiga känslor eller bara allting på samma gång — men det hade ingen betydelse. 
    Bambra tittade upp och Duva kunde inte slita sig från de mörka ögonen, förlorade sig i deras djup. Det var en underbar känsla på samma gång som den skrämde henne en aning på grund av sin intensitet. 
    Jag älskar dig. 
    Duva log och blinkade bort några tårar. Vad hade hon någonsin gjort för att förtjäna Bambra? Det var som om en spänning släppte, som om en tyngd lättade fast hon inte vetat att hon bar på den. Visst hade hon vetat att Bambra tyckte om henne, det gick inte att tro något annat, men det var ändå en annan sak att höra det så här. Att veta att de här känslorna, hennes känslor, var besvarade. 
    "Jag älskar dig också", fick hon fram. Rösten var lite grötig, färgad av tårarna, men hon log. Brett, lättat. Visst var det till stor del zombiejagandet som upprätthållit henne sedan familjen dog, känslan av att göra skillnad, men om sanningen skulle fram hade Bambra varit lika viktig. Nej, det räckte inte; fakargen var viktigast av allt. 
    Duva drog ett djupt, skakigt andetag och skrattade, skakade på huvudet. "Så mycket. Du skulle bara veta."