Blair höll gärna en låg profil i Yanamore, men han hade trotsat den instinkten för sin syster. Det var där de skulle mötas, och han skulle hålla sitt löfte. Det tog inte lång tid innan syskonen var återförenade, för så stort var Yanamore ännu inte.
     De hade flugit tillsammans. Blair flög inte ofta, och ännu mer sällan med någon annan. Visserligen kunde han bara den sista biten till fots, men resetiden kortades av avsevärt när han och systern använde sina vingar.
     När de började närma sig hade Blair, utan att behöva säga något, signalerat att de skulle ta sig ner till marken. Nordanskogens träd var väldigt, men trädkronorna var inte ens i närheten av så trassliga som Kawazatri, där Blair bott en betydande del av sitt liv. Syskonen tog sig ner utan svårigheter.
     Som han mindes drog de sig uppåt en flod, och svängde sedan in till höger. Där var det - hålet i marken. Blair kastade en blick mot himlen, och följde sedan solens strålar ner i hålet. De hade dagsljus en bra stund till.
     "Här", sa han, som om det inte var uppenbart, och dök ner i hålet för att vänta på henne på botten. Där väntade templet på dem. "Jag ska visa dig allt."

Hon visste inte vad hon förväntat sig, hon hade inte tvivlat på Blairs ord men detta var ändå inte vad hon sett framför sig. Hennes första intryck var att det var.. smutsigt. Som från en annan värld, en tidigare värld nu dold under mossa och damm. Sen såg hon relieferna i väggarna och pupillerna växte i storlek. Det var något med detaljrikedomen, motiven, pelarna som höll upp det tak numera känt som mark. Det här var en magisk plats.
"Wow"
Andades hon och såg sig om. Blair fortsatte framåt, lätt otålig då hon stannade och beundrade vissa saker extra länge. Men hon visste att han förstod hennes förundran, och att inget annat beteende varit lämpligt.
"Det behöver helt klart städas en del..."
Sade hon sedan, rösten lugn och tyst. Vördnadsfull inför platsen. Hon sneglade på jordmassorna som rasat in genom hålet de själva kommit genom. Dem fantasieggande gångarna som var blockerade av rasmassor och vad som kanske varit fönster, hade Moriko svalt sitt eget tempel? Hennes kropp tycktes fylld med en energi, det fanns inget hon ville mer i livet än att ställa ordning i det här templet. Det var en självklart tanke när den väl tänkts, detta var hennes syfte. Hon gav sin bror en varm blick.
"Visa mig altaret."
Hon viskade, visa mig altaret och berätta allt du vet.

Den här gången kunde Blair se templet klarare. Han höll definitivt med henne - här var spindelväv, damm och jord som han inte noterat första gångerna. Det skulle behöva städas, och det rejält. Samtidigt kunde inte ens smutsen dölja den råa skönheten hos templet, och han beundrade den med en ny intensitet.
     Blair ledde sin syster runt templet, pekade ut olika delar, och rörde sig sakta nedåt.
     "Visa mig altaret." Bambra verkade följa hans tankar. Han ökade takten och ledde henne in i den stora salen. Han vadade genom vattnet, och upp på den lilla stentrappan. På varje altare kunde torkat blod urskiljas.
     "Det ska bli som aldrig förr", viskade han till henne. Det var tydligt att han syftade på templet. "Är du redo för arbetet?"

Vattnet var kallt och fick henne att träda ned för trapporna med en extra försiktighet. Hon undrade om det var avsikten eller om det bara råkat bli så eftersom templet låg så nära älven. Mörkret slöt sig allt mer runt syskonen och hon fick skärpa blicken för att se ordentligt. Synen tog andan ur henne. Stum följde hon i broderns fotspår, upp mot helgedomarna. Ögonen tindrade då hon såg det intorkade blodet och varje hjärtslag kändes som en chockvåg genom kroppen. Här var De alla: Aurinko, Moriko, Chaibos - en rysning löpte längs ryggraden då hon studerade dödsgudens enorma, centrerade monument - Kaito och Windfari. Synen av vindguden fick henne att le och hon kände hur en tanke fick allt fastare rötter i hennes medvetande. Hon var hemma här. Känslan infann sig med ett vilsamt lugn trotts att den slog till med vild kraft, aldrig förr hade hon varit så hemma som här. Med sin bror och deras gudar. Hon sänkte huvudet i vördnad, hade velat fråga något om broderns offer och hans kamrat som fått vingar men det kändes inte rätt. Detta var en plats för andakt och högtidliga tal, det gick inte att förminska något så mäktigt till en halvkuslig berättelse. Hon såg på sin bror igen, dem i mörkret kolsvarta ögonen tycktes blixtra.
"Jag är redo."
Blair skulle få lyssna på många timmar av idéer om hur platsen kunde återgå till den storhet den förtjänade. Hon ville fylla i relieferna med färger, hon ville att allt i templet skulle vara en hyllning till gudarna. Att elementen skulle finnas representerade även i dem praktiska lösningarna och att man vart man än såg skulle påminnas om tron. Hon skulle få lyssna på minst lika många timmar entusiastiskt spånande från Blair. Det var nu hennes liv började på riktigt.

"Jag är redo." Blair drog in doften av sten och stillastående vatten, och andades sedan ut. Ett andetag som vibrerade av spänning. Han kunde se det på henne hur idéerna redan hopade sig.
     "Då kör vi", andades han med ett brett leende, och de begav sig tillsammans upp för att börja rensa trappan upp till markplanet. Det första steget av många.