|| pax till Missah
Chaos- Torka ||

Förut, när hon var liten,
innebar törst att man kände
ett litet sug inom sig att-
"nu är jag nog törstig, oj så
törstig..." och så gick man till
ett vattenhål eller en sjö som
alltid fanns i närheten och drack.
Det var allt.
Men nu. Under den senaste veckan,
hade ordet 'törst' fått en helt ny
betydelse. Törst innebar en känsla
av sandpapper i halsen, en obehagligt
torr mun och ett stort behov av vatten.
Ibland även tungt att andas, kändes som
om man andades sand.
Det var det värsta den ännu bara fjortonåriga varginnan
varit med om. Tillförst när torkan tog i och hon varit utan vatten en dag
brast hon i gråt. Hon hade lätt att börja gråta, nu grät hon för att hon inte kunde hitta vatten och framför allt grät hon för att hon var rädd och för att hon inte kunde hitta sin älskade bror. Han var som hennes pappa, en beskyddare. Hon kunde inte, nu när hon tänkte efter, fatta att han bara var fjorton år, lika gammal som henne. Han betedde sig så moget. När de skiljts åt här senast hade det bara varit för att Prahan skulle söka efter en vattenhåla eller möjligen lite mat. Då hade de nyss kommit från Benkusten genom vilken de anlände till Numoori via. Tiden i Numoori hittills var hemsk, och Parhin kände sig klämd. När de kommit hit hade de varit så oerhört trötta, hungriga och törstiga. Dessutom kalla och våta av de envisa vågorna som kastade sig över den lilla stig-broen över havet. När de kommit av den hade de kommit till Silanni och då hade Prahan begett sig för att hitta vatten och mat. Parhin hade surat, surat för att han tagit hit henne och för att hon nu var törstig och hungrig och det var -enligt henne- hans fel. Allt det ångrade hon nu, hon hade irrat runt i flera dagar, kanske en vecka, utan att se sin bror. Hon hade ropat och skrikit, sökt och bölat. Inget hjälpte, hon hittade honom inte. Nu kunde hon inte skrika längre, inte kunda hon storböla heller som hon ville. Hon hade inte vätskan eller stämbanden i det skicket. Det alldeles rätta ordet var ett.
Torka.
Visst hade hon hittat lite vatten här och där, annars hade hon redan varit död- tanken på det fick henne att skaka av rädsla. Tänderna som ofta brukade börja skallra när hon var missnöjd, rädd eller trängd, skallrade numera nästan förjämnan.
Senast hon hittat vatten var det igår kanske. Men det hade inte varit mycket, det hade inte mättat eller släkt törsten. Bara egentligen gjort det värre.

Det ena frambenet tog ett tungt steg till, sedan lät varginnan sin kropp falla till marken, utmattad och trött. Hon lutade huvudet stilla mot marken, såg med smala ögon framåt. Där fanns absolut inget. Sand, sand, en buske, sand, sand, lite gult gräs, sand, sand. Utan att vilja medge det åt nån hade hon faktiskt försökt äta lite gräs, för att se om det kunde mätta. Det var hemskt. Senare kom hon på att hon inte behövde skämmas eller vara rädd att nån skulle se eller veta att hon ätit gräs, för hon träffade ju ingen. Ingen. Detta fick henne nu att ännu en gång hulka till och gny stilla. Hon slöt ögonen och suckade tungt, raspande. På samma gång började det sticka i hennes nos, hon öppnade ena ögat. Den stickande lukten var välbekant. Varg. Hon öppnade båda ögonen, utan att se någon varg, hon lät nosen höjjas och ta in mer dofter. Då stannade hon upp, hela hon. Nosen stannade, hennes ögon stirrade rakt fram och varje muskel i henne låg absolut stilla och spända. Hon var säker på att hjärtat också stannat för en sekund. Sen exploderade hon, som en vildtjur tog hon sig upp med sprattlande ben så att sanden yrde. Med sina starka kaninbakben hoppade hon framåt i långa snabba hopp. Hon hade fått som nya krafter, lukten var nu hennes allt. Hon såg inget annat, blicken låg bara förväntansfullt i fjärran. De långa kaninöronen fladdrade och slog mot hennes sidor, sanden som var inne överallt i hennes päls vaskades ut för varje hopp. Känslan var härlig och hon fylldes med ett lyckorus. Lukten var överväldigande, helt överväldigande. Prahan. Han var där, han fanns där! Nu kunde hon se en liten figur långt borta, det som fick henne att rynka ögonbrynen -men inte sakta farten- var att den var så liten. Ändå var hon helt säker, det var inte en hare eller något annat. Det VAR Prahan. När hon sen närmade sig ytterligare kände hon igen färgerna också, ivrigt gläfste hon högt. Det starmade i halsen men hon brydde sig nite. Nu skulle allt bli bra. Han skulle komma henne till mötes och tillsammans skulle de hitta en vattenhåla och ta hand om varandra. Han skulle lova henne att aldrig lämna henne igen och sen skulle de utforska Numoori tillsammans och upptäcka mycket bättre och finare platser en den här. Ja, så skulle det bli. Men han kom inte emot henne. När hon var en bit bort såg hon att Prahan låg ner. Hade han somnat? Låg han och sov mitt här ute? Tanken var konstig men sen kom hon på att han säkert letat efter henne så oroligt och så länge att han helt enkelt tuppat av i utmattnaden. Tanken värmde henne, att han varit orolig för henne.
-Prahan! Iirhaamm! [Prahan! Jag är här!] utbrast hon lyckligt och kastade sig mot honom. Han reagerade inte. Fortfarande upphetsad knuffade hon till hans kropp, den var tung och lealös mot hennes tass. Hon gick runt honom och puffade honom i magen, vänskapligt och stöttande. Den lilla vita tofsen på svansen virvlade snabbt runt, runt. Upphetsat och förväntansfullt. Varginnan drog otåligt sin bror i örat, sen nöp hon honom på bringan.
-ergh, harrmoroo! [Broder, vakna nu!], hennes röst var mer spänd nu, lite rädd. Osäker. Hon tog ett steg tillbaka och betrktade honom, han reagerade inte alls. Hjärtat bankade i bröstet på henne, både av språngmarchen och av en uppvällande rädsla. Varför var han såhär? Hon ville absolut inte, men kom att tänka på hur de som tagit hand om de sjuka vargarna hemma kollade om de dött. De lutade sin nos mot den sjukes nos för att se om de andades och lade sen sitt öra mot dess bringa för att höra hjärtat dunka. Det kändes löjligt. Självklart andades han, och självklart dunkade hans hjärta. Det behövde hon inte kolla. Annars skulle han ju vara död. Och det var han ju inte. .... ....


|| Näääeejj, stackars flicka. *börjar nästan pyla själv* uuuu :( ||

[ Stackars Parhin .. :C ]

En mörk kropp vandrade över sanden, dom sju tassarna kastade upp sand emot magen, buken och svansen, även vilade en skugga bredvid denna varginna. Solens ljus vakade över den mörka kroppen, sand och åter sand kunde endast dessa fyra mörkgröna ögon se. Den långa svansen släpades sakta i marken, dom tre öronen lyssnade ivrigt efter ljud och den svarta nosen sökte efter dofter. En tanke om vatten visades i hennes huvud, dom fyra ögonen såg sig omkring, här fanns det inget vatten. Inget alls. Hennes ögon skådade endast sand.

Efter en stund kunde varginnan känna gräs under sina tassar, hon stannade upp och såg med uppspärrade ögon bakåt, sanden hade nu tagit slut och gräs hade börjat. Hon log för sig själv och vände sedan sin blick framåt, nu skådade hon endast gult gräs och enstaka buskar. Dom mörkgröna ögonen fick även syn på ett ensamt träd och den mörka kroppen satte genast fart mot trädet, det var ett vackert Acacia träd. Då den mörka varginnan stod framför trädet och tänkte på vatten igen, så kom det plötsligt en vindpust med med-flygande sand från ingenstans. Hennes fyra mörkgröna ögon kisade för att sanden inte skulle irritera hennes ögon, men det var förgäves och hon slog ihop alla ögonen med panik. Det sved och hon kände varje enstaka sandkorn, dom var överallt och riktigt grävde sig in i ögonen, hon trivdes inte alls med detta och ruskade på sitt huvud missnöjt. Tillslut rann sanden ut i tårar från hennes tår-kanaler, det sved fortfarande, men hellre det än att alla sandkornen är kvar. Tårarna skapade små vägar i den mörka pälsen och sedan droppade dom ner i gräset, efter en kort stund hade all sand försvunnit från hennes ögon och pälsen torkat. Den mörka kroppen fördes framåt, emot trädet och satte sig bredvid det under skuggan, där var det svalt och bekvämt. Där varginnan nu satt kunde hon se sig omkring i lugn och ro efter något att äta eller dricka, och som tur var så fick hennes fyra ögon syn två harar, en rödvit och en beige-vit. Hon ställde sig hastigt upp och for fram till hararna någon kilometer bort, då hon stod framför dom båda såg hon att den rödvita låg död mitt i sanden, inte förens då såg hon att hon stod i sand, nu saknade hon gräset under sina tassar. Den beige-vita haren såg smaskig ut och varginnan log för sig själv. Men precis då hon tänkte jaga den beige-vita haren kom hon på att detta kanske inte var harar trots allt, den ena var ju rödvit, och vanliga djur har inga färger.
- Hej. Jag heter Reyaxh, vad heter du?
Sa varginnan trevligt och satte sig hastigt ner, den långa svansen viftade som en propeller och tungan hängde utanför munnen, dom fyra ögonen var valpiga och söta, dessutom hade hon ett litet leende också.

|| ehum.. jaa och sen är de ju rätt mycket
större en harar också. Vanlig vargstorlek ^^ ||

Parhin började darra, hela hennes kropp darrade.
Hon var så uppspelt att hon varken kände lukten av eller såg den mörka vargen.
Även om den tydligt urskiljde sig från den ljusa sanden.
Innan den andra vargen hann fram gick Parhin mot Prahan och tvingade
sig att lägga sitt huvud mot hans päls, han luktade konstigt.
Hon ville säga det till honom, men fömådde inte sin mun att öppnas.
Den hade liksom limmats ihop av förfäran mot vad hon fruktade hade hänt.
När hon lutade sitt huvud mot hans bröstkorg och tryckte örat mot det
för att höra hjärtslag knep hon ihop ögonen och redan då rann tårar som
kommit från nya tårkaneler med vätska som hon trodde att hon inte haft.
Hon försökte inbilla sig det dunkande ljudet av ett hjärta som slog, men när honsen försökte lyssna på riktigt var det tomt. Bara tomt. INGET hördes. Tomt.
Ända tills en skärande röst hördes, den svartas. Hon sa något med samma sortes skarpa ljud som den turkosa vid Benkusten gjort. Oförståerliga skarpa ljud.
Parhin dunkade sin panna gång på gång mot marken.
-Her-her-her-her... [Nej nej nej nej], mumlade hon med grötig röst och stockad hals. Hon hade kommit försent, hon borde ha stannat kvar där Prahan lämnade henne. Då skulle han ha hittat henne och de skulle tillsammans kunna ha tagit sig ut från den här platsen. Han hade väll itne kunant förmå sig att gå härifrån när hon ännu vilsade runt här. Dumma dumma flicka.
Med huvudet mot marken ännu stod hno stilla, utan att reagera på varginnans doft hon kände som stod intill henne. Sen drog hon ljudligt in mycket luft i sina lugnor så att hennes bröstkorg höjdes synligt. Hon höll det inne för nån sekund innan hon släppte ut allt i ett illskrik. Skriket dallrade mot marken och tårarna rann i rännilar för hennes kinder och ner via nosen till marken. Hon höll ut det skärande skriket som skar i öronen så länge hon orkade. Ända tills hon helt enkelt inte kunde mera, då drog hon häftigt efter andan och lät skriket fortsätta men nu övergå i ett vrål av ilska och förbannelse, på samma gång höjde hon blixtsnabbt huvudet mot den svarta. Ögonen avr blanka och hårremmen i ansiktet vått av tårarna. Tänderna blottades i vrålet och hade hela sin käfte vidöppen. Ansiktet var skräckinjagande.
Sakta steg hon upp, gick över Prahans ben mot inkräktaren som var alldeles för nära hennes bror. Hon påpekade det tydligt med kroppsspråket som var ett av Nino-vargarnas sätt att komunicera. Nya tårar vällde upp, helt ostoppbara. Hon försökte inte ens, stämbanden hotade att gå av, så torra som de var och de ljuden de tvingades ge ifrån sig. Men det var lika väl, låt allt ta död. Hon ville inte finnas här mera då hennes bror var borta. Alla var borta. Bara den här tiken framför henne fanns kvar tillsammans emd alla andra svårtydda figurer som såg konstiga ut.

[ Jag vet .. xD Men hon bryr sig inte riktigt, hon kallar dom för harar ändå, Nino-vargar är harar enligt henne; punkt slut! C; ]

Den lilla beige-vita haren började att gråta och inte förens då slutade Reyaxh att le och vifta på sin svans, hennes ögon såg ledsna ut och hon såg på haren. Haren skrek och mumlade och grät, tillslut närmade sig haren Reyaxh, haren visade ilska och rädsla, men själv visade hon irritation som betydde att haren var för nära. Plötsligt började haren att gråta igen, vilka humör-svängningar.
- Mår .. mår du bra? Eller?
Fick hon fram och såg medlidande ut, men hon var ändå lite irriterad över hur närgången haren var. För mycket närhet.

Då kom Reyaxh på en bra tanke, om hon kunde hitta vatten kanske haren kunde bli glad, harens röst lät ganska raspig och uttorkad. Hon började genast att vädra efter vatten, hon ställde sig hastigt upp och lyssnade även efter ljud såsom porlande vatten eller vattenfall mitt i en savann. Kort därefter kunde hennes mörkgröna ögon få syn på något, mycket långt bort, det såg ut att vara blå-grönt. Hon vände sin blick emot haren och imiterade en lapning för att se om haren förstod vad hon menade. Sedan började hon att gå mot det blå-gröna.

Efter en stund var hon framme, och det som var blå-grönt var inte blå-grönt, färgerna gult (från gräset) och blått (från sjön) hade blandats och bildat blå-grönt. Det hon hade framför sig var alltså en sjö, och hon var överlycklig. Illa kvickt började hon att lapa i sig det ljumma vattnet, det var skönt för hennes strupe och mun även om hon inte hade varit så törstig.

Parhin ville vända sig om och lägga sig ner och vänta på att Prahan skulle vakna,
tydligt envis över att han skulle vakna, men hon kunde inte. Hon måste få den här vargen att gå bort så hon inte var för nära Prahan. Igen började hon prata, samma hårda ord och korta stavelser.
-Wreehim im ergh! [Gå bort från min bror!] morrade hon svagt, hennes kropp skakade av rädlsa. Inte rädsla mot varginnan, utan rädsla mot att Prahan inte visade några livstecken. Den mörka varginnan gjorde så som man brukar göra när man dricker vatten, men hon gjrode det i tomma luften, sen började hon gå bort.
Parhin struntade i gesten, hon fattade inte, och gick till andra sidan av Prahan. Synligt nöjd över att ha skrämt bort inkräktaren. ÄNdå kunde hon itne låta bli att följa vargen emd blicken, den var ju riktigt konstig. När den gick gick den itne vanligt, det var för att den hade hela 7 ben att förflytta. Parhin såg efter den och såg den stanna en bit bort.
Den sänkte huvudet mot marken och höll det där, Parhin rynkade ögonbrynen och sträckte på huvudet för att se. Hon såg inget, men den svarta verkade ha hittat något. Nyfiket lyfte sig Parhin upp så att hon satt på bakbenen med framtassarna i luften, då avr hon längre. Hon såg något blått där borta vid den svarta. Det enda Parhin visste var blått som kunde ligga som ett täcke där var en sak. Vatten.
Irriterad över att behöva följa den svarta började hon sakta gå dittåt. Sen tog påminnelsen om hur torkad hon var över och hon skuttade dit med hulpiga hopp.
När hon väl var framme stannade hon, kastade en engslig blick mot Prahan. Han måste ha, det var han som behövde. Utan att ta nån notis om den svarta böjde sig Parhin ner och drack grundligt i djupa klunkar. Sen fyllde hon hela munnen med så mycket vatten hon kunde bära och rusade från den lilla minisjön som en skrämd hare.
När hon igen var vid Prahan sprutade hon vattnet över hans ansikte. Ingen reaktion.
Engsligt bet hon honom, han reagerade inte. Även om han hatade när hon nöp i honom. Tänderna skallrade vilt och hon lade sig ner framför honom, lutade huvudet mot tassarna och höll blicken fokuserad på det som var det viktigaste för henne. Hennes bror.

Då Reyaxh var klar med att dricka såg hon plötsligt att den beige-vita haren kom till sjön likaså, haren drack lite först och tog sedan en munfull med vatten. Hon följde haren med blicken, haren verkade gå tillbaka till den röd-vita haren, den beige-vita haren sprutade vattnet i den andra harens ansikte och inte förens då himlade Reyaxh med ögonen och sprang fram till den lilla ensamma haren. Den lilla haren bet den andra haren i örat och la sig sedan ner framför den röd-vita, hon tittade på dom båda hararna, först den döda och sedan den levande.
- Du vet att den där röd-vita är död va?
Frågade hon med ett sorgset ansikte, hon kände medlidande för denna lilla hare, Reyaxh satte sig ner.
- Jag vet hur det känns, min vän .. själv har jag mist både min far och mor, det var en hård smäll jag fick ta.
Sa hon med tår fyllda ögon och tittade på haren igen, sakta föll tårarna än en gång ner i den heta sanden, Reyaxh saknade sina föräldrar så.

Parhin och Prahan hade mött på det här språket nån enstaka gång förut,
ett ord kunde hon och det ordet sa nu den här tiken. Död. Dö. Dog. Dött.
Det var obegripligt hårt. Ett tungt ord, dovt. Med så mycket innehåll.
Sen började den svarta att fälla tårar, Parhin låg kvar. Hennes ansikte var
vått. Hon betraktade den svarta med blicken. Sårbar. Alla var de sårbara.
Hon hatade det. Sårbar. Intensivt såg hon in i Prahans vita päls, sen flyttade
hon blicken mot tiken igen. Död. Sårbar. Ögonen letade sig till Prahan.
Död. Sårbar. Prahan var död.

Vems fel var det? Det måste vara någons fel. Sårbar. Ni är så sårbara.

Hon såg på den lilla haren, den var så söt med den såg så ynklig ut, skulle den klara sig utan sin vän eller vem det nu än var? Hur skulle det gå för den lilla haren?
- Kommer du att klara dig utan .. ?
Sa hon och pekade med av sina tassar på den röd-vita haren, sedan såg hon oroligt mot den andra haren. Sedan ställde hon sig upp och gick bort mot gräset som var ungefär tjugo meter bort, då hon var framme där satte hon sig där. Det mjuka gräset kittlade hennes bak, så hon var tvungen att ställa sig upp igen och ruska på sig, sedan satte hon sig ner igen.
- Haren! Här har du gräs som du kan äta.
Sa Reyaxh och log trevligt.

[ IT! :C ]

Ord, ord, massor av ord. Hårda kanter, korta stavelser
och många mellanrum. Korta vokaler, oförståerliga.
Varginnan nickade mot Prahan, hon gick och satte sig i gräs.
Parhin fattade fortfarande ingenting. Att dö, Jag dör,
Jag dog, Jag har dött, Jag hade dött. Hade dött,
Jag hade dött om jag inte lämnat bror.
Deprimerande, absolut deprimerande.
Varginnan stirrade framför sig, vits.
Vad är vitsen. Vitsen med att stanna.
Vitsen med att gå. Vitsen med att leva
när man inte har någon att leva för. Det
kände hon, det var den perfekt perfekta
orsaken tilll hennes stora, stora hål i magen som
bara gnagde sig större. Som en orolig hunger som inte
gick att mätta. Omättlig. Omättande. Omättbar.
-Yorrhu, bahmm [Du, gå], sa hon enkelt.
Det hade ingen skillnad, den svarta kunde dra henne- hon skulle gå tillbaka.
Hon skulle stanna hos sin bror, vaka över honom. DEt hade ingen skillnad, om hon
så skulle äta gräs för att det inte gick att fånga byten, men hon skulle stanna här.
Hon ville stanna hos sin bror förevigt och i tiden efter det.

Såsom Prahan skyddat Parhin skulle Parhin skydda Prahan.

Reyaxh såg på haren, den var mycket underlig.
- Jag förstår inte vad du säger, men jag tänker gå nu. Hej då.
Sa hon trevligt och log, hon gick tillbaka den väg hon kom från, det fanns inget intressant här, bara öde och tomt.

Hon tänkte på sina föräldrar, hennes far, hon såg honom plågas. Och då hon var medvetslös själv så blev hennes mor mördad, hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Eller jo, det visste hon. Reyaxh ska leta upp sin syssling och det är ett av dom mål som är säkert.

[ Ska vi avsluta? (: ]

|| Det kan vi börja göra ||

Parhin såg sorgset efter den svarta mångbenade tiken när hon gick. Ögonen tårades, så såg hon sin bror gå iväg. När han skulle hitta vatten, eller var det mat han var ute efter? Hon kom inte ihåg detaljer heller, blicken vändes mot liket. Inte heller skulle hon komma ihåg detaljer från idag, men hon skulle aldrig glömma. Aldrig aldrig glömma den här dagen i helheten, törsten och hungern. Glädjen, besvikelsen, döden.


|| AVSLUTAT