Civitas hade blivit för mycket. Aurora stod inte ut med tanken på alla tomma utrymmen där Tibasts frånvaro ekade. Hon behövde bort, och hon kunde se på sin livspartner att han behövde det också. Stadslivet kändes kvävande.
     De begav sig norrut, dit ingen av dem varit förut. Upp genom bergen och ut i Zaotes saltmarker. Regn ackompanjerade dem bitvis, och tillsammans med saltet i luften gjorde det att Aurora inte kunde skilja regn från sina tårar. De var i alla fall tillsammans, hon och Ivo, och de led ihop. När hon grät fällde han egna tårar. Det var svårt för henne att älska någon så mycket just nu, men ändå var han det enda i livet som kändes värt att vakna för.
     Efter ett litet tag nådde de Kallan. Det var egentligen inget märkvärdigt, men den plötsliga närvaron av andra var en stark kontrast mot den ödsliga vandringen. Även om Aurora inte ogillade kylan gillade hon inte att vara blöt, och paret slog sig ned bredvid en eldplats för att torka.
     Det gick en lång stund innan Aurora talade. Hon sörjde i tystnad, och ofta fann hon ingen motivation till att föra konversationen, men nu var ett undantag.
     "Han skulle ha älskat det här", viskade hon känslolöst och lutade sig in i hans omfamning med blicken fäst i elden, "Resan. Prövningen. De vackra ting som väntar. Prestige. Åh, Ivo..." En torr snyftning gick genom henne, och Ivo la ett ben över hennes runda mage. "Jag är så rädd. Så rädd, att någon av dem ska se ut som honom, och så kommer vi aldrig kunna glömma. Eller så blir han utbytt."

Ivo var van vid kyla, och välkomnade den. Dagarna på den här breddgraden var en kontrast till värmen i Civitas, även sommartid, men när regnet blandades med tårar var det som om ingenting spelade någon roll. Varje dag kändes som en kamp. Han hade ursäktats sina uppgifter som Jaktmästare, och visste inte hur han någonsin skulle orka återvända till arbetet. En del av honom ville bara fortsätta jobba, dagarna i ända, jaga och begrava tänderna i bytesdjur. Det jobbiga var att gå hem, där Tibasts gamla sovplats var för evigt tom. Ivo sov knappt längre, och kanske märktes det. 
     Ivo hade tomt stirrat in i elden en stund, och ryckts ur sina trötta tankar först när Aurora talade. 
Han skulle ha älskat det här.
      Ivo hade trott sig gråtit slut på alla tårar, men halsen stockade sig igen vid hennes ord. Han omfamnade henne, höll henne. Hennes runda mage vare en påminnelse om det nya livet de väntade, och Ivo borde vara ändlöst lycklig. Ändå var allt han kunde tänka på Tibast. Tibast, och hans livlösa blick som tomt stirrade mot molnfri himmel. På spjutet i hans bröstkorg. Ivo kändes som om han förrått sin egen son, genom att låta honom dö. Han hade låtit honom dö, suttit på läktaren med alla andra.
     Ivo mötte sin älskades blick, och även om hans ögon var glasartade så vek han inte undan blicken. "Älskade," mumlade han. Hans röst var brusten. "Han kommer aldrig bli utbytt. Nånsin."
Ivo kunde inte le. Istället darrade hans läpp bara litegrann, trots att hans ord var säkra. "Han va vår Enormo... och vår enda Tibast. Det kommer aldrig ändras. Inte nu. Inte om hundra år."
Han höll om hennes runda mage och tårarna rann igen över hans nytorkade kinder. De skulle aldrig sluta falla.

Aurora skakade när hon grät. Hjärtat gjorde så ont att hon bara ville slita ut det. Hur kunde det vara möjligt att överleva en sådan här sak? Tibast var hennes första tanke när hon vaknade och den sista när hon somnade. Han hade tagit Ivos plats, något Aurora trott var omöjligt. Hennes hellhound hade dominerat den platsen sedan första dagen han kom till Civitas. När inte ens hennes allt kunde hålla sorgen borta, hur var det då bärbart?
     "Aldrig", hulkade hon, och brydde sig inte ens om hur hon såg ut. Hon försökte alltid vara vacker för Ivos skull, men allt kändes obetydligt. "För alltid vår Tibast..." Hon kippade efter luft och låg tyst ett tag. 
     "Jag älskar dig", viskade hon kvävt. "Du vet det. Mer än mitt eget liv. Men det gör så ont, Ivo. Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta andas ibland."

"För allti vår Tibast," ekade han och nöjde sig med tystnaden som följde, lät Aurora ta sig tid att andas. Han försökte ge henne utrymme att få ordentligt av den svala luften. Den skulle göra henne gott, men Ivo oroade sig ändå. Likt honom själv hade hon tappat matlusten, och han var även rädd att hon inte sov mycket längre. För Ivo spelade det ingen roll om hans egna revben stack ut tydligare mot huden. Men Aurora, hans älskade. Att se henne tappa sin färg krossade honom. Och hennes dräktighet... det oroade honom. Att bära valpar var en tung börda som han aldrig skulle förstå helt, och Ivo var rädd att hon skulle brista helt av sorgen och havandeskapet.  Men hon behövde också få sörja, få sin tid. 
     "Och ja älskar dig," mumlade han till svar. Hans hals var tjock av gråt som stockade sig, ändå försökte han uppmuntrande stryka sin nos mot hennes kind. "Shh, andas... andas, älskling."
     Han kände igen smärtan allt för väl. Ibland undrade Ivo om han skulle kvävas av sin egen sorg. "Ja vet inte heller hur. De är som en sten i mitt bröst ibland... känns som om ja ska drunkna. Som att ja inte ens kan stå."
Ivos ögon var trötta och blanka. "Ja tror den stenen kommer ligga där, för alltid. Men den lättar ibland. Av dig. Av barna."
Ivo kysste hennes runda mage. "Ja finns här för å hjälpa dig andas. Å när de är så mörkt att de känns som om morron' aldrig kommer, å de inte finns nån luft..."
Han snörvlade till. Ivo ville alltid vara en stadig klippa när Aurora inte var det, men ibland var det skönt att bara gråta tillsammans. "Då är vi i mörkret tillsammans." Ivo försökte le försäkrande men hans läpp darrade ännu. Han hade aldrig sörjt såhär. Aldrig genomgått förlust på det sättet. Han visste inte hur han skulle hantera det hela, vad han fick göra - han fick gå på vad som kändes rätt. Följa magkänslan, och den ledde alltid till Aurora.
     För en sekund ville Ivo tro att han såg Tibasts ansikte i eldsflammorna, innan de bytte form igen snabbare än han hunnit reagera. "Känns de inte som om... han tittar på oss ibland?"
Ivo ville åtminstone tro det.

Det gjorde ont att höra att Ivo led. Hon önskade att hon kunde underlätta för honom, rädda honom undan lidandet, men lika lite som han kunde ta hennes smärta kunde hon ta hans.
     ”Jo”, viskade Aurora, ”jag ser honom i varje solnedgång, varje soluppgång, varje flamma, i alla blommor-” Hon skakade på huvudet. ”Han är så vacker...” Insikten att hon använt fel tempus slog henne och hon bet sig strängt i läppen. ”Var. Och kommer alltid vara. Vår Tibast... Vi gör det här för honom. Så han kan titta på oss och vara stolt. Känna dig hedrad.”

"Ja," instämde Ivo och log blekt mot elden. Flammorna dansade, kastade långa skuggor, och Ivo hoppades alltid att Tibast skulle kliva ut ur det där långa mörkret. Men det gjorde han aldrig. Auroras värme blev en trygget, en klippa att luta sig mot. Hennes doft virvlade i hans sinnen och Ivo slöt ögonen. På insidan av ögonlocken kunde han fortfarande ana det varma ljuset från elden. Tibast förlust var stor. Men Ivo hade fortfarande Aurora, i deras djupa sorg. Han skulle alltid ha Aurora, tills de blev gamla och grå. Och barnen, syskonen, skulle bära Tibasts minne när de längre inte kunde. Och deras barn. Och deras barn. Familjen Stjärnsten var förevigad. 
     "Å han visste, hjärtat. Han visste vi var stolta."

[Avslutat