Tryckt under en buske låg den blåa honan och stilla inväntade nattens intågande. Hon hade väl mer eller mindre tågat ut ur skuggfall i ren panik, ångest och känsla av att behöva fly från Ez, Kol, Arashi och alla andra som trängde sig på henne men som ingen förstod hennes sorg och upprivna känslor. Alii hade bara gått ut ur staden, lämnat de alla bakom sig och gått under dygnets mörka timmar så snabbt dom korta benen burit henne och sovit under dagen. Hennes kropp började vara trött och hennes huvud var inte ett dugg mer klartänkt än när hon sett Chis kropp falla till marken. Dom tvåfärgade ögonen slöt sig medan en tår trillade nerför hennes kind - varför?

Alii visste inte vart hon var eller hur hon egentligen kommit hit? Allt var bara ett enda mörker inom henne och hon visste inte om hon var mest arg eller besviken på Ez som bara... försvunnit sådär? Trots alla dagar som gått sedan Skuggfalls invigning så kände hon att hjärtat fortfarande var sorgset och hennes ögon fortsatte fläcka ner hennes ansikte med de salta tårarna. Någon dag kanske dom skulle upphöra? Någon dag förhoppningsvis....

[ Pax till Molok ]

När dom blåa ögonlocken var slutna dansade bilder av hennes familj och hennes barnhem på näthinnorna. För första gången sedan hon lämnat sin mamma och sina syskon saknade hon dom på det där sättet så det gjorde ont. Alii rent av ångrade sig att hon lämnat den trygga grottan och den lila dalen. Fast om hon hade ångrat sig hade Alii aldrig träffat Ez.. Den svarta hanen med dom vackraste vingarna hon någonsin skådat och hans ögon. Dom där gula ögonen som såg rakt in i hennes själ och som fick hjärtat att slå så hårt att hon trodde det skulle hoppa i bröstet. Han som var grunden till allt hon drömt om och den mardröm det hade blivit. Hade hon aldrig stött in i Ez hade hon aldrig varit här i detta nu med sorg och svek  bultande inom henne. Varför?

" Om du försöker gömma dig, bör du hitta ett bättre gömställe."  Rösten som bröt tankarna och bilderna suddades ut när de tunna ögonlocken vecklades upp. Dom tvåfärgade ögonen mötte en vit hanes kropp och Alii visste inte om hon vågade röra sig. Den ljusa snöflingan som brydde hennes ena halva av ansiktet lyste upp som en svag ficklampa bland buskagen. " J--Ja.... " Stakande försökte hon förklara sig, förklara sig för vad egentligen? " ja... J.. Jo.. N-n-nej. " Rösten var inte mer än en viskning när hon försiktigt reste sig ur buskaget och klev ut i nattens första timmar. " B-brukar dudu... Är det din p-plats? " Osäkerheten inom henne gjorde att hon kände sig helt borttappad.

Det var tydligt att den andre var osäker med tanke på det konstanta stammandet som kom ur den andres mun. När tiken kom fram ur busken såg han granskade på henne. Hela hennes kroppsspråk talade för osäkerhet och Molok undrade vad eller vem som hade gjort henne så osäker.

"B-brukar dudu... Är det din p-plats?"

Molok ville snäsa åt henne att om det hade varit hans plats, så hade hon förmodligen redan varit medveten om det. Istället såg han trött på henne och skakade på huvud.

"Nej", svarade han kort samtidigt som han mötte hennes blick. De var aningen lika när det kom till ögonen då även hon hade ett omaka par. Tikens ena öga var gult medan de andra var blått, samtidigt som en ljus tatuering skymde över det blåa ögat. Molok hade istället ett som var mörkt, nästan svart och det andra blinda ögat var vitt - dött. Han insåg själv inte hur läskig han kanske såg ut, med det blinda ögat, ärret över och endast ett friskt helt öra. Molok var skadad på alla möjliga ställen, och även hans psyke hade tagit stryk, trots att han alltid hade varit... lite instabilt. "Jag bara varnar dig, om det är någon som skulle vilja skada dig, så behöver du bli bättre på att gömma dig, tös."

Aliital visste inte om hon väntade på att få klarhet i att den andre var vänlig eller ville köra bort henne? Om det var det sistnämnda skulle risken finnas att hon inte kom härifrån helskinnad, hennes tankar och fokus låg någon helt annanstans och hon önskade inget hellre än att hon skulle fått stå under Ez vingar. Snusa honom på halsen och känna hans värme och doft som skulle få henne tillbaka till verkligheten dom befann sig i nu. I stället stod hon där skakande av osäkerhet och ingav sig att vara ett lätt byte. Det smartaste vore om hon skulle ha en tuff fasad som åtminstone fick den andra främmande vargen att fundera på om det vore värt det. Absolut inte utmana någon eller försöka sätta press utan bara försöka vara någon med skinn på näsan - någon som inte var Aliital.

När hanen svarade nej kände hon sig betydligt lättare över axlarna. Hon hade åtminstone inte stulit hans plats och retat upp honom på det sättet. Hans varnande ord gjorde henne lite irriterad. " Min mening var kanske inte att gömma mig utan att få vara ifred. " Rösten var något sprucken och hes, hon hade gråtit i så många timmar att hon var förvånad att hon hade några tårar kvar att ge. Men hennes hals var tjock och grötig av allt slem som bildats. " Vad gör du här? " Frågan kom nästa som en överraskning till henne själv, vart fick hon modet ifrån? Hon visste svaret inom sig, Ez.

"Min mening var kanske inte att gömma mig utan att få vara ifred."

Det lät som att tiken hade gråtit med tanke på hur tjock och hes hennes röst lät. Molok var inte tillräckligt intresserad till att fråga varför, brydde sig helt enkelt inte.

"Vad gör du här?"

Ett förvånat ansiktsuttryck spred sig över hans ansikte för några sekunder. Han hade inte förväntat sig att främlingen skulle ställa honom en fråga; trots att det var en enkel en. Ett litet flin spred sig på hans läppar samtidigt som han närmade sig henne långsamt, som om hon var hans byte. Hans huvud var sänkt och hans steg avslappnade, men trots det talade hans kroppsspråk om att han inte var rädd för henne, han var starkare än henne.
"Jag skulle tolka det som att gömma sig och vara ifred skulle kunna klassas som samma sak vid vissa tillfällen", nickade han långsamt och granskade ingående tiken från topp till tå. "Jag bara råkade vandra förbi här. Din osäkerhet fick mig att stanna. Jag är inte säker än på vad jag vill göra med det jag hittade, än."

Hanens kroppsspråk var väldig svårläst och det skapade bara mer osäkerhet för henne. Individer som man tydligt kunde läsa av var så mycket lättare att förstå och bemöta än vargar som han framför henne. Alla skador och ärr han dragit på sig ingav inte mer förtroende och gjorde henne verkligen inte lugnare.

Jag är inte säker än på vad jag vill göra med det jag hittade, än.
Alii höjde huvudet och ögonbrynen i samma rörelse, så förvånad. " Det du... hittade? Ursäkta jag är ingen... sak? " Hon tog ett steg bakåt medan andhämtningen ökade. Vad trodde han egentligen? Åh varför... Aliital VARFÖR hamnar du i såna här situationer. " Jag tänker gå nu. " Svarade hon och stirrade in i hans ögon för att visa bestämt att nej här tänker hon inte stanna, hejdå!

Molok kände hur hjärtat började banka hårdare bakom revbenen, och han insåg vart det här skulle leda. Sedan han anlänt till Numoori hade det börjat komma allt oftare, den här oförutsägbara instabiliteten. Skulle han låta henne gå? Om hon sade rätt saker kanske hon skulle ha en möjlighet att slingra sig ur hans grepp, men allting talade emot henne.

"Jag tänker gå nu."

Ett lågmält läte lämnade honom. Det var en blandning mellan ett skratt och en morrning. Hon hade valt fel ord, och att se honom i ögonen på det viset... gjorde det värre. Därför tog han ett kliv närmare henne och ett flin spred sig på hans läppar. Han skakade på huvudet och lade det på sned.
"Vi har ju precis börjat", svarade han. Hans inre mörker höll på att ta över, och Molok visste att det på ett eller annat sätt skulle sluta illa för tiken. "Berätta. Varför har du legat här och tryckt, alldeles... ensam?"

Det plötsliga ljud som stötte ur den andre fick henne att tveka så pass mycket att hon inte tog ett steg. Den äckliga rösten talade återigen om för henne vad hon skulle göra, hur hon skulle vara eller ja nu att dom precis börjat? Börjat vadå? Hon ville bara skrika nej lämna mig ifred och springa därifrån. Hanen särade på sina läppar igen och talade med kroppsspråk som talade om för Alii hur obetydlig hon var i jämförelse med honom. Ja det var exakt vad hon var, hon var en ingen... Ingen som någon la märke till, ingen som någon ville ens försöka tycka om, hon var ingen. En obetydlig prick i världen. " De..... Det har inte du med att göra! " Tårarna brände bakom ögonen men hon bet ihop, han skulle inte få henne att gråta. Nej. Nej. Nej.

"De..... Det har inte du med att göra!"

Molok skakade på huvudet. Det var sant, han hade ingenting med det att göra, men... Det skulle inte hindra honom från att trycka ned henne så långt det gick, tills hon gick av på mitten.
"Jag tror, för att det här ska fungera så bra som möjligt, att du svarar på mina frågor", svarade han och lade åter huvudet på sned. Hon var patetisk, svag. Molok var förvånad och lätt imponerad att hon överlevt i den här kalla världen såpass länge som hon faktiskt gjort.

"Så, berätta."

Han ville, djupt inne göra det här för henne, hjälpa henne att förstå att det inte gick att vara en svag individ. Men sättet fakargen valde att visa henne på, var brutalt och med Moloks inre konflikter och mörker gick det inte att stoppa honom.

Aliital svalde hårt, hon ville inte se på den här hanen något mer. Han var obehaglig och kalla kårar dansade längsmed hennes ryggrad. Hon borde ha fortsatt gått inte lagt sig och vilat. Alii kände hur hotet växte från den främling hon hade framför sig och hans röst var kuslig något som skulle hemsöka henne under en tid framöver. Hade det varit som vilken annan dag som helst hade hon orkat stå emot men den här dagen orkade hon ingenting mer. Darrande höjde hon huvudet och såg på honom. " Aldrig. " Alii såg in mot skogen men vände sedan åt andra hållet och sprang för allt hennes ben bar. Bort från den mjölkvita hanen och hem mot bergen igen, hon måste hitta Ez! Det fick inte sluta såhär!

[Avslutat om du vill får du gärna svara men Aliital springer hem mot Norspiret. ]