[Endast för flocken Jägarna. Utspelar sig dagen efter rollspelet ”Blod” (länk)]

Högt över världen hängde solen på en öppen himmel. Längs horisonten rörde sig en rand av vita moln, men över de församlade var himlen oskyldigt blå. De kunde fortfarande skymta skogen i norr, som en mörk, formlös skepnad. En lätt bris viskade genom gräset och några närliggande, snåriga träd. Värmen smekte allas ryggar, och ljudet av spelande insekter lekte i luften. Det klara vädret passade inte den stämning som låg över platsen. Dimitrij hade samlat hela flocken på en vid, flack kulle som inte var mycket högre än den omgivande slätten. De satt eller stod i en cirkel, i vilkens mitt marken hade rensats från gräs. På den blottade marken låg Naira. Hennes kropp var stel och böjd, trots försök att lägga henne så fridfullt som möjligt på platsen. Dimitrij hade nästan tvingats slåss med Zayev för att få hanen att släppa kroppen. Nu satt han med sina yngsta valpar i famnen, vända mot sitt bröst.
     Ljudet av stilla gråt låg över hela flocken. De flesta grät öppet, deras anleten fuktade av otaliga tårar och nosarna täppta av snor. Några skakade fortfarande okontrollerat efter nattens händelser, oförmögna att helt förstå vad som hade hänt. Många undvek Dimitrijs blick när hon såg på dem. De var sårade, trötta, chockade. De var rädda, och de skämdes. Flera av medlemmarnas pälsar fläckades ännu av blod och smuts som de inte hade förmått sig tvätta bort. Ledarens blick föll på Arno. Den unga hanen satt ner bredvid Oberon och tryckte sig mot sin broders sida. Hans ben skakade okontrollerat, hans andetag väste tungt under metallen han ännu hade hårt sluten runt sin hals. Med hjälp av Krita hade han slutat blöda, men hela framsidan av hans hals kläddes ännu av blod. Han hade inte låtit någon tvätta honom. Han höll huvudet sänkt och blicken i marken.
     ”Se på henne, Arno.” Unghanen såg upp på Dimitrij med skärrad blick. Trots de riktade orden så var det tydligt att hon talade till hela flocken när hon fortsatte. ”Kom inte med några ursäkter. Vänd inte bort blicken. Kämpa mot dig själv när du försöker vända blicken från det du inte vill se. Det här är verkligheten. Det här är sanningen, och du kommer inte lösa något genom att se bort.” Hon mötte unghanens uppspärrade, skräckslagna ögon.  ”Inget kommer förändras, och inget kommer bli som det varit.”
     Det var hårda ord, trots att Dimitrij uttalade dem med ett nästan känslolöst lugn. Med öronen hårt strukna mot nacken vände Arno ansiktet mot sin moders kropp. Han skalv kraftigt när gråten förvärrades. Dimitrij satt tyst en kort stund innan hon svepte med blicken över alla närvarande. Hon led med dem, hon sörjde och skulle sörja, men hon behövde få dem att förstå. De behövde veta att det här var den väg de hade valt. Det här var vampyrernas verk, och hon hade redan talat om för dem, i tydliga ordalag och långdragna svordomar, att de hade haft tur. Flocken hade haft tur, som i sin panik och sitt kaos, endast mist en medlem. De hade haft tur. Blod och förbannad aska.
     Utan ett ord reste sig Dimitrij från där hon suttit, och gick fram till Nairas kalla skepnad. Den tunna tikens tidigare skräckslagna anlete hade i döden slappnat av till ett nästan milt uttryck. Hade det inte varit för de stela benen som inte följde markens form så kunde hon ha sett ut som att hon sov. Dimitrij sänkte huvudet till kroppen, och andades över den bruna pälsen. Ur hennes andetag spred sig elden över helveteshundens skepnad. Hon kunde höra hur andan fastnade i någons hals, hur andra kved när hon rätade på sig och lågorna omslöt Naira helt. Med klar stämma öppnade Dimitrij munnen medan hon backade ett steg från elden, och hon sjöng högt. Det var en gammal sång, en hon lärt redan som valp för en hel livstid sedan. En hon inte sjungit sedan hon klätt sin päls i sin familjs aska för så många år sedan. Hon sjöng om de som varit, de som väntade på andra sidan, i livet efter detta. Hon sjöng om tårar och trygghet, hur de skulle mötas igen, och kunde nästan känna den påtagliga tystnaden runtom sig medan melodin lämnade hennes läppar.

Arno kämpade för att få luft i lungorna när han såg elden sprida sig över Naira. Han ville skrika efter henne, skrika åt Dimitrij att hon skulle sluta, men fick inte fram ett ord. Det var hans mamma. Hon satte eld på hans mamma. Han ville springa upp och hämta henne, rädda henne undan lågorna, men benen vägrade lyda honom. Han ville se bort, men ledarens röst ekade i hans öron. Det här var sanningen. Han kände sig svag, patetisk, där han satt. Det här var hans fel. Hans mamma var död, och det var hans fel. Han var för svag för att göra något. Han var för svag för att göra det rätta. I ögonvrån kunde han se sina småsyskon i Zayevs famn. När Dimitrij hade skrikit på Zayev tidigare, och rutit åt honom att Naira var död för att få honom att släppa henne, så hade Arno slagit lock för deras öron. Han hade gjort likadant när Dimitrij rutit åt hela flocken om vilken tur de hade haft. Tur. Han hade inte velat att de skulle höra. Han hade inte velat att de skulle behöva lyssna. Nu visste han inte om de hörde, om de såg och kände doften av bränd päls och kött som spred sig bland dem. Det var en fruktansvärd doft som fick hans mage att vrida sig. Det var doften av hans mamma som brann.
     Dimitrijs sång fick tårarna att välla upp och falla än rikligare över Arnos redan gråtdränkta ansikte. Han sjönk ihop på marken, skälvande och i tystnad kippande efter luft. Han pressade sig så hårt han förmådde mot Oberon, vilket inte var särskilt hårt med den lilla ork han hade kvar i kroppen. Att han ännu hade tårar att fälla var i det närmsta ett under då han hade gråtit nästan oavbrutet sedan natten. Elden var så het att det nästan kändes som om hans ansikte skulle sveddas även om han låg en bit ifrån lågorna. Den skulle inte lämna några ben kvar. Han släppte aldrig sin moder med blicken. Han kunde inte längre se bort. Det här var verkligheten. Det var hans mamma som brann upp. Det var hans mamma. Mamma, förlåt mig. Förlåt, förlåt, förlåt.

Två. Två som i antalet Nattens barn hon mött. Två som i antalet av familjemedlemmar förlorad. Allt hon ville var att gråta, om inte för Nairas död, så för smärtan som slet i hennes hjärta. Men hur ont det än gjorde så rubbades inte hennes ansiktsuttryck, inte sedan hon först mött ledarens blick när de återvände.
     Dimitrijs röst ekade i hennes huvud. Det här var verkligheten. Niyaha visste inte längre om hon skulle se på Dimitrij med beundran eller skräck. Det kalla lugn som låg över henne var skrämmande, det fick det att skaka ända in i skelettet på henne.
     Med ett andetag så spred sig lågorna över kroppen. Novisen kunde svära på att hjärtat brast itu. En smärta som inte liknade något annat exploderade inom henne. Men inga tårar föll.
     En lukt så fruktansvärd spred sig med slingorna som steg emot den klara skyn. Elden pulserade som hjärtat på något jättelikt djur och gyllene gnistor flammade upp höjde sig som en böljande, dansande plym. Någonstans i eldens mitt försökte ljusvargen hitta modet, styrkan, sorgen – men det kändes fasansfullt stilla. Ett gapande hål av ännu en förlorad. En ändlös avgrund som skulle växa sig större och djupare med åren. Ett mörker som hon befarade skulle svälja henne hel innan hon hunnit lämna det här livet.
     Den andra. Naira. Mamma åt Arno, Oberon, Azdell, Nena, Gharrow. Zayevs kärlek. Vän. Flockmedlem.
     Jag kommer sakna dig. Vila i frid.

Runtom honom befann sig flocken. Jägarna. Hans familj, och hem. Ändå kände han sig ensammare än någonsin. En utomstående skulle kunna stämpla flocken som fulltalig av deras ökande antal, men på bara en kort tid hade de reducerats. De gapande hålen i samlingen där Kenai borde vara, där Loiana, Natanh och Ciye borde vara. Kanske där Nahuel borde vara. Han längtade efter sina föräldrar. Han ville inget annat än att kunna krypa ihop i deras varma famnar som en valp och glömma allt det hemska som skett, som när han varit valp. De fanns inte här längre.
  Delshay andades ut i ett hackigt andetag. Blicken stirrade tomt ut i luften. Elden färgade kropparna runt om honom i orange, vilket till viss del dolde det faktum att de var skadade och deras pälsar blodiga. De grät, skakade och snyftade. Valparna i Zayevs famn tycktes ynkligt omtåliga i sammanhanget - de borde inte vara med om det här. Inte så unga. Med de var inte skadade. De levde. Han sänkte långsamt blicken mot sin egen kropp. Oskadd. En lång strimma av blod klädde hans högre sida, men blodet var inte hans och han visste inte vartifrån det kommit. Tassarna ömmade och pulsen brusade fortfarande i öronen. Stanken av Nairas brända kropp stack i nosen. Han ville kräkas, men gjorde det inte.  
  Ledaren stämde snart upp i sång. Ljudet borde varit tröstingivande, men det här var andra gången på så kort tid de förlorat någon. Delshay snyftade till, men tårarna rann inte. Han hade inte ens hunnit lära känna sin farbror innan denne dött och försvunnit ur världen - tätt följt av Naira. Deras extra mor. Deras vän. Oberon och Arnos mor. Allt för jakten. Var det verkligen värt det?

Gång på gång försökte han intala sig själv att det bara var en mardröm. En hemsk mardröm som han skulle vakna upp från. Naira skulle vakna till och fråga vad han drömt om, och han skulle berätta. Hon skulle säga till honom att det endast hade varit en dröm och jagat bort all hans rädsla.
    Det var tungt att öppna ögonen igen. Innerst inne visste han att det inte hade varit någon dröm. Mötet med vampyren hade verkligen skett. Den hade tagit Nairas liv. Nästan tagit Arnos. De orangea blicken föll på den livlösa kroppen i mitten av samlingen. Med ett kvidande läte tryckte han de unga valparna intill sig hårdare. De skulle inte behöva vara med om detta. Vad hade han tänkt när han gått med i Jägarna? Han hade dömt de alla sina valpar till olyckliga liv. De var för unga för att känna den här smärtan. Att se så mycket våld och ond, bråd död. Och det var hans fel. Hans fel att de förlorat sin mor. Att Kenai och Loianas valpar förlorat en mor. Någonstans inom honom fanns även en känsla av att det var sonens fel. Naira hade dött när hon räddat honom, och han skämdes så otroligt för att tanken ens existerade hos honom. Han visste mycket väl att det inte var Arnos fel. Ändå fanns känslan där.
    Zayev såg på Dimitrij och mötte kort hennes blick innan han sänkte den. Han skämdes så för allt han gjort. Hur han totalt förlorat all kontroll över sin ilska och sorg. Hur han nästan trampat ihjäl Nadie. Orden han sagt till Loke. Hans verbala strid mot flockledaren innan han gett med sig och släppt taget om Naira. Han hade gjort så många fel. Fanns det ens någonting han skulle kunna göra för att ställa det till rätta igen?

När lågorna slog upp kändes det som om hela hans insida skulle explodera av sorg. Han förstod inte hur han kunde känna sig så otroligt tom och full av smärta på samma gång. Tårarna började rinna igen. Han ville skrika åt Dimitrij att låta bli. Att hon faktiskt inte var död. Att det inte hänt på riktigt. Men det enda som lämnade honom var ett kvidande läte. Han kunde känna valparna darra mot hans bringa och han tryckte dem återigen närmare. Vid gudarna så han hoppades att detta var en hemsk mardröm han skulle vakna upp ifrån.
    Mycket snart smög sig stanken av bränt kött på honom. Han hade upplevt den tidigare, senast då han själv blev bränd i ansiktet för vad som kändes för en hel livstid sedan. Hårt stängde han ögonen igen. Han kunde inte se. Ville inte se. Nena, Gharrow och Azdells skrämda och sorgna pip nådde hans ögon.
    "Förlåt..." viskade han till dem. "Förlåt... Förlåt..."
Han upprepade ordet som i ett mantra. Bad om förlåtelse för att han inte kunnat rädda henne. För att han tvingat in sina barn på en sådan hemsk väg. För allt han hade gjort mot de i flocken. Han skulle aldrig kunna göra upp för det. Inte i denna livstid åtminstone.

De fyra, ljusblå ögonen färgades orange i skenet från den svallande elden i gruppens mitt. Där låg mamma. Elden slickade hennes tunna kropp och fick luften omkring dem att fyllas med en obehaglig stank. Mamma. Mamma, vad händer? Varför ligger du där? Mamma. Pappa är ledsen mamma. Varför är pappa ledsen? Valpens ögonpar förflyttades till deras äldre bröder som satt vid sidan av faderns väldiga gestalt. Arno och Oberon är också ledsna. Mamma. Varför säger du inget? Varför är du tyst? Tunna, hjälplösa gnyende läten steg upp ur valpens strupe där han satt i den blå jättens säkra famn tillsammans med sina systrar. Tårar rullade ner för de många medlemmarnas kinder. Valpens blickar flyttades på nytt för att denna gång hamna över den hornkrönte ledaren. Hon som gjort att mamma nu badade i den eldiga andedräkten. Mamma.
Ledaren sjöng. En fin men ledsam sång som gjorde att små tårar fyllde de undre ögonlocken hos den oförstående lille valpen. Kanske att mamma skulle höra honom om han sjöng tillsammans med ledaren? Ja, det skulle hon nog göra. Hon skulle höra hans röst. Gharrow spände kroppen och höjde huvudet. Ur hans nätta gap sköt ansträngda ylningar ut. Ylningar som han försökte hålla i någorlunda takt med Dimitrijs sång.
Nu skulle hon kunna höra honom, det var han säker på.

Den svartvita tiken sitter avsides men har än dock full uppsikt över centerplatsen som flocken sitter kring. Platsen där den bruna livlösa stela kroppen vilar. Kroppen som Orkidé bar på sin rygg. Hur länge?
Hon hade känt värmen sakta lämna Naira’s kropp. Hon hade känt stelhetens rötter sakta gripa tag om den bruna. Hon hade känt det. Från kroppens dinglande som hämmat hennes rörelser och fått henne att röra sig extra försiktigt för att den bruna kroppen inte skulle glida av… till… ingenting.
När Naira’s kropp senare hade lyfts av henne hade Orkidé gått en bit bort och gömt sig bakom ett ensamt träd hade hon ofrivilligt tömt sitt maginnehåll och hulkat en bra stund efteråt i våldsamma snyftningar och kroppen krampaktigt skakandes. Hon brydde sig inte om vem som såg henne. Hon behövde få det ur sig. Efteråt kände hon sig bara tom.
 
Kroppen darrar fortfarande men hon tvingar sig till att hålla sig sittandes. Hålla sig upprätt. Benen skakar men hon försöker inte låtsas om det. Käkarna är hårt hopbitna och hon kan svära på att hon känner blodsmak på tungan. Tyngden efter Naira’s kropp över hennes rygg kommer aldrig försvinna. Den har bitit sig fast i själva märgen.
Den klara skogsgröna blicken är dimmig men hålls fäst på elden som omvälver Naira’s kropp. Elden kommer inte lämna någonting kvar. Elden förgör. Men elden bränner även fast minnet på hornhinnan. Bränner fast minnet i medvetandet och i det undermedvetna. Bränner fast känslan i kroppen. Det kommer inte finnas något kvar. Men allt finns kvar.
 
Hon må se oskadd ut på utsidan. Men inget är längre sig likt. Många av de andra har fortfarande blod i pälsen. Alla är sårade på ett eller annat sätt. De har alla förlorat. Men vad har de vunnit?
 

Stint stirrar Orkidé in i elden. Hon lyssnar på Dimitrij’s sång, på flockens snyftningar, på tystnaden. Hon tvingar sig till att inte rynka på nosen åt stanken av bränt kött och päls och ben. Det är så här det är. Tårarna rinner fortfarande ner för hennes kinder. Låt dem rinna. Låt smärtan bita. Låt sorgen förtära. Låt elden bränna. Det är inte bara Naira’s kropp som brinner. Nog brinner de allihop.

Pappas  päls var mjuk och varm. Den luktade konstigt dock. Stank av något hon inte kunde placera. 
Främmande ljud och bilder skrämde henne, och i fadern päls fann hon skydd. 
Röster ekade avlägset, ord och fraser blott ett sorl utan mening.
Rök stack i nosen, silat mellan mörk päls. Nena såg inget, men något brann. 
Hon ville inte veta vad.
Broderns yl skar genom shockens dimma. Hon vred huvudet från säkerheten och såg ut mot samlingen.  Elden stank på ett sätt som de små mysiga lägereldarna aldrig gjort. 
Nena förstod dock trots sin ålder. Hon förstod att mamma var borta och med henne så hade mycket annat också försvunnit. Exakt vad kunde hon än inte sätta tassen på, men det var som om något gått sönder och inte gick att laga.
Stor-blå och Stor-grå kunde hon se när hon stack fram huvudet,  men drog tillbaka det när hon såg deras ansikten.
Hon pep, gillade inte att känna pappas kropp vibrera av ord hon inte förstod. Han bad om förlåtelse,  om och om igen,  men hon förstod inte varför. Var det hans fel att mamma var borta?
Hade det varit så hade han nog inte varit kvar, resonerade hon. Då hade Spets-horn nog varit arg på pappa. Det var hon inte, så det kunde inte vara pappas fel att mamma var borta.

[Om någon undrar, stor-blå och stor-grå är oberon och arno, och spets-horn är dimitrij ;D
Ber om ursäkt för ett annars lite rörigt inlägg, har inte koll på hur gamla de små är riktigt xD  ]

Alla ljud runtom kändes dämpade, avlägsna, jämfört med ljudet av elden och ledarens sång. Det kändes som en evighet innan Dimitrij åter tystnade, och mer än en evighet där flocken sedan satt stilla, väntande medan Nairas kropp sjönk ihop och blev till aska. Det var en grotesk syn. Doften var fruktansvärd, och det kändes som om den grävde sig in i Arnos nos. Han var inte säker på om han någonsin skulle känna något annat igen. Efter den eviga väntan så slocknade de dansande lågorna igen, så snabbt att han förstod att Dimitrij själv hade släckt dem. Kvar på marken, där Nairas kropp tidigare vilat, låg en mörk hög av aska. Det var hans mamma. Arno hade svårt att forma tanken. Hade det inte varit för doften så hade hans mage vridit sig av blotta insikten att den mörka, formlösa högen på marken var hans mamma. Det som var kvar av henne. Mamma.
     Dimitrij hade rest sig upp igen, efter att ha suttit ner medan de väntat. Hon steg åter fram till cirkelns mitt, och det var med förskräckt blick som Arno såg henne sänka huvudet och lägga pannan mot marken. Mot askan som var hans mamma. Han spärrade upp ögonen med en chockartad inandning som fastnade i hans strupe. Vad gjorde hon? Vad tänkte hon göra? Räckte det inte att hon hade bränt hans mamma redan? Räckte det inte att han hade sett henne dö? Han hade sett henne dö! Han hade sett hennes kropp brinna upp. Arno kom snabbt, om än vingligt på fötter innan han hörde rösten som åter flödade över ledarens läppar. Han hörde orden, och plötsligt förstod han.
     ”Du lämnade oss alldeles för tidigt, men ditt offer var inte förgäves. Du har gett oss mer än vi någonsin kunnat begära. Din familj lever tack vare dig, och de fortsätter leva tack vare dig. Vila i frid, Naira, gå med Chaibos och vänta på oss. Vaka över din familj, och håll dem i din famn när de söker tröst. Vaka över oss, och möt oss igen när vår tid är kommen.”
     När Dimitrij åter tystnade så höjde hon huvudet på nytt. Hennes panna och delar av nosryggen var mörk, fläckad av det brända stoftet. Hennes röst hade varit dämpad, men hennes ögon var klara och vassa som grå is. Arno kunde inte förstå hur hon kunde ha så kalla ögon. Han kunde inte förstå hur hon inte kunde gråta, varför hon inte grät. Där var fler vars tårar inte föll, men han hade sett dem gråta redan, han hörde deras snyftningar, deras andetag och hjärtslag genom suset och dunkandet i hans egna öron. Dimitrij hade inte gråtit, hon grät inte. Hennes andetag och hjärtslag grät inte. Arno ville bli arg, han ville ropa åt henne, bli arg för att hon inte grät för hans mamma. Han ville bli arg för att hon hade bränt Naira, för att hon kunde se på dem med sådan blick när alla andra sörjde. Han ville skrika och bita och sparka och slåss. Han ville gråta för evigt, så innerligt, och ville inte se ilskan i ledarens ögon. Han ville inte se kylan i hennes blick, ville säga åt henne att sluta se på dem på det viset. Han ville be henne gråta, för sin mammas skull. Var hon inte värd det? Men han kunde inte. Han hade ingen ork till det. Han var för svag, patetisk, och innerst inne förstod han, även om han inte ville förstå. När Dimitrij för en sekund fångade Arnos blick, då hon såg över de församlade, så ryckte han till och såg skärrat tillbaks på askan. Mamma.
     Innan någon annan hann röra på sig stapplade Arno ut i cirkelns mitt. Han rörde sig på skälvande, ostadiga tassar, och stannade framför sin mamma. Det som varit hans mamma. Han förstod. Det gjorde ont. Det gjorde så fruktansvärt ont. Han böjde huvudet och lät pannan vila i askan. Den var varm, men det var ingen levande värme.
     Vad skulle han säga? Han ville be för sin mamma, ville be för henne och önska att hon alltid skulle finnas där. Han ville önska att hon aldrig hade lämnat dem, att de skulle vakna och inse att allt var en fruktansvärd dröm. Han ville berätta så många saker för henne, fråga så mycket, lyssna till hennes röst och hennes ord. Han ville krypa in i hennes famn och gråta bort all smärta. Han ville lyssna till hennes hjärtslag och varma stämma när hon nynnade honom till sömns. Han ville berätta hur mycket han älskade henne, hur mycket han alltid hade och alltid skulle älska henne. Hon var hans mamma. Askan var…
     ”Förlåt.” Arno skälvde där han stod. Rösten brast innan han lyckats avsluta ordet helt, och benen vek sig under hans kropp. Han sjönk ihop igen, trots sina försök att hålla benen stadiga. Hon var död. Hon var död. Död. Hans mamma var död. Han pressade hårt huvudet mot askan när ansiktet förvreds i en sorgens grimas. ”Förlåt mamma.” Han låg kvar, oförmögen att resa sig igen, när andra ur flocken också tog sig fram till cirkelns mitt för att lägga pannan mot askan och be för Naira. Be för den vän, och den moder som de förlorat.

Det kändes overkligt. När Nadie svepte med blicken över de sörjande Jägarna kändes det som en morbid mardröm. Snart skulle marken knäckas och svälja dem alla, och då skulle hon vakna. Kanske prata med Delshay eller Niyaha. Sedan skulle hon förtränga den, precis som de alla gjorde. Det var bara en mardröm. Snart skulle hon vakna.
   Men hon visste att det var på riktigt. Smärtan, både fysisk och psykisk, var för påträngande. Det var för intensivt för att någonsin kunna vara en dröm. Hon såg elden dansa när Dimitrij satte eld på Nairas kropp, kände stanken från en död kropp som brann. Ledaren backade och stämde upp i sång. Det gjorde så ont i hjärtat. Nadie ville gråta, men inga tårar rann. De hade redan runnit och tillslut torkat ut. Hon hade inget mer att ge. Det var över. Ändå öppnade hon munnen, sakta men säkert. En låg ton vågade sig ut över Nadies läppar. Stadigt växte den sig starkare.
   Sången dog ut tillsammans med elden. Ett sista, sprött läte lämnade Nadie innan hon sänkte blicken mot marken. Det bultade i såren, speciellt det över axeln, men hon noterade det knappt. Trots att hennes päls var tovig av både torkat och färskt blod så var det Naira som råkat mest illa ut av dem alla. Det gjorde ont att tänka på.
   Ledaren talade. För Nadie såg det morbidt ut när hon doppade pannan i askan. Hon kunde förstå att Arno kom på fötter. Men sedan förstod Nadie. Flockbrodern rörde sig mot mitten och följde ledarens exempel. Hans ord och tårar fick henne att vilja brista i gråt, men hon var för bedövad av sorg. Det smärtade djupt för henne. Hon ville inte ens tänka på hur Arno, Oberon eller någon i den familjen kände det. Tänk om det varit någon annan som hade dött? Tänk om hon hade dött? Vampyren hade tagit någon viktig ifrån dem. Skulle det vara såhär varje gång? Skulle de alltid få mentalt förbereda sig på att mista någon varje gång? Skulle hon behöva ställa in sig på att det kanske skulle bli hon? Det gjorde ont i hjärtat att tänka att svaret kanske var ja. På stumma ben ställde hon sig plötsligt upp och började röra sig in mot mitten. Andra hade redan följt hennes exempel. Nadie stannade till när den forna flocksysterns aska nådde hennes tassar. Ett darrande andetag lämnade henne när hon långsamt böjde på benen tills askans värme mötte hennes panna.
   "Vil--" Det kom inget mer. En torr snyftning, nästan som ett andetag, avbröt henne och hon slöt ögonen, vände bort blicken från verkligheten.

Världen var tom. Färg och formlös. En oformbar massa som sakta svepte sig igenom tiden. Sår, djupare än de ytliga som öppet pulserade i smärta ifrån hans höftben och lår bodde inom honom. I själen, öppna och blödande försvann han ut genom dem, borta i samma stund som Naira slutat sitt liv. Borta. Hans mödrar var borta.
Kroppen låg stel på marken, men han kunde inte se på den, samtidigt som han inte ville sluta se på den. Se på det som bara för någon dag sedan varit en lycklig mor med sina barn. Det som varit en medlem i en familj. Vad var hon nu? Ett minne? Eller blott en skugga, en viskning om vad som väntade de alla. Han såg det nu. Såg grunden till rädslan, han visste. Hans far hade försökt få honom inse, men vad kunde han säga nu?
De havsblå kneps ihop när en tår tvingades ut ner för kinden ifrån de svullna värkande ögonen. Borta. Död. Han ville inte se det, ville inte låta det vara sant.
Lågorna täckte kroppen, han kunde se dem, känna värmen och doften som trängde sig in i hans nos, tvingade honom känna köttet brännas. Borta.
Det tryckte i bröstet, en smärta som stärktes av sången som lämnade ledarinnan. Smärtan var överallt, så innerlig att han inte kunde göra något annat än att ligga och se på hur hon försvann. Hur Elden förtärde henne.
Sluta, hon är inte död. Han ville säga det, ville skrika. Hon levde, hon måste leva. Vad skulle han annars ta sig till?
Mor. Tanken ekade tom i hans huvud.
Hur kunde man känna sig så full av smärta när man var tom? När man försvunnit ut ur sig själv? Hur skulle man kunna leva när allt man bestod av var en smärta så intensiv att man inte kunde stå?
Med ledarens sång dog snart lågorna ut och allt som fanns kvar var en hög av aska. Hans mor. Han Vände bort blicken snabbt, ville inte tänka tanken att det var hon. Att allt hon åstadkommit, alla hennes andetag, alla hennes val i livet slutat i den lilla högen av aska. Men som innan kunde han inte hålla blicken borta, Dimitrij hade uppmanat dem tidigare att se på henne, se på sanningen. Det var döden, det var det som väntade de alla, och han visste att det var sant.
Han kunde se henne sätta huvudet emot askan, högen, kunde höra hennes ord genom den tunga dimman som låg över hans sinne. Sedan såg han på Arno, den något yngre hade rest sig upp, bara för att sen falla ihop intill högen, orden skar inom Nepotonje. Skar i hans skäl, öppnade fler sår som lät honom sippra ut. Lät honom försvinna likt höstlöv i vinden.
Han tvingade sig upp, kände smärtan stråla i ryggen och höften, kände bakbenen vingligt, och kraftigt darrande, hålla honom uppe medans såren pulserade. Men han bet ihop, hans ansikte var förvridet i sorg och deformerat av den fysiska smärtan. Stapplande tog hans sig fram till högen och sänkte oändligt långsamt huvudet tills han kände värmen emot pannan. En värme som kändes så kall att han frös i själen.
Han hade inget att säga, alla ord kändes fel, som om det inte fanns ord fina nog att beskriva henne, alla ord han kände till var inte henne värdiga, hon stod över dem.
Han fick inte fram något, som om hans läppar var förseglade av någon utomstående kraft.
Tårar rann åter ner för hans ansikte, det smärtade i ögonen som han hårt åter knep ihop.

Det gjorde så ont. Hur kunde det göra så ont? Det kändes som att hjärtat drog ihop sig till en hård, plågsam knut för varje slag. Kroppen darrade okontrollerbart. Allt hon ville var att fly, fly från smärtan, fly från sorgen; springa utan att någonsin stanna igen.
     Niyaha tvingade sig att svälja trots den hotfulla klumpen i halsen, svälja bortom det värkande blåmärke som blivit hennes hjärta och ända ner till den trassliga härva som var hennes mage. Dimitrijs sång fick det att bulta i värk. Niyaha ville gråta. Snälla, låt mig gråta. Snälla. Det kändes som att hennes inre skulle explodera. Varför gråter jag inte? Varför kan jag inte gråta? Den torra blicken såg sig omkring på sina vänner, sin familj. De allra flesta grät. Men inte hon. Häftiga, ångestfyllda andetag lämnade henne i takt med sången.
     Långsamt med eldens pulsande sjönk Nairas kropp ihop. Elden svalde henne, allt hon var, allt hon varit och allt hon skulle kunna blivit. När Dimitrij lät lågorna tyna bort, fanns där bara aska kvar i helveteshundens ställe. Det var så här de alla skulle sluta. Varenda en av dem. Grått stoft. Inte mer, inte mindre. En dag skulle hon ligga där. En dag skulle Nadie ligga där. Det kändes som någon borrat igenom hennes bog, slitit isär hennes muskler och brutit upp hennes bröstkorg och nu krossade hennes hjärta. Varför gråter jag inte? Tanken var desperat, bedjande. Snälla...
     Ledaren rörde sig emot cirkelns mitt igen. Med en panik i halsgropen skådade hon hur Vikaanen lade pannan mot Nairas aska. När Dimitrij reste sig upp igen, var större delar av hennes anlete sotigt av Nairas kvarlevor. Trycket inom henne släppte plötsligt och ett lugn sköljde över henne. Utan att hon märkte det började tårar välla ur hennes djupblå ögon igen. Det var så vackert.
     Dimitrijs stämma överröstade alla andra ljud, alla skälvande snyftningar och gråtande. Det korta ögonblicket av ögonkontakt som Novisen och ledaren haft fick Niyaha att förstå. Förstå det som hennes pappa försökt förklara för henne så många gånger. Dimitrij hade förlorat mycket, för mycket.
     Arno var snabbt upp på benen för att följa Dimitrijs exempel. Niyaha stod kvar, fortfarande omedveten om att hon grät. Det gjorde ont att se honom falla ihop vid askan som tidigare varit hans mamma. Det gjorde ont, precis som allt annat.
     Tillsammans med Nadie närmade sig även hon sig cirkelns mitt. Hon ville säga något. Tacka henne för allt. Men det fanns inga ord som skulle vara värdefulla nog. Istället sjönk hon ner på sina framtassar och pressade hårt pannan emot hennes aska. Värme spred sig. Värme som inte var Nairas, som inte var levande. Hon bad för att Naira skulle ha en fridfull resa fram till Chaibos. Hon bad för Nairas små, för Zayev, för Arno och Oberon. Hon bad för att i slutändan så skulle hennes liv spira i form av en ny, bättre värld.
     Den salta smaken nådde hennes mungipor och hon lyfte huvudet från marken, för att sedan resa sig på nytt. Jag gråter. Niyaha backade undan för att ge plats åt någon annan som ännu inte varit framme. Tack.

Dimitrij satte sig ner igen efter att ha backat undan från cirkelns mitt. Hennes ansikte var varmt av Nairas stoft. Det var en värme hon inte hade känt på väldigt länge, men som ändå var alldeles för bekant. En värme som förde henne tillbaks till en tid för länge sedan. Känslorna i hennes inre var domnade. Det var som om doften, ljuden och värmen i hennes ansikte dämpade tankarna och rörelserna utanför lugnet i hennes sinne. Hon var tillbaka, verkligheten hade hunnit ikapp, och med den följde en stillhet som lämnade henne tom. Hon var fortfarande arg, frustrerad över det som hade hänt och över att det hade fått hända. Hon delade flockens sorg när hon såg dem en efter en lägga sina ansikten mot askan i bön, men över känslorna vilade i stunden en stillhet och kyla, ett avstånd. Det var hjärtskärande att höra dem, att se deras brustna hjärtan blöda. Ändå borde det ha gjort ondare att se alla fyllda av sorgen, av rädslan, men någonstans i sitt inre bar Dimitrij en grym känsla av lättnad. Hur tungt det än var, hur mycket de alla än skulle komma att sakna Naira, så kände hon lättnad över att flocken nu förstod. Över att de skulle förstå. Det var inte längre bara sagor och en avlägsen framtid. Den insikten skulle betyda mycket.
     Långsamt färgades allas ansikten av sorgens märke, deras anleten kläddes av aska och tårar. Deras hjärtan var fyllda av förlust, deras röster fulla av gråt och outtalade rädslor. Cirkelns tidigare form var splittrad, med några ännu skälvande i dess mitt medan andra hade backat för att ge dem plats. Utöver de dämpande tonerna av gråt och låga kvidanden hade en tystnad åter dragit över de samlade. Frågorna hängde i luften, tankar ingen ville tänka.
     ”Vad gör vi nu?” Den tunga luften delades efter en evighet av Kritas ljusa, lågmälda stämma. Dimitrij kunde se blickarna som sökte sig till fakargen – några var osäkra, ledsna, andra i det närmsta anklagande – innan flera oroligt vände sig mot ledaren. Vad skulle de göra nu? Dimitrij slöt sina ögon och drog ett djupt, stilla andetag. Rynkan i hennes panna djupnade medan tankarna satte fart i hennes sinne. De flesta förstod mycket väl vad de behövde göra.
     ”Vi kan inte återvända till skogen.” När Dimitrij öppnade ögonen igen så möttes hennes kalla lugn av de andras blickar. Början av protester formades på någras läppar, om än de flesta tystnade innan de hunnit yttra något.
     ”Vart ska vi ta vägen?” undrade Beata i samma ögonblick som Sixten tog till orda; ”Ska vi lämna vårt hem?”
     ”Vi har alla vetat att det här skulle hända”¸ avbröt Dimitrij med hårdare ton än vad hon hade menat. ”Jag hoppades att vi skulle få mer tid, särskilt nu med tanke på…” Hon kastade en blick på valparna i Zayevs famn. ”Men vår tid är slut.” De hade klarat sig oupptäckta betydligt längre än vad hon hade trott att de skulle göra. Det var kanske en girig tanke att önska att de hade fått vara i fred längre. Flocken hade redan fått mycket, hon borde vara tacksam för det. När Dimitrij fortsatte att tala var det med en betydligt lägre, dovare stämma än tidigare. ”Vi behöver komma så långt ifrån Acherati som möjligt innan solen går ner. Jag vet att ni är trötta, men om vi stannar här är risken stor att vampyren kommer tillbaka. Vi hade tur den här gången, den var inte beredd på motstånd. Nästa gång kommer den vara det, och i vårt nuvarande skick…” Hon behövde inte avsluta meningen för att de skulle förstå. De hade inte råd att stanna och chansa. Med en långsam rörelse reste sig Dimitrij upp från där hon suttit, utan att släppa flocken med blicken.
    ”Klarar ni av att gå?”

Först när Krita tog till orda rycktes Arno tillbaks till verkligheten. Han hade legat kvar med ansiktet tryckt mot marken, oavbrutet gråtande ner i askan under hans panna. Knuten i hans bröst tycktes nästan vibrera och spred en våldsam kyla i hans bröst och strupe när ledaren svarade. De kunde inte återvända till skogen. De kunde inte återvända hem. Innan han hade hunnit tänka så hade Arno öppnat munnen för att protestera. Tankarna som virvlade i hans huvud tillsammans med de många överväldigande känslorna hindrade honom dock från att få fram något alls. De kunde inte återvända. Vart skulle de då bli av? Skogen var det enda han kände till, sånär som på små bitar av närområdena. Skogen var flockens hem, deras trygghet. Det var den säkraste plats han någonsin hade kunnat tänka sig, fram tills… Han snubblade över tanken. Fram tills nyss hade han aldrig riktigt föreställt sig att något sådant hade kunnat hända på reviret. Inte ens efter att de haft en inkräktare på området hade tanken slagit honom att de aldrig hade varit skyddade där. De hade egentligen aldrig varit säkra.
     När Dimitrij fortsatte att tala så ryckte Arno till. Deras tid var slut. De kunde inte stanna. Kylan spred sig likt en solfjäder ner genom hans rygg. Ledarens dämpade tonfall fick honom att frysa ända in i märgen. Än en gång önskade Arno att han hade kunnat bli arg, men han fann ingen styrka till det. Han kunde inte frammana någon ilska under sorgen och den skälvande skam som vred sig i hans inre. Ledaren reste sig upp.
     ”Klarar ni av att gå?”
     Frågan fick Arno att plötsligt känna sig ännu tyngre och tröttare än vad han känt sig tidigare. Hans kropp kändes som om den var gjord av sten, tung och orörlig. Det var en så enkel fråga, men i den fanns en ton som skrämde honom. Om de inte klarade av att gå så behövde de stanna, och om flocken stannade var risken större att de skulle behöva gå igenom samma mardröm en gång till. De var sårade och utmattade, men skulle de klara av att vänta i hopp om att få lite vila och återhämta sig? Var det ens möjligt för dem att finna tillräckligt med ro för att vila nu?
     Med en kraftansträngning reste sig Arno upp från där han legat. Hans ben hotade att vika sig under kroppen av ren sorg, men när han mötte Dimitrijs blick så var det med beslutsamhet. Han kunde gå. Tårarna rann fortfarande över hans sotiga ansikte. Han tänkte inte låta sin mammas död ha varit förgäves. Hon hade räddat hans liv, och han tänkte inte låta sig fångas och mista det utan en kamp.
     Förlåt mamma. Jag ska göra dig stolt.

Det var fruktansvärt att se Naira förkolnas och förvandlas till aska framför hans ögon. Framför deras valpars ögon. Han visste hur smärtsamt det var att förlora en förälder, och det var inte någonting han önskade någon. De orangea ögonen sökte sig till Arno. Han visste hur sonen kände sig. Skulden han tog på sig. Men det hade inte varit han som tagit hennes liv. Det hade inte varit han som brutit hennes nacke. Zayev upprepade det för sig själv. Han visste. Han visste så väl att det inte var Arnos fel. Naira hade offrat sitt liv för att rädda något av det käraste hon hade. Det hon höll av mer än livet själv.
    En rörelse i ögonvrån fick honom att långsamt ta blicken från sonen. I tystnad såg han Dimitrij gå fram och lägga pannan mot marken. Mot vad som en gång varit hans kärlek. Den stora hannen blundade och vred bort huvudet. Trots att han visste vad det handlade om kunde han inte se på det. Det var så otroligt surrealistiskt. När han hörde flockledarens ord tvingade han sig själv att se på hennes sotiga ansikte. Vid den här tiden igår hade han hållit Naira tätt intill sig och nu prydde hon Dimitrijs ansikte likt en mask. Det var sjukt.
    I sin famn kände han hur de yngsta valparna flyttade på sig. Han böjde sig ner och lät försiktigt tungan löpa över Nena. Han kunde känna, ana, ojämnheterna i hennes rygg.

När han höjde blicken igen såg han Arno staplade röra sig mot askan. Det sved i hans själ att se honom så plågad. Om det bara hade varit han som kastat sig mot vampyren, han som försökt rädda sin valp. Kanske hade han förlorat sitt liv, men han hade åtminstone haft sin storlek på sin sida. Om ändå... Om ändå Arno inte hade kommit tillbaka. Då hade detta aldrig hänt.
    Sonens pipande stämma fick Zayev att skälvande dra efter andan. Tårarna började återigen rinna nedför hans kinder. Det var inte hans fel att hans mor var död. Det var vampyren. Han hatade att hans tankar ens gick i den riktningen. Han visste så otroligt väl. Med suddig blick såg han hur den ljust blå ungvargen föll ihop. Han hörde hans stämma. Så innerligt ville han säga att det inte var hans fel, att han inte skulle ta på sig skulden. Han ville trösta honom. Gå fram till honom och hålla honom nära. Men han kunde inte. Han kunde inte få fram orden och han kunde inte resa sig. Inte ens för att säga farväl till Naira. Han kunde bara inte.

En efter en följde flocken Dimitrijs exempel och täckte sina ansikten i aska. Snart var det endast han och de yngsta valparna kvar. Han höll dem tätt intill sig, ovillig att låta dem lämna honom och klä sig i sin mors aska. Tystnaden bröts av Kritas tunna stämma. Den blå hannen såg inte ens på henne. Han visste inte vad han skulle tro längre. Så vitt han visste kunde hon lika gärna ha lett demonen till dem. Han hade trots allt känt henne. Men Dimitrij verkade lita på henne, och han litade på Dimitrij. Det innebar inte för den sakens skull att han tänkte lägga sitt eller sina valpars liv i hennes tassar.
    Flockledaren svarade på hennes fråga och även om han inte var allt för glad i det blev han inte förvånad. Hon hade rätt: de kunde inte stanna kvar.
    "Arno, Oberon." kallade han med tjock röst. "Hjälp mig bära era småsyskon."
Han ställde sig upp på ostadiga ben och slöt försiktigt tänderna om Gharrow innan han lyfte upp den yngsta sonen. En kinkig protest lämnade honom men han valde att inte låtsas om den. De skulle varken hinna eller orka med att gå själva. Kanske när de lagt skogen bakom sig och kommit en bit på vägen. Kanske.

[Alltså det här inlägget är i princip ÖVERALLT men jag orkar inte läsa om och fixa xD DET FÅR VARA SÅHÄR :D]

Kroppen skakade av sorg och rädsla, tårarna fyllde hennes ögon och gjorde det svårt att se. Andningen blev tung och jobbig. Vad skulle de göra nu? Vad hade Dimitrij tänkt föra oss nu,de kunde inte stanna kvar här men var skulle de ta vägen? 
Det som en gång var Nairas kropp var nu aska och en hemsk lukt av bränt päls och kött låg över dem. Det var fruktansvärt att andas in lukten, magen vred sig och gjorde att hon mådde illa. 
 
Ingen sa något, tystnade hade tagit över tills Dimitrij bröt den. De var tvungna att lämna sitt hem, de måste komma så långt ifrån Acherati så fort som möjligt innan solen hade gått ner. 
Caer tittade sig omkring på de andra, den en var mer skadad än den andra, hur skulle de klara av att gå? 
”Klarar ni av att gå?” Caer visste att de hade inte så mycket till val, de var tvungna att gå och hjälpa varandra för att inte bli kvar tills mörkret kom. De fanns en stor chans att vampyren kom tillbaka, hon ville inte ens tänka på vas som skulle hända då. Hon reste sig bara upp efter att ha sätt Dimitrij göra det.

En efter en hade flockmedlemmarna gått fram till högen av aska... det kändes fel att tänka på det som endast aska. Men det var så det var nu. Orkidé hade gjort detsamma. Gått fram och böjt sig ned med respektfull gest och lagt pannan mot den varma askan och viskat ut en bön... en sista hälsning.
Sedan hade hon backat undan igen. Den svarta pannan nu gråsvärtad. Hon ville inte stå i vägen för någon av de andra när cirkeln nu krympt. Bakdelen sjunker ner mot marken och hon blir sittande. Ögonen sluts och hon lyssnar på vad som sägs runt omkring.
Vi kan inte återvända till skogen. Det förstod hon. Hon trivdes väldigt bra i skogen. Men det är inte skogen som är deras hem. Det är flocken. För Orkidé spelar det ingen direkt roll VAR de är.
Klarar ni av att gå? De kan inte stanna. De måste röra på sig så fort som möjligt. För många av de andra är det förmodligen för mycket att begära just nu. Men alla förstår nog ändå. Det är allvar nu.
Orkidé öppnar ögonen igen och den skogsgröna blicken sveper mot den blå björnlike hanen, Zayev, när han kallar sina söner till sig. Valparna. De har förlorat mest. Orkidé reser sig upp och tassar försiktigt närmare den björnlike.
"Zayev?". Hon uttalar försiktigt hans namn.
"Om ni behöver hjälp... kan jag hjälpa till att bära någon av valparna med". Hon ser upp på honom. Öronen tippar lätt ut åt sidorna.
Hon är trots allt inte själv skadad fysiskt. Hon gjorde inget direkt speciellt när inkräktaren kom in på deras revir och vände upp och ned på allt. Hon har sin styrka kvar.

Sakta, en efter en, började flocken göra sig redo för att ge sig av. Sakta, motvilligt, reste sig tunga, trötta vargar som helst av allt velat sova och glömma. Sakta, så sakta, samlade de sig för att lämna den plats som för många varit det enda hem de någonsin känt till. De äldre bärande valparna som var för små för att vandra själva, de starkare stödjande familj och fränder som sårats och inte kunde stå stadigt utan hjälp. Det var en sorglig skara som lämnade den flacka kullen och askan därpå bakom sig. Men de var en sorglig skara med ett gemensamt mål. De var slagna till marken nu, men de skulle resa sig igen i sinom tid. Dimitrij bad för dem. Vid gudarna, hon bad för styrkan att resa sig igen.

[Vi kan se rollet som officiellt avslutat här, men de som ännu inte skrivit eller som vill tillägga något kan självklart svara även senare! Det är ingen stress <3 ]

Brodern skälvde okontrollerat intill Oberon kropp. Han pressade sig nära, så nära han förmådde med den lilla ork han hade kvar. Oberon fick anstränga sig för att inte låta den orkeslösa kroppen ge vika för sin broders vikt. I lönlös tröst vilade han hakan över sin broders huvud. Då och då gnisslade han sorgset, men mest av allt drog han plågade andetag och blinkade bort arga tårar som strömmade ner för han kinder.
    Övertygad om att hans broder tömts på blod och liv på hans rygg hade Oberon svårt att greppa att Arno fortfarande fanns bredvid honom. Att han rosslande andetag och krampaktiga gråtande verkligen tillhörde honom. Oberon ville aldrig släppa taget om brodern, rädd att livet skulle slippa ur honom om han gjorde.
    Vid ledarens tal förmådde han sig inte att säga något; varken protestera eller medhålla utan grät endast i tysthet när flammorna tog fäste i moderns kropp. Den fäll som hållit honom varm om nätterna krusade sig och upplöstes; blottade skinn vars nyans Oberon inte kunde avgöra i det orangea skenet. Hon brann långsamt; svärtades och holkades ut till oigenkännlighet. Oberon svalde emot sina kväljningar av den hemska synen och den lika fräna doften. De skulle alla brinna. Han förstod det nu. Insikten var oundviklig med sin moders kvarlevor framför sig. Hur många innan turen var hans?
    Dimitrijs sång skänkte honom ingen ro. Han hatade vetskapen om att sången skulle överleva dem alla. När en svag, ynklig stämma blandade sig med ledarens sång slöt han krampaktigt de tårfyllda ögonen. "Gharrow ...", bedjade han orkeslöst och skakade uppgivet på huvudet. Inte nu, snälla. Broderns sköra röst skar i hjärtat på honom, värre än ett hugg mot strupen. Mamma var borta. På något sätt förstod dem. Det skulle inte vara så. Hans småsyskon förtjänade inte det här. Han ville att de skulle leva i ovisshet med en moder vid sin sida. Hur Naira och Zayev stått ut med sig själva efter att ha fött in dem i detta förstod han inte.
    Oberon var aldrig långt bakom Arno när den äldre av bröderna stapplade ut till högen av aska. Med sammanbitna käkar stod Oberon tyst vid sin broder och lyssnade tills hans hjärtskärande ord. Sorgen var för mycket, för outhärdlig för honom att klara av. Det fanns ingen värme kvar i hans bröst, bara isande hat. Det skrämde honom, för det var en plågsam känsla han aldrig känt tidigare.
    Vad sade man till de döda i detta skede? När de inte var mer än stoft. Oberon visste inte, för det var inte hans moder som låg framför honom. Inte längre. Han följde sin broders exempel, och pressade huvudet mot den ännu varma askan. Den svärtade hans nosrygg och panna, så väl som de djupa såren i hans ansikte; beblandade sig med hans eget blod. Andra ur flocken vandrade även dem fram, men han märkte dem knappt under slutna ögonlock som vällde av tårar. Han ville ha henne tillbaka. Här, hos dem. Det var en omöjlighet, han visste det, och därför förmådde han sig inte yttra orden.
    "Jag bär ingen skuld, ändå ligger jag här lika skyldig som den skyldige", grät Oberon samtidigt som våldsamma snyftningar lämnade honom. Han ville inte göra annat än att skrika. "Din skymning kom alldeles för fort, mamma." Jag är rädd. Mamma, snälla. "Skymningstid, skymningstid ...", började han och drog ett djupt andetag för att stärka sin bristande stämma och svaga kropp. "... döden blev din sista strid." Med de orden reste Oberon sig upp och blinkade argt bort de ständigt närvarande tårarna.
    Att de inte kunna stanna kvar kom inte som någon chock. Om omständigheterna varit annorlunda hade Oberon varit rädd, nu kände han sig istället bara tom. Acherati var den sista plats han ville vara på. Platsen skulle föralltid vara befläckad Nairas blod. Hans mammas blod.
    Oberon hjälpte sin broder upp på benen och stöttade honom efter bästa förmåga. När Zayev tilltalade dem mötte Oberon aldrig hans blick. Han lämnade tillfälligt Arnos sida och vandrade fram till Azdell som maskade sig och gnydde i protest. Med en mild tass på hennes svans stoppade han hennes rymningsförsök och slöt käkarna om hennes lilla kropp.  

[Kände att det var dags att försöka pressa ut någon form av svar. Det var länge sedan jag läste igenom alla inlägg så jag svarar utifrån det jag kommer ihåg. Ber om ursäkt för rörigt inlägg.]