Varya drog ett huttrande andetag. Hans doft låg så blixtrande klar i gångarna. Utmärkte sig från alla andras. Den fick hennes skelett att skälva, hennes tänder att skallra. Men det var inte rädsla. Det var något annat. Det var abstinens från ett beroende som talade. Hon hade inte kunnat hålla sig borta när hon visste att han fanns där.
     Himlen sträckte ut sig ovanligt mörk utanför arenans hålor. Tjocka moln lämnade den naken utan sina stjärnor och sin måne. En perfekt natt för den som vandrade i ljusets frånvaro. Men facklornas sken stack henne hotfullt i de rödspräckliga ögonen. Aldrig fick hon tillåtas att glömma vad hon blivit.
Ur skuggorna steg hon fram i dörröppningen. Hon stirrade på honom i några långa ögonblick. Lyssnade till hans hjärta, som om det skulle avslöja något om honom.
     “Förstår du nu?” Till hennes förvåning förblev rösten kall och känslolös, trots att det var allt annat än vad hon kände inombords. När hon mötte hans blick hörde hon något avlägset kalla. Den barnsliga längtan hon haft när hon först träffat honom, när hon trott att han skulle kunna bota hennes tomhet. Trots alla hennes lögner, hennes oförlåtliga svek, hade det för henne varit äkta. I hennes ensamma liv fanns det bara få, sällsynta stunder då någon annan själ tagit mark bredvid hennes, så som stjärnorna en gång om året rörde vid jordens kant. En sådan slags stjärnbild var han för henne.
     “Jag tog Maksim.”

Saknaden var det värsta. Längtan efter Katya och Aleksandr, efter hans systerbarn. Efter Ezekiel, hans bästa vän. Vasilisa, hans kära syster. Alla i Cirkeln, deras namn surrade i hans huvud och han undrade om de förstått var han befann sig. Säkerligen inte. Han hade inte fått en chans att säga hejdå, och han undrade om han skulle vara kvar här tills han bara var ben i jorden.
     För Maksim hade det varit värt det. Men när sonen aldrig kom förstod Kolzak att något var fel. Han kände sig lurad, även om det var hans eget dårskap som lett honom hit. Vetskapen om att Maksim levde, och var med sin mamma var en lättnad, även om det knappast var en trygghet. Varya var inte längre densamma,  inte den natten han sist såg henne. Han hade ingen aning om vad de gjort med Maksim.
     Som om världen hånade honom stod hon plötsligt i hans dörröppning, gled ut ur skuggorna som en vålnad. Och som alltid kramades Kolzaks hjärta åt vid anblicken av henne - det var något han var rädd han aldrig skulle komma ifrån. Men istället för ett leende, för en glasartad blick, lät han minen hårdna. Hans nosrygg krusades lätt och den isklara blicken skärptes när han mötte hennes. Hennes röst var kall och känslolös, och det var då Kolzak visste att hon kommit för att såra honom ännu mer. Han tänkte inte låta henne.
"Jag ville inte tro det," svarade han kyligt. "Är det du som vägrar låta mig träffa honom?"
     Det kändes som om allt Kolzak någonsin trott på var en lögn. Allt om kärlek, om familj, om förtroende hade slitits ifrån honom. Varya hade varit hans allt och inte ens det hade varit sant. Han svalde, munnen kändes plötsligt torr. "Och nu är du här för att håna mig. Jag föll verkligen för det, Varya. Jag föll för alltihop."
För ett kort ögonblick fick han något sårbart i blicken. "Jag älskade dig verkligen, och jag trodde att det var äkta som den idiot jag är. Är du nöjd nu? Jag hamnade i er fälla, och inte ens det kommer ge mig Maksim tillbaka."
Kolzak stirrade på henne, försökte svälja vreden. Det enda han stötte ur sig var en korthuggen mening, hans ilska transparent i varenda ord. "Jag orkar inte se på dig. Försvinn."

Varya stod orörlig, fjättrad på plats av osynliga kedjor. Hon lät hans ord eka i hennes tystnad. Ilskan som genomsyrade han annars varma, stadiga röst var för henne så främmande. Den påminde henne om den djupa avgrund som alltid funnits mellan dem. Tänk att så lång tid hade gått, att de delat så mycket med varandra, men ändå kände hon sig som en främling för honom. Han hade aldrig sett henne för vem hon egentligen var, och hon hade så gärna velat tro på den bilden han målat upp. Men kunde hon klandra honom?
     “Jag har aldrig velat göra dig till åtlöje, Kolzak.” Trots att han bett henne gå stod hon kvar som förstelnad. “Allt jag velat göra var att skydda dig. Alla hemligheter, alla lögner.” Det var svårt att dölja den strimma av sorg som letade sig i hennes röst. “De var för att skydda dig.” Hon pausade. De blåa ögonen låste sig fast vid hans. Det fanns ingen rädsla, ingen ilska. Den enda glimt av känsla var den av vemod i hennes blick.
     “Trodde jag. Jag har insett nu att det var mig själv jag försökte skydda.” Hon hade varit rädd i hela sitt liv. Rädd för att bli övergiven, att bli lämnad, att inte vara tillräcklig, att vara ensam. Inget av det spelade längre någon roll. Hon hade inget att förlora längre, det hade hon själv sett till. Men allt hon offrat hade varit för friheten. Livet tyngde henne inte på samma sätt längre.
     “Mitt liv har bara varit en lång rad av misstag. Men jag räknade aldrig dig till en av dem.” Hon hade varit hans misstag. “Jag vet att det inte finns något jag kan göra för att gottgöra det här. Jag kommer inte ens säga att jag ångrar mig. Jag tänker inte vara så respektlös mot dig.” Hon hade ljugit tillräckligt - för honom, för sig själv. “Det här är bara en erbjudan för dig att få hämnd. Du har mitt erkännande. Med det kan du kanske få Maksim tillbaka, och jag kommer inte finnas kvar för att försöka stoppa dig.” Varya hade aldrig tänkt på döden med ett sådant lugn. Kanske var det tanken på att det inte skulle finnas något därefter. Att Chaibos hade stängt sina grottor för henne och det enda som väntade var en mörk stillhet. Hon stirrade på honom, sög åt sig av hans skarpa ansiktsdrag. Minnena som bubblade upp höll hon mot sin hud likt ett brännjärn. Hon hade nog aldrig varit så lycklig och olycklig som hon varit med honom. En välsignelse och en förbannelse. En ständig paradox.
      “Gö vad du måste. Ingen kommer klandra dig. Allra minst jag.” Inte ens nu kunde hon vara osjälvisk, för när hon tänkte på att han skulle vara den som slutligen fick henne dödad kunde hon inte låta bli att känna de bitterljuva tonerna i det hela. Att dö för honom; det var en enkel utväg och hade alltid varit.
      Med långsamma, dröjande rörelser vände hon om. Hon stannade upp med ryggen mot honom utan att se tillbaka. Hon önskade att han skulle säga något. Vad som helst. Men hon visste att det var för mycket begärt.

"Få honom tillbaka?"
     Det kändes som ytterligare ett hån. Som om hon lockade honom in i en ny fälla. Hoppet att återvinna Maksim fick hans hjärta att strama åt i längtan. "Jag får inte ens se honom."
Kolzak visste att det inte fanns någon chans, ens om Varya talade sanning. Han visste inte vad som hänt med Maksim, vart han var, vad han tänkte. Allt som ekade i Kolzaks huvud var Tenebris ledares ord. Det är upp till honom. Men jag kan inte påstå att dina odds är höga.
  "...och jag kommer inte finnas kvar för att försöka stoppa dig."
     Kolzak rynkade pannan. Han kände en osäkerhet, en kluvenhet, när hon yttrade de orden. Han hade redan förlorat henne, men tanken på en värld där hon inte längre fanns smärtade honom bortom vad han orkade. Hans ögon blev blanka, och tårarna brände farligt nära.
     "Du talar som om du ännu existerar. Det gör du inte."
Kolzak stirrade på hennes ryggtavla. Hans kalla blick mjuknade, och ersattes av enbart sorg. "Du slutade existera för länge sedan. Och jag vet inte varför du fortfarande hemsöker mig. Jag tror att jag är ett av dina misstag, ändå."
     Han tystnade, och blev rädd att det var sista gången han såg henne.
     "Tar du hand om honom?"
Kolzaks röst brast nästan när han stirrade på hennes rygg, ärrad men bekant, som tagen ur hans drömmar. Om han aldrig skulle få se Maksim igen, så ville han åtminstone höra hur han hade det. Om han hade det bra, om han hade vänner. Om han levde ett lyckligt och fulländat liv, trygg. Om han funnit sitt mod till slut. "Tar du hand om vår son?"

När han tog till orda suckade hon ett jämrande, plågat andetag. Ilskan som inte längre klingade i hans röst fick henne att se om. Det som han sett i henne existerade inte längre, och kanske hade aldrig gjort. Men han var som då. En avundsjuka gjorde sig tillkänna över det, att han vågade vara sitt sanna jag, att han inte skämdes, så som hon alltid gjort. Alltid hade han varit sitt äkta, oförlåtliga jag.
     “Så gott jag kan.” Stämman var berövad på värme och kärlek. Istället var den mjuk av något som kunde efterlikna en nostalgisk sorg. “Jag är ingen bra mamma.” Den ihåliga tystnaden som föll emellan dem kändes tung, men inte längre laddad av vrede.
     “Inte som du.” Hon tvekade, men lät blicken slutligen söka sig till hans. “Han har det bra här. Många vänner. Många som bryr sig om honom. Han har ett sätt som gör att alla älskar honom,” en antydan till ett sorgset leende drog i hennes läppar. Till och med dem som kanske Varya helst sett inte rå om honom gjorde det. “Det har han fått från dig.”

Att höra om Maksims liv gav Kolzaks tankar liv. Han försökte se för sin inre syn hur Maksim lekte med andra valpar, växte sig stor och stark. Lärde sig om sina krafter, kanske hade han någon hos sig med gemensamma förmågor han kunde lära sig av. 
     "Det har han fått från dig."
Kolzak slöt ögonen. Han ville inte tro att Maksim, fina Maksim, var lik honom. "Vet han?" mumlade han sedan och såg på Varya med trötta ögon. I dem glimmade hoppet, om än svagt. "Vet han hur mycket jag älskar honom? Hur mycket jag saknar honom? Har han sagt något...?"
     Rösten brast. Han ville inte fråga, men han behövde svar. Det här kanske var hans sista chans att få dem.
     "Varya... Älskar han mig?"

Den ömhet som fått hennes anlete att mjukna igen lät armodet lysa igenom. Hon lät svaret dröja, sög åt sig hans blick som tidvatten. Men hon funderade. Maksims känsloliv hade blivit så förvrängt, och det var av henne. Det hade varit hennes desperata försök att behålla någon med sig. Någon som skulle ge henne allt det hon önskat. Det som ansåg Kolzak aldrig kunnat ge henne, det som Aurora aldrig kunnat ge henne. Sitt fulla, ärliga liv. Maksim hade gett henne det, men i botten var det inte äkta. Även om hon emellanåt kunde låtsas som om hon trodde på vad de byggt upp emellan varandra, även om hon kunde se att Maksim föll djupare och djupare in i lögnerna varje dag, så kunde hon ibland se hans blick vandra. Till horisonten, till sin barndom, till Kolzak.
     “Ja,” viskade hon med en hes, ynklig stämma. “Det gör han.” Med en skälvande suck vände hon blicken framåt och bort från honom igen. Tårarna som brände i ögonen fick henne att knipa ihop. För en gångs skull vill hon inte lämna honom i tårar eller utan ett farväl. Han förtjänade mer än så, och hade alltid gjort. Hon önskade att om hon haft chansen så skulle hon gjort allt annorlunda, men det var en inbilsk tanke.
     “Hejdå, Kolzak.” På ett sätt kändes det som att hennes hjärta slutligen slöts. Om det var något bra eller dåligt skulle bara tiden kunna påvisa.

Varya gav sitt svar och vände, och Kolzak visste inte varför - men av någon anledning kändes det här som sista gången. Verkligen den sista gången, och Kolzak visste inte hur han skulle känna. Han visste inte om Varya sett hans tårar, men kanske hade hon känt hans känslor. En stor del av de vibrerande känslorna var sorg över Maksim. Kolzak började komma underfund med att han kanske inte kunde rädda honom, trots allt.
     Läpparna särades när han stirrade efter hennes försvinnande ryggtavla. Tredje gången han sett henne gå. Hjärtat värkte, och samtidigt... kändes det som om han fått svar, som om det avslutats rätt. På något sätt var det en skön känsla.
      "Hejdå."


[Avslutat]