Ingenting hade gått som hon hade planerat. Hon hade förväntat sig att Midir skulle bli arg och besviken på henne, men att han skulle skada henne så ytligt… det var inte någonting som hon hade kunnat föreställa sig. Skammen hon kände gick inte att beskriva. Vasilisa hade aldrig skämt så som hon gjorde nu. Hon hade utsatt Fay för fara, sina egna valpar… och nu hade hon förlorat alla förutom en.
    Vasilisa blickade ner på det lilla knytet som låg mellan hennes tassar.
    “Jag kommer aldrig, aldrig lämna din sida.” Hennes röst var kvävd och lågmäld. “Min Muriel…” 
    Blicken vandrade från sonen till Fay som låg tätt intill henne.
    “Hur är det med dig, hjärtat?” Hennes röst var mjuk, men oroad. “Hur går det med skadan? Vi måste försöka röra på oss snart, vi får inte bli fast här…” Men Vasilisa visste inte vart dem skulle ta vägen heller. De båda var skadade, och hennes sår läkte inte i den takt de borde. Hennes syn var försämrad, och hennes huvud bultade av smärta var minut på dygnet. Fay var mörbultad hon också. De hade tagit sig i säkert förvar, men inte längre än så.
    “Förlåt, Fay. För allt. Jag…” hon knep ihop käkarna. “Jag trodde… jag trodde att han var någon annan. Om jag hade vetat…” Hennes röst hade blivit gråtfärdig. Vasilisa ruskade på huvudet. Ja, vad hade hon gjort annorlunda då?

"Sämst. Allting är verkligen sämst", snörvlade Fay. Hon hade varit gråtmild ända sedan Kawazatri och nu när de äntligen stannat för en stunds vila brast allting för henne. Hon ville vara stark men hon visste att de hade långt kvar innan de var hemma. Hon förstod inte hur de skulle klara det. Allt gjorde så fruktansvärt ont. Henne vänstra sida var blåslagen och krossad, tassarna såriga och över ryggen hade hon djupa sår efter tänder. Han hade kastat henne som att hon inte vägde någonting.
    "Du gör bäst i att fly och aldrig komma tillbaka. Glöm att det här har hänt så kommer inget mer att ske."
    Fay trodde honom inte då och gjorde det inte nu heller. Men en sak var säker, hon skulle aldrig sätta sin fot i djungeln igen. Hon hade bara lyckats ta två. Två ynka valpar. Och hon hade tappat en av dem. Hon vill inte ens tänka på vad som hänt med den och de övriga som hon lämnat. De var väl antagligen döda nu. "Svårt att andas", kommenterade hon och förmådde sig bara att nicka till svar när Vasilisa berättade att de snart behövde röra sig igen.
    Hon visste inte om hon borde vara arg över det den äldre nu bad om ursäkt för. Hon var inte ens säker på vad hon kände. Tröttheten var överväldigande och Fay kunde bara beskriva sig själv som tom. Var det Vasilisas fel att det blivit som det blev? Vem visste ens. "Gråt inte. Det är okej, Vassya." Hennes blick var fäst vid sina framtassar, frånvarande och glasartad. "Jag vill bara komma hem." Och helst av allt hade hon velat slippa gå.

Vasilisa kunde inte klandra henne. Fay hade blivit utsatt för mer fara och trauma, något de hade lovat att skydda henne ifrån. Midir hade skadat henne, slängt henne som om hon varit ett döende djur. Han hade tagit hennes valparna. Deras valpar. Men hur hon än ville klandra honom,  kunde hon inte klandra någon mer än sig själv. Om hon hade varit ärlig från början, om hon hade tackat ja till hans erbjudande hade ingenting av det här hänt. Fay hade inte varit mörbultad, hennes valpar skulle växt upp i en lycklig familj. Hon hade inte behövt ljuga för sin egna familj. Men den Midir som hade omfamnat henne den kalla vinternatten var som bortblåst. Hans blick var fortfarande färsk i minnet. Avskyn hon sett i de annars livliga ögonen. Hon skulle aldrig glömma.
    “Om jag hade vetat…” hennes röst var lågmäld. “Förlåt, Fay. Jag ska ta dig hem, jag lovar.” Vasilisa visste inte om hon själv skulle ha möjlighet att ta sig hela vägen tillbaka till Norspiret. Och väl framme, hur skulle hon förklara? Vad skulle hon säga? Det fanns egentligen bara ett sätt för henne att kunna återförenas med sin familj.
    “Tack, för att du räddade honom.” Vasilisa blickade ned på det lilla knytet. “Och för att du räddade mig.” Hon suckade. Ingenting skulle bli som det varit. Fay skulle aldrig mer lita på henne, Cirkeln skulle ifrågasätta henne, kanske inte ens välkomna henne och Muriel.

Raka vägen tillbaka. Det hade varit hans plan. Raka vägen tillbaka, så få stopp som möjligt. Yargol höjde nosen mot vinden igen och svor för sig själv. Han hade inte tid för det här. Åtminstone var det vad han intalade sig själv. Det var inte som att han hade ett spår att följa, den förbannade råttan hade kommit undan och kunde vara var som helst vid det här laget. Men de andra behövde få veta så snart som möjligt. Han drog en arg suck och stannade när han kände doften igen. Blod och sår. Förbannat.
     Yargol vek av från den smala stigen han följt och vände istället rakt söderut. Såhär längs med Raukakekedjans rot var landskapet starkt kuperat, och han fick ta sig över några backar innan han fann vad han sökte. Två vargar låg i en svacka mellan två kullar, den ena en större rödgrå varg och den andra liten och gråsvart. De stank av bränt kött, öppna sår och blod. Han morrade kort och frustrerat för sig själv, innan han begav sig ner för backen mot dem i rask trav. Packningen han bar – varorna från Yanamore som han delvis beskyllde för vad som hänt i brist på annat – rasslade ljudligt för varje tungt steg.
     "Ey!" Yargol påkallade de båda vargarnas uppmärksamhet innan han kommit för nära. Han saktade ner, men stannade inte utan fortsatte i lugnare takt mot dem. Två tikar, av vad han kunde utröna under det andra. Doften av valp, också.
     "Allt okej?" En överflödig fråga, han kunde mycket väl se och känna att det inte var okej, men förhoppningsvis kunde den lugna lite. Yargol var medveten om att hans storlek kunde ses som hotfull även när han höll huvudet och svansen lågt. Med tanke på hur de två tikarna såg ut…
     "Åh vid allt heligt…" muttrade Yargol för sig själv när han var nära nog för att faktiskt se lite av deras skador. Den större honans ansikte var tovigt och smutsigt, fullt av klumpat och stelnat blod. Den mindres rygg… Han kände igen henne. Var hade han sett henne förut? Yargol saktade ner ytterligare, men stannade inte helt.
     "Okej om jag kommer närmre? Ser ut som ni behöver hjälp." Hans röst var naturligt en trött monoton, men han hoppades att orden skulle tas som välvilliga ändå. Han hade inte tid för det här, men han hade inte valt sin väg som helare för att överge de som kunde behöva honom. "Yargol. Helare", presenterade han sig själv kort.

Vasilisa märkte inte av doften från en främmande hane, kanske beroende på vinden eller på grund av hennes illa tillstånd, förrän han kallade på deras uppmärksamhet. Hennes blick sökte sig uppåt, och genast spred sig en oro i bröstet. Tänk om det var någon som var skickad från Ljusets Krigare? Tänk om Midir hade beordrat att följa efter och döda dem? Om hon skulle vara ärlig… så hade det inte förvånat henne längre. Men av vad hon kunde utläsa verkade han inte hotfull, utan snarare… hjälpsam.
    När han presenterade sig som helare kunde hon inte låta bli att undslippa en lättad suck. Kanske kunde han hjälpa Fay med sina skador. 
    “Ja det är okej.” Hennes röst var trött och raspig. Skadorna som Timo hade läkt hade öppnats upp på nytt, och hon hade förlorat mycket blod.
    “Yargol, tack för att du erbjuder dig att hjälpa oss.” Vasilisa menade det. Det var som ett mirakel att en helare hade passerat just dem i denna stund. Hon visste inte hur de annars skulle ta sig hem i någorlunda tid.
    “Kan du snälla titta till henne först?” Vasilisa gjorde en nick mot Fay. “Mitt namn är Vasilisa, förresten. Det här är Fay, och det här är Muriel.”

Fay var snabb till att protestera när Vasilisa bad helaren att se till hennes skador först. Hon klarade sig, argumenterade hon men protesterna föll för döva öron och hon fick snabbt se sig besegrad. Hur än mycket hon ville insistera på att hon klarade sig så tvingades hon medge att hon inte hade ork till att vara tjurskallig. Allting gjorde för ont.
    "Eeeeh..." Hon ögnade skeptiskt den stora hanen, osäker på om hon behövde göra eller förklara något. "Har mest ont här", sade hon och nickade mot sin sida. "Jag blev kastad. Av en... björn eller något, vet inte riktigt." Blicken sökte Vasilisas för vägledning. Fay visste inte hur ärliga de skulle vara. "Tror nått är trasigt i alla fall. Det gör ont att andas."

En björn. Yargol såg skeptiskt mellan de båda tikarna, men kommenterade inte den uppenbara lögnen. En brinnande sådan i så fall, utifrån doften av den äldres skador att döma. Han kunde dra tillräckligt med slutsatser på egen hand medan han utan vidare pardon lade en grovt kloförsedd tass först mot den ena, sedan den andra tiken, för att med den helande kraften snabbt försöka avgöra deras skador. Han mötte den äldres – Vasilisas – blick för tillåtelse innan han vidrörde valpen, då den tydligt var hennes. Den lille verkade okej, av vad Yargol kunde avgöra, om än liten till storleken för att vara ensam. Av de båda vuxnas tillstånd var förklaringen inte vidare svår att gissa. Att de hade en valp vid liv med sig var troligtvis ett mirakel. När han fått en närmre titt på såret i Vasilisas panna blev förklaringen än tydligare. Malphas och Exodus gäng.
     Yargol muttrade lågt för sig själv medan han snabbt avgjorde vad som var livshotande eller inte. Stoppa blödningar, inre och yttre. Brutna revben och en skadad lunga. Han kunde hjälpa dem med det värsta, leda dem tillbaks från dödens rand, men han skulle inte kunna läka allt åt dem. Och inte utan ärr, om han skulle ha energi nog att ta hand om dem båda och sedan fortsätta vandringen. Medan han satt med en framtass pressad mot Fays sida så kom han på var han sett henne förut. Han kastade en blick mot hennes ansikte ur ögonvrån, men fokuserade snabbt tillbaks på hennes skadade sida.
     "En av Elphabas, eller hur?" Reaktionen han fick var svar nog även utan ord. "Jag var i Civitas när månvargarna anlände. Hjälpte henne och många fler av er." Det hade varit kaos, minst sagt. Han och en liten grupp bekanta hade samlat och organiserat helare runt sig för att ta emot de flyende och skadade. Några av dem var fortfarande kvar. "Hade vänner i templet. Hört att Mivrias barn leder återuppbyggandet. Borde besöka det igen en dag, se vad som förändrats." Det var det minsta han kunde göra. Mivria var, trots allt, den som lett honom in på den väg han nu vandrade. En helare istället för en fähund.
     Yargol bad Fay ställa sig upp och ta några djupa andetag för att bekräfta att hennes lungor och revben satt där de skulle igen. Nöjd med resultatet fokuserade han på Vasilisa igen för att bekräfta att hon inte hade fler aktiva blödningar. När han var säker på att de båda var okej – eller, okej för situationen – hade han tagit ett beslut.
     "Så. Mer kan jag inte göra med min kraft just nu. Tröttheten kan jag inte göra något åt tyvärr, och ni kommer fortfarande ha ont, men ni är inte döende. Så länge som ni inte springer in i fler björnar kommer ni inte förblöda." Yargols monoton gjorde det svårt att avgöra om han skämtade eller inte. Han suckade tungt genom nosen. "Skuggfall är inte långt härifrån. Några dagar som mest. Jag kan ta er till helarna där, om ni vill. Jag känner dem väl, och de väntar redan på mig."