Det hade gått för snabbt. Hon hade fått panik. Livet. Åren. Historian. Inget gjort, inget som helst vettigt. Hon hade bara slingrat sig med, undkommit sina egna misstag hur lätt som helst. Hur roligt var det egentlige på en skala från ett till tio? Nej. Det här var inte det livet hon ville leva. Hon ville inte ens ha dessa valpar hon burit omkring på inuti sig. Inte ens Kaiito. JO! Kaiito, hon ville ha honom. Det var DÄR som problemet låg; att hon faktiskt ville det.
Det hade satt käpp i hjulet för hennes framtids planer. Hon hade alltid velat se sig själv dräpa de hon avskydde, hon ville förföra hela landet. Stå vid sidan av den mäktigaste vargen i Numoori, som en ledarinna.
Men det gick inte. Inte längre. Jävla skit!

Käftarna slogs hårt samman och en dov morrning lämnade den nätta tiken som precis anlänt till slätten. De violetta ögonen såg sig sökande omkring.
Fortfarande var han inte här. Hon hade inte sett en enda från Qu. Ändå hade hon vakat över slätten ett bra tag. Men hon skulle inte ge upp, inte så lätt.

Echo satte sig ner på den kalla marken och öronen vreds bak mot nacken. Solen skulle snart klä himlen och då var det dags att dra sig tillbaka. Tillbaka till det gnälliga valparna som låg väl gömda inte alls långt bort.

En hane lika vit som snön vandrade tystlåtet över slätten. Han visste att han befann sig vid dess slut, för träd skymtade vid horisonten likt en ljudlös armé. Lysander gäspade stort. Öronen klippte till. Han hade inte sovit särskilt mycket den natten, och tröttheten gjorde att hans humör sjunkit avsevärt. Det var mest sinnesstämningen det tog på, vilket gjorde honom mer bitsk än vanligt.
Han var irriterad. Öronen vridna bak mot nacken. Stolt hållning, javisst. Men käkarna var spända.
Hans gröna ögon svepte över vidderna. Tråkigt, tråkigt. Bara massa snö.
Men... Vad var det där? Han kisade mot den bruna fläcken. Vinden vände och blåste åt hans håll, och plötsligt slog doften han tidigare missat emot honom. En varghona, jaså. Hans första impuls var att dra därifrån på fläcken, men när han vände sig bort... Så såg den vidsträckta tomheten inte så lockande ut. Han var en hane som ville ha kul, så att gå ditåt verkade mest korkat.

En morrning steg inom honom, mullrade i hans buk. Överläppen lyftes och blottade de vita tänderna. Sedan vände han på klacken och styrde stegen mot honan. Bättre än ingenting, tänkte han ointresserat.
Morrningen tystnade. Han närmade sig, aningen misstänksamt, främlingen med lugna, bestämda steg. Hoppades få träffa nån med lite vett i skallen. Det verkade inte finnas gott om dem här.

Hon hade redan fångat honom med blicken. Men i smyg, han skulle inte ens märka att hon upptäckt honom än. Men ack, inte ens detta en varg ifrån Qu.
Hon himlade nonchalant med ögonen och drog kort i ena mungipan. What a surprise.. tänkte hon för sig själv.
Främlingen hade börjat närma sig och musklerna stelnade. Hon var beredd. Blicken förflyttades stelt framåt och den tjocka svansen svepte till bakom henne. Bena vek sig lite smått, knappt synligt.
Bara lite närmre nu.

Det violetta ögonen slog upp igen, såg åt sidan. Hann inte studera främlingen mer än två sekunder innan hon for upp på bena och verkade nästan lite för lätt komma undan bakom ett av träden som stod i närheten.
Hon nästan dansade sig fram i sina smidiga rörelser och stack sen ut huvudet från stammens sida.
Främlingar var föraktade.
Action.
- Vem är du?
Rösten var svag, kanske dolde hon en svag rädsla. Huvudet sänktes försiktigt så att den tjocka, inte allt för långa luggen skuggade hennes ögon.
- Du är inte från Qu..

De svarta tassarna rörde sig över skaren, förde honom elegant framåt mot hans nu bestämda mål. Målet var främlingen som han inte lät blicken lämna. Svansen med den gröna tippen höjdes bakom honom ju närmare han kom.
Han såg hennes reaktion på närvaron, hur hon backade och sedan försiktigt kikade fram bakom trädet. När han kom fram saktade han långsamt in, lät gångstilen bli lugnare.
"Vem är du?" hörde han. Det ena av öronen vinklades automatisk framåt för att fånga upp ljudet, medan det andra lades bakåt för att uttrycka frustration.

Lysander stannade tvärt. Ögonen smalnade av.
"Du är inte från Qu..." fortsatte hon, med tydlig feminin blyghet.
Varningsklockorna satte igång i hans huvud, men han visste inte varför. En känsla av att något var fel strök honom över kinden, bara snuddade vid hans sinne.
De giftigt gröna ögonen såg rakt på honan. Allvarligt, rakt, ärligt. Känslokallt.
Varför trodde han henne inte, när hon inte uttalat en enda lögn?
Det var fortfarande något som gjorde att det kändes så fel, så fel.
Vem var hon, måntro?
Även han sänkte sitt huvud så att det hamnade i en parodi av hennes egen.
Sedan fnös han, höjde huvudet och skrockade lågt.
"Lysander."

Blicken sjönk och hon betraktade den andra vargens tassar då han hade stannat. Hon vågade inte se uppåt och riskera att möta hans kyliga blickar. Hon kände nästan hur han skulle kunna frysa henne.
Ett kort, mycket tyst skratt lämnade henne då hon vågade se upp igen.
- Vilken ansträngning till presentation..
Sade hon tyst men fortfarande tydligt så att han skulle kunna höra henne.
Den sandfärgade tiken vågade sig nu fram en bit. Främlingen var inte mycket större än henne själv, men som vanligt var hon minst.
Öronen tippade försiktigt framåt.
- Du kan kalla mig Echo. Vi har för tillfället bosatt oss här.
Hon log snett, nästan lite missnöjt då hon sade det. Kanske blev hon ledsen.
- Men vad gör du här?

Han drog på munnen då honan skrattade, mötte hennes blick när hon såg upp.
"Vilken ansträngning till presentation..."
"Vad ger dig rätten att kommentera hur jag talar? Jag är inte mycket för kallprat om vädret. Stör du dig på tystlåtna vargar?"
Leendet falnade i takt med hans irritation. Han var frustrerad över obehagskänslan honan gav honom. Hon fick en kedjereaktion av frågor att sättas i rullning.
Och han tyckte inte om det.

"Du kan kalla mig Echo. Vi har för tillfället bosatt oss här."
Jag ska inte kalla dig någonting, lilla gumman. Jag kommer troligtvis aldrig träffa dig igen, tänkte han.
Men han svarade högt; "Vi?" Och höjde ett frågande ögonbryn.
"Men vad gör du här?"
"Jag är på väg till Blodiga Bergen.."
Han gäspade.

Lysander ruskade på sig så att den silverfärgade manen flög. Han lät tungan snabbt löpa över nosen i väntan på svar.

Hon studerade noggrant hans rörelser, såg hur han drog upp mungiporna och ett svagt flin beträdde hennes läppar.
- Och vem är du att ifrågesätta mig?
Hon sade det inte på ett otrevligt sätt, utan drog med ett klang utav en vacker sarkasm. Inget ont sådant.
Blicken gled bak över axeln på henne då hon såg in i skogen.
Han var en främling, hon kunde inte riskera valparnas liv. De violetta ögonen såg tillbaka mot honom och hon slöt ögonlocken för en kort sekund.
- Vi.. Jag och min bror. Vi har vandrat hela livet. En tanke är väll att ansluta mig till flocken här på slätten.
Hon log i all hast då hon mötte hans blick.
- Bergen. Det är en lång väg, jag har aldrig vart där.
Nej hon hade blivit som fängslad här. Men en vacker dag skulle hon ta sig ut igen. Ut i det fria.
- Fast varför klaga.. Det är inte varje dag jag får sällskap.
Hon slängde med huvudet så luggen far åt sidan. Det nätta bena satte sig i rörelse och hon tog sig fram den sista biten så att det endast kvarstod några få centimeter från den andra vargen.
- Inte av sådana ståtliga hanar. Det var länge sen någons blick fick mig att börja rysa.

"Och vem är du att ifrågasätta mig?" flinade honan, Echo.
Han såg ointresserat på henne. Vägde orden inombords innan han svarade.
"Borde jag ha ett svar på det? För det har jag inte." mumlade han.

Efter det blev allting väldigt intressant. Hans gröna ögon uppfattade skiftningarna i hennes blick, nästan såg hur kugghjulen snurrade innanför hennes pannben. Visst var hon något för ögat att skåda, men han kunde inte lita på henne. Misstänksamheten växte för varje sekund.
Han betraktade hur hon såg sig om, in bland träden, och då skaffade på sig mer tanketid än ett vanligt svar behövde. Smart drag.
Hon öppnade munnen, han väntade.

"Vi.. Jag och min bror. Vi har vandrat hela livet. En tanke är väll att ansluta mig till flocken här på slätten."
Lögnen registrerades i hans sjätte sinne. Det skedde per automatik. Kittlade och dansade på hans nerver, skrek gällt i hans huvud.
Hans muskler stelnade till, munnen stängdes. Ögonen smalnade för andra gången den dagen. Ögonen återfick sin kyla. Om blickar kunde döda.
Det förklarade hans olustiga känsla. Hon var en bedragerska.
Hon log ett flackande leende. Ett avslöjande tecken som han inte behövde sin kraft för att tyda.

"Bergen. Det är en lång väg, jag har aldrig vart där." pladdrade hon. En snabb vändning för att sopa igen spåren? Kanske. Eller så var han bara överanalyserande. Men det var en egenskap hos sig själv han accepterade. Det fick honom att se världen klarare än andra.
Han spände käkarna i undertryckt, ökad ilska. Andningen blev en aning häftigare.

"Fast varför klaga.. Det är inte varje dag jag får sällskap."
Han fick en rynka mellan ögonen då han försökte förutse vad hon egentligen höll på med för skådespel. Förvirrande tik.
Plötsligt stod hon nära. Väldigt nära. Han kände hur hennes andedräkt kittlade honom precis under käklinjen.
"Inte av sådana ståtliga hanar. Det var länge sen någons blick fick mig att börja rysa." Han ryckte till av hennes plötsliga närhet, och drog sig undan med en avvisande fnysning.
Fast konstigt nog verkade det sista inte vara någon lögn... Märkligt.
Men han var fortfarande arg. Överläppen lyftes och blottade hans vita tänder.
Det var droppen.
Med en hastig rörelse kastade han sig över bedragerskan och tryckte ner henne i snön med sin fulla kroppstyngd vilande på tassarna som var placerade på var sida om henne. Ögonen glimmade farligt.
Han sänkte huvudet, förde nosen alldeles intill hennes öra.
"Och det var lika länge sedan någon vågade ljuga mig rakt i ansiktet." väste han.
En dov morrning satte igång inom honom.
Den vite höjde huvudet igen och borrade in sin blick i hennes lila ögon.



(Tillstånd för lite PP.)

Varför blev han så tyst? Stämningen verkade ha dött.
Öronen sjönk återigen mot nacken och blicken facklade fram och tillbaka. I ett förvirrat tillstånd. Då hanen drog sig undan henne hann även hon ta sig ett steg tillbaka. Men inte mer än så.
Hanen gick till anfall. Hon knep hårt ihop ögonlocken och ett överraskande läte lämnade hennes strupe i ett gny. Kroppen slängdes på den kalla marken och hon kände hur hon snabbt sjönk djupt ner i den då hanen lade hela sin tyngd över hennes nätta kropp.
Han skulle döda henne. Hur skulle valparna klara sig? Det var första gången hon tänkte på någon annan än sig själv. Krävdes det en nära döden upplevelse för henne att göra det?
Ögonlocken slogs upp igen och med gråtfärdig blick såg hon honom rakt in i ögonen. I det giftgröna ögonen. Så rädd över att förlora sitt ynkliga lilla liv. Hon vred huvudet åt sidan, stirrade in mot skogen igen.
Såklart att han inte skulle dyka upp för att rädda henne. Han hade övergivet henne. Övergett dem.
- En mor gör nog vad som helst för att skydda sina valpar. Även ljuga.
Sade hon tyst men vågade inte se tillbaka mot hans håll.

"En mor gör nog vad som helst för att skydda sina valpar. Även ljuga."
Lysander kunde inte hjälpa det, utan gav ifrån sig ett kort, högt skratt. Hans röst fortsatte skratta, då ljudet kastades in mellan trädstammarna så att ekot studsade. Ett bittert skratt.
Han var rasande. Vilken patetisk ursäkt. Hon sjönk allt lägre och lägre i hans aktning. Och gränsen mellan starkt ogillande och hat är hårfin, precis som gränsen mellan hat och kärlek.
Åh, vad hon gick honom på nerverna med den där snyftar-blicken. Ju mer underlägsen hon blev, desto mer aggressiv blev han.

Hans blottade tänder var endast ett andetag ifrån hennes nos.
Morrningen fortsatte mullra likt en motor inom honom.
"Du ser mig som ett hot?" Hans röst var hes. Som vanligt.
Att hon ens nämnde sina valpar var antingen ett försök till att få hans medlidande, eller så var det ett rent misstag från hennes sida.
Frestande att leta upp de små kräken efteråt, bara för att retas. Slita av deras huvuden. Ingen dålig idé. Att hon ens sagt något! Nästan som att be honom döda dem. Ett vasst leende svepte över hans läppar, och hans ögon glittrade till av avsky.
"Jag tar det som en inbjudan." viskade han.
Plötsligt tappade han kontrollen över hatet, och hans käkar dök ner för att låta tänderna skära genom hennes skinn.

Hon knep ihop ögonen och huvudet trycktes ner mot axlarna då skrattet ekade över slättens slut genom skogen.
Andetagen blev helt plötsligt så lugna, men ännu kunde hon höra sina egna hjärtslag. Det violetta ögonen öppnades igen och hon såg fienden rakt i ögonen.
Ett hot? Heh, knappast. Den oskyldiga masken försvann. Istället dök ett kallt flin upp och blicken smalnade av då hon kisade med ögonen.
- Du är bara ett litet hinder.
Viskade hon nästan farligt lockande på hannen ovanför henne. Hon kvarhöll sin blick hela tiden, även när han så vackert viskade tillbaka.
Pupillen smalnade av och en svag darrning uppenbarade sig i hennes underläpp. Flinet tynade bort i takt med hans ord.
Det var få som gick över hennes gräns. Men nog hade denna Lysander funnit en svag punkt hos henne. En extremt svag punkt. Nu visste hon helt säkert att hon skulle kunna ge sitt liv för sina små.
Förstelnad av sina egna tankar såg hon inte något tecken på att han skulle gå till anfall först det var för sent.
Hans tänder hade slitit sig fast i henne. På sidan av halsen. Ögonen spärrades upp. Inte ett enda ljud lämnade henne, blicken förblev tom då hon stirrade in i den öppna himlen. Sakta började hennes ögonfärg att förändras, gick från violett till rött, därefter började dom glöda. Likt början till en stor brand.
Hon skrattade till i ett andetag. Dumma varg. Dum, dum, dum..
- Du gav liv till min glöd.
Sade hon hest, och det dröjde bara någon enstaka sekund innan hennes kropp ryckte till. Glasliknande föremål trängde sig ur hennes nu blödande tassar och hon slog dom mot hans ansikte, klöste honom med glaset. Elden verkade pulsera genom hennes ådror, arbetade hårt med att producera denna härliga kraft hon lyckats bemästra.
Hennes mor måste ha vart en enastående inferovarg. Det tackade hon nästan gudarna för.
Ett vrål lämnade Echo och hon slog vilt med kroppen under den vita vargen. Skrek, sparkades. Blodet blev allt hetare. Det var snart dags att släppa lös den okontrollerade elden.