Dalen var fortfarande i chock. Det låg som en spänning över hela landskapet. Stora delar av bergen hade rasat och det innebar en hel del arbete för flocken. Alla leder de använde för att ta sig ut och in i Sacrari var tvungen att ses över. Den största oron hade lagt sig när hela flocken samlats. Även om de alla bett till Gudarna att patrullerna var okej. Men de hade fått övernattat på slätten för att undvika olyckor ifall det skulle ske igen. Janos hade sovit med Azdell och Gharrow, ännu låg han där och snarkade med öppen mun, hans dregel hade lämnat en blöt fläck på fasterns nacke.
     Niyaha rullade över på mage och såg sig omkring. Vart var Liv, hade hon inte lagt sig här? När hon inte fann henne reste sig modern upp och tassade tyst runt de ännu sovande flocksyskonen.
     “Liv?” väste hon tyst när försökte urskilja hennes ruggiga päls bland alla andra högar av päls. Det kändes omöjligt. “Liv?” Denna gång var rösten lite högre. Att Liv var självständig och ofta begav sig iväg på egna upptåg var inget ovanligt, men hon kunde inte förneka det lilla vemod som spred sig i henne i samband med gårdagens händelse. Det kändes som Gudarna kastade prövning efter prövning på dem och det hade gjort ett avtryck.

Jordbävning var inte ett ord som någonsin fått ett sammanhang, det var inte ett ord som Liv någonsin trott att hon själv skulle använda för att berätta någonting mer än en historia. Men nu visste hon vad det var, hon visste hur det kändes och hur deras hem såg ut efteråt.

Hon hade gått och lagt sig när resten av familjen hade gått och lagt sig, men hon kunde inte sova. Huvudet gjorde ont hur hon än la det. Det kändes som att hon inte fått sova sedan innan jordbävningen för att huvudet gjorde så ont. Inte hade hon hunnit vänja sig vid glipan som numera fanns i hennes tandrad, även om det såg jättecoolt ut.
När alla verkade sova smög hon sig ut och gick till den lilla göl som fanns några språng bort från lyan. Hon höll andan och stoppade ner huvudet i det kalla vattnet tills lungorna började göra ont. Kylan från vattnet bedövade ansiktet så det inte gjorde lika ont. Med en liten suck satte hon sig och såg ner på sin egen spegelbild. Tack vare svullnaden var hennes mustascher nästan lika snygga som pappas. Hon blåste luft genom mustascherna och försökte sig på ett litet leende för att nästan genast grimagerade när ansiktet stramade emot. Försiktigt lyfte hon på läppen och synade sin nya glugg. Gluggen fick det att pirra upprymt i magen, det var trots allt hennes första "ärr". Hon kunde inte förstå vad pappa gjort för att se ut som han gjorde om det gjorde såhär ont att förlora en tand.
Ljudet av mjuka tassar kom närmare och Liv såg upp från gölen.
Hennes mamma var så fin i månljuset.
"Heej." sa hon försiktigt och viftade ursäktande på svansen. Hon hade varit helt säker på att mamma somnat. Det hade inte varit meningen att skrämma mamma genom att smita iväg.

Stegen hade ökat tillsammans med stressen när hon passerade genom sovplatsen. Vart, i blod och aska, hade ungen tagit vägen? Rädslan maskerade sig i någon slags moderlig ilska och när hon slutligen fann Liv intill vattenbrynet suckade hon lättat, men också frustrerat.
     “Liv…” sade hon tungt och sakligt. Den uppenbara stämman hon hade när hon vanligtvis tillrättavisade dem. Men när Livs ögon mötte hennes sköljde bara en värmande lättnad över henne.
     “Du får inte gå iväg utan att säga till, det vet du.” Stämman var mjukare än vad den förväntats vara. Hon var bara glad att de alla var säkra, vid liv. Gårdagens händelse och känsla hade ännu inte tvättats ur. Niyaha lade snabbt märke till den övervuxna mustaschen. En frågvis rynka bildades i pannan. Inte hade den väl varit så fyllig innan?
     “Vad har du under läppen, Liv?” Hon tippade på huvudet med en menande blick. Det här hade hänt förut, inte just med Liv, men allt för många gånger hade hon plockat harpluttar ur munnen på Ren och Janos.

Öronen slokade skamset när hon hörde mammas röst. Hon var arg. Det var inte ofta mamma blev arg på henne, oftast var det Janos och Ren som hon brukade jaga runt efter, men nu var hon arg på Liv. Hon hade inte räknat med hur ont det skulle göra i hjärtat eller hur svårt det skulle bli att andas när mamma var arg på henne, hon hade alltid suttit och fnissat med Silas när mamma skällde ut Ren och Janos.
Förläget skrapade hon med tassen i marken framför sig och höll blicken fäst på marken.
"Jag vet." mumlade hon så tyst att det nästan inte hördes. Hon fortsatte stirra på marken, önskade att hon kunde sjunka genom marken så att hon slapp mammas besvikna blick. Stressat såg hon upp på sin mamma när hon frågade vad Liv hade under läppen. Mamma skulle säkert bara bli mer besviken om hon fick reda på att Liv tappat en tand i jordskredet, och hon ville verkligen inte besvära mamma något mer.
"Inget." lovade hon och vände bort huvudet, såg tillbaka ner i vattnet. Blicken flackade över vattenytan i jakt på någonting att distrahera mamma med, men hon kunde inte se nått.

“Liv…” sa hon långsamt men bestämt. Ett leende lurade i hennes ena mungipa. Det var inte alltid lätt att hålla minen när valparna blev påkomna i sina busstreck. Och om än Niyaha i regel var noga med att tillrättavisa på det mest pedagogiska vis hon kunde, så tyckte hon i hemlighet från valparna att de var väldigt roliga. Niyaha och Arno låg ofta och fnissade åt deras barnsliga upptåg. Men som förälder behöver man ibland inta en annan roll.
      “Får jag se?” Niyaha sträckte sig närmare. “Öppna munnen nu.” Niyaha nosade henne lekfullt och kärleksfullt i mungipan, uppmuntrande.

Ett lågt gnyende lämnade henne och hon slog ursäktande svansen i marken när mamma nosade henne i mungipan. Med ett djupt andetag knep hon ihop ögonen och öppnade långsamt munnen. I några sekunder satt hon stilla innan hon vände på huvudet så att den försvunna tanden var vänd mot mamma.
Hon fortsatte att knipa ihop ögonen så hårt hon kunde under flera sekunder innan hon försiktigt kisade upp mot mamma, svansen dunkade fortfarande ursäktande om än långsammare nu än innan.

Niyaha kunde se motvilligheten i Livs anlete, om än hon öppnade munnen ändå. Vad Niyaha egentligen förväntat sig visste hon inte, men där fanns inget under dotterns läpp eller i munnen. Det var inte förrän Liv vred på huvudet som hon såg gluggen och den förlorade tanden. Hon drog ett skarpt andetag.
     “Men hjärtat,” började hon med en mjuk röst. Det tidigare bestämdheten som funnits i undertonen tidigare var bortblåst och istället ersatt med en moderlig värme. Hon log uppmuntrande. “Slog du ut den igår? Har du ont? Din läpp är lite svullen.” Hon hade inte sett något blod eller några tandrester kvar, vilket ändå var ett gott tecken. Infektioner kunde vara ihärdiga och krångliga att bota, även för den bästa örtläkaren i landet - Niara.
     “Du har inte gjort dig illa på fler ställen, har du?”

Det varma leendet som mötte henne när hon kisade upp på mamma fick järngreppet att släppa om hennes hjärta. Hon stängde munnen och började nicka, innan hon tveksamt skakade på huvudet som svar på frågorna.
"Jo jag slog ut den igår, men det gör rätt ont.." svarade hon och log försiktigt tillbaka, vilket såklart gjorde lite ont det med.
Hon hasade närmare mamma och kröp in under henne så att hon satt mellan mammas framtassar innan och såg upp på henne igen.
"Nejdå, lovar att jag inte har ont någon annanstans." sa hon och gned pannan mot mammas framben. Om det hade gjort jätteont hade hon faktiskt sagt till. Eller åtminstone gått till Niara.. antagligen.
Nyfiket såg hon upp på mamma genom all päls.
"Har du ont mamma?" frågade hon nyfiket.

Niyaha log ett moderligt leende till svars. Det fanns inget som kunde fylla henne med sådan genuin, värmande kärlek som åsynen av hennes barn som log. Niyaha lyfte inbjudande på ena frambenet för att lämna plats åt dottern. Ömt slickade hon Liv över hjässan.
     “Min kropp är lite öm, men ingenting som inte Niara kan hjälpa mig med.” Ett smil som såg lite busigt ut tog över. “Och lite Liv pruttar.” Varsamt, men utan förvarning brottade Niyaha ner sin dotter på rygg. Den runda, varma valpmagen var måltavlan och med läpparna tryckta mot den blåste hon hårt samtidigt som hon försökte hålla valpen på plats mellan hennes framben.