Dagen till ära hade till största delen spenderats längs ån, i en av dess grundare mynningar. Det hade varit outhärdligt varmt för många av dem, och det passade perfekt att spendera en ledig dag i floden med lek och svalka. Niyaha älskade att spendera tid tillsammans med flocken, familjen. Kaskader av vatten som slog emot tassar och kroppar glittrade likt diamanter i solen och förvandlade alla scener till magiska bilder som etsade sig fast i hennes minne.
     Solen hade äntligen börjat sjunka undan och temperaturen följde med. Himlakroppen vilade röd på bergatoppen och sänkte en guldigt, värmande ljus över hela dalen. Niyaha låg intill sin äldre vän Orkidé, betraktade de medlemmar som fortfarande badade. Hon hade själv inte badat, fortfarande med en vemodsfull respekt inför vatten.
     ”Jag vet inte om jag sagt det förut, men Orkidé, det är ett väldigt fint namn, och en väldigt fin blomma.” Niyaha såg på den tvåfärgade väninnan med ett mjukt leende. ”Visste du att det fanns en väldigt gammal flock vargar som i århundraden använde orkidéer som läkemedel för brustna hjärtan eller för att hjälpa hela förlusten av en älskad?” Det var vad Niara berättat för henne en gång i Acherati. Det var bara en av de många olika folksagor som berättades om olika plantor, men det var en väldigt vacker sådan enligt henne. ”När man vet det, så passar namnet dig ännu bättre.” Ett bubblande, lent skratt lämnade henne.

Orkidé hade badat. Det är inget som kan stoppa henne från att ha kul och skratta. Skratt och glädje håller sorgen borta och hon tycker inte om att känna sig nere. Hon tycker heller inte om att de hon bryr sig om känner sig nere. Därför föredrar hon att le och skratta så att de hon bryr sig om kan skratta med henne. Ett skratt kan inte hela sår men det kan lätta ett tungt sinne. Därför placerar Orkidé alltid ett leende på sina läppar. Hur nere hon än känner sig. Hon gör det för sin och för andras skull.
Den svarta och vita pälsen är fuktig men hon har tidigare skakat av sig den värsta vätan. Sedan gjorde solen sitt bästa för att torka vargens päls. Efter det hade Orkidé valt ut en plats för sig själv där hon hade god överblick på de som fortfarande tjoar och tjimmar i eller bredvid vattnet. Så hon kan se de som liksom hon valt att vila lite. Niyaha hade valt platsen brevid henne.
Jag vet inte om jag sagt det förut, men Orkidé är ett väldigt fint namn. Och en väldigt fin blomma.
Orkidé vrider på huvudet och ser på väninnan. Ett leende leker som alltid på hennes läppar. Niyaha forsätter berätta om blomman som Orkidé fått sitt namn ifrån och Orkidé lyssnar intresserat.
När man vet det, så passar namnet dig ännu bättre.
Orkidé känner sig varm på insidan.
"Jag har aldrig sett en Orkidé". Svarar hon. Hon växte upp i kallare klimat och det växte inte mycket blommor där. Men någonstans måste namnet ha kommit ifrån.
"Det låter som en bra blomma. Det gör mig glad att höra vad den använts till. Jag ska fortsätta göra mitt bästa för att leva upp till mitt namn". Svarar hon och känner sig lite stolt. Och glad över att Niyaha tycker att hennes namn passar henne. Att det har en sådan betydelse och att Orkidé verkar leva upp till namnet. Själv hade hon ingen aning.
"Jag tycker väldigt mycket om ditt namn med. Det låter som ett skratt. Det är svårt att uttala det med en butter stämma". Svarar Orkidé och ler glatt.

Niyaha kunde se vännens glädje i blicken. Orkidé var en sådan som alltid höll humöret uppe. Något som verkligen behövdes i vissa stunder. Ingen tvekan på att livet de valt kunde bli grymt, och att ha någon trofast och öppensinnad att lita på betydde så mycket i de stunderna.
     ”Om jag ser en till någon gång, ska jag se till att visa den för dig.” Orkidéer var otroligt vackra, och kunde komma i många olika färger, dessutom var de väldigt ihärdiga – de påminde verkligen om Orkidé själv.
     Niyaha skrattade lättsamt åt hennes kommentar om hennes namn; det kanske stämde. ”Niyaha betyder faktiskt fjäder, på språket min pappas familj pratade.” Leendet breddade sig något. ”Vi alla har ett namn med betydelse på det namnet. Nadie betyder vis. Vilket nog kan… ifrågasättas…” Skämtsamt skrockade hon med en gäll ton. Nadie var väldigt kreativ, det kunde ingen säga emot. Alla historier hon gång efter gång fått spräcka hål i efter att systern sagt att Niyaha hade fött 200 valpar och räddats ur en vulkan. Omedvetet ruskade hon lite på huvudet åt tankarna på sin systers påhittighet.

Om jag ser en till någon gång, ska jag se till att visa den för dig.
Orkidé ler stort och viftar så gott det går på den lilla stump hon har istället för svans.
"Jag ser fram emot det". Svarar hon.
Nihaya betyder faktiskt fjäder. Berättar Niyaha. Att det är på ett språk som hennes pappas familj talade. Orkidé klipper till med öronen innan hon låter dem spetsas framåt på huvudet.
Nadie betyder vis. Det kan ifrågasättas.
Orkidé skrattar lätt.
"Men Nadie är vis på sitt sätt. Hon har livlig fantasi och det är en väldigt beundransvärd egenskap". Svarar Orkidé. Sen blir det ju till vad man använder den till och Nadie är speciell med sina berättelser.
"Fjäder är en fin betydelse. Det passar dig". Lägger hon till.
"Min far lämnade oss när jag och min syster fortfarande var väldigt små. Jag minns inte så mycket av honom". Berättar hon. Vad hon minns är att han nog var en bra far, och hon saknar honom. Men det var så länge sedan och minnen bleknar. Allt hon minns är att hans namn matchade fällen på hans päls och att hans ögon är lika gröna som hennes.

Niyaha skrattade glatt åt Orkidés svar. Hon älskade sin syster, och tyckte absolut att hon levde upp till hennes namns betydelse – när hon ville. Tacksamt nickade hon och viftade på svansen åt Orkidés komplimang.
     Ett något bistert uttryck formade hennes anlete till vännens historia. ”Men det måste vara skönt att ha Loke nära, trots allt.” Ett hjärtligt leende sprack upp i hennes ansikte. Loke var en av de mest genomgoda vargar Niyaha träffat, och förmodligen någonsin skulle träffa. ”Loke tycker det är lika skönt att ha dig nära också, lovar jag.” Niyaha pausade kort med samma leende. ”Det är jag också, det är vi alla.”

Men det måste vara skönt att ha Loke nära, trots allt.
Orkidé ler och nickar.
"Ja, det är det. Jag förlorade min syster när jag var yngre. Mor berättade för oss om hennes första kull. Jag såg alltid fram emot att få träffa Loke". Helst hade Orkidé velat ge sig ut på äventyr med sin syster vid som sida. Det blev inte så. Sen att Loke inte accepterade henne i början gjorde henne väldigt ledsen. Hon är ändå tacksam för att han lät henne följa med honom. Och nu är deras relation mycket bättre. Det gör Orkidé väldigt glad.
Loke tycker det är lika skönt att ha dig nära också, lovar jag.
Det är jag också, det är vi alla.
"Tack". Svarar Orkidé. Det är många gånger hon tvivlar på sig själv. Ifrågasätter och hon verkligen platsar här. Om de andra ens vill ha henne där. Det är bara osäkerhet. Hon vill inte byta bort vad hon har här. Även om ett annat liv skulle vara lättare. Mindre smärtsamt. Jägarna är hennes familj. Niyaha är hennes syster.

Det mjuka leendet höll i sig när Niyaha tryckte sig jämte vännen i en vänskaplig gest. Orkidé var den som burit på Nairas lealös kropp. Det var något ingen av dem någonsin skulle glömma, och alla var evigt tacksamma för. 
     "Jag... Jag", Niyaha tvekade en sekund, inte för att hon kände sig obekväm men snarare osäker på sina ord. "Har du haft någon partner någon gång?" Det hettade plötsligt med kinderna när hon nämnde ordet och blicken flackade. Det kändes konstigt att benämna honom så, men det var sanningen nu. Niyaha visste inte riktigt hur hon skulle hantera det hela, hur det skulle vara - Arno och hon hade alltid varit nära, men det fanns en viss rädsla för hur framtiden skulle utspela sig.

Orkidé lutar lätt huvudet mot vännen när Niyaha trycker sig närmare. Sedan rätar hon på nacken igen så hon kan se på den ljusare tiken. Niyaha's fråga överraskar Orkidé lite. Det var i alla fall inget hon väntat sig. Hon skakar lätt på huvudet.
"Nej, Det har jag inte. Men du! Hur går det för dig och Arno?" Orkidé lutar huvudet mot Niyaha igen men med lite mer menande tryck den här gången. Sen ler hon bredd och der menande på Niyaha. Niyaha's och Arno's relation har knappast gått någon förbi. De växte upp sida vid sida och växte sedan närmare varandra. Orkidé tycker de är söta tillsammans.

Niyaha kände sig något generad. Blicken fäste sig nervöst i det mörka anletet igen och hon log något blygt till svars. Ögonen såg ner på stenen som hängde runt hennes hals i ett fint band av läder, fäst i metall smitt av Arno själv, som höll själva stenen i plats. Den kändes varm och betryggande emot hennes bog.
     ”Jag fick den av Arno”, sa hon menande. Rösten var låg, sprudlande av kärlek och värme. Den djupblå blicken mötte Orkidés igen med ett brett leende. ”Jag älskar honom”, erkände hon. Det var inte så svårt att säga som hon förväntat sig, det kändes rätt enda in i märgen. Svansen svepte fram och tillbaka bakom henne, lugnt men glatt.

Orkidé lyssnar på flocksysterns ord. Ett brett leende leker på hennes läppar.
"Jag är glad för er båda. Ni är menade för varandra". Svarar hon och skulle viftat på svansen on hon kunde. Öronen klipper till på hennes huvud och spetsad sedan framåt igen.
"Hur känns det?" Frågar hon och hennes leende är aningen lite blygare än vad det brukar vara. Hon harklar sig lite.
"Jag menar... Hur känns det?... Att känna så för någon?" Hon är nyfiken. Osäker på om flocksysterns vill berätta. Det kanske är för personligt. Men Orkidé kan inte låta bli att vara nyfiken.

Niyahas leende var mjukt i det ljusa anletet. Ett lätt, gällt fnitter lämnade henne åt Orkidés kommentar. Menade för varandra, hon visste inte vad hon trodde om det, men Sixten hade också sagt det en gång. En lätt rynka bildades emellan hennes ögonbryn.
     ”Tja…” började hon långsamt, osäker på vad hon skulle säga. ”Jag kan inte förklara riktigt, Orkidé.” Nästan ursäktande log hon lite vidare. ”Det är som att när jag är med honom blir jag varm på insidan. Och när vi är tillsammans känns allt som det ska vara. Det får allt att bli lite lättare, man orkar lite mer, fattar du?” Blicken hade letat sig bort från vännens mörka ansikte och ut över de andra medlemmarna längre bort.

[Detta har ju stått still sedan oktober, plus att du Bellz tagit en paus, så tar jag mig friheten att avsluta det här rollet. Orkidé och Niyaha pratar lite mer, Niyaha svamlar kärleksfullt om Arno, snipp snapp slut. <3]