Den fysiska träningen för Natten hade varit avklarad, och han hade spenderat nästvarande halva med Orkidé, med att träna och upprepa några av sångerna och bönerna som de torde kunna, upprepningen var också en viktig del av träningen, de var viktigt att de inte glömde orden, en dag skulle de kunna vara det som skiljde på liv och död.
 Länge hade han pressat sig själv för hårt, och straffat sig för hårt varje gång han misslyckats eller snubblat på orden. Med tiden, och med hjälp av syskon och flockmedlemmar, hade han insett att det var dte som fått modern att stänga in sig i sig själv så som hon gjort, och han försökte bli bättre på att skratta bort känslan av misslyckande, något han gjorde nu.
 Skrattet var roat och han log emot den svartvita flocksystern. Hon var lätt att umgås med, och hon hjälpte mycket när det gällde att han inte skulle gräva ner sig för djupt i misslyckanden. Det var med ett leende på läpparna som han andades ut det sista skrattet, han hade snubblad på orden i versen, något som bildat roande nya ord.
"Tack" andades han, tacksam över det lättsamma sällskapet. Även om träningen var allvarlig kunde han alltid lita på att Orkidé gjorde den lättare på ngåot sätt, hon var själv alltid så glad att det inte kunde gör något annat att smitta av sig, det var en tacksam omväxling ifrån andra sinnen i flocken som ibland bara fick huvudet att dunka i huvudvärken, Orkidés sinne var som sol bland moln.
"Det behövde jag verkligen" Han hade länge försökt bevisa sig för Dimitrij, och de andra i flocken. Båda hans systrar hade blivit antagna, och det var ibland då han fortfarande gled ner i det där mörka.

Orkidé skrattar med Nepotonje. Det kan bli väldigt komiskt när ord blir fel. Det är helt okej. Att skratta åt det lättar på stämningen och man känner sig inte så misslyckad. Det går fel ibland. Ändock är det väsentligt att det blir rätt. Skulle situationen kräva det så kan ett litet fel vara förödande. Men Orkidé ser på flockbrodern. Hennes glada leende leker på läpparna.
"Det lät bra! Du får det definitivt rätt nästa gång. Du ska vara stolt över dig själv". Säger hon uppmuntrande. Inte för att vara snäll även om det är en anledning med, men hon tycker verkligen att Nepo ska vara stolt över sig själv för han gör verkligen framsteg. Det gör de allihop. Hela tiden. Ibland känns framstegen så små att de skulle kunna vara obefintliga. Orkidé känner sig också nere och hopplös många gånger. Hon har själv fortfarande problem med många texter. Men när hon väl lyckas memorera dem så är det lättare att plocka fram dem ur minnet igen.
"Tack själv". Lägger hon till och ger Nepo en lätt knuff insidan. Hon uppskattar alla gånger hon tränar eller spenderar tid med någon av de andra. Orkidé föredrar sällskap. Speciellt familjens sällskap.

Orkidé sade att han skulle vara stolt, och tackade sedan honom, och han förstod inte riktigt vad det var han gjort, kunde inte direkt se sig själv som någon att tacka. Han var ingen speciell, bara en medlem i flocken. Men han log bara tillbaka, fortfarande glad. Allt som allt hade ju träningen ändå gått bra, för det mesta hade han sagt rätt, och det kändes som om han hade mer koll på verserna, även om tiden fick utvisa hur bra de skulle sitta kvar där.
"Äsch" han såg bort, något generad, men fortfarande med ett leende på läpparna. Det var snart morgon, och han ville göra mer än att träna, och huvudet hade börjat värka igen. Han blickade tillbaka på henne med de havsblå ögonen. 
"Orkidé?" han brukade inte umgås med flockmedlemmarna ofta, inte utanför träningarna, även om han gillade dem alla, såg dem som sin familj, var det lättare för huvudet att inte vara runt stora grupper.
"Eeh, Vill du titta på soluppgången med mig?" Han hade alltid tyckt att den var vacker, och för dem betydde den säkerhet, trygghet. Det var inte ofta han fick dela den synen med en annan, det var något han gärna smög iväg och gjorde, utan huvudvärken.

Orkidé ler lika glatt som alltid. Det tycks som att få saker kan få henne att känna sig nere. Ett leende och ett skratt är bra medicin för mycket.
Hon uppskattar Nepotonje's sällskap. Han är en lätt person att umgås med. Och de har kul när de tränar tillsammans. Dessutom kan hon göra det lite lättare för honom genom att avskärma sitt eget sinne så han slipper huvudvärken. Hon vet själv hur jobbigt det är att inte ha sådan kontroll över kraften. Själv har hon gjort stora framgångar på den biten.
När Nepo frågar om hon vill se på soluppgången med honom så ler hon varmt mot flockbrodern.
"Det gör jag gärna". Svarar hon och den lilla stunden till svans hon har vippar så fort den bara kan på hennes bakdel. Hon har ingen lång fluffig svans som de andra i flocken. Men vem behöver en svans? En grej mindre som monstren kan bita tag i.

Han visste inte varför det kändes så nervöst i väntan på svaret. Kanske var det för att tankarna vandrade iväg till Natten då han och Idunn betraktat stjärnorna. Det pirrade lätt i magen, även om han visste att detta inte var samma sak. Även om det egentligen inte gått lång tid innan Orkidé svarade så var det en enorm lättnad att hon inte avvisade honom.
 Han log brett mot henne och svansen vajade bakom honom.
"Tack!" han visste egentligen inte varför han tackade henne, men han kände sig tacksam, så kanske var det inte så dumt av honom ändå?
"Kom" lade han sedan till. Där de tränat var inte direkt den bästa platsen att se solen ifrån, så han hade tänkt ta sig upp en bit på klipporna, utan att lämna dalen eller Reviret. Ett ställe som han själv tyckte var vackert, och som man lätt kunde se solen stiga över bergen ifrån.
"Jag vet ett bra ställe" lade han till, han hoppades att hon inte skulle ha något emot att gå dit.

Orkidé är inte den med att följa efter Nepotonje. Hon uppskattar hans sällskap.
"Visa vägen". Svarar hon. Hennes lilla stump till svans vippar få fort att hela hennes bakdel vaggar med.
Orkidé tycker väldigt mycket om att se solen stiga. Lika mycket som hon gillat att se solen gå ned. Eller alla oändligt många stjärnor som glittrar på natthimlen. Men soluppgången är speciell. För hur hopplöst mörkret än kan te sig så kommer alltid ljuset tillbaka. Det gryr alltid en ny dag.
Orkidé ler glatt mot Nepo och följer honom till det ställe han vet om är en bra plats att se soluppgången från.

Hon bad honom visa vägen, och svansen vajade glatt bakom honom då han vände och började ta sig fram genom dalen. Hans ställe var en bit upp på berget, men inte så att han skulle lämna reviret, och platsen var ganska öppen, så att solen inte skymdes av träd då den klättrad upp över bergstopparna.
 Då och då såg han tillbaka på Orkidé, hon vaggade glatt efter honom, och det dröjde inte länge innan de kom ut på den upphöjda gläntan. Han gick fram ett par steg, för att inte stå i vägen för Orkidé, och vände sedan på sig för att leende se på henne. Platån var täckt av gräs och blomster, och en väldoftande arom fyllde den. Det var kanske uppenbart varför han gillade platsen, och det här var första gången han tagit något till sin egen plats.
"Vi är framme" Förkunnade han glatt medan han betraktade henne efter någon sorts reaktioner. Han hoppades på att hon också skulle gilla platsen, det skulle glädja honom.

Orkidé följer glatt efter Nepotonje och de tar sig högre upp. Orkidé har själv olika utvalda platser där hon ibland tar sig till för att se på soluppgången. Vissa platser är mer centrerade på reviret så att andra flockmedlemmar kan göra henne sällskap. Andra platser är mer avsides.
Platsen som Nepotonje leder henne till är olikt något annat. Och doften i luften gör det hela ännu bättre. Orkidé ler stort och ser sig omkring.
"Wow!" Utbrister hon och fäster den skogsgrön blicken på hanen.
"Det här är en jättebra plats!" Tikens bakdel vaggar med i svansstumpens energiska rörelser. Orkidé ser upp mot himlen.
"Här kommer vi se jättebra!"

Leendet breddades i anletet då flocksystern gillade platsen, det gladde honom något otroligt. Platsen var dyrbar för honom, och han undrade om Orkidé  förstod vidden av dess betydelse, och betydelsen i att hon fick se den, dela den med honom. Det var med tacksamhet i sinnet han tagit henne hit, och så var det så lätt att vara med henne, tala med henne.
 "Det är en av mina favorit platser" hans röst var vördnadsfull inför platsen, glad för hennes gillande. Han kom hit ofta, dag som natt, för att tänka, träna med sina krafter eller bara vara. Ibland försökte han måla upp bilder ifrån minnet med sin illusion, något som mer ofta misslyckades an faktiskt lyckades.
 Han såg mot henne igen då hon talade och nickade.
 "Det är en av anledningarna till att jag gillar platsen, det är en bra plats att tänka på" Satte ord på de tankarna han haft innan. Svansen vajade lojt bakom honom, han var nöjd med situationen även om en viss nervositet låg och gnagde bak i hans väsen.

Orkidé ser sig hänfört omkring platsen. Det är en vacker plats. Hon lyssnar på vad Nepotonje berättar och hon vänder den skogsgröna blicken åt hans håll igen.
"Jag förstår varför du gillar den. Det är bra. Att finna platser som får en att känna sig lugn och lycklig". Svarar hon med ett glatt leende. De vet trots allt vad för mörker och hemskheter som finns i världen. Att ha något som får en att känna sig gladare är viktigt.

Orkidé vänder blicken mot horisonten. Solen är på väg upp över kanten. Himlen där borta blir färgstark och ljusare.
"Kolla! Solen går upp!" Utropar hon glatt och den lilla stumpen till svans hon har vippar med väldig fart fram och tillbaka. Får tikens hela kropp att vagga med i rörelsen. Orkidé sätter sig ner. Hon slänger en snabb blick på flockbrodern och vänder sedan åter blicken mot horisonten och den stigande solen.

Nepotonje visste inte varför han känner sig stolt över platsen då Orkidé lovordar den, men det gjorde han, det var som en behaglig värme som spred sig i hans bröst. Blicken svepte över den något skyddade, men ändå öppna, platån, han kände sig hemma här, och han kände sig glad över att Orkidé gillade den, glad över att han vågat dela med sig av den. 
 Han nickade bara kort åt hennes mening, en bekräftelse då han inte hade några speciella ord att svara med. Visade att han hört och förstått, och han höll med.
 Orkidé påkallade hans uppmärksamhet och han tittade mot bergtopparna där himlen var färgad av en röd rodnad av den stigande solen. Ett leende bröt ut på läpparna och han tassade fram till flocksysterns sida med svansen lojt vajande bakom honom.
 Utan att riktigt tänka på det lutade han sig lätt mot den äldre tiken och suckade nöjt. Gryningen och soluppgången var hans favorittid på dygnet, så fort solen spred sina första strålar över dalen varje morgon kände han sig säker, säkrare än han gjorde någon annan tid på dygnet.