Den ljusa bevingade vargen hade hittat ut från bergen. För en stund i alla fall. Men det är inte hit hon vill komma. Sacrarii är det samma som att vara i bergen. Fast. Alltid fast. Alltid ensam. Hon hade följt efter en bergshare som hade tagit den här vägen. Den skulle bestämt passa som måltid men den var en enveten en och snart hade vargen tappat spår och vittring. Med en suck sätter hon sig på en sten och känner för att sura en stund. Hon har inget bättre för sig.

----------------

Den unga tiken hade tagit sig en bit bort från flocken. Kände för en stund för sig själv. Det kunde väl inte skada ändå? Skulle något hända kan hon skicka en varning. Någon borde höra.
Hon hade fått upp spåret på en hare som korsat hennes väg i all hast. Vargen hade snabbt inlett jakten. Inte mycket senare hade hon haren dinglande i käften och var väldigt nöjd med sig själv. Men hon kände sig inte färdig med att se sig om så hon hade fortsatt vandra en bit till.
Snart hade hon fått syn på en lustig filur som sitter uppflugen på en sten och ser inte vidare glad ut. Orkidé blir nyfiken men än dock på sin vakt. Hon sträcker ut sitt medvetande och kan snart konstatera att främlingen är levande. Med vippande liten svansstump hade hon tagit sig närmare. Sedan stannat på behörigt avstånd och lagt ner haren vid sina tassar innan hon hälsar vänligt på främlingen.
"Hej, Jag heter Orkidé. Vem är du?"

------------------

När den bevingade vargen suttit där och surat en stund blev hon ryckt ur sina tankar av en främling som talar till henne. Den ljusa blicken fästs på Orkidé. Idunn ser inte glad ut.
"Mitt namn är Idunn och det där är min hare". Svarar hon bitskt och ser surt på Orkidé. Det var ju den haren hon själv hade jagat. Den haren hon själv utsett till middag. Nu får hon gå hungrig. Jaha.

-------------------

Orkidé ser från Idunn till haren och tillbaka igen.
"Du behöver inte låta så sur för det. Jag delar gärna haren med dig om du vill ha". Svarar Orkidé glatt och ser nyfiket på Idunn. Orkidé har alltid varit imponerad av vargar med vingar. Det ser ut att vara en sådan frihet att kunna flyga.

-------------------

Idunn ser förvånat på Orkidé. Dela haren? Med henne?
"Tack. Det vore snällt". Idunn kommer knappt ihåg senast någon var vänlig mot henne. Och då magen kurrar så vill hon gärna ha en bit av haren. Även om det inte är mycket.

-------------------

Orkidé fnissar lätt.
"Vet du vad? Du kan få hela haren". Säger hon och plockar upp haren igen. Hon går närmare stenen som Idunn sitter på och Orkidé lägger ner haren vid stenen. Sedan backar hon några steg och sätter sig ner.

--------------------

Få hela haren? Idunn har aldrig varit med om maken. Orkidé ger henne hela haren? Det är inget skumt med det va? Idunn ser misstänksamt på Orkidé.
"Den är inte förgiftad eller något?" Frågar hon och plirar på Orkidé.

--------------------

Orkidé skakar snabbt på huvudet.
"Nej, verkligen inte. Vad har jag för anledning att förgifta dig?" Svarar hon men kan ändå förstå Idunn's misstänksamhet.

--------------------

"Tack då". Svarar Idunn och reser sig på stenen. Sen hoppar hon ner och hugger snabbt och girigt in på haren. Hon äter upp allt som går att äta och sätter sig sedan ner och slickar sig nöjt om munnen.
"Tack så väldigt mycket". Säger hon igen och ler vänligt åt Orkidé. Den här främlingen är inte så tokig.

--------------------

Orkidé ler vänligt åt Idunn.
"Inga problem". Svarar hon. Hon ser nyfiket på Idunn.
"Vart kommer du ifrån? Bor du här i Sacrarii?" Frågar hon. Ställer man inga frågor så får man inget veta.

--------------------

Idunn skakar lätt på huvudet.
"Nej, jag bor i bergen". Svarar hon. De fördömda bergen.
"Jag följde haren hit". Lägger hon till och slickar sig om munnen igen.

--------------------

Orkidé tippar huvudet lätt på sne. Bor i bergen? Det låter inte direkt som något mysigt ställe att bo på.
"Bor du där med din familj?" Frågar hon. Kanske är det något som håller Idunn i bergen. Eller så kanske hon helt enkelt är en varg som trivs i bergen.

--------------------

Idunn skakar åter igen på huvudet.
"Nej, jag är ensam". Svarar hon och ser nyfiket på Orkidé.
"Du då? Bor du själv här i Sacrarii?" Frågar hon

--------------------

Orkidé nickar lätt.
"Jag bor här med min familj". Mer behöver hon inte berätta. Hon avslöjar inga vitala delar bara genom att benämna flocken som sin familj. För det är det de är.

--------------------

Idunn känner en viss avundsjuka.
"Vad trevligt. Det måste vara skönt att ha en familj". Svarar hon. Känner sig slokörad över sin egen ensamhet.

--------------------

Orkidé nickar igen.
"Det är det verkligen". Hon ler.
"Har du ingen familj alls?" Frågar hon och studerar Idunn.

--------------------

Återigen skakar Idunn på huvudet.
"Nej, ingen alls". Svarar hon.
"Men jag är inte avis". Lägger hon till snabbt och ser surt på Orkidé.

--------------------

Orkidé ler glatt.
"Självklar inte". Svarar hon. Sedan reser Orkidé på sig. Den lilla stumpen vippar lätt. Hon har en idé.
"Behöver du något att dricka efter maten?" Frågar hon.
"Det finns en bäck här i närheten". Lägger hon till. Sedan utan att vänta på ett svar vänder hon sig om och börjar gå mot vattnet.

--------------------

Idunn ser efter Orkidé. Väldigt överraskad över vänligheten. Men hon följer efter Orkidé. De två spenderar lite tid tillsammans efter det. Idunn och Orkidé finner varandras sällskap väldigt uppskattat. Kanske de kan ses igen i framtiden?

[AVSLUTAT]