Den vita hanen vandrade igenom den tidigare eldhärjade delen av skogen. De isande blå ögonen betraktade sorgset eldskogen. Han visste dock att ur elden kunde nytt liv spira och snart skulle elden bara vara ett avlägset minne men som det var nu så var eldens härjningar alldeles för färska.

Dock fanns en avlägsen lättnad hos honom. Hans flock avr säker och reviret fanns kvar men tankarna hade börjat röra sig i hans huvud. Tankar om att flytta reviret till en annan del av Numoori. Inte så långt bort men bort från detta ärr i Numoori och bort en bit till från TBB. Han gick försjunken i sina egna tankar. Funderade hur flocken skulle ta de hela. Underade över vart flocken fanns. Han hade inte hört så mycket från dem och vissa började han fasa hade dött eller lämnat flocken utan att säga något till honom.

Han gick väldigt försjunken i sina tankar och tänkte inte riktigt på vart han vandrade. På senare tid hade han känt sig så ensam och övergiven. Få fanns kvar vid hans sida, endast en syster levde om hon nu ens var i livet. Hans flock verkade hålla på att försvinna bort. Visst han hade stängt undan sig från flocken, vandrat mycket ensam men aldrig trodde han att han skulle bli så ensam. Visst han hade vänner kvar men de avr färre än han hade kunnat tro.

Den koi-färgade unga tiken vandrar genom Eldskogen. Sin pinne har hon sedan länge lämnat bakom sig. Det finns så mycket annat att se och upptäcka. Och undersöka. Man ska inte bli fast vid samma gamla pinne. Det var väl det som fick henne att lämna sitt hem med. Eller hem och hem. Det hade bara varit hon och mor sedan systerns bortgång. Det hade varit tragiskt och bitit och rivit i Orkidé's lilla kropp länge. Men sedan började hon tänka om. Systern hade velat att Orkidé skulle leva i hennes ställe. Orkidé får leva för dem båda helt enkelt. Och systern är alltid med henne i tanken. Det är det som fick Orkidé att resa sig ur sorgen. Men hon är inte säker på hur mor mådde. Och när Orkidé var stor nog lämnade även hon mor. Utan en tanke. För Orkidé ville se sig omkring i landet. Inte bara höra sagor. Och dessutom ville hon veta vart far hade tagit vägen. Det är mycket som driver denna lilla tik.

Hon rör sig framåt med bestämda steg. Högburet huvud och höjd svans som är böjd i en båge över ryggen. Det är hennes stil när hon är ensam och äventyrslustan är stor. Svansen gungar lite lätt från sida till sida när hon rör sig. Öronens standardposition är framåt. Men de vippar lite då och då fram och tillbaka för att fånga upp så mycket ljud som möjligt. Något intressant kan ju dra förbi och då vill hon inte missa det.

Då är det en doft som kittlar hennes nos. En doft av varg. Nyfikenheten blossar upp och hon måste utforska det hela. Ta reda på vem mer som rör sig i dessa trakter. Så hon rör stegen närmare. Snart får hon syn på något vitt längre fram. Hon stannar upp och hukar sig för att först utforska med blicken ta reda på om främlingen är sällskapssjuk eller inte.

Den vita hanen fortsatte gå i sina egna tankar så han upptäckte inte den andra avrgen förrän han var rätt nära och då den isande blå blicken föll på varginnan stannade han upp mitt i steget med ett förvånat uttryck i ansiktet. Han satte ner frambenet han hade i luften och klippte med öronen. Betraktade den andra tyst innan han nickade till varginnan som hälsning.

Han betraktade tiken för att se om hon var fientligt inställd mot honom eller inte. "God dag främling" Sade han med sin lite dova maskulina stämma men han ahde som alltid en vänlig underton i rösten. Varför hota någon innan man visste dess avsikter.

När den främmande hanen upptäcker henne reser hon sig snabbt upp för att inte se så misstänkt ut. Svansen hålls lågt nu och sveper lätt från sida till sida. Öronen klipper till och spetsas framåt. Hanen hälsar henne och han verkar inte fientligt inställd. Ett leende uppenbaras på hennes läppar och den klara gröna blicken fixerar hanen. Han har snövit skrud och isblå ögon. Han ser rätt bra ut faktiskt. Orkidé har hamnat i den åldern där hon börjar lägga märke till sådant.
"Goddag". Hälsar hon med sin ljusa och lätta stämma som inte alls är för pipig. Men hon är ju ändå fortfarande en växande ungvarg. Sen känner hon det hetta lite på kinderna när han ser på henne. Vad förväntas hon säga nu? Hon har levt hela sitt liv med mor. Med systerns med men efter dennes död var det bara Orkidé och mor kvar.
"Härligt väder?" Hon biter sig snabbt i läppen när hon inser hur dum den där frågan faktiskt är. Öronen sveper osäkert bakåt.

Han kunde inte låta bli att le lite mot tiken. Hon var annorlunda men rätt söt. Huvudet tippades lite på sned. "Ja härligt väder men tragiskt att elden tagit så mycket av detta land." Den isande blå blicken svepte över slätten innan den åter föll å tiken.

Han kom på sig själv och sänkte huvudet smått som både hälsning och ursäkt. "Så oförskämt av mig. Mitt namn är Gavin, ledare över Cierzo" Han höjde huvudet igen och spetsade de tofsprydda öronen mot tiken. "Får jag fråga vad ni kan öra för namn?" Han svepte mjukt med svansen bakom sig. Inte riktigt en viftning men nästan. Han anade att tiken var yngre än honom men han var inte den som inte ville umgås med de yngre. De kunde tillföra rätt mycket om man bara lät dem.

Hon ler lite större när hanen inte direkt dumförklarar hennes fråga om vädret.
"Med sådant vackert väder måste det ju bevisa att även om elden har härjat så går vi mot gladare tider". Säger hon. Försöker att inte låta som ett komplett koko när hon talar. Men han fick henne att vilja säga något mer. Om att försöka säga något som kanske kan göra honom gladare.

När han sedan presenterar sig som Gavin. Ledare av Cierzo känner hon sig ännu lite mer generad. En ledare?
"Mitt namn är Orkidé". Presenterar hon sig. Vet inte vad mer hon ska säga.