Han vandrade långsamt över den brända marken, han kunde höra askan under tassarna krascha härligt och han kunde beskåda de brända träden som fortfarande stod up. De såg något ledsams ut, konstaterade han då han passerade ett speciellt hängigt träd. De tycktes nästan böja sig ner mot marken och endast en liten rörelse skulle kunna få den att brytas av och trilla mot marken. Han höll dina stora, ståtliga vingar tätt intill sig. De var något mörkar i färgen på membranet än hans pälsfärg som var som en blandning mellan grönt och blått - men de som träffade honom skulle säkert säga grön. På varje vikta fanns det tre stora "ögon-markeringar" liknande de hos en fjäril. Trots att vingarna var invikta så kunde man urskilja markeringarnas mycket mörkare färg.
De röda ögonen rörde sig över området, vad de än sökte var svårt att säga. Det första som behövdes veta är vad han själv sökte. Och det var han osäker på själv. Hans mål var nästan lite väl lättpåverkade och ändrades ofta - även om de var i samma riktning allihopa. Han stannade lätt till. Askan låt tät från ett nerfallet träd, och i sin matta glans kunde han lätt skymta det sista av solen som rörde sig ner för horisonten. Han öppnade munnen och lät hög värme lämna munnen innan han trampade runt på askan och tillslut lade sig ner för att rulla runt i den uppvärmda askan - försiktigt för att inte skrapa till membranen på vingarna. Han kunde känna den sköna känslan av både värmen och de få hårdare bitarna som kliade hans rygg där han själv inte kunde nå.

[Orkidé & Arcelia

Derpinlägg gotta be Derp (y)]

Kvällen var ännu ung. Den vackra tiken kunde ännu känna solstrålarna sticka i de känsliga ögonen, men hon visste att dagen - att ljuset led mot sitt slut. Färgerna i hennes värld började återvända. Allt var inte längre bara svart och vitt. Hon kunde se andra färger också. En mörkgrön planta kämpade sig upp genom jorden. Träden runt henne var ståtliga, bruna och friska. Precis som Lövskogen alltid varit. Åh, vad hon hatade och älskade den skogen! Så många minnen hon inte ville släppa, och så många minnen hon ville släppa. Lövskogen var en skog där fridfullhet och lycka alltid hängde i luften, vad som än hänt i den. 

Men ju längre hon vandrade, desto mer förändrat såg det ut. Skogen såg bränd ut. Askan låg tjock på marken och träden var brända, böjda. Intresserat böjde hon huvudet ner och luktade på marken. Askan, lukten av död stack i den. Hon böjde upp huvudet igen. Öronen klippte till när de lysande grå svepte över området. Sökte efter något.
En avvikande skymt av grön fångade hennes uppmärksamhet. Hade någon planta klarat sig? Tyst skyndade hon fram, nyfiken.
Dessvärre kunde hon ganska snabbt säga att det inte var en planta. En grön bevingad varg låg på askan. Hon la huvudet på sned. 
"Smutsar inte du ner pälsen när du gör så?" Hennes röst var road. Inte lika ljus som när hon var yngre, men mycket behagligare att lyssna på. Svansen gungade lugnt från sida från sida. Arc uppskattade sällskap. Det ledde oftast bort hennes uppmärksamhet från minnena.

Den koi-färgade tiken står och studerar en avbruten pinne som svartbränd sticker upp ur marken. Hur länge hon har stått och stirrat på just samma pinne kan endast tiden avgöra. Omvärlden har liksom upphävt att existerar och allt som spelar någon roll är pinnen. Vad är det som är så intressant med just denna pinne då? Det kan man undra. Den står där den står. Rakt uppskjutande ur marken. Bara det i sig ser ju rätt underligt ut. Och så biten där den är avbruten. Det hänger en träslamsa ut åt sidan. Som om fortsättningen på pinnen hade klamrat sig fast så länge det bara gick. Men något hade fått den att ge upp. Att släppa taget. Och här står nu denna lilla svartbrända avbrutna pinne.

En främlings röst är vad som får den koi-färgade varginnan att överraskat blinka till och höja huvudet. Öronen vippar till och reser sig framåt när den unga tiken nyfiket vrider på huvudet åt det håll som den främmande rösten har färdats. Något nytt har fångat den ungas uppmärksamhet. Snabbt sätter hon kroppen i rörelse och springer fram en bit innan hon sänker farten och istället försöker kliva så ljudlöst som möjligt över den asktäckta marken. Det ser lite ut som bränd snö.

Snart fästs blicken på en mörk främling. Den koi-färgade stannar upp och blir stilla. Blicken vilar på främlingen en stund tills hon lägger märke till vad främlingen talat till. Eller rättare sagt vem. Visst hade hon faktiskt lagt märke till den gröna främlingen som låg där på marken. Men att det var en varg hade inte slagit henne förrän senare. Nu står hon där och stirrar på främlingen och verkar ha svårt att tro vad det är hon ser. För inte ser denna gröna främling ut som en varg direkt.

Hans kliande rörelse dog ut när han märkte vargen som kom mot honom. Han tittade först en stund innan han mödosamt sprattlade sig upp på de fyra benen utan att skrapa de stora vingarnas membran. Han sträckte till lite på vingarna innan han placerade dem vid sin kropp. De röda ögonen följde den andra medan denne gick mot honom och han log smått när den andre talade. Hans leende var menat att se snällt ut men kunde lätt uppfattas som något av den illvilliga sorten.
"Smutsen kan jag alltid få bort. Denna illvilliga klia som befäst sig på min rygg är svårare att få bort ensam dock." Hans röst var något mörk, inte lika mörk som de flesta hanars röst, hans egna ingav inte lika mycket respekt som de andras men han brydde sig inte om det. Om han ville skulle han säkert kunna inge tillräckligt med respekt utan den där överdrivet maskulina rösten.
"Vad för dig själv hit till denna nerbrunna skog? Beundra förödelsens skönhet?" Hans röda ögon undersökte något ivrigt den andre, han noterade de gråa, något lysande ögonen och den svarta pälsen. Han var rätt säker på vad för slags varg den andre var. Han hade aldrig stött på någon av samma ras dock, men hört en del.

Smutsen kan jag alltid få bort. Denna illvilliga klia som befäst sig på min rygg är svårare att få bort ensam dock.
Arc la huvudet på sned medan hon begrundade hans ord. Ville han att hon skulle klia hans rygg? Beklagade han sig för henne för att han inte hade någon som gjorde det åt honom? Ett lätt flin smög sig upp på hennes läppar och hon rätade på huvudet. 
Vad för dig själv hit till denna nerbrunna skog? Beundra förödelsens skönhet?
Åter igen fick hans ord henne att reagera. Öronen klippte till lite och de allt mer lysande ögonen svepte över området. Den brända skogen med all sin aska såg mörk ut i de flestas ögon, men nu, när natten närmade sig såg hon så mycket mer. Till exempel något hon inte trott skulle vara där. En annan varg stod en bit bort. Arc's ögon smalnade av lite. 
"Något i den stilen." Hon lyfte huvudet lite mer. "Och du där borta, önskar du att delta i vårt samtal?" Arc gillade inte när vargar stod och, i hennes ögon, spionerade. Hon brydde sig inte om att detta var något hon själv ofta gjorde.

Tyst står hon kvar och studerar de två främlingarna som verkar ha inlett en konversation. I stillhet överväger hon om hon ska traska fram men skjuter snabbt undan den tanken. Hon är själv väldigt ung och försöker samla på sig erfarenhet inför vuxenlivet. De två främlingarna, speciellt den gröna ser ut att kunna vara en läskig typ om man inte är försiktig. Så den lilla Koi-färgade tiken står kvar där hon står. I sina egna tankar och studerar främlingarna. Tankar på att bara vända om och fortsätta sin egen väg slår henne. Men nyfikenheten håller henne kvar. Får tassarna att frysa fast vid marken. Hon rör inte en muskel.

Men så hajjar hon till när den mörka främlingen tilltalar henne. Öronen vinklas osäkert bakåt. Men feg är något hon inte är. Osäkerhet är ju en svaghet. Eller? Man ska visa framtårna och ta för sig om man ska komma någon stans här i livet. Är det inte så? Men samtidigt måste man kunna känna av läget. Inte kliva in där man inte hör hemma. Men hon är osäker på vad för situation det här är. Så lika snabbt som öronen vinklats bakåt så tvingar hon fram dem att spetsas på huvudet och med neutral hållning kliver hon fram. För att inte främlingarna ska tycka illa om hennes första delaktighet i sällskapet börjar svansen lätt att vifta bakom henne. Lugnt och vänligt från sida till sida. Men vad hon borde säga är hon inte säker på. Hon borde tuffa till sig.

"Vad är ni för ena?" Får hon fram med stadig stämma. Svansen fortsätter vifta bakom henne för att tyda på nyfikenhet. För första intrycket är väl ändå det viktigaste. Och hon är nyfiken. Och fortfarande väldigt ung.

Han vred på huvudet då den andra talade mot något han själv inte sett. Han kisade lätt genom det ökande mörkret, de röda ögonen fångade snabbt med hjälp av att han såg vart den andre tittade. Att tjuvlyssna var hans egna favoritsysselsättning men han gillade inte när andra hörde hans egna samtal, hur betydelselösa de må vara. Någon kunde ju trots allt höra något som han inte ville att någon skulle höra - detta var givetvis inte fallet men det var lika irriterande ändå trots att han själv aldrig tänkte på det hos någon annan när han själv lyssnade på dem. Han log sitt leende och höjde ena vingen något för att visa med en gest att de var bättre för denne att komma över än att tjuvlyssna. Han tittade på den andre som kom närmare, den visade positiva signaler åtminstone. Han fixade till vingarna vid sidorna igen och lade dem bekvämt tillrätta. Den pälslösa svansen svängde lätt bakom honom. Inte för mycket, knappt något skulle man nog kunna säga. Men han visade rätt mycket känslor för honom själv, han brukade inte visa mer känslor än detta till vargar sol inte var hans familj.
"Min ras kallas Drakarg, men du kanske ville veta mitt namn vilket i sådana fall är Leutwin. All annan information är värdelös i mina öron." Han frågade inte direkt om den andres namn, han ansåg att den andre skulle introducera sig då han själv introducerat sig.

Den varg som stått gömd i skuggorna klev fram. Det var en lättnad att kunna konfrontera vargen öga mot öga, även om Arc inte märkt något synbart hot från tiken. 

Vad är ni för ena?

Arc log snett. Den andras röst tydde på att tiken var ung. Arc själv var inte så gammal, men hon kände sig äldre än andra i hennes ålder. Frågan tiken ställt hade många kryphål, och hon var frestad att använda ett av dem. 

Min ras kallas Drakarg, men du kanske ville veta mitt namn vilket i sådana fall är Leutwin. All annan information är värdelös i mina öron.

Arc lät blicken glida över till hanen. Leutwin. Han lät inte riktig lika ung och oerfaren, men han lämnade också ett kryphål hon gärna använde. Kanske inte kryphål, men något att ifrågasätta. 

"I mina öron tycker jag att all den andra informationen låter värdefull. Men det är väl en smaksak antar jag, dovahgrohiik*."

Hon log snett. Ordet hon använt på slutet var inte det tungomål som vargar brukade använda. Språket var ringlade, lent men samtidigt väsande. 
Den mörka tiken vände blicken mot nykomlingen. 

"Jag är en Nattvarg, om inte mina ögon redan berättat det." Hon slöt de lysande ögonen innan hon öppnade dem igen. Allt var så klart för en gångs skull på natten, så det var bäst att passa på. Njuta av när allt var så klart innan färgerna försvann. 

"Mitt namn, som jag antar var det du ville veta är Arcelia. Arc." Hon klippte lätt med öronen. Precis som Leutwin lät hon den andra tiken presentera sig själv utan att Arc sa något. Nattvarg lät istället blicken ligga kvar på tiken, utan att lyfta den.

[Dovahgrohiik = Drakvarg]

En nattvarg och en drakarg. Arcelia och Leutwin. Orkidé känner sig plötsligt lite utanför. För själv är hon inte renras. Hon är av blandat blod.
"Jag är gråvarg". Känner hon ändå att hon måste säga. Främlingarna kommer förmodligen att döma henne även om hon inte hade sagt något.
"Mitt namn är Orkidé". Hon nickar lätt.
"Trevligt att träffa er". Lägger hon till av artighetsskäl. Det har mor lärt henne att det är viktigt. Att föra sig som en vilde är aldrig uppskattat. Man måste alltid vara artig och tillmötesgående. Då kommer man långt. Och Orkidé har lärt sig vänlighet av båda sina föräldrar. Hon sveper mjukt på svansen och den klara gröna blicken sveper från Arcelia till Leutwin och tillbaka igen. De båda ser ut att vara stolta vargar. Orkidé har själv en rätt stolt hållning. Mor tillrättavisade henne alltid när hennes hållning blev för slapp.

Hans ögon hoppade till den svarta vargen när denne talade. Han log rätt stort, för han kunde ana att den andre hade en plan. Eller rättare sagt, hans hjärna hann tänka ut en massa olika scenario, andras tankar eller handlingar. Även om han inte kunde fastställa om någon av dem var helt rätt så kunde han trots allt tänka ut vilken som var troligast av alla idéer som flög runt där uppe. Han besvarade hennes mening med ett par väl valda ord och en något road ton.
"Vi hör då inte med samma ör-" hans mening tog ett tvärt slut då hans hjärna först då hunnit förstå att hon dels talat på ett okänt språk. Hade hans hjärna inte dolts av hans skalle och päls så kunde man säkert ha sett alla kugghjul som arbetade för fullt i hans hjärna för att förstå ordet. Sökte genom alla ord på alla språk som han hört men inga matchade. Den andra visste något han inte visste. De röda ögonen for snabbt över till tiken. Alla andra ljud passerade hans öron utan att registreras. Han måste få veta vad den andra sa. Måste. Det lät så intressant. Mer intressant än de mesta av vad han själv kunde. Ett nytt språk, ett nytt sätt att kommunicera. Perfekt. Han var tvungen att få reda på allt om det om han så skulle följa nattvargen till landets ände. Han darrade lätt - av nyfikenhet och begäret att veta - nästintill osynligt för normala ögon att se i mörkret och hans leende blev större. Musklerna spändes och slappnade av. Ökade darrningarna vid varje andning. Han var nästan lika nyfiken som en valp. Nästan, hans handlingar var vuxnare fortfarande. Därför satt han stilla, om än oartigt och tittade medan hjärnan arbetade.

Hanen började svara på hennes kommentar, men avbröt sig när hon talade Dovah. Flockens språk. Iiznah's modersmål. Hjärtat knöt sig lite när hon tänkte på det. Hur hennes fostermor hostat, skrikit av smärta och bett någon av dem att avsluta hennes liv. Hur Arc's päls ständigt varit våt av hopplösa tårar. Valpen hade inte haft något hopp alls kvar när den äldre tiken gick bort. Inga ljuspunkter i det så förut stjärnklara livet hon levt.

Hur kom hon in på de minnena? Arc ruskade på huvudet och sneglade snabbt mot Leutwin. Var det drakargen - rasen och färgerna - som väckte minnena? Hon visste inte. En kort fnysning slapp ut mellan läpparna, samt ett par ord.

Den tredje, Orkide´ presenterade sig och hälsade artigt. Mungiporna drogs upp i ett litet leende. Artighet kom man långt på, den andre var tydligen så pass intelligent att hon förstod det. Hoppas bara hon visste hur man bytte från den till passade otrevlighet också.

Arc lyckades dock inte hålla kvar uppmärksamheten hos tiken länge nog för att kunna besvara hälsningen. I ögonvrån kunde hon se hur Leutwin darrade allt mer och mer. Hon rynkade på nosryggen. Frös han? Hon trodde inte det. Hanen log, något fjolligt, och vad hon kunde tolka darrade han inte av köld. 
Arc skakade, något irriterad, på huvudet och vände huvudet mot gråblodet.
"Drem Yol Lok." svarade hon och böjde på huvudet i en nick mot tiken. I ögonvrån höll hon koll på hanen. Allt hon sa var ett test, för tiken kunde inte låta bli att undra om det var språket hon använt som framkallat hans reaktion.

Tyst tar hon ett steg tillbaka och betraktar de två vargarna framför sig. Hon sänker huvudet något. Det känns inte som att hon är välkommen i deras konversation. Ingen av dem verkar bry sig om henne nu efter att hon presenterat sig. Kanske borde hon gå igen. Vända om och ta sig vidare. De två främlingarna skulle förmodligen inte bry sig. De verkar ha funnit samtalsämne som intresserar dem båda. Och den mörka tiken verkar tala på något främmande språk som den gröne reagerade på. Det känns som att Orkidé bara är i vägen. De skulle kanske inte ens märka om hon gav sig iväg. Det verkar inte som det som det ser ut just nu. Hon tar ett nytt tyst steg tillbaka. Öronen stryker sig osäkert bakåt. Svansen hänger rakt ner bakom henne. Kanske vore det bäst om hon gick igen.

[Hur ska vi göra med det här rollet? Avsluta?]