Fem steg framåt. Stanna lyssna.
Fem steg framåt. Stanna lyssna.
Fem steg framåt. Stanna lyssna.
Det började kännas löjligt.

Nibber fnös, ett kort och hårt läte, åt sig själv. Musklerna i den tunna kroppen slappnade av då han övergav den starkt intränade tekniken, och öronen guppade i den karaktäristiska böjen då han med flytande kliv travade framåt. Skulle han hålla på så över hela sin resa skulle han inte ens hinna till Numoorislättens ände innan han hunnit bli gammal och skröplig, och det gick ju inte an. 
Det fanns allt för mycket han inte visste, allt för mycket att se. Vem visste vad för spännande som fanns bara några kilometer bort, när allt han sett var en ihålig trädstamma och samma grästuvor, år ut och år in. Nej, så tråkigt. Det gick ju inte.

Å andra sidan var det tråkigt att lämna sina föräldrar. De hade väl inte varit allt för förtjusta i att han ensam skulle ge sig av över den väldiga slätten, utan något att gömma sig under om det skulle komma en falk. De hade varit rädda att han skulle sluta som syskonen. Det tyckte inte Nibber var ett bra resonemang, då han faktiskt kunde försvara sig. Så det så. Syskonen hade inte hunnit blivit stora nog att använda giftet i tänderna när de blev tagna av diverse rovfågel, men han hade mer än nog för att fyra av ett rejält bett som skulle kunna freda honom. Åtminstone tillräckligt länge för att kunna smita. Hah, han var inte hjälplös, inte!

Plötsligt tvärnitade Nibber, nosade försynt i luften och spärrade upp ögonen. Det luktade varg. Det luktade storvarg. Storvarg! Förskräckt glömde han allt han lärt sig, backade hastigt och utbrast: "vad ska jag göra, vad ska jag göra?" för att sekunden senare frysa till is. Bredbent och stel, i en misslyckad form av vad som skulle föreställa ett bikamouflage medan hjärtat pickade nervöst i den djupa bröstkorgen.

[HAHA SÅ DERP! men så sjukt roligt att skriva. Ha överseende, första inlägget ever med honom! xD Han har alltså precis givit sig av från sin familj för att utforska Numoori.]

Han hade aldrig innan lyckats besöka denna plats och han fann att det likväl kunnat kvitta. Allt verkade normal och tråkigt här. Gräset var relativt hög med träd här och var och allt verkade helt normalt. Så tråkigt. Han var lite osäker på hur han hamnat där från början. Allt för honom verkade så suddigt. Han hade hittat något intressant, en kanin eller en fågel som han nu glömt av han hittade och följde och vips så var han här i detta tråkiga råtthål till område.

"Molestus. Tråkigt. So unbeliveable, incredible, absolutely boring." Medan han fortsatte att tala för sig själ i diverse språk som han kunde tala relativt flytande så fann han sig själv stoppad av ett överväldigande intresse. Hans pälslösa svans började långsamt slå och han ryckte lätt till på vingarna i iver att springa fram till vad det än var som gick framför honom. Det var litet och det talade. Det var knappt så att han hunnit upptäcka den om den till synes inte upptäckt honom. Eller såg den honom? Det verkade inte så, den talade panikartat på ett språk han kunde förstå och då han faktiskt aldrig hört något djur tala högt i ett språk han kunnat förstå - även om han var säker på att de talade bakom ryggarna om deras listiga planer att övervinna vargarna som vandrade på jorden - så uteslöt han att det var något normalt. Han studerade varelsen från avstånd täck av något som till synes såg ut som bark på delar av hans kropp som nästan aktiverats av sig själv då han studerade den andre från bakom ett av de få träden. Han konstaterade dennes likhet till ett varg-liknande djur. Den hade fyra ben, vad som såg ut att vara ett huvud och något svansliknande. Eller två huvud på varsin sida av kroppen? Det var lite svårt att se från avståndet faktiskt men han antog lite att det var ett huvud och en svans-liknande kroppsdel. När han väl studerat varelsen från avstånd och hört den klaga över någon knipa den verkar vara i - enligt hans egna slutsats - samt sett den i vad som såg ut som ett litet panikartad sätt så gick han långsamt fram, mer och mer fascinerad av denne lille varelse.
"Var inte rädd." Det var mer som en sorts order baserad på hans tonläge trots att han menade det mer som ett försök att lugna den andre och han studerade den andre mer och mer då han närmade sig

Admirabilius.

(admirabilius - förbluffande. Han tänker för sig själv ^^

Äntligen ett svar! Sorry for the wait!)

Den andra verkade ha fått syn på honom i samma ögonblick som han fått syn på denne. Nibber insåg genast att illusionen var misslyckad (och att han verkligen borde gett bättre ifrån sig) och rätade på sig en aning istället, men började genast backa när främlingen plötsligt började röra sig .. mot, honom! Katastrof! Nibber spärrade upp de små ögonen och hukade sig skrämt ner i gräset. Det var hopplöst att försöka springa ifrån - om än han var snabb, skulle den andra vara snabbare med sina långa ben.. Och vad var det han hade på ryggen? Var det.. Vingar? De var mycket lika de där tunna hudvecken som fladdermössen hade och flaxade omkring med. Orättvist!
   "Var inte rädd." Sade den större vargen. Nibber backade ännu ett steg och försökte göra sig osynlig i gräset. Men det var väl lätt för honom att säga, som var nästan dubbelt så stor. Läskig var han också, med taggar överallt och en svans som inte ens hade nån päls!
   "Stick iväg!" Morrade Nibber, men att han darrade i hela kroppen avslöjade honom ganska rejält. Han lät bra mycket mer morsk än han kände sig. "J.. Jag.. Jag bits!" Jo, det gjorde han ju visserligen, ganska rejält med gift till på köpet, men det lät inte särskilt imponerande när han själv stammade fram det.

[Ta ett derpsvar! Var inte riktigt säker på utseendet utöver det du nämnde i texten, så jag utgick litegrann från syrran Jenova~ 
Tänkte också tillägga, ifall du inte visste och behöver veta i framtiden, så luktar han inte speciellt mycket mer än typ skog och kärr vilket hjälper kamouflaget som för den här delen inte blev så lyckat för honom haha! c: ]

[Väljer att avsluta detta nu då det stått i 10 månader, men jag fortsätter väldigt gärna om du skulle komma tillbaka c: Avslutat]