Poff. Mer komplicerat än så hade det inte varit. Hon hade varit där borta, och nu.. Var hon här. Tikens ögon var uppspärrade av förvåning. Det var alldeles nyligen hon hade förstått vad som hela tiden hände henne, och nu experimenterade hon hejvilt med det. Teleportera sig hit, teleportera sig dit. Det var dock ingenting hon kunde kontrollera - hon kunde inte komma till, för exempel, det trädet eller den stenen, utan det var bara fram och tillbaka. Hon såg säkert lustig ut från håll.

Ett belåtet flin svepte in över hennes anlete, och tyst tog hon ett språng, hoppade, för att landa någonstans bakom istället för framför. Så intressant.
Omgivningen hade blivit mer.. öde. Det var dock något tiken inte lade märke till förens hon var mitt i allt. Hennes egna krafter hade underhållit henne till det att hon inte hade en aning om vad som pågick runt om. Sådant kunde vara farligt, om man inte passade sig.

Långsamt höjde hon huvudet. Pupillerna hade smalnat av och kroppen hölls i en vaksam pose. Man såg inte långt i all dimma, inte mer än några meter framför sig - till skillnad ifrån Numoorislätten där man kunde se både berg och skog breda ut sig i fjärran. 

[..Dåligt x-x]

Den mörka gick framåt i en rask takt samtidigt som hon nynnade för sig själv. Melodin var omelodisk, men slätten var helt öde. Ingen kunde höra henne. Slätten var tom på liv, precis som hennes insida. Tiken kunde inte hitta sin andra sida, och det gjorde henne faktiskt lite orolig. Var hade hon tagit vägen? Det låga hummandet upphörde, och istället lämnade en suck tikens läppar. 

Ivy gick med snabba steg. Slätten tyngde ner hennes sinne, fyllde det med mörka tankar. Tankar som likt dimma flöt in i hennes tankar och allt i dess väg försvann. 
Öronen vinklades åt alla håll medan hon lyssnade efter hot. Även om tankarna för länge sedan lämnat slätten så var kroppen fortfarande kvar. Kroppen skulle aldrig kunna förflytta sig utan att den själv jobbade för det. 

Poff. Det låga ljudet väckte henne ur sin tankegång. Förvirrad såg hon sig omkring. Det tog en kort sekund innan hon kom på var hon var. I sina tankar hade hon varit långt borta. 
Det låga ljudet hörde igen. Hennes kattlika öron spetsades. Den svarta nosen vändes mot ljudet och hon ökade på stegen när hon började gå mot ljudet. 
Snart kunde hon se något. Något svart och blått. Huvudet lades på sned. Det var en varg. 
"Var hälsad främling." Hennes röst, klar och hög ljöd tydlig genom tystnaden. Helt olik det omelodiska nynnades tiken gett ifrån sig en stund innan.

[Poffen hörs inte, det var typ bara för att beskriva. Förlåt om jag gjorde det otydligt C:]

"Var hälsad främling."
Orden, en varelses röst fick henne att hoppa högt i luften - inte hade hon förväntat sig att någon annan befolkade ödemarken - och hon snurrade runt, med kattsvansen dalande strax efter. Skrämd och förvånad var två saker som kunde beskriva henne, men efter ett par djupa andetag hade pulsen gått ner. De gröna ögonen hade en uppriktigt oförstående blick, samtidigt som öronen pekade, nästan nyfiket, framåt. Det gick inte ihop.
Hewa visste inte vad hon skulle säga, tänka. Skulle hon tilltala vargen - som det hade visat sig vara - eller hålla tyst? Beslutet drogs snabbt och hon svarade.

"Detsamma, kargfrände." Att den andra var av hennes ras gick inte att ta miste på. 

Huvudet lades på sned och tiken granskade den fläckiga mer ingående. "Trivs du i dimman?" En meningslös fråga, men fungerade för en start på ett samtal. Om främlingen framför henne var vänligt sinnad förstås.

Detsamma kargfrände. Trivs du i dimman?
Ivy drog lite på munnen. Svaret var ganska uppenbart om hon fick säga det själv. 
"Inte precis. Gör du?" Hennes röst var hes. Inte van vid att prata. Hon hade inte använt den på länge. 
Hon vände ögonen och granskade tiken närmare. Visst var det en karg, det kunde hon se. 
"Säg mig, främling.. Skulle jag kunna få reda på ditt namn?" Artigt. 

[Fantasibrist ;_;]

Varför befann sig den fläckiga tiken då här, om hon inte föredrog områdets suddiga, dimmiga natur? Fanns det en anledning, ett mål bakom? Hon själv hade trots allt bara drivits dit på grund av sin förmåga att inte uppfatta saker runt om. En föga intressant historia, alltså. 

Hewa tog ett djupt andetag, besvarade sedan frågan utan tvekan. Rösten var till skillnad ifrån den andra nästan melodisk, som om hon hade väntat på sällskap och att äntligen få prata.
"Tja.. Nej."
Hon skakade på huvudet med slutna ögon som för att förtydliga sina ord, för att sedan låta se upp mot himlen. Tyvärr möttes man bara av samma dolda värld, då inte så mycket som en blå enstaka fläck gick att se.

Den delvis svarta kargen tittade tillbaka på främlingen, skrattade kort och svarade på det nästa hon ville veta. "Hewa. Och vad heter den som frågar?"

Hewa. Och vem är den som frågar?
Ivy lade huvudet på sned.
"Jag heter Ivy." Hennes röst var långsamt påväg att bli lika len som vanligt, men man kunde fortfarande höra den raspiga stämman. 
"Och vad gör du här ute på slätten? Innan du frågar mig, jag vandrar." Ivy log snett mot Hewa. Hon följde Hewas konturer med blicken, halsen, magen, benen, tassarna och sedan marken. Marken där de båda stod på var täckt av torrt gräs, vasst och ljusgrönt. 
Dött. Tomt. Precis som hennes inre. Förtvivlat sökte hon efter den andra, Ivis, som Shia så tanklöst kallat henne. Ivy kunde inte hitta sitt andra jag, och något med det fick en djup oro att sprida sig i bröstet.
Det kändes som att även om Ivis kom tillbaka, så skulle hon inte för något gott med sig. 

Ivy slickade sig om nosen och slängde en blick mot horisonten, nästan letandes. 
Var fanns hon?

"Ivy." Hon sken upp. "Vilket fint namn!" Det var iallafall finare en hennes.

Så den fläckiga tiken vandrade. Kunde Hewa ge något annat svar, som inte var detsamma? Hon strövade också.
"Åh, jag färdades bara. Lekte med mina krafter."
Hon såg sig om. "Den här platsen.. Den verkar konstig. Men jag antar att det bara är dimman som får mig att se saker." Hon hade rynkat nosryggen och skakade åter på huvudet, innan blicken for till den bekanta med ett nytt leende. Men den andras blick kändes tom - eller, inte närvarande. Som om hon tittade och tänkte på något annat.
Det fick Hewa att vända sig om även hon, titta mot horisonten för att få veta vad hon hade sett. Om det nu var något.

Hennes kinder blev varma. "Tack, du med. Hewa betyder luft faktiskt. Inte trodde jag att det kunde vara andra saker.." Hon försökte åter skymta himlen bland dimman. Omöjligt. "Jag har för mig att det var mor som valde. Far gillade det inte först, även om han i fortsättningen alltid sade att det passade mig." Hon skrattade kort. Minnena av hennes familj.. Dem var så klara, trots att hela två år hade gått. Två år. Det kändes som en evighet. Men hon skulle träffa dem igen.

Gräset. Så spetsigt, högt.. varnande. Det var inte bara dimman. Självaste slätten var fientlig på ett sätt som hon starkt ogillade.
Ivy tilltalade henne.
"Nejdå, inte alls" Hon nickade mot marken på hennes högra sida, fick en mindre tornado att uppenbara sig. Ivrigt snurrandes, stjälande kvistar och grus. Hon betraktade den en kort stund och svarade sedan.
"Jag har vind och teleportation. Det sekundära är ganska nytt.

Ivy log vänligt och innerligt mot Hewa innan hon vände blicken mot den skapelse som den andra vargen gjorde. Vad hette det nu igen? Tornado. Just det. Hon följde dess snurrande med blicken. Kvistar, grus - ja allt som var mindre än den sög den åt sig. Vinden var inte tillräckligt stark för att det skulle dra i Ivy's päls, men hon kände på sig att det här var något Hewa gjorde utan att slösa för mycket kraft. 

Jag har vind och teleportation. Det sekundära är ganska nytt.
Ivy nickade för att visa att hon uppfattat orden. Vinden var uppenbar, men teleportationen? Vilken märklig kraft. Nyfiken som hon var lade hon huvudet på sned. 
"Skulle du kunna visa något litet? Som att ta dig därifrån till dit? Jag har aldrig stött på någon med din kraft." Det sista sa hon med lite ursäktande tonfall. Sedan insåg hon att hon inte visat sina krafter än. 
"Jag är i alla fall hälften giftvarg, kort och gott. Jag när på många gift, men också eldens kraft. Ivy fäste blicken på ett torrt löv. Nästan genast flammade det upp. Hon koncentrerade sig lite ytterligare, och plötsligt stod tassarna i brand. Ivy lyfte leende på ena tassen, och mycket riktigt - det var tassen som brann. 
"Jag känner på mig att du inte har lust att få en demonstration av giftet." Ivy log bredare.

"Tja.."
Hewa tvekade. Hon kunde inte riktigt styra det. Men det var väl värt ett försök?
"Låt gå." Hon log snett, koncentrerade sig på en osynlig punkt. Hennes kropp löstes för mindre än en sekund upp, återskapades ungefär två meter ifrån sin tidigare plats. Med en ansträngd, glad mask höll hon bort utmattningen som plötsligt rann över henne. "Typ så."

Tiken lyssnade på det Ivy sade, nickade bekräftande och hoppade - trots det nya avståndet emellan dem - bakåt då lövet försvann i lågor. Sedan så stod den bekantas tassar i eld. Gången närmare igen var osäker, men de gröna ögonen tindrade av förundran. "Wow." Hon skrattade till. "Nja, jag avstår nog som du säger."

Tja..
Ivy tittade hoppfullt på den mörka tiken. Det var uppenbart att hon tvekade, men sedan verkade hon bestämma sig.
Låt gå.
Ivy log glatt mot Hewa, som själv log snett. Plötsligt löstes tikens kropp upp och återskapades en bit bort. Ivy skuttade ett snabbt steg bakåt. Eftersom hon inte vetat var tiken skulle landa kunde hon inte förbereda sig på att Hewa skulle dyka upp igen så nära.
Typ så.
"Vad häftigt!" Ivy log brett. "Om jag hade dina krafter hade jag knappt gått någonting. Bara teleporterat mig fram och tillbaka."
Hon nickade lite för sig själv. Krafterna den andre bar på var onekligen speciella, användbara.

Ett vargflin placerades på läpparna när den andre skuttade bakåt, precis som Ivy gjort några minuter tidigare. Hewa närmade sig osäkert igen, men ögonen tindrade på henne.
Wow. Nja, jag avstår nog som du säger.
Ivy stämde in i skrattet. Bara för att retas visade hon tänderna i ett brett flin. Hon hade samlat gift i tänderna, och det droppade lite.
"Säkert?" Hon skrattade till igen och stängde munnen.

"Det skulle du inte", hon skrattade igen, "Det blir allt för ansträngande efter en stund. Nästan som att springa.. Fast i en annan form." Hon grimaserade åt sin dåliga förklaring. Teleportering var något hon inte riktigt hade kommit i underfund med än, hon kunde inte berätta mer om det än känslan hon kände. Den var inte naturlig, likt vinden, luften, som alltid befann sig närvarande; rufsade till hennes päls och kylde ner under heta dagar. Kraften var också ny, och Hewa hade aldrig hört om denna form av transportering tidigare. Hemma, eller snarare den gamla vandrande grupp som var hennes hem, verkade inte ha vetat - men samtidigt hade kargen inte besökt dem än, de hade inte fått höra om det mystiska under som hände henne. Så egentligen kunde hon inte döma.
Tankarna på dem fick öronen att sloka en aning, men då tiken blev medveten om den brutala stämningsskillnaden i sitt beteende vaknade ett leende till liv igen. Oron pressades in djupt inom henne, och hon försökte att koncentrera sig på nuet.
"Säkert", log hon.

Hewa och Ivy vandrar tillsammans till Ötamon - dvs, de slår följe. 


AVSLUTAT