-Privat-

Snön var fortfarande jobbig, tjock och svår att plumsa igenom, men endå hade han kommit en bit och det var han glad över. Ansiktet på valpen var sammanbitet då han gick steg för steg frammåt, satte ner den, sjönk en bit, fortsatte. Inte för att det var såååå mycket snö, men eftersom han inte var så stor, mindre än vanliga valpar så var det mycket snö för honom.
Hans huvud var sänkt och de svarta ögonen nästan trötta. Det höll på att skymma, snart skulle mörkret komma. Men han fortsatte vidare genom snön tills mörkret föll. Han hade kommit till ett stup. Han gick närmare för att undersöka saken innan han skulle försöka hitta en viloplats. Men en fågels kraxande hördes och Tinkety vände sig om, snabbt.
Han han backa ett steg innan han kände baktassarna som sjönk genom snön, denna gång utan botten, utan grund och ett hjälplöst skall lämnade honom innan baktassarna försökte greppa efter underlag men där fanns inget, bara lössnö.

Snö som rammlade ner, först ett högt ljud.. Sen tystnad.
Utan en flämntande andning hördes och Tinkety greppade med framtassarna om kanten, han hängde där med huvudet uppe på kanten, och med tassarna ner grävda i snön.
Rädslan stegade och han försökte hitta fotfäste med baktassarna.
Vad hade han nu gjort?

Den långbenta raggigt fluffiga valpen, som skulle kunna liknas med en långbent björnunge, vandrar utmed Mardouf's kant. Ca en meter från själva stupet. Han känner var snön slutar och kan hålla sig borta från farozonen. Öronen står spetsade framåt på huvudet. De ser nästan ut att kunna tippa framåt över pannan. Vinden drar något vilt i den gråsvarta valppälsen som doftar av snö och skog. Det är ett sätt att kamouflera sig på som valpen fläckar pälsen med dofterna från platserna han befinner sig på. För att det ska bli svårare för andra att upptäcka honom. Det är precis så han vill ha det. Ensam. Alltid ensam.

Ett högt skall når hans öron och valpen stelnar till. Det hade inte låtit som en vuxen varg. Snarare som en skrämd liten valp. Öronen klipper till på huvudet. Andra valpar har denne valp aldrig mött förut. Kanske han någon gång har sätt lekfulla kullar på avstånd när han vandrat genom det korta liv han levt. Men aldrig mött någon personligen. Utan att ha tänkt så har benen satts i rörelse igen. Han fortsätter fram den väg han varit på väg. Vad det än är som främlingen råkat ut för så kommer den svartgrå förmodligen att korsa dennes väg. Utan en enda tanke i skallen fortsätter han framåt. Men mer på sin vakt. Raggen har rest sig på ryggen. Men pälsen är vanligtvis så raggig att det knappt märks. Öronen står fortfarande spetsade framåt och den eldröda blicken som i vintermörkret glöder mjukt söker utefter kanten på ravinen. Snart får han syn på spår in snön. Förmodligen har främlingen varit dum nog att gå för nära kanten. Några försiktiga steg närmare kanten och den eldröda blicken söker sig ner i mörkret. Ca en meter ifrån honom hänger en svartvalp, med vita tecken, från kanten.

Han försöker kravla sig upp, men benen vill inte ta feste på väggen och de svarta ögonen spärras upp. Paniken växer, han kommer att dö om han släpper taget. Och frambenen är inte vana att hålla sig fast så de håller krampaktigt sig kvar.
Så hörs steg och Tinketys öron spetsas och plötsligts er han en grå/svart valp med röda ögon som kommer gående och Tinkety får fram ett halvkvävt "hjälp".
Men så känner han plötsligt feste under en av tassarna, ett litet hack i väggen.

Han får tillslut upp sin kropp på kanten och han andas snabbt, och först ligger han där. Ett tag innan han kommer på att valpen var kvar och sätter sig upp.
Han var ännu mycket uppskakad och kommer knappt på något att säga utan sitter i stället tyst, stum och dum och ser på hanen framför honom.
Han såg ut att vara i samma ålder som han själv fast de röda ögonen såg smått otäcka ut.
Brinnande. Hans egna var bara svarta och kalla.

Tinkety släpper valpen kort ett tag för att snegla mot avgrundenskant och ryser till, det hade varit nära. För nära!

Han står stilla och studerar den främmande valpen som mödosamt kravlar upp från att ha hängt från kanten. Öronen klipper till på huvudet åter en gång och han blinkar en gång för att fukta ögonen. Sedan går han halvt runt främlingen. Tycks studera denne ingående. Vad som rör sig i den gråsvartes huvud är obestämt. Man kan i alla fall vara säker på att han inte studerar främlingen för att se om denne mår bra. Kanske han helt enkelt studerar denne för att se om den har tillräckligt med kött på benen för att kunna sluta som en måltid. För den svartgrå är speciellt förtjust i vargkött efter att ha ätit av sin döde fars kropp. Vargkött ger mer energi och mättar bättre än vanligt kött. Men det är en lyx han inte kan unna sig ofta. Den svartgrå har dock inte ätit något direkt på flera dagar. Buken är tom. Han är hungrig. Utsvulten även om magen inte kurrar längre. Magen vet att det inte är någon idé att ge ljud ifrån sig. Den eldröda blicken hålls fäst på främlingen. Kanske han trots allt bestämmer sig för att främlingen inte är något direkt att sätta tänderna i. För därefter börjar den gråsvarte att styra stegen bortåt.

Den andra valpen går runt med en obestämnd blick, inget som Tinkety kan tolka. Han tittar fundersamnt på den andre. Och då Tinkety skulle ta till och säga något vänder sig valpen om och börjar gå iväg. Tinkety rynkar pannan. Funderar om det är nån mening med att följa efter den andra eller om han skulle följa efter eller ej.
Men tillslut satte han fart på tassarna och sprang ikapp den andra. Han stannade upp gemnsides med valpen och rörde sig framför honom och stannade upp vägen för den andre.
"Stopp" varför nu i helafriden han sa det hade han ingen aning om.
Så stannade han upp och de svarta ögonen stirrade in i den andres röda.
Var det för att han liknade hans syskon så mycket, eller var det bara ren dumhet?
"Vem är du..?" hans röst var förvånad och på samma gång undrande.
Tinkety backade bak ett steg och studerade den svarte sen.

[Kort och helt underligt xD]

Inga planer. Inga mål. Ingen visshet om han någonsin kommer få tag i mat att fylla buken med. Det är det liv han lever. Ständigt på vandring. Aldrig stanna, för det finns aldrig något att stanna för. Men främlingen utbrister STOPP! och ställer sig i vägen. Den gråsvarte kan inte göra annat än att stanna. Den eldröda blicken som glöder mjukt stirrar allt annat än mjukt på den främmande valpen. Vem är du? Är frågan som följer. Det är en fråga som sällan ställs till honom då han aldrig tar sig tid för andra. Han har inte mött särskilt många andra vargar under sitt liv. Han har aldrig själv inlett ett möte. Och väldigt många har till och med medvetet gått en omväg när valpen passerat. För det är ingen vanlig valp. Det är inget vanligt mörker som präntats in i hans lilla kropp. Kanske hans liv hade varit annorlunda om han inte fötts till den han är. Öronen lägger sig mot nacken. Ett tecken på att han inte uppskattar att ha främlingen nära sig.
Han svarar inte på frågan. Han sätter sig bara ner. Den långa fluffiga svansen som alltid hålls böjd i en båge över han rygg, och svanstippen alltid vilandes vid hans sida, faller ner i snön bakom honom.

Den andres öron viks bakåt ett tecken på misstycke tolkade han det som.
Tinkety stannar upp, varför hade han ens gått efter främlingen det hade ju varit dåraktigt, han väntar på att höra ett svar men hanen säger inget och Tinkety lägger då huvudet fundersamnt på sne och granskar den andra, kanske den andre inte hörde vad han sa?
Dålig hörse? "Vem är du?" upprepar han sen nu med en högre klar röst men ändå vänlig. Efter att han stält frågan ännu en gång kommer han på att tänka vad mor och far hade lärt honom och han rycker till och rättar till sitt misstag

"Själv heter jag Tinkety" säger han och ler snällt mot den andre och sätter sig också ner i snön och den svarta svansen lägger sig kring tassarna och han granskar den andre.
Speciellt de röda ögonen som han bär, de intresserar honom. Han hade inte sett så röda ögon förut.
Han väntar ännu en gång från svar från den andre, fast nu känner han en smått krypande känsla att allt inte står rätt till.

Den gråsvarte sitter kvar och stirrar intensivt men tom på den svarta främlingen. Förstår inte varför denne stannar kvar. Är han dum eller? Förstår han inte att han inte är välkommen i närheten av den gråsvarte?
Det bildas vita moln kring nosen av andedräkten. Vitare och mer markant än den brukar vara. För kylan rör inte denne valp i ryggen. Han är van vid den. Född med den. Hela hans kropp är kall som kallaste is. Men med kylan runt omkring märks det inte så mycket. Om man inte tar på honom då. Men kanske kan man ändå märka att det är något kallare kring den gråsvarte valpen som luktar snö och is.
Åter får han frågan riktad mot sig. Vem är du? Varför så ivrig att veta? Får man inte svar första gången borde man lära sig att det inte fungerar nästa gång heller. Det gäller i det här fallet i alla fall. Men den svarte fortsätter envisas. Denna gång med att presentera sig själv. Tinkety. Vilket töntigt namn.
Den eldröda blicken som glöder mjukt är fortfarande lika tom och kylig. Ansiktet behåller samma likgiltiga uppsyn. Det är nästan som att hans ansiktsmuskler inte fungerar. Men det är bara det att han inte funnit någon anledning att ändra på sin uppsyn.
Den gråsvarte reser sig upp. Svansen böjer sig åter i en båge över ryggen och svanstippen trillar ner längst med hans sida. Sedan går han helt enkelt runt den svarte och sedan bortåt.

[xD Thirio är väääääldigt svårflirtad. xD]

[wtf, stackars Tinky <3 x)]

Tinkety låter öronen åka bakåt då hanen ännu en gång inte svarar. Varför inte? Tinkety känner sig oroad för den andra valpen och han vill inte lämna honom fast han inte pratar, inte en. Nej, han vill veta vad det är för fel. Han vill inte lämna honom.
Tinkety sätter upp en tass och viftar med den och lägger huvudet på sne och gnyr undrande? Då valpen ännu en gång reser sig upp så rynkar Tinkety pannan men följer lika envist efter och kommer upp gemnsides, cirka en meters mellanrum mellan dem två.
Nu säger han inget utan går bara bestämnt bredvid den andre med huvudet sänkt och tassarna sjunker genom snön men ändå fortsätter han att gå gemnsides med den andra valpen men denna gång i tystnad.

Han försöker tänka om han träffat nån annan varg som betett sig såhär? Ingen han kunde minnas, men en sak var säkert, denna valp var inte som han.

Främlingen följer efter honom. Det var en envis jäkel. Men den gråsvarte ser helt obrydd ut. Som om han inte ens lägger märke till Tinkety. Den gråsvarte sjunker inte ner i snön han går på. Lämnar bara lätta tassavtryck bakom sig. Det är ett litet tecken på att han varit där. Även om det inte är något han medvetet gör. Han sneglar inte ens på Tinkety. Ser inget värde i att ens bry sig. Någon gång kommer väl Tinkety att tröttna och lämna honom ensam igen.
Det var ett bra tag sedan han åt. Även om inte magen kurrar river hungern i hans kropp. Men han har lärt sig att ignorera det. Smärta och hunger rör honom inte i ryggen. Har han tur kanske han finner något djur som självdött i vinterkylan. Han fortsätter gå.

[Haha. xD Tink blir ignorerad. xD]

Han fortsätter gå, lika besatt av att vilja hjälpa den andre på nått sätt..
Men snart hade gått ett tag, timmar kanske och han började värkligen känna tröttheten.
Han hade tänkt lämna och vila där han höll på att rammla ner, men det hade ju inte blivit nått av. Nu hade han nästan vandrat i ett dygn och det tog verkligen på krafterna, speciellt då han bara var en valp.
Han borde försökt hitta något att äta i stället för att följa efter denna korkade valp.
Sur efter sitt val klampade han vidare med blicken nerborrad i marken, grubblande av tankar.

Tillsist orkade han inte bara vara tyst utan öppnade munnen
"Vad har jag gjort dig?!" sa han nu med en smula sur röst men gick endå vidare och höjde inte ens blicken, men hans röst var klar.

[Men Tinky ger sig inte! x)<3]

De har gått länge. Men denna valp har aldrig haft någon direkt uppfattning av tid. Han bara vandrar. Efter ännu en stund öppnar Tinkety munnen igen. Vad har jag gjort dig? En dum fråga att ställa. Inte värd ett svar ens. Den gråsvarte går vidare. Fortsätter ignorerar sällskapet som han inte direkt ser som ett sällskap. För han vet inte ens vad sällskap är. Det kan inte vara det här i alla fall. Tinkety verkar ju sur på honom. Vem bryr sig?
Den gråsvarte känner inte att kroppen protesterar av utmattning. Han skulle kunna gå tills han stupade. Men denna valp är faktiskt smart nog att inte låta det gå så långt. Även om det varit nära några gånger. Men man lär sig allt eftersom. Eller hur? Fortfarande ingen mat i sikte. Inte heller lä för vinden. Plötsligt viker den gråsvarte år sidan. Börjar gå åt ett annat håll. Han har fått syn på ett ensamt träd. Det blir en bra stomme för ett vindskydd. Han stannar framför trädet. Han står där en stund och bara stirrar på trädet. Sedan drar han ett djupt andetag och blåser ut ett enormt vill andedräktsmoln som efter en stund bildar ett perfekt vindskydd av is och snö runt trädet. En liten ingång i motsatt sida till vindens framfart. Nog finns det plats för två därinne. Men denna valp är inte särskilt bra på att dela med sig. Han går in i vindskyddet och lägger sig där ihopburrad som en liten gråsvart boll.

[Haha. Ska Tink våga utmana ödet genom att krypa in han med? xD]

Ögonen vill stängas, fötterna vill inte följa med.. men han fortsätter endå.
Han gäspar stort. Valpen svarade inte igen, och det förvånade honom inte heller.
Han fortsatte gå, tass fram, tass bak, tass fram, tass bak, stopplar till och rycker upp sig igen. Han borde sova sova, kroppen skriker av trötthet, han skulle lika väl kunna lägga sig ner direkt i snön och somna.
Men så plötsligt viker den svarte av, byter riktning så snabbt att Tinkety nästan inte hinner reagera och fortsätter frammåt. Trötthet var det ja.

Han viker sen också av och följer efter, så stannar valpen och denna gång var han beredd och stannade han med. Han tittar frammåt och ser ett träd, varför stannade de här?
Tinkety tittar förvånat på den svarte så plötsligt så blåser han ut luft i ett moln av andedräkt och Tinketys öron läggs mot nacken.

En grotta av snö och is bildas efter ett tag kring trädets stam och Tinkety känner sig knappt förvånad. Ännu en valp som funnit sin kraft redan.
Varför var det bara han som inte hade någon?
Valpen går in men Tinkety tvekar, det är hans grotta, hans verk och han hade inte gillat hans sällskap så.. Tinkety lade sig ner vid ingången, och gav valpen en frågande blick
som en förfrågan om det var okay om han också kom in.
Men denna gång skulle han inte göra nått utan hans tillstånd.

Tröttheten gör tanken seg. Han borde sova. Vila åtminstone. I morgon kanske han har större tur när det gäller att finna föda. Man kan ju hoppas i alla fall. Hungern river i hans lilla kropp. Men han märker det inte. Det har han inte gjort på år och dar. Att vara hungrig är han van vid. Det har väl blivit till en del av den han är. Alltid hungrig. Magen är tyst. Inte ett ljud ger den ifrån sig. Utanför isgrottan vinden vinden. Det känns skönt att ha lä för vinden. Slippa för en gång skull känna den obarmhärtiga vinden slita och dra i den gråsvarta pälsen. Öronen vilar mot hans nacke. Han ligger där som en liten fluffig boll.

Den eldröda blicken sveper trött mot ingången till hans lilla snöhydda. Blicken fästs på Tinkety som lagt sig ner alldeles vid ingången. Hans svarta blick ser nästan bedjande ut. Som om han hoppas på att få en inbjudan. Men det kommer han aldrig få. Den gråsvarte fnyser till och vänder sig om så att ansikten är vänt inåt. Fortfarande ligger han som en liten fluffig boll. Snart hörs det en djup suck från honom. Han tänker aldrig bjuda in den andra valpen i sitt vindskydd. Men samtidigt bryr han sig inte om vad den andre gör. Och den gråsvarte är för trött för att säga emot. Så Tinkety får helt enkelt göra som han vill. Får tolka fnysningen som han vill. Helt enkelt.

Han iaktog honom, försökte se om han gav honom nån inbjudande gest.. Men nej, bara ett fnysande och huvudet som vändes bort och han hade rullat ihop sig till en boll.
Tinkety suckade och gjorde detsamma fast på utsidan, men att hålla värmen var inga problem, han hade inte frysit på flera vintrar så varför skulle han göra det nu.
Han kurrade också ihop sig som en boll och snart hade han också sommnat, utmattad av trötthet sov han drömlöst.

Det började snöa igen och snön rammlade ner på hans svarta päls och nån gång på natten vaknade han för att stiga upp och ruska av sig snö innan han lade sig ner igen och mer snö lade sig på hans kropp.

Han sover drömlöst och djupt. Det är som att han inte kan drömma. Han har aldrig drömt något i hela sitt liv. Det känns skönt för då får han sova ut ordentligt i alla fall. När han vaknar är det fortfarande mörkt ute. Han vet inte vilken tid på dygnet det är för tid spelar ingen roll för honom. Han har aldrig haft något begrepp om tid. Han reser sig upp och går ut ur isgrottan som smälter bort bakom honom. Han ser på Tinkety som legat ute i kylan hela natten. Den gråsvarte bryr sig inte om den andra valpen. Han ruskar lätt på sig och börjar röra sig bortåt. Han har fortfarande inte ätit något på flera dygn. Han hoppas inte hitta något denna ... dag? ... heller. Hoppas har han aldrig gjort. Man blir bara besviken om man ska gå omkring och hoppas på saker. Istället tar han dagen som den kommer. Rör sig bara framåt.
En fågel flyger över hans huvud. Dess vingar fryser genast till is och den störtar ner i snön bara en bit ifrån valpen. Han tar ett skutt mot det mindre djuret och sätter tänderna i den lilla kroppen. Han sliter vingarna av den. Det är ändå bara ben och fjädrar på dem. En fågel ger inte mycket kött. Men det kan vara en rolig leksak. Han kastar med den vinglösa kroppen några gånger och sedan ruskar han på sig. Sedan fortsätter han framåt med den vinglösa fågeln i munnen.

Han sov tungt, vaknade nästan inte ens då den andra valpen reste sig upp, men gjorde det halvt. Men han orkade inte bry sig, han ville inte. För han tyckte synd om den andre men han värkade inte kunna göra något.
Så han lät bara de svarat öronen röra sig på huvudet och så hörde han inte längre valpens steg och Tinkety själv kröp in i lyan av snö.
Den kunde endå vara till användning om den andre inte skulle använda den.
Tinkety gäspade stort och lade sig ännu en gång ner, fortfarande utmattad.
Imorgon skulle han söka efter mat, för han orkade inte gå hungrig så länge till!

En sista blick ut mot snöyran innan de svarta ögonen slöts och valpen sommnade in i en lugn sömn igen.

[Avslutar här om du inte har något mer att skriva ^^]

[Hihi. Vindskyddet smälte bort. :P]

[AVSLUTAT]