Navezgane hade vandrat i några dagar och såren han hade åsamkats i striden mot den främmande Devils-vargen hade levrat sig men de sved fortfarande och var ytterst obehagliga, bergsklättring var inte det simplaste i det stadiet han var i, men han gav inte upp, någonting kändes rätt, han kände att han var ett steg närmre sitt mål att uppnå sitt namns betydelse.
Han var så fokuserad på vart han satte fötterna att han inte upptäckte den majestätiska synen förrän han såg upp och såg hur bergen försvann neråt i en glänta av någon sort, han visste mycket om de olika bergen men hade aldrig hört talas om den här platsen.
Han rörde sig fram mot den branta klippan som ledde ner till dalen, det fanns ingen bergs-stig eller liknande så han bestämde sig för att skapa en egen, han använde sina krafter för att göra en brant trappa som följde med bergskanten, det var jobbigt och han fick ta paus ibland, sittandes på bergssidan, men till slut rörde han sig neråt igen.
När han äntligen tagit sig ner konstaterade han att det var något med platsen, den verkade.... helig på något sätt.
Han gick inåt, bort från berget, här kunde han vila och läka sina sår innan han fortsatte sitt sökande efter mening.

Orkidé hade vandrat iväg från flocken en stund. De andras sällskap är mer än hon kan önska men ibland är det skönt att bara gå ifrån och stänga alla röster ute och bara lyssna till naturens ljud. Dalen känns säker. Den känns fridfull. Det är en bra plats flocken har valt att stanna på. Men Orkidé håller sig gärna utanför templets gräns. Hon tycker inte tomheten som kraftlösheten för med sig.

Denna dag rör hon sig mer i utkanten av Sacrarii. Närmare bergen. Hon hade lagt märke till främlingen när hon mött på dennes sinne. En främling i Sacrarii. Hennes första impuls hade varit att sända ut en tanke till flocken. En främling i Sacrarii. Ifall främlingen visar sig hotfull. Ingen vampyr. Den här främlingen har ett sinne som går att läsa. Alltså är det ingen blodsugare. Men kan å dock vara ett hot. Hon behöver ta reda på det.

Ju närmare hon kommer så märker hon att främlingen är skadad. Har en vampyr gjort detta? Orkidé går främlingen till mötes. Hon bedömer att situationen kräver det.
"Var hälsad främling". Hälsar hon och den skogsgrön blicken studerar främlingen.
"Vad för dina steg till den här dalen?" Hon kräver svar för att ta reda på vad främlingen är ute efter.

[Frågar även med om det är okej för Orkidé att kanske hålla lite koll på vad Navez tänker? Hon kommer absolut inte tränga djupare om du inte går med på det]

Navezgane märkte inte av främlingen förrän hon var tillräckligt nära för att tala med honom, hade han varit mer uppmärksam hade han kanske känt av hennes doft, men skulle han vara helt ärlig hade han trott att den här dalen varit övergiven på vargaliv, vilket i efterhand kanske inte var en så smart tanke ändå.
Främlingen hälsade åt honom och frågade vad som förde honom hit och han satte sig ner innan han valde att svara och han såg ingen anledning till att ljuga.
"Slumpen, faktiskt, jag vandrar i bergen i sökandet efter min mening och råkade på den här dalen genom en händelse bara"
Han andades tungt, hans sår var inte livshotande men de bultade något otroligt, han kanske hade fått en infektion i de.
Han kände flera dofter på vargen och undrade om han stumlat in på en ny flocks revir och skulle behöva kämpa för sitt liv igen.
"Ursäkta mig om jag frågar, men du är vänligt inställd, va? Jag orkar inte med en strid så snart igen"
Tankarna vanrade tillbaka till händelsen för några dagar sedan då han hamnat i strid med en varg som piskat upp honom med självaste vinden, han ville inte gå igenom en strid så snart igen.

Orkidé studerar främlingen som sätter sig ner. När han talar sträcker hon ut sitt sinne mot honom för att kunna ta reda på om han talar sanning. Det verkar han göra. Hon gräver lite djupare och får snabbt reda på att han INTE mött på en vampyr. Hand sår är åsamkade av någon annan. En levande varg. Orkidé drar tillbaka sitt sinne men bara så mycket att hon kan hålla koll på främlingen.
"Den här dalen är min familjs revir. Tyvärr kan jag inte låta dig gå längre in". Berättar hon. Orkidé väljer att fortfarande stå upp. Den skogsgrön blicken hålls strängt på främlingen.
"Vad har du gjort för att få dessa sår?" Hon låter honom själv svara på frågan. Kommer han tala sanning igen eller ljuga? Han ser inte ut att vara döende så hon kan förhoppningsvis be honom att gå utan komplikationer.

Den andre förklarade att dennes familjs revir låg här i dalen och att han inte skulle få gå längre in och han suckade tungt, en känsla av Deja-Vu slog honom.
Den andres blick var strängt på honom och han skakade lätt på huvudet, han ville inte ha en upprepning av det som hände för några dagar sedan.
Han blev tillfrågad vart han fått såren ifrån och han hummade kort.
"Jag råkade gå in på ett fientligt revir i mina gamla hemtrakter och var tvungen att slåss för mitt liv. Med det sagt så menade jag inte att komma in på ert revir, jag ville bara finna en plats att vila medan mina sår läker"
Han talade sanning, han hade aldrig hört talas om dalen eller en flock som huserade häromkring.

Än en gång verkar han tala sanning. Det verkar lovande. Men han kan än dock visa sig vara ett hot för flocken. Att han nu tydligen vandrat in på två flockars revir bådar inte gått. Orkidé bestämmer att han måste bort.
"Jag kan ändå inte låta dig stanna. Det måste du förstå". Svarar hon. Om han redan fått sig en prygel för att ha gått in på ett flockrevir tidigare så borde han förstå detta.
"Jag måste även be dig att ta bort den där vägen du skapade för dig när du tog dig ner hit". Lägger hon till och blickar menande på stentrappa i berget som främlingen skapade. Den gör det lättare för främlingar att ta sig ner hit och det kan inte tillåtas.

De hade alla hört Orkidés varning om främlingen på reviret. Flera av medlemmarna hade stelnat till vid dessa ord. Framför allt hade hennes far gjort det, och i en träningsstrid var det inte att föredra: det var som att springa rätt in i en bergsvägg. Luften gick ur henne och hon slog, inte speciellt graciöst, i marken.
    "Pappa!" utbrast hon med anklagande röst.
Hon visste vad som skett sist en främling hade tagit sin i på reviret, så hon kunde inte direkt klandra honom. Men det hade gjort ont. Den stora hannen gav henne ett leende och bad om ursäkt. Lekfullt nafsade Azdell sin far i skägget.
    "Jag ska bort till Orkidé och se vad det är för främling som ramlat ner i dalen." Zayev såg oroligt på henne. "Och jag ska vara försiktig. Jag lovar."

Med travande steg närmade hon sig flocksystern och kunde snart både känna doften av och se även främlingen.
    "Allting okej här?" frågade hon den svartvita honan.
Med granskande blick såg hon på den främmande varelsen. Stor, ungefär lika stor som hennes pappa, och full med taggar. Lite som vad både Loke och hennes syskon hade. Som hennes mamma hade haft. Intressant.

Kvällen hade börjat lugnt, medlem efter medlem som vaknat och på börjat Nattens aktiviteter och träningar.
 Nepo hade varit i full färd att träna - inte fysiskt, men med sånger och dikter, det var det han hade svårare att lära sig, det fysiska kände han till bra nu - när Orkidés meddelandande nådde honom. En främling. Första reaktionen hade varit panik, vampyrer, hade dem hittat dem igen? Men sen mindes han Idunn, ett leende klädde hans läppar vid tanke på vännen, och han reste sig ifrån platsen där han satt och rörde sig i riktningen dit han kännt Orkidés sinne gå. Det var svårt att singulera ut henne, bland alla tankar som kretsade i luften. Han kunde fortfarande inte styra det ordentligt, men han var bättre än förr. Han kunde även se Azdell röra sig emot främlingen och sträckte försiktigt ut sitt sinne mot Zayev.
'Jag följer med' Han hoppades att det, och även Orkidés närvaro skulle lugna den stora blåa Björnen.

 Snart kunde han skymta dem och han travade fram, främlingens tankar var öppna, lätta att höra, något högre än flockmedlemmarnas då han var van att försöka stänga dem ute. Han verkade något nervös över situationen, och redan innan han kom fram kunde Nepo känna doften av blod, så främlingen var skadad.
"Orkidé, Azdell" Han Nickade åt dem och såg sedan på främlingen.
"Navez, eller hur?" Han blinkade lätt mot honom, ville utge litet lugn, så att hanen inte kände sig så omringad som han egentligen var, Nepo visste nämligen att det även var fler medlemmar som funderade på att komma, och han anade även att Gäddan skulle komma när det gällde främlingar på reviret.

Främlingen sade att hon inte kunde låta honom stanna och han gjorde en liten grimas, han förstod inte, han var knappast ett hot mot en hel flock, och speciellt inte i sitt tillstånd.
Hon bad honom också att ta bort den brokiga trappan han byggt på nervägen. 
Han skulle just yill att svara när det kom först en men sedan ännu en varg och han kände sig genast litet hotad, sist han råkade in på ett revir blev han attackerad.
Den tredje anlände tilltalade honom, med ett smeknamn han inte hört från andra än sin familj.
"Navezgane, ja, det betyder Monsterdräpare, och jag skulle gärna gå tillbaka upp men med mina skador är färden ner lättare än att ta sig upp igen, och jag är trött så trappan kan inte förstöras tills jag fått vila."
Han såg på de som nästintill omringade honom med lugn i blicken

Orkidés ord hade drämt honom hårt i ansiktet och lämnat en besk smak i hans käft. 
En främling. Han skyndar sig med att lappa i sig några klunkar ytterligare av det porlande, kalla vattnet för att sedan skynda sig iväg i spåren av systerns doft.
Det dröjer inte lång tid för honom att skymta den lilla samlingen av vargar som tagit sig till platsen. Tre välbekanta med ryggarna mot skogen och en ensam, oväntat stor figur med sin baksidan mot bergskedjan. Det låg en doft av blod i luften och det fick det att genast rycka misstroget i hans övre läpp och en bullrande morrning att avvakta i djupet av hans strupe.

Loke sluter upp med de yngre medlemmarna, ser på dem en och en för att bekräfta att dom mår bra, och ser sedan på hanen framför dem med hård vass blick. Blodet var tydligen hans. Vad har denne varit med om? Kort därpå upptäcker han han något i periferin som får honom att reagera. Något i bergets utformning som ser konstigt och malplacerat ut.
En trappa. Det förklarade hur han tagit sig ner hit men vad eller hur hade hans skador blivit tillfogade?
Loke ser på sin syster i hopp om att hon kan uppdatera honom om situationen via tankarna.

När Azdell sluter upp vid hennes sida ger Orkidé den yngre tiken ett vänligt leende.
"Det verkar lugnt än så länge". Berättar hon när den yngre frågar. Sen dyker även Nepotonje upp. Orkidé känner sig genast lite lättare till mods när hon inte längre står ensam mot främlingen. Främlingen är, trots hans tillstånd, både större och kraftigare än henne själv.
Främlingen, Navezgane, berättar att han inte kan ta sig tillbaka upp för trappan som han är nu. Han behöver vila.
Just i det ögonblicket märker hon att Loke är på plats. Hon vänder snabbt blicken åt broderns håll och ger honom ett lätt leende innan hon vänder sig mot främlingen igen. Hon sträcker ut sitt medvetande mot den stora vita bjässen och delar med sig av vad som hänt så här långt. Hon öppnar även upp så att även Nepo och Azdell kan höra.
"Om du inte kan ta dig tillbaka dit upp nu så stannar jag här tills du kan det. Tyvärr kan vi inte lämna dig ensam och riskera att du tar dig längre in på vårt revir". Berättar hon bestämt och ta är ett steg närmare främlingen, Navezgane, för att visa att hon menar allvar.

[Orkidé delger informationen till alla tre närvarande Jägare]

Hon kastade en blick över ryggen för att se vem det var som dök upp innan hon återigen vände blicken mot främlingen, som Nepo verkade ha vetat namnet på. Azdell såg med något avsmalnade ögon på den äldre hannen. Hade hon velat introducera sig själv hade hon gjort det.
    "Jaha du, monsterdräparen." hon höjde på ögonbrynen. "Missförstå oss inte: det är väldigt tråkigt att du är skadad, men du kan inte stanna här. Oavsett hur skadad du är."
De orangea ögonen såg mot trappan han skapat, och sedan mot Orkidé.
    "Händer det inte snart så river jag den själv."
Inte nog med att han hittat in i en dal som ska vara på gränsen till omöjlig att finna, han skapade en trappa för vem som helst att använda, och satte dem alla således i fara. Hon var inte helt okej med detta. Inte alls.

En främling? Orkidés meddelande fick Nadie att höja på huvudet, där hon stått och druckit ur en liten bäck. I ögonvrån kunde hon se andra flockmedlemmar bege sig iväg. Den bruna honan övervägde att stanna kvar. Det såg ut som att situationen var väl under kontroll. Tanken tog emot. Fortfarande lite skamsen över hur hon reagerat senaste gången de träffat en främling på reviret, bestämde sig Nadie för att göra rätt.
   Hon sträckte ut sinnen, lokaliserade Orkidé och sprintade bort. Med lätthet passerade hon förbi andra medlemmar. Snart fick hon bromsa in häftigt för att inte krocka med Loke. Väl där kunde hon konstatera att Nepo och Azdell också sökt sig till platsen. Nadie fäste blicken på främlingen. Azdell talade, och trots att Nadie höll med så var hon tyst. Blicken var riktad mot främlingen. Vanligtvis var varm, som honung, men nu var den hård. Det fanns inget att argumentera om - förstod inte hanen det? Han var skadad, och de var många fler. Visserligen var han stor, men inte större än Loke eller Zayev. Jägarna var i kraftigt överläge.

Nena hade legat i skuggan av ett maffigt, fårat träd när Orkidés meddelande trängt fram genom de spridda tankarna. Stenbiten som hon lagt omsorgsfull tid på, slipat tills den var rund och len, pressades till grus mellan hennes tassar. 
Först stod tankarna stilla. Konceptet främling var i sig ett luddigt begrepp. Nena hade inga egna minnen av främlingar, bara historier tappade från andras käftar likt slamsor från ett byte. Det hon visste var att senast främlingar delade stigar med hennes familj förlorade flocken mamma. 
Det var ett hål som inte var ett hål. Nena kunde knappt minnas Naira; lukten och känslan bara något vagt hon behövde anstränga sig för att förnimma. Beata, Dimitrij, Orkidé, även Krita i viss mån, hade kommit att ersätta vad mamma kanske betydde för många andra. 
Högen av grus lämnade Nena kvar, och den slanka, starka kroppen satte av i högt trav mot konfrontationens källa. 

Väl där kunde hon se att flera ur flocken hade slutit upp bakom Orkidé. Hon kunde urskilja Lokes vita yver till fäll, och sin systers mörka gestalt, med flera. Främlingen betraktade hon med en kall blick medan hon närmade sig. 
Hon slöt upp intill sin syster, och lyssnade till hennes ord. Blicken drogs till bergssidan, där ett utskjut i sten - en trappa - vilade. 
Om hon och Azdell samarbetade skulle kanske främlingens krafter inte behövas. 
De var starka nog tillsammans. Det hoppades hon i alla fall. 
Nena stod tyst och lyssnade till de andra. Det fanns ingen mening med att inflika extra som redan var sagt eller annars påpekat. Hade inte främlingen förstått att han inte var önskad så hade han ett problem.

Oberon släppte allt; träningen glömd så fort Orkidé rört hans sinne. Vissa ur flocken hade redan börjat röra sig bort i samma riktning han själv uppfattat och han följde dem under tystnad utan att se sig om.
   Tankarna var ovanligt få under hans målmedvetna gång. Det fanns inte mycket att fundera över. Oberon var redan fast besluten. Främlingen hade inget här att göra. Han vägrade låta tankarna vandra till vad som hände sist en främling närmat sig dem men när den färska bloddoften nådde honom kunde han inte hindra sig. Likheterna var så slående att det nästan var skrattretande. Men Oberon skrattade inte. Tvärtom. Det gjorde honom endast mer säker på sin sak.
   Han tryckte sig mellan de flockmedlemmar som redan samlats och ställde sig intill sina systrar. Blicken vandrade tillfälligt upp för bergsväggarna och den illa dolda väg främlingen skapat medan Azdell talade. Den var ett problem. Ju snabbare den försvann desto bättre. Oberon brydde sig inte hur.
   "Nå, hur ska vi ha det?", tillade han något kort i tonen efter systern tystnat för att forcera fram ett svar från hanen. Det fanns ingen anledning att dra ut på det här; ingen anledning till artighetsfraser.

[Så derp men kände att Oberon behövde klampa in.]

Navezgane satt still och lugn, de flesta här verkade upprepa en fråga han redan svarat på, han hade sagt att han skulle gå, han behövde bara hämta andan efter den jobbiga nervandringen, men att upprepa sig var något han inte hade något emot, ha var relativt tålmodig och lugn av sig, så när en blå individ kom och frågade hur de skulle ha det så nickade han kort mot den förstanlända.
"Som jag sade till den svartvita här, och hon verkade gå med på, så ska jag bara hämta andan sen ska jag ta mig upp igen, jag vill inte ha något bråk med någon"
Han andades lugnt, men något flämtande efter resan ner för berget som varit jobbig nog för honom, men om han inte var välkommen så tänkte han inte stanna.
"Hon sade att hon skulle vakta mig, och om ni andra vill stanna och hålla ett öga på mig så är det inte mig emot, ge mig bara en stund att återfå min ork sen ska jag ta mig ur erat hem"
Han undrade litet hur något sånt här kunde hända honom två gånger på loppet av några dagar, denna flocken anföll honom åtminstone inte oprovocerat, han förstod inte riktigt flockar som var så beskyddande av sitt revir, men så hade han inte varit del av en flock förut, eller bott på samma plats mer än en kort stund, men han respekterade deras önskan, han behövde bara den fysiska orken att ta sig upp igen.

Orkidé vänder blicken mot Azdell. Den yngre tiken har rätt. Själv är Orkidé för snäll i vissa sammanhang. Det är dags att ändra på det. Hon känner alla som har slutit upp omkring henne. Familjen. Hon älskar dem alla så mycket. Den skogsgrön blicken vilar på Navez igen. Hon studerar hans sår.
"Du har tyvärr inget val. Du ska upp för den där stentrappa igen så fort som möjligt. Om jag så ska släpa dig upp för den själv. Och sen ska den där trappan förstöras utan minsta spår.". Orkidé tar flera steg närmare främlingen hon har antagit en för henne väldigt dominant hållning. Hon menar allvar. Hon har inte lust att vänta. Hon har inte lust att vara snäll. Ingen kommer dalta med den här främlingen för att han är skadad. Det finns inget för honom här att hämta. Han har inget här att göra.
"Res på dig". Kommenderar hon.

Han ser sig om då allt fler av flockens medlemmar samlas för att skydda flockens syfte och sammanhållning från den främmande inkräktaren, lika mycket som det är i god tanke så ligger det uppenbart en händelse bakom deras sammansvetsade viljor. De yngsta av dem kunde troligen inte minnas det men han visste att det låg klart hos både Oberon, Nadie, Nepotonje och Orkidé, som det gjorde hos honom själv. En främling som omedvetet lett ett odjur till dem. En händelse som slutat i förödelse och ond, bråd död.
Käkmusklerna spänner under skinnet när han biter ihop.
"Använd din nos så ska du se att du inte behöver hamna i en sån här situation igen." Brummar den vite jätten missnöjt.
Han kunde inte förstå hur vargen misslyckats så fatalt med att känna den tydliga doften av revirgräns som han passerat under sin nedgång för berget. Det var i princip omöjligt om hans nos inte var felande.
Lokes blick skiftar till Orkidé som till hans förvåning tagit tag i situationen på största allvar, inte för att han misstror hennes kunnande till att ta kommando, det var bara det att han aldrig riktigt sett förekomsten av den förmågan hos henne tidigare.
Han sätter sig ner och betraktar stenvargens minsta rörelser med en sträng, menande blick. Redo att agera om den skulle visa några tecken på aggressivitet.

Den lilla skaran på tre växte snabbt till en större del av flocken. Något som igav trygghet till den första lilla skaran.
 Navez, Monsterdräparen. Det lät som om det var på smama språk som Nepotonje och hans syskon, och kanske var det så. Det lät dock för passande. Att ramla ner i en helig dal, där en flock av vampyrjägare huserade och sedan ha namnet "Monsterdräparen". Nepotonjes ansikts uttryck började mer likna de andra medlemmarnas. Han kunde känna deras misstro tydligt, kunde se dem dra paralleler mellan Navez och vampyren ifrån den gången. Ett snabbt hugg av smärta i bröstet.
 Han stegade efter Orkidé, även om han egna kroppshydda inte var lika imponerande. Kanske tyckte han att var något hårda emot främlingen, som trots allt talat sanning hela tiden, och enbart bad om tid, till att vila så att han självmant kunde ta sig upp. Men ändå, alla de rusande intrycken, alla medlemmars sinnestämmning och misstro, vissa mer aggressiva i den än andra, byggde på den huvudvärk han vanligen drogs med, så han bara följde med strömmen, det var enklare för huvudet än att gå emot den.
 Han sade dock inget, han hade inget direkt att säga. De andra hade framfört deras önskan ganska bra.

Den svartvita som hade erbjudit honom att stanna under översikt verkade ändra sig och Navez nickade kort, han var inte här på fientliga termer, och han tänkte inte bråka om det, även om han inte hade varit i princip omringad.
Han reste sig upp med ett litet ljud, som var knappt hörbart, han hörde kommentaren om att använda sin nos men valde att inte kommentera på det, givetvis hade han känt deras doft, men han hade inte räknat med att de skulle se en skadad ensam varg som ett sånt hot.
"Om jag är så ovälkommen så ska jag inte göra en stor grej av att stanna."
Sade han med en ton av artighet, han hade aldrig haft som mål att göra någon arg eller osäker, han undrade vad de hade gått igenom för att vara så på spänn mot en ensam skadad vandrare, men sedan bestämde han sig att det inte var värt att veta., han vände sig om utan att kommentera något mer, det fanns inget mer att säga, han hade stannat längre än han var välkommen och det var dags att ge sig av.
Han svalde lätt när han kom till trappan han skapat och han visste han skulle behöva många pauser på vägen upp men han klättrade upp de första stegen med en grimas och vad som kändes som många blickar brännandes hål i hans rygg.
Trappstegen som han klivit på smulades sönder när hans tassar lämnade dem, och han påbörjade den prövande resan uppåt.