Hon hade tagit sig ända hit. Eller de rättare sagt. Hon kunde känna att han var nära. Hon vänder sig om. Ser ut över landskapet. Ett kargt och bergigt landskap. Vart är de nu? Vart är de på väg? Tungan fuktar den blå nosen och den mjukt glödande blicken höjs mot himlen som är ceris. Morgonen är annalkande och luften är frisk. Hon andas in. Ett djupt andetag. Och andas lugnt ut igen.

Blicken fästs på hanen. Ett leende leker på hennes läppar. Hon är inte ensam. Aldrig mer ska hon vara ensam. Hon sveper till med svansen. Tar några steg närmare honom. Sedan skuttar hon till. Skuttat åt sidan och ger ifrån sig ett glatt skall. Hon är så lycklig. Det går inte att beskriva. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Hon är bara så lycklig att han är med henne.

Hon stannar ler åt honom. Öronen klipper till på hennes huvud.
"Kom igen" Skrattar hon och börjar sedan gå igen.

[PAX TILL LIHAI]

Han går bredvid henne och betraktar omgivningen runt dem, det karga och bergiga landskapet runt dem var för honom som sagt bergig och kargt, men även det hade sin charm och skönhet.

han slickar sin mörka nos och ser på den vackra tiken bredvid sig, hans vackra Wami.
Bara att se på henne gjorde honom lycklig, han ser kärleksfullt på henne och ler mjukt mot henne. Han är inte beredd när hon skuttar till och han tar ett steg åt sidan och han skrattar mjukt till och skällde glatt tillbaka.

Känslan han hade går inte att beskriva, om han skulle ändå få göra det så skulle det nog vara ... lycklig, ja för lycklig är han.
han sveper med svansen och flinar snett och stannar när hon gör det, då passar han på att nafsa henne på ryggen och han ser oskyldigt på henne.

- vart är är vi på väg min sköna säger han och skrattar han också, hennes skratt är smittande och det får honom att börja skratta också.

Hon skrattar glatt när han nafsar henne på ryggen och hon sveper till med svansen. Nafsar sedan mjukt efter hans ena öra. Vart är vi på väg? Hon rycker lätt på axlarna. och lugnar sig lite.
"Till en magisk plats". Svarar hon mystiskt. Hon vet faktiskt inte själv vart de är på väg. Men det känns rätt att vandra åt det här hållet. Hon buffar till honom med huvudet i sidan. Sedan nafsar hon lätt i pälsen bakom hans ena öra.
"Får vi lite till kommer vi nog hitta något bra". Svarar hon. Hon fortsätter vandra framåt.

Han ser nyfiket på henne, när hon säger en magisk plats så tycker han att han redan är på en magisk plats, bara hon var hos honom så är allt en magisk plats.
Ett varmt skratt lämnar hans mun när hon buffar på honom i sidan och nafsar sedan honom bakom örat. han vrider på huvudet och möter hennes vackra glödande blick, hela hon är vacker, han finner inga ord.

Han sträcker på halsen och ger henne en mjuk kärleksfull slick på kinden innan han fortsätter att gå framåt. När hon börjar prata igen så tittar han på henne och ler - Vi vet när vi har hittat det som vi kalla vårat hem. Det komemr kännas rätt inom oss.

Hon nickar åt hans ord. Lihai är en vis ung hane. Hon är glad över hans närhet. Hans sällskap. Hans värme. Hans blick gör henne varm och hans stämma får det att pirra mysigt inom henne. De ska hitta en plats de kan kalla hem. Tillsammans. Hon känner sig stark med Lihai vid sin sida.

"Du har rätt. Vi kommer känna det". Svarar hon och ler varmt mot honom. Fortsätter vandra vid hans sida.

Han ler emot henne och buffar lekfullt på henne innan han skrattande springer förbi henne. han låter sin kropp sträcka ut sig ordentligt, känna hur vinden river tag i hans päls och fläktar hans ansikte. han njuter och han sneglar bak på sin älskade Wami.

han ler retsamt och klipper med öronen och skäller ömt till henne och sveper lite med svansen. - kom vi springer ikapp ropar han till henne och fortsätter att springa sen.

Hon fnissar till när han tar sig förbi henne. Hon själv länger lite på stegen och ökar farten. Hon skrattar muntert till och kastar sig sedan efter honom när han säger att de ska springa ikapp.
"Inte rättvist. Du fuskar". Skrattar hon och hänger efter honom. De nätta tassarna trummar mot marken närmast ljudlöst. Hennes steg är så lätt att det ser ut som att hon knappt rör vid marken. Hon låter varenda muskel i kroppen arbeta och ger sitt bästa för att ge Lihai en utmaning.

Han skrattar bara och kastar en oskyldig blick bak mot henne? - jag fuska? skulle aldrig falla mig in min sköna. Hans blick är retsam och han låter sin kropp få sträcka ut sig ordentligt. han älskade att springa ikapp med Wami, känna vinden i ansiktet och i pälsen. Han springer vidare och ser det blodröda bergen och han kunde inte låta bli att fascineras utav dess färger och former.

han får syn på något i ögonvrån och det var itne Wami, han saktar ner farten så att han nästan sätter sig på baken. Han flåsar tungt men hans hållning ahr ändrats, den är stel, misstänksamt, hans öga är vaksam och misstänksam medan han söker efter det som han såg i ögonvrån.

Hon skrattar och sträcker ut ordentligt. Hon flyger efter honom. Målet är Blodbergen. De är i sikte. Det är inte långt kvar.

När Lihai plötsligt stannar saktar Wami själv reflexmässigt in farten och tillslut stannar. Hon ser tillbaka på honom och känner plötsligt en lätt oro krypa i kroppen.
"Vad är det?" Frågar hon. Öronen försöker fånga upp misstänkta ljud medan hon håller blicken fäst på hanen.

han står stilla, vaksam och hans öga söker efter det han såg, fast han kanske bara inbillade sig? Han kände Wami ansluta sig bredvid honom och han vrider på huvudet mot henne och buffar henne lugnade på kinden. - jag tyckte jag såg något... hans röst är allvarlig. han hade ju aldrig varit i detta området förut så vem vet vilka faror som döljer sig här.

han höjer på huvudet och vädrar i luften efter dofter, men han lyssnar också efter okända ljud. han stelnar till när han hörde ett ljud i närheten, ljudet lät misstänkt en Pumas. Han stryker öronen smått bakåt och morrar dovt.

Hon försöker känna sig fram. Låter jorden leda henne. Hon står stilla och lyssnar och känner. Bara bråkdelen av en sekund innan ljudet hörs stelnar hon till. Raggen reser sig direkt på hennes rygg och den långa svansen blir fluffig och stor. Öronen lägger sig mot nacken och det darrar lätt i läppen när en dov morrning letar sig upp ur bröstet. Hon tar snabba steg och sluter upp med Lihai. Ställer sig tätt mot honom.
"Fortsätter vi springa kanske den struntar i oss?" Hon viskar fram orden. Men står så nära honom att Lihai borde höra henne ändå. Hon darrar lätt och känner hanens kropp mot sin. Hon har aldrig tidigare hamnat i någon sådan här situation förut. Hon vet inte vad som borde göras.

Han känner hur Wami sluter upp bredvid honom och han vrider på huvudet och ger henne en lugnade buff på halsen. Men hans öga är allvarlig och han hörde ljudet igen och han vrider snabbt huvudet åt det håll ljudet kom ifrån, han morrar högre och snart hoppar en puma upp klippsatsen och väser mot dem. han tar ett steg framåt och stäler sig beskyddande framför Wami.

hans öga följer pumans minsta rörelse och han morrar varande och raggen är rest, hela hans kroppshållning visar vanring. Han hörde vad Wami sa och han kastar en blick mot henne. - Jag uppehåller den så tar du dig i säkerhet. Hans öga hade fått en farlig glans, det hade börjat smått glöda och från himlen hördes ett hotfullt mullrande...

Åsynen av puman fick varenda muskel i Wami's kropp att spännas. Hon känner hur hon börjar darra och öronen stryker sig hårdare mot nacken. Den mjukt glödande blå blicken hålls som hypnotiserad fäst på puman. När Lihai ställer sig emellan henne och faran vill hon säga till honom att sluta. Att inte utsätta sig själv för fara för hennes skull. Men när han säger åt henne att sätta sig i säkerhet och Wami möte hans blick ser hon något hon aldrig sett hos honom förut. Trots allt har de inte varit tillsammans så länge så det är fortfarande mycket av honom som är ett frågetecken. Wami kvider till men börjar sakta backa. Lyda honom. Sedan vänder hon helt om och börjar springa. Hon vill inte lämna honom där. Tårarna svider i ögonen. Hon vill inte. Hon stannar. Vänder sig mot honom igen. Men himlen mullrar hotfullt och får henne att huka sig. Hon kastar en blick på Lihai igen innan hon vänder om igen. Försöker söka efter en skyddande plats som inte är allt för långt bort.

Han ser bak mot Wami när hon springer för att söka skydd, himlen mullrar hotfullt och han morrar högre och varnade mot Puman. han stryker öronen platt bakåt mot nacken och blottar tänderna, han tar några steg åt sidan för att inte puman skall få en chans att attackera honom från sidan eller bakifrån.

han skulle skydda Wami med sitt liv, även om det skulle hända att han blev skada. Hans öga har fortfarande den farliga glansen i ögat och han kunde känna elektricitet i luften och han hade ingen lust att använda sina krafter men skulle puman ge sig iväg efter Wami så skulle han vara tvungen att använda dem. han rycker till när puman ger ifrån sig ett högt rytande och kastar sig emot honom. han gläfser till av förvåning och hoppar snabbt åt sidan men pumans ena kloförsedda tass träffar honom på vänstra bakben, hon grimaserar av smärta men det var inget allvarlig sår. han ger ifrån sig ett ilsket skall och attackerar puman, han hugger och biter efter puman men den är snabb men ibland får både han och puman in några träffar.

han backar undan några steg, fortfarande utan att släppa med blicken på puman, han andas tungt och snabbt. hans morrar lågt nere i strupen men han känner att är tvungen, att framkalla en blixt, bara föra tt skrämma iväg puman inte för att döda den. han visste att de skulle ta en massa energi från honom men han samlar sig och fokuserar, han ser i ögonvrån att puman förbereder sig för en ny attack och himlen mullrar igen hotfullt och den elektricitet som finns runt omkring dem börjar han samla ihop och när puman attackerar så släpper han lös all den elektricitet han har samlat och skapar en blixt som han sänder ner på marken mellan han och puman. Puman tvärstannar och ser helt chockad ut i några sekunder innan den vänder sig om och flyr därifrån.

han andas tungt och flåsar och han sänker huvudet och i hans öga syntes trötthet och matthet. hans energi var slut och det blödde lite från såren på hans kropp men han brydde inte om det just nu. Det enda han tänkte på var att Wami är i säkerhet.

Hon visste inte vart hon skulle springa. Och hon ville inte springa för långt bort. Hon ville stanna i närheten. Ifall Lihai skulle behöva henne. Så hon gömmer sig bakom en stor sten som tycks ligga där helt random. Hon kan höra Lihai och puman längre bort. Men hon kan inte se dem. Men hon kan känna hur de rör sig.

Snart springer puman iväg. Wami reser sig upp. Tar sig sedan förbi stenen och springer tillbaka mot Lihai. Hon gläfser till när hon får syn på honom. Han verkar skadad. Hon tvärstannar och ser oroligt på honom.
"Hur gick det?" Frågar hon med liten röst. Det ser inte ut som att han fått någon livshotande skada. Men hon är orolig i alla fall.

Han sätter sig ner för att hämta andan och försöka få tillbaka energi. hans blick är fortfarande riktad mot marken och hans öron är slokade men han spetsar dem när han hör springande steg, först trodde han att det var puman igen som ångrat sig och kommit tillbaka men så kände hans Wamis doft och sen hördes hennes röst.

Han höjer huvudet och möter hennes glödande blick med sin trötta. han ler vagt mot henne och nickar. - det ingen fara med mig min ängel, jag måste bara vila lite. han klipper lite med öronen och lyssnar. - Jag framkallade en blixt för att skrämma iväg puman och det tog all min energi. han försökte förklara så gått det gick för att lugna henne. Men han släpper henne inte med blicken. - Förlåt mig, jag menade inte att låta barsk mot dig förut. Han blev orolig över att han kanske hade låtit lite för barsk mot henne innan striden.

Hon ser på honom.
"Kommer du må bättre om du får vila?" Frågar hon och ser sig snabbt omkring. Kanske om de kunde flytta lite på sig så kunde hon fixa fram ett skydd till dem.
Blicken söker sig tillbaka till Lihai igen. Hon skakar lätt på huvudet.
"Nej, hade jag kunnat göra något hade jag nog gjort samma sak". Hade det varit hon som kunde skydda honom hade hon velat att han satte sig i säkerhet. Hon går fram tillbaka och stryker mjukt sitt huvud mot hans.
"Jag är glad att du klarade dig". Säger hon och stryker sedan sin tunga mot hans kind.

han ler mot henne och nickar med huvudet som svar på henne första fråga. jodå han skulle må bättre när han bara har fått vila sig. hans blick är kärleksfull och han stryker sitt huvud mot hennes och leendet blir bredare när han känner hennes tunga mot hans kind. - jag låter inget få hända dig. han flinar en aning och ger henne en öm slick på hennes mjuka nos. - jag lämnar dig aldrig. såren kommer läka.
han ställer sig upp och känner efter, jo, han hade fått lite med energi för att de skulle kunna ta sig till en plats för att söka skydd. - Vi borde gå vidare och söka skydd inför natten.

( Avsluta här? )