[Utspelar sig vid utsiktspunkt 4, i slutet av vintereventet när det röda vattnet börjat blekna och regn faller över hela landet. Är sämst på att starta, men here it goes ...]

Andetagen var ljudliga och stegen tunga när helveteshunden ledde vägen upp till den högsta utsiktspunkten i reviret. Benen kändes ostadiga under hans steg och varje muskel i kroppen protesterade vid minsta rörelse. Känslan av förbrukade krafter hade lämnat honom med en tillfredsställande tomhet. Det var en känsla han blivit allt mer bekant med sedan träningen börjat, och faktum var att han gillade den. Inte bara för hur den fick honom att känna men också för de framsteg den förde med sig. Inte minst på träningarna. Den blå kände sig mäkta stolt över sin utveckling, även om den för andra kunde tyckas som en smärre bedrift.
   När tassarna fört ynglingen upp till kullens topp dråsade han omkull i gräset. Vilandes på sin vänstra sida slöt han ögonen och tillät sig själv återhämta sig. Tassarna sträcktes stelt ut från kroppen så långt lederna förmådde innan de lealöst sjönk till marken. Regnet kändes lindrande mot det lätta huvudet och ögonlocken, och han drog en lättans suck genom nosen. Kroppen var dyblöt och förklädd i lera som följd av den nyligen avslutade brottningsmatchen i den upptrampade och blöta terrängen med sitt sällskap. Mörkret hade fallit över reviret, men lättades upp tack vare ljuset på himlavalvet.
   "Vad tror du att det är?" viskade Oberon med tydlig utmattning närvarande i rösten och med en blick som drömmande seglade över de gröna stråken som dansade fritt på den mörka himlen. "Vad tror du Gudarna vill säga?" Helveteshunden riktade slött sin fyrögda blick mot sin flockfrände, även hon blöt och lerig. Han hade hört teorier - vissa mer svävande än andra - både av de äldre och de jämngamla. Allt om varför stenar tycktes röra sig och vattendragen färgades röda. Det var svårt att avgöra vad som skulle kunna tas för sanning eller inte, men teorierna till trots var Oberon fortfarande nyfiken på hennes åsikt. Hon vars väsen belystes av grönt sken. Behövde de vara rädda? Vad förväntades av dem? Han visste inte, men kunde inte hindra oron från att göra sig påmind.

Hon hade följt efter honom upp på kullen. Trött i kroppen men glad ändå. Kroppen och musklerna under skinnet darrar men det är en härlig känsla. Regnet faller och mjukar upp leran i pälsen. Hindrar den från att torka. Mörka droppar faller från kroppen och ner på marken under. Hon andas med öppen mun och tungan hänger utanför och då och då sväljer hon och låter tungan fladdrar till och fukta nosen och slickar i sig regnvattnet som samlas i pälsen kring munnen.
Hon ser på när den blå hanen lägger sig ner. Hon står kvar en stund. Tar sedan några steg förbi honom och sjunker själv ner på magen på marken. Hon sträcker ut frambenen framför sig och i samma veva skjuts bakbenen ut bakom henne. Hon gäspar stort. Bakbenen stannar lätt utsträckta medan hon drar tillbaka frambenen en bit så hon kan stödja sig på armbågarna. Den lätt glödande skogsgröna blicken söker sig upp mot skådespelet på himlen. Ena örat vinklas åt Oberon's håll medan han talar.
"Jag vet inte. Men det känns inte hotfullt". Hon tippar huvudet fundersamt på sne när hon funderar på något svar.
"...Kanske är det en påminnelse?" Ett skådespel som dansar i makalösa färger över himlavalvet. Kanske...

Helveteshunden brummade fundersamt till Orkidés ord. Det lugnade honom att veta att hon inte såg någonting hotfullt i ljuset. Alla var fortfarande här trots allt. Ingen hade råkat illa ut. Men kanske var det vad gudarna ville? Föra dem bakom ljuset och vagga in dem i en falsk trygghet. Ynglingen hoppades att så inte var fallet.
    "En påminnelse?", viskade Oberon med frånvarande stämma och sökte av himlen med blicken, som om svaret fanns att finna där. "En påminnelse för ... för vad?". Den blå tippade huvudet till ena sidan och såg frågande på sin flockfrände. Han förväntade sig inte att Orkidé skulle ha alla svar, men kunde inte hindra frågorna från att lämna honom. Spekulera kunde man alltid göra. Själv hade han inga direkta teorier, utan valde att lita på sin ledares ord. Gudarna såg dem.

Hon fnissar lätt och vrider på huvudet så hon kan fästa den mjukt glödande skogsgröna blicken på Oberon.
"Kanske...". Hon avbryter sig och hummar för sig själv.
"Om att världen omkring oss är vacker. Och att vi inte ska irra runt i blindo. Att vi ska stanna upp och uppskatta vad vi har". Hon höjer nosen och blicken mot himlen igen. Färgerna och skenet dansar vackert fram. Det är magiskt.
"Det återstår väl att se vad det här bär med sig". Lägger hon till och sveper till med huvudet och ser på Oberon igen.
"Vad tror du själv?" Frågar hon nyfiket.

"Ja. Ja, kanske", sade Oberon eftertänksamt till Orkidés teorier. Han var inte säker på att han förstod till fullo vad hon menade, men valde att inte fråga mer. Vackert, det var det i alla fall.
    Hennes blick föll på honom och Oberon mötte hennes gröna med sina rödorangea. Han hade sedan tidigare slutit sitt översta ögonpar men öppnade dem när vännen ställe honom en fråga.
    "Jag ... jag vet faktiskt inte", erkände han i en utandning. Han sänkte huvudet för att vila det på sina främre tassar. "Det känns bara så ... så stort. Som om det inte ens går att ta in allt som händer. Förstår du vad jag menar?". 
    Den blå skiftade position, tills han låg på rygg i gräset med avslappnade bakben och framtassarna intill bröstet. Taggarna som trängde upp ur hans rygg tillät honom sällan att ligga så som han nu gjorde. Han gillade inte att lägga så mycket vikt på dem. Det var inte skönt. Dessutom skrapade de marken på ett obehagligt sätt. Här var dock underlaget mjukt och tillräckligt tätt. 
    Det stilla regnet som träffade ansiktet fick Oberon att sluta ögonen. Han gäspade. "Jag vet inte ens hur De får det att lysa så där".

Hon ligger tyst och lyssnar till hans ord. Hon nickar medhållande när han talar och öronen klipper lätt till på hennes huvud.
"Jag förstår vad du menar". Svarar hon. Det är sant. Att det är så otroligt stort att man inte kan förstå vad det är som händer. Man kan endast ha teorier. Hon ser upp mot det dansande ljuset på himlen. Det är så magiskt och stort och förunderligt. Orkidé tippar huvudet lätt på sne och försvinner in i sina egna tankar för en stund.

När hon hör den blå hanen röra på sig sänker hon blicken och ser på honom när han rullar runt på rygg. Efter en liten stund följer hon hans exempel. Det är lättare att se upp mot himlen om man slipper vrida nacken av sig.
"De är gudar. De behöver inte ha någon förklaring på vad de gör. Men förhoppningsvis kan det finnas svar längre fram". Säger hon. Men det kanske inte blir så heller. För Gudarna behöver inte förklara någonting. De är gudar. De gör som de vill. Om det nu är gudarna som har skapat det här ljuset. Men vem eller vad skulle det annars vara?

"Du har kanske rätt", mumlade Oberon eftertänksamt efter en stunds tystnad vännerna emellan. Orkidé verkade insiktsfull i sina svar. De skänkte honom ro och den blå kändes med ens hur han slappnade av. 
    "Sååååååå", sade helveteshunden utdraget och tittade mot vännen. Han vilade pannan mot gräset, och såg vännen upp och ned. Två våldsamma nysningar lämnade honom innan han kunde fortsätta. "Jag kommer nog somna om jag ligger kvar här", fnissade han. Oberon reste sig upp, ruskade den värsta vätan och leran ur fällen och gav Orkidé en frågande blick. "Jag tänker gå och se var de andra är. Ska du med?"

Hon ser upp mot himlen. Låter tankarna sköljas bort med färgernas makalösa dans. Hon ligger och andas lugnt och känner underlaget under ryggen och huvudet. Tystnaden känns skön. Det känns trivsamt att inte behöva föra samtal hela tiden. Det är trivsamt i Oberon's sällskap. När hanen tar till orda igen dras Orkidé tillbaka till verkligheten och hon rullar runt på mage. Oberon ligger kvar på ryggen och ser på henne upp-och-ned. Orkidé lägger ner huvudet mellan tassarna så deras ögon kommer nästan i samma höjd. När han nyser kan hon inte låta bli att fnittra. Fnittret följs av en gäspning och hon höjer huvudet och ruskar på det för att försöka skaka av sig tröttheten som smugit på. Hon ser på den blå hanen när han reser sig och när han talat till punkt igen så reser hon själv på sig och ruskar av sig av väta, lera och annat som fastnat i pälsen. Hon nickar och fäster den mjukt glödande skogsgröna blicken på Oberon igen.
"Ja, jag följer med". Svarar hon honom och ler lätt. Vill inte riktigt bli ensam riktigt än. Även om man aldrig är ensam här. Det känns skönt att ha de andra omkring sig. Inte ensam.

[derp :3]

"Ja, jag följer med."
    Oberon möter Orkidés glödande blick i grönt med sin egen, rödorangea. Leendet som fortfarande spelar på läpparna omvandlas till ett finurligt flin och en plötsligt glimt uppenbarar sig i hans ögon. Hon må ha vunnit deras brottningsmatch tidigare, men nu ska han allt få sin revansch. 
    Helveteshunden slickar glatt vännens blöta ansikte innan han lekfullt nafsar efter hennes ena öra. "Kom då!", utmanar han fnissandes och skjuter ifrån med bakbenen från platsen. Han sätter av i en hiskelig fart, kryssar mellan träd och hoppar över buskar och stenar. Kroppen känns ovanligt tung och benen vill inte riktigt lyda honom, men det gör detsamma. Han skall vinna detta!

[Känner att jag inte har så jättemycket mer att tillägga. Ska vi börja avsluta? c:]

Hans finurliga flin får henne att kisa misstänksamt med ögonen. Vad har han fått för idé nu? När han slickar henne i ansiktet och nafsar i hennes öra kan hon inte låta bli att fnissa lätt. Det kittlas! Hon ruskar lätt på huvudet och ser Oberon's bakdel försvinna iväg.
"Tjuvstart!" Skrattar hon och sätter av efter honom. Musklerna klagar men det är mer kul än jobbigt så hon försöker vinna upp på hans försprång.

[Det kan vi göra. ^-^]

Oberon skrattade åt Orkidé som ropade efter honom när han försvann bland träden. "Inte då!", ropade han tillbaka utan att se över axeln. Han visste att hon följde efter honom.
    Istället lyfte han blicken mot trädkronorna som plötsligt skingrades tack vare fåran av vatten som skar genom marken. För en kort sekund blottades himlen. Ljuset sprang fortfarande över det mörka valvet. Lika närvarande som innan. Oberon log omedvetet vid åsynen och hoppade över vattnet för att åter omslutas av bambuns stammar. De skulle bli okej.

[Avslutat]