[En eller två vargar får hoppa in, det är först till kvarn som gäller!]

Tiden hade inte varit viktig där han legat och kämpat mot sig själv. Dagar, veckor, månader... Han hade tappt räkningen. Det hade varit en kamp som kommit att avgöra hans öde. Med en sista kraftansträngning och ett svagt minne av någon som ropade hans namn hade han kravlat sig upp ur mörkret som Ristaka hade begravt honom i, och när han väl brutit genom ytan så hade klarheten varit alldeles för påträngande. Alla de minnen, all den ånger - Det hade varit för mycket.
Och han hade somnat. Han hade sovit. Och när han åter slog upp ögonen låg ett tunt täcke av snö över den utmärglade kroppen. Hans läppar var torrspruckna, pälsen smutsig och tovig, och under huden syntes tydligt de ben som bar upp hans kropp.
Ett vandrande skelett.

Ett rosslande andetag drogs. Han kunde känna Hennes ilskna vilja fräsa inom honom, men Hennes kontroll var borta. Han var inte längre en slav under Hennes vilja.
Aldrig mer en slav.
Det var överväldigande att åter se världen som han nu gjorde. Himlen var majestätisk där det enorma norrskenet dansade över den. Det verkade vara en natt som få fick uppleva. Kisande blickade han upp mot himlen som aldrig verkat lika vacker som just idag, sprakande av färger. Det var som om han var pånyttfödd.
Och han var hungrig. Törstig och hungrig. Han behövde vatten. Desperat började han slicka i sig av snön som låg omkring honom, lika fort fick han hosta upp det igen då han i all hast fått det i fel strupe.
Huvudet sjönk åter ned på marken. Han var trött, så trött. Orkeslös. Det fanns inga krafter kvar i kroppen. Han funderade på att resa sig upp, gå sin väg. Men att ens försöka verkade meningslöst. Det fanns ingenting kvar inom honom. All stryka, all vilja - Allting var borta.
Men han var fri. Ett leende drog över läpparna där han låg och såg mot de dansande färgerna. Ifall detta var slutet, ifall han skulle dö nu, var han åtminstone fri. Han hade vunnit över Henne.

Han hade vunnit.

De tunna benen var ostadiga och höll knappt upp vrenens skelettliknande kropp. Huvudet gungade från sida till sida likt en pendel och runt omkring honom sjöng flugor sin surrande melodi. Den glädje som fyllt honom då han somnat var som bortblåst. Inte heller fann han himmelen magisk. Han kände ingenting längre. Men han visste att någonting fattades. Det var någonting han behövde finna. Något eller någon.
   "Aaahheeuuuhh..."
Ljudet som lämnade honom var som ett tjut. Ett rop på hjälp. Ett rop på den han sökte.

Den toviga varelsen stannade upp och höjde blicken mot himmelen. Norrskenet speglades i de matta, halvslutna ögonen. Så blev det suddigt med ens. En fluga kilade hastigt över hans ena glob. Han sänkte huvudet och lät det återigen pendla från sida till sida då han satte benen i rörelse.
   "Åååhh..." stönade han tyst.
Där smärta förut funnits kände han nu bara tomhet. Så stannade han återigen upp. Öronen stod skärpta på hans huvud. Doften av någon annan. De tidigare ofokuserade ögonen såg med ens uppmärksamt åt doftens riktning. I vinglig trav började han sedan röra sig mot sitt mål.

[Kaiito verkade behöva lite sällskap :D]

[Hur zombie-aktig är Lainadan? Typ så att han vill käka alla hjärnor eller så att han har kvar lite av sin "mänsklighet"? xD]

Han hade svårt att fokusera. Han hade svårt att se något annat än alla de skarpa färgerna på himlavalvet som dessutom var alldeles för skarpa för att han skulle orka se dem. Huvudet svängde runt. Omkring honom låg landskapet täckt i nattens mörker. Det verkade som att han var den enda levande varelsen inom mils avstånd.
Men så plötsligt bröt ett ljud tystnaden. Ett stampande, ett trampande, något som rörde sig över marken. Öronen ryckte på hans huvud. Han försökte spana ut i natten. Världen verkade så väldigt suddig, så väldigt svår att få grepp om. Så väldigt underligt det var att han befann sig här, just nu, på denna plats. Det var inte som han mindes det.
Minnen... Alla dessa minnen. Huvudet kastade åter över marken. Det var för mycket, alldeles för mycket. Demonen väste inom honom, ilsket men samtidigt förtjust. Han led, och Hon visste det. Hon njöt av hans smärta, hans ånger, hans förvirring. Och han visste inte vad han skulle ta sig till.
Och så var det någon som närmade sig, någon som kom emot honom. Vem var det? Vad borde han göra? Han var svag, han var i en position som han inte alls gillade. Han borde fly, men med vilka krafter?
Eller kunde han verkligen ha sådan tur att det var någon som ville hjälpa honom..?

[Han är väldigt mycket zombie, så han vill tugga lite på Kaiito och sprida viruset vidare xD Däremot har han fortfarande kvar vissa kvalitéer han hade när han var levande, bland annat att han fortfarande letar efter Phol och Angelus c:]

Han snavade till på ojämnheter i marken utan att ramla omkull. Doften av levande blev starkare och snart kunde han suddigt se formen av en individ. De tomma ögonen verkade nästan glöda under norrskenet. Munnen hängde öppen och tungstumpen rörde sig då han andades. Överallt på hans kropp kilade flugor fram och tillbaka och vid ett av öronen kunde man om man såg noga se fluglarver vrida sig.
    "Aaahheeuuuhh?" väste han fram och rörde sig långsamt mot individen.
Ögonen var uppmärksamma och öronen alerta.

Ha hoppades, önskade och trodde verkligen att räddningen hade kommit. Att han på något vis skulle få hjälp, att han på något vis skulle bli räddad. Här kom en ängel, beredd att ta honom i sin famn och ge honom ny krafter.
Men så fel den unga varghanen hade.

Doften av död var det första som slog över honom. Ruttet kött, som från ett kadaver som legat i solen flera dagar. Sedan kom ljudet, det undrande, hesa, okända ordet, följt av surrandet från hundratals flugor. Och ögonen öppnades, de isande blå, och synen av vad som närmade sig fick det att vrida sig i Kaiitos inre.
Ett flämtande andetag drogs och i ren panik försökte han ta sig upp på benen, utan att lyckas. Han föll åter till marken med en duns, insåg förtvivlat att hans krafter var slut. Sprattlandes försökte han åla sig undan den ohyggliga bestens om kom emot honom.
"Låt mig vara!"
Han försökte ropa, men det var mer som en desperat viskning. Han var trött, så trött. Innerst inne ville han bara sova. Men adrenalinet tillät honom inte att göra det, och överlevnadsinstinkten drev honom att ta sig därifrån. Men benen fungerade inte, de bar honom inte. Krafterna räckte inte till, han hade ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly.
Och med skräck i blicken såg han hur varelsen kom allt närmare.

Han stannade abrupt upp då den andre talade ord han kände igen men inte förstod. Likt en förvirrad valp lade han huvudet på sned och såg undrande på den levande. De grumliga ögonen blinkade i otakt. Munnen öppnades långsamt.
    "Aaaeehhuuhh..." stönade han återigen.
Vrenen slog ihop käkarna med en ljudlig smäll.
    "Aaeeuuhh!"
Ett gällt skri lämnade honom innan han rörde sig ostadigt men raskt mot den krälande främlingen.

[Alltså, förlåt för att det blir så kort D: Men det är väldigt svårt att skriva nåt långt med någon som tappat all tankeverksamhet och inte direkt reagerar på saker och ting xD]

Det skinande ljuset dansade över himlen, lika trollbindande som dagen innan. Ghadam vandrade med blicken höjd mot skyn. Svansen pendlade bakom honom, och det tunna lagret av snö knarrade under hans tassar. Han rörde sig med spänstiga steg och med en glad melodi spelande på läpparna. En sång om en groda på is, som han inte kunde komma ihåg var han hade lärt sig den, men han gillade den.
     Månvargen hade nått det karga, kalla landskapet för ett par dagar sedan. Vandringen längs västkusten hade tärt på honom, men inte lyckats bryta hans muntra humör. Han hade haft en lyckad jakt så snart som dagen innan, och nu stördes han inte av kylan så länge som han fortsatte sin taktfasta vandring. Det skimrande norrskenet ledde hans oplanerade väg. Det, och månens röst.
     ”… until the ice melts.” Hummandet övergick då och då i korta stycken av sång, medan Ghadams blick lämnade norrskenet och sökte sig ut över området. ”And if you’ve got it in you, you can cry for-”
     Ett ljudligt tjut fick månvargen att tystna och vända blicken åt sidan. Öronen spetsades på hans huvud när han upptäckte en högbent, tunn skepnad en bit bort. Han vände stegen i riktning mot främlingen, vilken tycktes se på något på marken. För ett ögonblick trodde han att den var ensam, tills han insåg att det på marken rörde sig. En varg? Någonting stämde inte.
     Ghadam behövde inte trava särskilt långt förrän doften av död slog emot hans nos. Den ohyggliga stanken fick honom att rynka nosen, men inte att stanna. Vad… vad var det där? När han närmade sig så kunde han se hur tunn den stående skepnaden var. Hur… skev den var. Vad var det där? Öronen vände sig framåt på hans huvud när han höjde nosen för att ropa.
     ”Hallå där!” Han såg på den utmärglade, skeva skepnaden. Svansen fortsatte att gunga bakom honom, om än långsammare på grund av den starka odören. Blicken pendlade till vargen på marken. Varför låg han på marken? Slogs de? Tanken att han kanske avbröt något eller kunde råka illa ut för att han kom i vägen passerade aldrig Ghadams tankar. Hans blick upptogs av en växande nyfikenhet, blandat med ett lätt äckel. Mest nyfikenhet.
 
[Ghadam ex machina!
Och om någon är intresserad av sången han sjunger: Länk]

Han stannade abrupt upp och vände ryckigt på huvudet. Någon annan hade anslutit sig till dem. Ytterligare en levande. Lainadan andades rossligt ut. Han blinkade oförstående ett fåtal gånger och försökte fästa blicken på nykomlingen.
    "Aahh.. eehuuh?" frågade han och tog prövande ett steg närmare innan han stannade upp igen.

[Bara för att se om det går att sparka igång det här igen :D]

[Gah, mitt fel, sorry <3]

Något kom närmare. Något, någon, anslöt sig till dem. En röst, någon som talade. Ord, dessa främmande ord. Genom den skräckslagna dimman kunde en gestalt urskiljas. Någon där långt borta. Var detta ett fantasi foster, frammanad av honom själv? En brun varg... Hon. Var det hon?
Han var yr, han mådde illa. Andetagen som drogs var rosslande, och det enda han kunde tänka på var att detta var slutet. Detta var slutet för honom. Han skulle dö, utan att han fått ta farväl av henne. Hon kanske inte ens ville se honom, hon borde inte vilja se honom, han förtjänade henne inte. Han var inte värdig... Detta var hans straff. Ögonen slöts och han spände hela kroppen. Han skulle ändå sluta, oavsett vad han gjorde. Han kunde dö på en lycklig plats, för i sina tankar var han vid hennes sida.

"Res dig..."
Så, som från ingenstans, kom den väsande rösten, skar genom hans huvud och fick ögonen att öppnas. Den skrämmande varelsen som stank av död hade vänt huvudet, vänt det mot den främmande vargen som han tidigare trott var inbillning.
"Reees diiig..."
Det var hans chans. Det var nu eller aldrig. Varelsen hade tappat fokus, såg honom inte längre. Såg bara den andra. Detta var chansen. Hans chans. Han måste... Han bara måste...
"Din patetiska loppa, res dig upp!"
Den utmärglade kroppen genomsyrades av en energi han inte visste att han besatt. Med oanade krafter tog han sig upp på benen, vinglande, men han stod. Han stod och han levde. Och han skulle härifrån.
"Spring!"
Varningen kom från de sammanbitna käftarna innan han vände sig om. Bort från varelsen, bort från främlingen. Och sedan sattes kroppen i rörelse, och han rusade över marken, på flykt undan en säker död.

Inom honom viskade Hon, med en förtjusning som han inte hört hos Henne på väldigt länge. En iver, en
"Ja, min älskade. Spring, spring som aldrig förr!"
Ristakas röst. Demonen. Hon hade inte lämnat honom.

[Okej, well, Kaiito ser sin chans och sticker. Häng på om ni vill xD]

Innan nykomlingen hade chansen att säga någonting började den liggande plötsligt röra på sig. Lainadan vände uppmärksamt blicken mot den. Den formade ord, ljud han inte riktigt visste vad de betydde. När den sedan flydde var vrenen inte längre riktigt säker på vad han skulle göra. Tvekande, gnyende ljud lämnade honom. Han kastade sig fram och tillbaka på platsen. Den levande som flytt rörde sig bara längre och längre bort ju mer han velade. De grumliga ögonen låste sig istället på den kvarvarande, levande varelsen.
    "Ahhh..." andades han ut.
Han började röra sig mot den med förvånansvärt stadiga steg och klar blick.

När den liggande vargen med ens kom upp på tassarna och ropade åt Ghadam att springa så stelnade månvargen till. Han såg förbryllat på främlingen då denne vände och sprang iväg på vingliga ben. Svansen fortsatte att pendla bakom honom, om än betydligt lägre och i mindre svepningar än förut. Varför skulle han springa? Var det på grund av det som luktade död?
    Ghadam blinkade och såg snabbt tillbaks på den långbente, krokige vargen. Ju närmre han kommit, desto tydligare var det något som inte stämde. Han fortsatte framåt, med blicken fäst vid främlingen, vilken tycktes vela mellan att springa efter den som flytt eller inte.
    "Uhm, ursäkta mig?" Ghadam stannade när den främmande såg på honom. Någonting var fel, men han kunde inte sätta nosen på vad. Vid gudarna, så stanken var horribel. Var kom den ifrån?
    Kommer den från främlingen?
    Den krokige började röra sig mot honom. Vad var det med dess ansikte? Den såg så mager ut, kroppen ranglig trots att stegen var relativt stadiga. Käkarna hängde öppna. Ögonen... ögonen var djupt satta i huvudet. Som om de sjunkit in i skallen. Ghadam spetsade öronen. Ljudet av insekter blev tydligt ju närmre främlingen kom. Doften av död starkare. Den kom definitivt från den högbenta gestalten.
    "Vad har hänt med dig?", utbrast den levande hanen med en röst som snarare var nyfiken än fylld av obehag över doften. Han försökte greppa vad det var han såg för något, men kunde inte riktigt förstå. Var det ett... lik? Ett lik som vandrade mot honom? Men så kunde det inte vara, väl? Väl? Ett skevt, osäkert leende spred sig i hans ansikte.
    "Ehey, ey du, stå still lite va?" Han tog ett steg i sidled medan han försökte se på den stinkande varelsen. Vad var det där för något? Var det ens en varg? Fascinerande. Den såg sårad ut, och såren allt annat än friska av doften och insekterna att döma, men där fanns inget som vittnade om att den brydde sig om det. Var den sårad? Vad..?

Han hörde rösten, anade vad som pågick bakom hans rygg. Den äcklige varelsen skulle sluka den intet ont anande vargen hel. Och det kändes fel. Något inom honom fick honom att må illa, att ångra sig, att vilja vända tillbaka.
Samvetet.
Ristaka väste åt det, försökte mota undan det, men hennes grepp om honom var borta. Hon var inte längre den som bestämde.
Och mot bättre vetande stannade Kaiito. Huvudet vändes bakåt. Han var mager, han var patetisk, och han stod endast tack vare lånade krafter från demonen. Hon kunde ta tillbaka dem, när än Hon ville. Men Hon skulle inte göra det.
"Hur kan du vara så säker?"
"Du vill att jag överlever."
Och med de orden vände han tillbaka. Pulsen slog som en trummvirvel, hjärtat låg i halsgropen på honom. Men han kunde bara inte lämna den andre åt sitt öde.
"Du måste bort härifrån!"
Den stinkande besten hade kommit mycket närmare den främmande vargen, farligt nära enligt Kaiito. Vad skulle han ta sig till, vad kunde han göra? Desperat letade han efter någon lösning på det hela, han var tvungen att göra något men kom inte på vad han skulle ta sig till.
"Vänd dig om, spring!"

[Haha, kunde inte låta han lämna Ghadam ju....]

Han stannade upp och lade huvudet på sned. Mer ljud lämnade den andre: den som inte flytt. Bekanta men samtidigt så främmande. Han kunde uppfatta en förändring i rösten.
    "Fååhhh...?" frågade han och lade över huvudet på andra sidan.
Ett av öronen ryckte instinktivt till när en fluga kilade över en ännu fungerande nerv.
Ytterligare en röst ljöd genom luften. Högljudd. Plötslig. Lainadan höjde på huvudet och såg sig om mot den som flytt. Ett väsande läte lämnade honom innan han återigen såg på den levande varelsen framför honom.
    "Ahheehhuuuh..." andades han ut och sänkte huvudet.
Han stod tyst ett kort ögonblick innan han spände blicken i den framför honom.
    "Fåååh!" ropade han desperat och kastade sig förvånansvärt snabbt mot honom.

[Hej och hå hade glömt det här men ta lite sladder-Lai.]

Den som tidigare sprungit sin väg vände plötsligt tillbaka. Ghadam ryckte till när han hörde främlingen ropa åt honom att springa, och vände snabbt blicken efter främlingen.
    "Va?" ropade han tillbaka, osäker på vad främlingen menade. Han såg snabbt tillbaks till liket igen när det också vände ansiktet mot den springande hanen, och gav ifrån sig ett väsande andetag.
    Plötsligt vände vrenen tillbaks den döda blicken mot Ghadam, och kastade sig oväntat snabbt i hans riktning. Ghadam gav ifrån sig ett förvånat utrop, och skuttade ett par steg baklänges.
    "Håhå! Vad är du för något!?" Han skrattade osäkert mellan andetagen. Adrenalinet sköt ut i hans ådror. Vad var det för fel på vrenen? Var den död? Men varför rörde den då på sig?

[Sorry för segt svar, men ah, here it goes.]

Adrenalinet flög genom kroppen på honom då han rusade emot de två. Den andre verkade inte förstå, hur kunde han inte märka det? Det stank död och förruttnelse om vrenen, ett tydligt tecken på att det var dags att vända sig om och springa.
"Verkligen? Ska du rädda den där?"
Kaiito rusade emot dem, osäker på vad han egentligen hade tänkt göra. Det fanns ingen plan. Det enda han visste var att han måste göra något. Samvetet var tyngt av alla ohyggliga saker han hade gjort under demonens inflytande, han kunde inte bara lämna den stackars vargen med detta monster.
"Käre Kaiito, mer korkad varg får du leta efter! Den är inte värd ansträngningen!"
Han kom allt närmare, tassarna trummade mot marken, och han var förundrad över hur mycket kraft som fanns hos Ristaka. Kraft som hon faktiskt delade med honom. För deras överlevnad. För Hennes överlevnad.
"Spring, din dåre!"
Han svepte förbi zombievrenen, stannade upp alldeles intill den andra vargen. En skräckslagen blick flög mot monstret som närmade sig dem.
"Spring om livet är dig kärt."
Ristaka skrattade kort inom honom, uppenbart road av situationen. Kaiito kunde känna hur Hon önskade den andra vargen ett otrevligt slut på detta möte.
"Åh, se vilken hjälte det blev av dig..."

"Whoa, hej! Du kom tillbaka!", hojtade Ghadam uppspelt när den andre vargen - den andre levande vargen - återvände. "Spring? Tror du den där kan springa då? Titta på den!" Månvargens blick pendlade som hastigast till den andre levande, innan han åter såg på liket. Dess kropp var mager, dess hållning vinglig och svag trots dess tidigare överraskande snabba anfall. Vid gudarna, vad var det där för något? Vad hade hänt? Han ville veta. Han ville så gärna veta.
    "Spring om livet är dig kärt."
Ghadams öron ryckte, och en oförstående min gled över hans anlete innan han log på nytt. Självklart var livet honom kärt. Men han hade aldrig sett något som den här förut. Vrenen... den... vad det nu än var för något! Den var död, han var nästan säker på det, ändå motsade den allt som hade med döden att göra. Den lät. Den rörde på sig. Den... andades den? Ghadam släppte ut ett andetag som skalv snarare av adrenalinet än av den rädsla han kunde höra bryta genom främlingens röst. Han skuttade i sidled för att undvika likets rörelser och käftar.
    "Vad är det där för något?", utbrast han högt och slängde en blick efter den andre levande. Den som kommit tillbaka. Hade han kommit tillbaks för Ghadams skull? Månvargen var övertygad om att han utan problem skulle ha kunnat komma undan... liket. Tanken var befängd, självklart kunde man undkomma lik. Lik var inte menade att stå eller gå. Så vad i gudarnas namn var det där för något?

Hans käkar slog ihop med en ljudlig smäll. Med vild blick såg han på den andre. Han ville bita den. Äta den. Höga ljud från den som flytt fick honom att vrida på huvudet.
    "Fååååh..."
Han andades ut ljudet och blinkade ett antal gånger. Förvirrat såg Lainadan mellan de båda individerna, som om han var osäker på vad han skulle göra. Då den mörkare vargen passerade högg han efter honom, men missade återigen. Vad som kunde tolkas som ett frustrerat läte lämnade honom. Med vaken blick såg han på de båda bytena. Ett dovt morrande lämnade hans döda bröstkorg och han smög sig närmare på ostadiga ben. Musklerna spände sig under den tunna huden och han kastade sig mot de båda levande.

Kaiito var, utan minsta tvekan, vettskrämd. Och helst av allt hade han bara velat avlägsna sig så långt som möjligt från denna hemska, vidriga varelse som nu såg honom som ett villebråd. Men det var något som hindrade honom, han kunde helt enkelt inte. Han förmådde sig inte lämna den andra, den som fortfarande var i livet. Kanske var det skuldkänslorna från allt det han tidigare gjort som hindra honom. Kanske var det så att om han rädda den här enda skulle det kännas lite bättre. Eller så var han bara korkad. Han borde göra som Ristaka uppmanade, han borde springa sin väg. Men han kunde inte.
Desperat kastades den blåa blicken emot den andra vargen då Kaiito undvek käftarna som högg efter honom. De måste bort härifrån, fattade inte den andra det?
"Spring, bara spring!"
Käkarna pressades samman i frustration, och ilsket såg han efter den andra vargen. Vad var det för fel på honom, som stod här och ifrågasatte den döda varelsen? Det stank runt denne, och det gick inte att ta fel på den doften.
Kaiito kastade sig undan, med rörelser som avslöjade just hur hög nivån av panik var inom honom just nu. Kunde den andre bara fatta vad han sa, så de kunde ge sig av och lämna den här döende varelsen bakom sig?
"Han kommer sluta i monstrets bestar..." Ristaka flinade gott inom honom.

Han undvek på nytt när liket kastade sig efter dem, dansade undan på lätta tassar. En nervös spänning delade plats med den glättiga nyfikenheten i hans bröst. Främlingens panikslagna röst fick dock Ghadam att vända öronen tillfälligt bakåt. Långsamt var det en röst i hans bakhuvud som sade åt honom att det kanske ändå var bättre att ge sig av. Bättre att lämna liket och lägga benen på ryggen. Men han ville så gärna veta.
     När liket kastade sig efter den levande främlingen fann Ghadam sig ta sats och slänga sig mot den döda. Han kolliderade hårt med den allt för mjuka kroppen, innan han tumlade till marken. Med adrenalinet sjungande i varenda por i kroppen sköt han åter upp på tassarna och skyndade bort från liket. Bort till den levande där han gjorde en ansats att knuffa den andra med sig, bortåt.
     ”Okej!”, hojtade han mellan hårda andetag. ”Okej, du har rätt, dags att springa!”
 
[Bwaa, hoppas det är lugnt att Ghadam knuffar runt sig en del och lite lätt PP sådär. Här, ta ett alldeles för segt svar!]