De hade kommit till honom igen. Blair hade blivit illamående av rädsla när han plötsligt befann sig i den underliga miljön igen, där han inte kunde se längre än en meter, och allt som existerade var deras närvaro i mörkret.
     Den här gången var gudarna dock inte arga på honom. Tvärt om var de nöjda att han rustade upp templet igen. Windfari hade sänt en mjuk vind att smeka hans kind, och beröringen sände rysningar längs Blairs rygggrad. Det fanns ingen känsla som ens kom i närheten den som han kände när gudarnas belåtenhet pulserade i utrymmet.
     Men det var inte utan krav som han träffade dem igen. Han kände Windfaris varma andedräkt mot kinden när hon gav honom nya instruktioner. Han hann inte mer än att nicka innan han med ett ryck vaknade upp igen.
     Det var fortfarande natt, och ovanför dem glimmade stjärnhimmeln. Blair reste sig från mossan, och tog några steg mot sin syster, som låg bredvid. De sov inte nere i templet. Dels för att golvet var kallt och hårt, dels för att det kändes oheligt att sova på en sådan plats.
     "Bambra", sa han med låg röst för att inte skrämma henne. "Bambra, vakna." Han väntade tålmodigt på att systern skulle skaka tröttheten ur medvetandet. De sov överlag ganska lite, så när de väl tillät sig själv att få lite sömn, då var sömnen djup. Arbetet med att rusta upp templet var tungt, både fysiskt och psykiskt. Han älskade det. Förändringen var subtil, men när han backade tillbaka häpnades han över hur bra det börjat bli. 
     "De har kommit till mig igen. Vi ska samla folk. Något stort ligger framför oss."

Med en tveksam min öppnade honan sina mörka ögon och kisade på brodern, men då hon hörde hans ord var hon genast klarvaken. Hon höjde huvudet och kämpade sig upp i sittande ställning. Skogen var vacker på natten. Hon behövde inte be honom, så fort han såg att hon var vid medvetande började han redogöra vad gudarna sagt honom. Hennes pupiller vidgades då hon hörde det, ansiktet klövs av ett flin. Hon hade kommit att älska templet och att arbeta här med sin bror var tveklöst det närmsta livsmening hon haft. En del av henne ville stanna, fortsätta pyssla, hon hade just börjat experimentera fram riktigt snygga färgblandningar att fylla i relieferna med. Några tecken hade till och med överlevt att hon slängt test-stenarna i havet och hämtat upp dem igen. Men vem var hon att trotsa gudarna? Dessutom fanns det mycket saker ute i världen som hon ville hämta, vem hade anat att inredning var hennes passion.
Hennes andhämtning hade blivit snabbare och stjärtfjädrarna burrade upp sig av förtjusning.
"Okej."
Sa hon utan en uns tvekan i rösten.
"Vi borde besluta om en mötesplats och en tidpunkt för återsamling."
Hennes nos vändes för ett ögonblick åt väster.
"Du drar åt syd, sydväst jag tar mig mot västkusten. Så slipper jag stöta på Draugai och du.."
Hon tystnade, ord var överflödiga. Det fanns platser i nordvästra numoori Blair hade klarat sig utan. Hon med antagligen, hon skulle klara sig utan allt annat bara hon hade Blair och Arkona. Blicken som fästes i broderns hade en manisk glans, hon var som förhäxad av honom. En enorm stolthet fyllde hennes bröst. Hennes bror, Messias.

Blair nickade. En djup, förväntansfull rysning kröp längs hans ryggrad. Livet hade plötsligt en tydlig mening, och han kände ett rus han inte känt på år.
     "Yanamore", sa han, och ändrade sig snabbt. "Trakterna kring Yanamore. Vi vill inte dra för mycket av Isil Anars uppmärksamhet till oss, men Yanamore är en bra, känd plats att samlas på." Han nickade, funderade. 
     "Hur mycket tid behöver vi?" Våren var ankommande. "Innan sommaren, tycker jag." Det var två, max tre månvarv tills dess. Han andades ut, och kunde inte hålla rösten stadig.
     "Åh, nu börjar det, älskade syster." Ovan för trädens löv sken stjärnorna ner på dem, och gudarnas blickar med dem.