Hon hade inte gått långt ifrån mor. Hon ville bara ta sig en titt på vad som fanns till erbjudan på marknadsplatsen. Det är spännande att gå på upptäcktsfärd på egen tass. Men läskigt. Alaska trivs inte så jättemycket att vara ensam. Men ibland måste man våga? Ändå önskade hon att någon av syskonen var med henne. Eller ännu hellre, mor. Nyfiket ser hon ut över smycken som ligger utplacerade på en filt på marken. Säljaren plockar upp ett halsband och håller fram det mot Alaska. Den här vore väldigt vacker om din hals, fröken. Alaska ler lätt, tackar men säger nej. Sedan skyndar hon sig hastigt därifrån. Hon traskar fram mellan stånden och plötsligt slår en ljuvlig doft emot henne. Ett matstånd dras tills sig henne och Alaska kan inte styra stegen någon annanstans. Hon ser på delikatesserna och känner hur det vattnas i munnen. Men hon har inget att byta med så besviket tvingar hon sig att gå därifrån. Hon kan äta med familjen senare. Hon fortsätter att gå från stånd till stånd och studera alla olika sorters ting som vargar säljer. Smycken, läderhantverk, pälsar, krukor, mat, etc. Plötsligt ser Alaska någon tappa en läderpung. "Hallå!" utbrister hon och springer snabbt fram till pungen och plockar upp den. När hon sedan ser sig omkring har främlingen försvunnit i vargmassan. Alaska bestämmer sig för att fortsätta fram. Med förhoppningen att hon kan hitta läderpungens ägare igen.

[PAX TILL MAKSIM]

“Hallå!”
    Det gick inte att undgå den höga kommentaren trots myllret från alla köpare och säljare. Långsamt vände Maksim sin blick gentemot röstens källa. Ett par meter ifrån honom kunde han skymta en brunfärgad mörk individ, något mindre än han själv. Han skulle gissa på att hon var i hans ålder, om inte något äldre. Hon plockade upp något från marken, och såg sig omkring som om hon letade efter någon.
    Hade det varit vilken annan dag om helst hade Maksim låtit det hela flyga förbi. Han brydde sig inte vad andra gjorde, oavsett om det var att tappa bort någon, vara skadad eller döende. Så länge det inte rörde honom eller hans mor förblev han obrydd, och Maksim var precis på väg att vända sig om när han påmindes om vad han och Aurora hade gått igenom de senaste gångerna de träffats. Hon hade på ett fint sätt påpekat att det var bra att vara vänlig och karismatisk, för då hamnade man oftast på bra fot med folk och kunde enklare få sin vilja igenom.
    Maksim tog ett djupt sammanbitet andetag innan han lät ett vänligt ansiktsuttryck sprida sig över hans ansikte. För de som kände honom var det som om vänligheten inte passade in i det annars så kalla och tomma ansiktet, men för främlingar såg det naturlig ut.
    “Letar du efter ägaren?”, frågade han omtänksamt samtidigt som han kom upp jämsides bredvid henne. “Jag tror han försvann däråt.” Maksim nickade i riktning mot gatans gränd.

Den lilla tiken la först inte märke till främlingen som kom upp vid hennes sida, förrän denne talar till henne. Hon vrider på huvudet och saktar automatiskt takten. Men munnen full kunde hon bara nicka och ge ifrån sig ett lätt jakande ljud. Hon ser däråt han visar. En gränd som svänger så man inte kan se vart den tar vägen. Den unga tiken stannar.. Hon inser hur bökigt det blir att försöka tala me läderpungen i munnen, och den smakar inte precis gott och det vilar en sträv känsla på tungan. Hon sänker huvudet och lägger ner läderpungen på marken, placeras beskyddande en tass halvt på den. Tiken placerar sig tvefärgade blick på främlingen. Han är hornprydd och ser ut att vara ungefär i hennes ålder.
"Skulle du ha något emot att visa mig?" Frågar hon vänligt. Genast lite gladare över sällskapet. Även om det så bara skulle pågå en kort stund. Hon har inte socialiserat så mycket med andra vargar än familjen. Att hitta någon annan i liknande ålder är plötsligt väldigt spännande och hennes hjärna börjar genast hitta på idéer om massa äventyr de skulle kunna erfara. Hon har väldigt livlig fantasi.

Maksim mötte hennes tvåfärgade blick. Han hade inte sett henne förut här, men bland Civitas alla folk var det inte speciellt konstigt och lätt att missa. 
    “Jag kan göra mitt bästa”, svarade han och nickade. Faktum var att han sett en större, mörk individ tappa föremålet precis innan främlingen sett det, men inte lagt någon vidare energi på det. “som sagt jag tror att han gick häråt”, Maksim nickade och började med stolta steg röra sig framåt. Huvudet var sträckt och hornen pekade mot skyn. Han sneglade på främlingen bredvid, kunde inte låta bli att undra varför hon inte bara behållit sitt fynd för sig själv. Det fanns säkerligen något av värde där. “Vad heter du?”

Jag ska göra mitt bästa.
Tiken godkänner svaret och sveper glatt med svansen. Hon ger honom ett vänligt leende och plockar sedan upp pungen i munnen igen. Med lätta steg följer hon främlingen och låter honom visa vägen, lyckas hålla sig jämsides.
Vad heter du?
Den bruna lilla tiken inser att det kommer bli jobbigt att hålla läderpungen i munnen och samtidigt föra ett samtal. Den har ingen läderrem att fästa någonstans då det förmodligen var det som gick av och orsakade att den tappades. Hon ger ifrån sig ett hummande ljud som för att säga stop eller i alla fall förvarna främlingen att hon stannar igen, och så stannar hon. Hon lägger ner läderpungen på marken framför tassarna och ser på främlingen igen.
"Jag heter Alaska. Vad heter du?". Hon ser nyfiket på honom. Han ser riktigt cool ut med sina horn. Här i Civitas finns så många olika sorters vargar. Vissa ser knappt ut som vargar. Alaska plockar upp läderpungen i munnen igen men får ett bra grepp om en flik så att den hänger utanför munnen på ena sidan, och ändå kunna använda halva munnen till att prata. Hon ler glatt över sin påhittighet.

“Alaska”, upprepade han och nickade långsamt. Maksim hade inte insett hur jobbigt det var att spela på sina känslor tidigare, tills han insåg att det var vad han hade gjort nästintill hela sitt liv. Han skakade undan tankarna och fokuserade på Alaska istället. Namnet passade henne. “mitt namn är Maksim.” Det drog vänligt i hans läppar och han såg framåt. Individen han sett tidigare syntes inte till, och en låg suck lämnade honom. Det här kunde dröja länge, och han var redan utmattad över att skådespela.

"Vilket coolt namn". Svara hon glatt med halva munnen. Tänk att det ändå går att prata så här bra trots att man håller något i munnen. Alaska smilar över sin egen finurlighet. Den olikfärgade blicken fästs på Maksim för en stund men tvingas snart att riktas framåt igen så att hon ser vart hon går. De svänger runt hörnet och kommer in i gränden. Där syns ingen till. Inte främlingen som tappade läderpungen. Alaska ser sig lite besviket omkring, sedan ser hon på Maksim igen. "Vem det än var som tappade den här så måste han haft bråttom". Alaska suckar. "Kanske det finns någon att fråga som såg vart han tog vägen?" Hon testar. Skulle vilja att Maksim stannade med henne en stund till. Det är inte varje dag hon finner en ny vän. Hon hoppas att Maksim vill bli hennes vän.

Tillsammans rundade de gränden, men det var nästintill tomt och den de sökte verkade ha försvunnit spårlöst. En lågmäld suck lämnade honom och den blå blicken såg trött på de som passerade. Han var dock noga med att Alaska inte skulle se hans uttråkade ansiktsuttryck och bredde på ett leende samtidigt som han vände sitt ansikte gentemot henne.
    “Om du kollar vad som finns i kanske du kan få någon ledtråd”, föreslog han och nickade mot henne och föremålet hon hade i munnen. “annars kan vi fråga någon också om du vill.”

Hon funderar snabbt och nickar. Så lägger hon ner läderpungen på marken. En stund står hon och stirrar på den. Sedan ser hon upp på Maksim och ler sött. "Du vet möjligtvis inte hur man öppnar en sådan där?" Frågar hon och ger honom en oskyldig blick. Själv äger hon inget liknande så hon har ingen erfarenhet om hur de fungerar. Hon vet bara att man kan förvara ting i dem. Smycken eller stenar eller snäckor eller Duraneir vet vad. Alaska biter sig löst i läppen och ser ner på läderpungen igen.

Maksim höjde enkelt på ögonbrynet. Han fick stå emot impulsen att slita sönder behållaren med sina tänder och istället petade han med tassen på den och drog åt med en utav klorna. Lädret gav med sig och öppnades. Han tog sedan ett tag om den och lyfte den några centimeter ovanför marken och skakade om så att innehållet skulle falla ut. Aningen förvånade insåg han dock att där fanns inget mer än ett par gamla stenar.
     “Inte det du räknat med kanske?”, svarade han och sneglade på Alaska. Kanske kunde det innebära att de kunde gå skilda vägar snart. “Verkar som om vi inte behöver hitta ägaren till det här.”

Nyfiket ser Alaska på hur Maksim öppnar läderpungen. Hon lägger finessen på minnet. Ifall att hon skaffar sig en egen sådan där påse att samla grejer u. Förundrat ser hon på när stenarna faller ut på marken. Det glittrar och gnistrar om dem och Alaska står och gapar hänfört. "Wow. Vad fina". Säger hon och sliter sedan motvilligt blicken från stenarna för att se på hanen. Hon nickar instämmande. Det låter väldigt svårt att hitta en ägare med hjälp av några stenar. Det är nog heller ingen idé att visa upp dem för folk och fråga om de vet vem de kan tillhöra. Till och med Alaska inser det. "Det var snällt av dig att hjälpa till i alla fall". Säger hon och ler sött mot Maksim. "Vad säger du om att dela på stenarna? Som tack för hjälpen". Stenarna är verkligen fina. Kanske de är värt något på marknaden? Det vore inte mer än rätt att de delade på dem. Det känns inte bra att bara lämna dem här på marken.

Det var omöjligt att missa Alaskas förundran när hon såg på stenarna. Maksim visste inte om han höll med henne; trots allt var det bara ett par gnistrande stenar. Kanske var de värda en förmögenhet, men det spelade inte honom någon roll. Han hade redan allt han behövde, det hade Varya och andra i Tenebris sett till. Dessutom var han inte så mycket för smycken och föremål, utan ansåg sig själv vara speciell ändå.
    Maksim granskade Alaska under en kort stund. Han var osäker på om det var en vänlighet och känsla av omtanke som fick honom att inse att Alaska skulle ha mer nytta för stenarna än vad han skulle, eller om det bara var skådespeleriet som talade. Och, om stenarna faktiskt skulle vara värda något och någon sökte efter dem så skulle inte han hamna i trubbel för det.
    Ett litet leende spred sig på hans läppar och han skakade charmigt på huvudet samtidigt som han sänkte det mot marken. I en bestämd gest knuffade han stenarna närmare henne.
    “Du får mina, Alaska”, hans röst var dov, men vänlig. “det var du som hittade dem. Du förtjänar det mer än jag.”

Du får mina, Alaska.
Alaska ser undrande på Maksim. Hon blev överraskad över hans ord men ler snabbt sött och vänligt mot honom. "Verkligen? Tack". Säger hon och den udda blicken sänks och fästs förundrat på de glittrande stenarna igen. Sedan, med minnet av hur Maksim öppnat läderpungen, lyckas hon med viss möta få i stenarna i läderpungen igen och försluta den så inget riskerar att falla ut. "Jag ska inte uppehålla dig mer". Säger hon och ser på hanen igen. "Det var väldigt roligt att träffa dig. Tack så mycket för hjälpen". Alaska ler sött igen. Sedan plockar hon upp läderpungen och vänder om. När hon går därifrån kastar hon en blick över axeln. "Jag hoppas vi möts igen". Alaska vänder sig framåt igen och springer sedan därifrån. Hon springer tillbaka samma väg de kommit. Tillbaka till platsen där läderpungen tappades. Alaska ser sig omkring och går sedan fram till närmaste stånd där det sitter en äldre grånande gammal tik och visar upp sina varor. Alaska lägger ner läderpungen framför tassarna och fäster den udda blicken på säljare. "Ursäkta". Den äldre vargen ler vänligt och lutar sig framåt. "Du såg möjligtvis inte vem som tappade den här läderpungen?" Säljaren skakar på huvudet åt frågan. Hon hade inte sett något. "Skulle jag kunna lämna den här hos dig ifall ägaren kommer tillbaka?". Alaska ser frågande på den äldre vargen. Säljaren frågar om Alaska har tittat i pungen. Alaska svarar att det ligger några glittrande stenar däri. Säljaren säger att det gör nog inget om Alaska behåller läderpungen. Saker och ting försvinner på marknaden hela tiden. Det är ytterst sällan de dyker upp igen. Alaska tackar för hjälpen. Plockar upp läderpungen igen och lämnar sedan platsen. Hon styr stegen hemåt.

[AVSLUTAT]