Framför dem öppnades grottan upp i ett mycket större utrymme. Det var högt upp till taket och från skuggorna som elden kastade mot det kunde man skymta vassa tänder av stalagmiter, hundratals - kanske fler, det var omöjligt att säga hur många det kunde vara.
Malphas tog några steg ner över sandbanken, mot den stilla svarta massan av vatten som fyllde ytan framför dem. Luften här nere var fuktig och luktade av något som han inte riktigt kunde sätta tassen på. Det var inte någon behaglig doft men samtidigt inte heller något om stack en i nosen. Man kunde nästan påstå att den tyckes var av en neutral natur.

"Här." Han vred huvudet mot flocken som stod samlade vid slutet av den uråldriga stentrappan som lett dem ner hit. Han vände ryggen mot vattnet och riktade sig mot gruppen. Vid hans sida slöt Exodus upp. 
"På denna plats kommer reningen att genomföras, nu som i framtiden, i denna källa av vatten som legat orörd under många år. Malphas spände sin blick i Vera, sedan Tezuka, Midir och därefter Ehfra. Lät blicken vila en kort stund på var individ innan han fortsatte. "De fyra som visat sin hängivenhet till flockens syfte och sin tro till vår gudom, Meimei, kommer tillsammans med mig denna kväll att genomgå reningen. Nekar ni till detta nekar ni gudarna och Meimeis ljus." 
Malphas såg ut över flockmedlemmarna med en kall och hård blick innan han vände sig om och sakta börja röra sig ner i det mörka vattnet. Kylan som slog mot honom när han rörde vid ytan med det första steget fick honom rysa till, men han fortsatta ner utan någon tvekan i sina steg eller sitt sinne samtidigt som han med en höjd röst yttrade:
"Ni ska födas på nytt, så låt ljuset fylla er och skölja ut era gamla synder. Bli del av något större!"  
Han stannade upp och tog ett djupt andetag, gav Exodus en kort nickning för att bekräfta att han var redo. Strax därpå tryckte två tunga tassar honom under ytan och han tillät sig sjunka ner i mörkret. Dom första sekunderna såg han sig omkring under ytan men mörkret var totalt.
För att se ljuset så måste du först möta det djupaste mörker, tänkte han.
Tiden passerade och när luften tillslut började tryta kände han hur överlevnadsinstinkten satte in. Han ryckte med all den kraft han kunde frammana i ett försök att ta sig lös från tyngden som höll honom fast rubbades inte. 
Det var då en betryggande och välkänd röst gjorde sig tillkänna. 
"Malphas. Slappa av och släpp taget. Jag är med dig." 
Han försökte andas men fick ingen luft. Det fanns bara en obeskrivlig kyla som sköljde genom käft och hals och snart försvann hans sinne in i mörkret.

Kroppen värkte men han var vid liv. Han visste det. 
Försiktigt öppnade han ögonen för att mötas av den mörka fläcken i sanden framför honom. Vattnet som varit i honom. Vattnet som renat honom. Han andades men lungorna skrek i uppror efter vad dom blivit utsatt för. 
"Jag..." han stapplade sig upp på tassarna igen med stöd av Midir och Tezuka som skyndat sig fram till hans sida. 
"Jag är renad." Hans röst var svag men det gick ändå att urskilja den upprymdhet som greppat tag om honom. 

"Nästa!"

[Exodus, när han känner att Malphas sluta röra sig, drar upp honom på sandbanken och börjar pressa ur honom vattnet som han dragit ner i lungorna. HLR  ]

Vidar längtade ner i vattnet. Inte för att han tyckte att det såg trevligt ut på något sätt - det var snarare ganska obehagligt att se hur Malphas kämpade emot för att sedan bli slapp. Vattnet bubblade ur ledaren när Exodus hjälpte honom att tömma lungorna. Det såg smärtsamt ut, och Malphas röst var svag, trött och hes.
     Men Vidar längtade ändå ner. Han ville bli renad från synd, så fläckfri som det bara gick att bli. Kithara hade försvunnit, och Vidar var säker på att det var deras föräldrar som hämtat henne. Hon hade varit redo, antagligen. Hon hade alltid varit bättre än vad han var. Visserligen var han sårad över att de hade lämnat kvar honom, mer sårad än han ville visa, men de känslorna stoppade han ner under en mask av förstående. Han var inte redo än, helt enkelt. Innan familjen kunde förenas igen behövde han renas från synd. En dag skulle han vara redo.
     Malphas hade visat tydligt att det inte var Vidars tur att renas idag, men han kunde inte hindra några steg ner mot vattnet. Han ville känna reningen svepa genom själen och tvätta honom ren från ont - för just nu smärtade han rejält.
     Midir sträckte ut en tass och höll tillbaka honom med en sträng blick innan han begav sig ner mot vattnet. Vidar backade lydigt tillbaka mot Shona, och tröstade sig med hennes närhet. En dag skulle han vara redo. Men inte idag.

Midir hade gett Vidar en sista blick innan han mött Malphas med en nick. Han skulle ljuga för sig själv om han sagt att han inte var rädd. För det var han. Av att ha sett Malphas rening insåg Midir på riktigt att detta var en stund som kunde komma att bli hans sista. Och var detta något han var villig att riskera allt för? Helt ärligt så var han inte säker. Han hade aldrig varit säker på något i hels hans liv. Och kanske var det också därför som han faktiskt ändå stod här nu. Skälet till varför han hade följt med Exodus och Malphas den där dagen som nu kändes som att det var så längesen. De hade vandrat så långt tillsammans och till slut hamnat här, och hela tiden var det som att Midir aldrig varit riktigt säker. Som att han alltid varit beredd på att dra när som helst. Att han han lite hakat på för att han inte haft något bättre för sig. Men innerst inne visste han också att han egentligen bara sökte svar på vad syftet med hans liv var. Om det fanns något mer och något större där ute, och om han kunde bli en del av det. Han ville så mycket med sitt liv, men visste inte hur han skulle nå det, bara att han nästan kunde höra röster från sina förfäder skrika ut hans namn. Det fanns ingen tvekan längre. Nu hade han kommit till punkten där han tvingades bestämma sig för vad det var han egentligen ville göra med sitt liv. Och det var ingen återvändo. Det var nu eller aldrig.

Vattnet gav en rysning i hela honom och han drog nästan efter andan när han klev i. Rädslan. Han var inte van vid att vara rädd. Men när han ställde sig i vattnet och såg ner i djupet så insåg han att det var inte mörkret han var rädd för. Mörkret hade han alltid burit med sig. Det visste han. Mörkret var en del av honom dom han alltid hade kunnat återvända till. Men mörkret hade heller aldrig fått definierat honom, för han hade alltid velat vara något mer. Och nu var han rädd för att det som fanns på andra sidan mörkret inte skulle välkomna honom. Han visste mycket väl att han kunde gå ner i mörket och  aldrig hitta ut igen. Och det som skrämde honom mest var att han kanske skulle finna ro i det mörkret, för att det var där han hörde hemma.

Känslan av att kvävas var inget som gick att beskriva. Men han kände hur det behagliga mörkret omfamnade honom. 

Meimei. Om du finns, och om du hör mig, snälla hjälp mig. Lämna mig inte här. Jag vill inte dö, inte så här. Hjälp mig, jag vill inte dö. Snälla hör mig.. Överge mig inte.. Jag vill inte...


Det var med ett högt vrål som han kom igång igen som att han hade väckts direkt ur sin dödsångest och vattnet hostades ut i kaskader. Han drog sen efter andan som att han hade blivit pånyttfödd och han såg uppåt och man kunde se lättnaden skölja över honom. Han blundade och skrattade till. ”Tack.” Kunde man höra honom flämta. Han kände sig helt befriad. Ljuset hade tagit emot honom och han hade mött sin största rädsla och kommit levande ut på andra sidan. Meimei hade hört honom. Detta var den bekräftelse han hade behövt för att veta att han hittat rätt. Det här var vad han skulle göra och nu visste han det säkert. 

Han såg sen mot en orolig Vidar och log och nickade honom som för att försäkra honom om att han var okej.

”Nästa!” Kunde han den höra bakom sig.

“Nästa!”
Vera steg fram. Ansiktet stelt och ögonen vida. Det var omöjligt att inte vara rädd. För även om både Malphas och Midir återuppstått med Meimeis ljus i ryggen, så var hennes öde inte försäkrat. Tvivel, den gjorde att det tog emot med varje steg. Rädslan lämnade blicken ihålig, tom och frånvarande. Ändock accepterade hon vad än som skulle komma, för den klarhet som Ljusets Krigare, Exodus, Malphas och Meimei gett henne, litade hon blint på. Vera såg sig inte om innan aposteln tryckte henne under vattnet. Det enda som räknades var framtiden.

Se mig, Meimei, och låt allt mörker i min själ renas i strålarna av ditt ljus. Fyll mig med helig kärlek, och öppna dina skatter av visdom. Visa mig ditt ansikte, visa mig heder, och all min längtan skall mättas.

Det första andetaget av vatten kändes nästan befriande. Efter den hårda kampen mot sin livsinstinkt och Exodus styrka hade slutligen gett med sig, och det lämnade henne lättad. Vattnet som fyllde hennes lungor kändes mjukt. Kroppen blev lätt när hon inte längre kämpade emot, och hon svävade. Var det här döden?

Mörkret skingrade sig, långsamt. Men ljuset som öppnade sig var inte välkomnande, för med det kom smärta. Avlägsna röster, någon som kallade hennes namn. I samma sekund som hon insåg att hon var vid liv slogs hon av den överväldiga värken, i kroppen men främst i lungorna. Det brände, likt den värsta köld hon någonsin kunde tänka sig. Hostningarna varvades med kväljningar av det sista vattnet hon svalt. Hur länge hon varit medvetslös var hon osäker på. Blicken var suddig och hon kunde inte urskilja blickarna på dem omkring. Men hon hörde dem, hon såg deras skepnader. I en tung utandning lade hon ner huvudet i sanden igen. Midir låg fortfarande på sanden bredvid och hon såg på honom och ett litet leende drog i hennes läppar.

Meimei hade gett dem deras välsignelse.

Hon hade modiga flocksyskon. Musklerna hade ryckt till när Exodus ropat på nästa, men om det var för att fly eller springa ner till vattnet kunde hon inte svara på. Det var skrämmande att gå sin egen död till mötes, även om den inte skulle vara för evigt.. kanske.
När Vera inte vaknade på en gång likt Midir och Malphas satte Tezuka andan i halsen. Hon var osäker på om hon överhuvudtaget andades under tiden som Exodus försökte hjälpa systern tillbaka till livet. Ett kort skall smet ur hennes mun när Vera hostandes kom till liv igen.

Nästa

Med stadiga steg, rynkad panna och beslutsam blick gick Tezuka fram till Exodus och ner i vattnet.
Instinkten slog till så fort Aposteln tryckte ner henne under vattnet. Vrålande stretade hon emot när vattnet invaderade hennes lungor och fick hela kroppen att krampa. Hon ville inte dö. Vid Gudarna hon ville inte dö!
'Meimei, snälla.'
Det ända svar som kom var tystnad, vattnets kalla, ekande tystnad.
Hon såg två valpansikten framför sig, Noelle och Legion, två ljuspunkter mot vattnets mörker. Kroppen slutade kämpa medan hon höll kvar vid det rena ljuset.

Fräsande vände hon sig på mage och vattnet verkade strömma ut henne. Allting gjorde ont. Vattnet verkade inte ta slut och hon hade aldrig varit med om att kroppen var så tung som nu. Om hela bröstkorgen varit full av metall hade hon inte varit förvånad.
När hon kunde andas igen sjönk hon ihop bredvid Vera, kunde känna systerns blöta päls mot sin egen.

Tack

En efter en följde dom varandra ner i mörkret för att möta ljuset, för att renas av det. Ehfra var på tur, och snart hade också hon genomgått prövningen. Drakargbröderna drog upp hennes kropp på stranden och med återupprepade tryck mot hennes bröstkorg hade vattnet till slut lämnat hennes lungor. Hon hostade, sökte ivrigt efter syre.
Malphas harklade sig och nickade gillande mot Raganan. Bröderna hjälpte henne upp på tassarna och ledde henne bort till skaran av de som genomgått reningen, för att själva sedan återansluta sig till resten av flockmedlemmarna.
Apostlarna steg fram, med den mörka sjön vilande bakom dem. 
"Idag har vi varit med om något fantastiskt! Vi har renats - mött det djupaste av mörker för att kunna nå ljuset. Meimei själv har tagit våra synder och förkastat dom." Malphas såg med en intensiv blick mot de som väntade på sin tur. "Och snart är er tur kommen, men ha tålamod. Det är Meimei själv som bestämmer när tiden är inne. Vi behöver bara invänta hans tecken."

[Avslutat]