[Debwer är egentligen en liten tik, men då hon anser sig själv vara en hane, så kallar jag henne för "han" C; ]

Ur bergens rötter reste sig träden som vidrörde himmelen. De spred sig ut över landet. Stammarna var tjockare än alla träd han tidigare skådat. Deras kronor vida som sjöar. Bladen som fyllde kronorna bar sommarens lummiga gröna nyanser, och den sjunkande solens sken sökte sig mot marken i formen av sneda pelare av ljus. På marken under stammarna fanns inga högre plantor. Träden tog det mesta av det klart gröngula skenet och mördade de mindre tåliga växterna med sina skuggor. Ändå täckte blommor och gräs, mossor och svamp den förvånansvärt öppna marken.

Han hade följt bergen norrut. Passerat över klippor och sten för att sedan följa kedjan längs jättarnas fötter. Att det fanns stenar, berg, så höga att han kunnat se världen från dess branter hade fått Debwer att tappa andan. Han hade aldrig tagit sig särskilt högt upp på någon av topparna, men hade ändå slagits av den otroliga utsikten. Han var för ung för att klättra så högt. Han hade aldrig klarat strapatsen. Tanken fick honom att bita samman käkarna. Han skulle minsann klättra upp för bergen en dag. Se världen från dess toppar.

Det hade gått lång tid sedan han gett sig av från sitt hem. Vintern, den som bringat snö och köld, var sedan länge förbi och sommaren stod i full blom. Värden han nu vandrat i ett slag, den av himmelshöga träd, var så främmande som den kunde bli. Åtminstone så främmande som något han sett kunde vara. Aldrig hade han trott att träd kunde bli så enorma. Mäktiga. Hans lilla skepnad var intet mer än en insekt under ett tak av molnbeslöjade blad. Men det passade honom perfekt. En insekt. Mungiporna smalnade av i ett leende vid tanken. Hans randiga kropp, utformad för att efterlikna den hos en bålgeting, passade perfekt för en insekt. Han rörde sig i lugnt mak framåt. Svansen var krökt i en spänd båge bakom den lätt kutiga ryggen, som den oftast var. Vid första anblicken kunde han lätt misstas för en förvuxen geting. De långa, antenn-lika öronen ryckte fram och tillbaka på hans huvud när han kastade blickar fulla av förundran omkring sig. En valps lyckliga förundran. Platsen var magisk.


[Så, en bild med C: Debwer är en liten fis.]

Den ljusa unga hanen hade tagit sig bort från silverpilen och vidare mot en skog full av rosor. Han hade befunnit sig där en tid men insett rätt snabbt att han inte hörde hemma i den giftiga skogen. Han hade bestämt sig för att lämna skogen och tog då till vingarna för att flyga ur skogen. Dock hade han sällan fått möjlighet att träna sina vingar då de i hans födsel flock ogillade hans vingar så han var inte den bästa flygaren.

Han hade landat då de enorma träden uppenbarade sig för honom och han hade med förundran vandrat in i skogen. En skog som var otrolig i hans ögon. Så vacker, så storslagen. De silvergrå ögonen beundrade denna skog, dess skönhet han såg. Han hade levt sitt liv i silverpilen och detta var så annorlunda mot sin hemvistelse. Den långa lurviga svansen svepte mjukt bakom honom och öronen klippte då han lyssnade till skogens alla ljud. Han gick som i sin egen lilla värld, lyssnade, iakttog och drog in skogens dofter.

(Dåligt svar :-/ )

[Äh, det var inte alls dåligt C: ]

När en fågel lyfte bland växterna vid sidan om Debwer ryckte han förskräckt till och hann springa ett par steg i sidled innan han insåg vad det var. Han såg efter fågeln och snurrade nästan ett helt varv på stället för att kunna följa den med blicken. Ynglingens min skiftade från envist bestämd till glad. Han sänkte nacken och satte av i hastig galopp. De små tassarna trummade mot gräs och blommor. Över rötter och mot stenar som kikade upp ur marken. Den krökta ryggen sträcktes ut och drogs ihop så att alla tassarna var i luften samtidigt vid två tillfällen under vart språng. Svansen vispade bakom kroppen för att hålla balansen. Öronen fladdrade okontrollerat. Han passerade snabbt mellan de enorma trädens stammar. Flög fram på det enda vis han kunde.

Något ljust skymtade i Debwers ögonvrå. Han hade passerat vad det än varit på gott avstånd redan innan han insåg att det varit något där. Frambenen stelnade till för att bromsa och han var nära på att slå runt när hastigheten fick ett abrupt slut. Han fångade bredbent upp sig själv och ruskade på hela kroppen. De krokiga öronen ställde sig alert upp på huvudet. Svansen spändes i sin sedvanliga båge och huvudet sänktes under mankhöjd. Han travade försiktigt åt det håll han just kommit ifrån. De lätta stegen tycktes nästan inte påverka kroppen och hade det inte varit för de tunna benen som rörde sig under honom kunde han nästan ha påstått sig flyta fram. Det var något han lärt som liten, för att än mer efterlikna den insekt han påminde om. Getingar guppade inte i luften. De flöt. Han spanade försiktigt omkring sig efter det ljusa.

[Deb sprang förbi Theron]

Stillsamt gick han igenom denna underbara skog. Så vacker, så mäktig. De silvergrå ögonen vilade hägt uppe då han lugnt gick fram mellan träden innan de föll på marken och de blommor som fanns där (om de är utslagna nu annars tittar han på blomknöpparna). Han sträckte lite på vingarna innan han lade dem till rätta mot kroppen igen .

Då han gick fram där dök de plötsligt upp en fågel framför honom som flög iväg. Hanen stannade upp och följde den med blicken men gjorde ingen ansats att fånga den. Då han stannat upp kunde han höra något i närheten, det lät som om något sprang. De silvergrå ögonen svepte över skogen men han kunde inte se vad det var för något, kunde inte se någon. Öronen klippte på hans huvud och han föröskte lokalisera vad eller vem som var i närheten. Han började gå igen åt de hållet han trodde ljudet kommit ifrån. Dock var han mer försiktig nu och mer på sin vakt. I fall det var något farligt så var han beredd på att fly eller försvara sig.

Han upptäckte snart det ljusa igen. En varg. Eller? Han gled snabbt in bland några av markens växter och fortsatte framåt. Rörde sig i en stor cirkel. Getingar stannade inte upp för att se på främlingar. Men var det verkligen en varg? Den hade något underligt över sidorna.

Det tog bara ett ögonblick innan Debwer snabbt lät en illusion av insektsvingar fladdra över hans sidor. Han hade helt glömt det. Han kunde inte vara en flygande insekt utan vingar. Snabbt lade han till ljudet av ett högt brummande. En ljudillusion han var stolt över. Ljudet skulle inte gå att höra på något längre avstånd, då det inte var ett egentligt ljud. Men den ljuse borde uppfatta det. Surret av en enorm insekt. Vad Debwer inte tänkte på var att ljudet dök upp väldigt plötsligt. Främlingen kunde mycket väl ha sett honom innan han skapade illusionerna.

[Jaaag behöver öva på att rolla Debwer XD]

Den unga vargen hade fortsatt gå men stannade upp. De plötsliga ljudet av surrande hade fått honom att reagera och han såg sig omkring. Ljudet hade dykt upp plötsligt och det lät som en mycket stor insekt. De silvergrå ögonen spanade in i skogen och snart såg han hur något rörde sig bland skogens undervegitation. Han vek bak öronen och följde varelsen med blicken. Den verkade cirkulera honom och han kände sig lite hotad.

En vag morrning började ljuda djupt nere i hans strupe och han vek bak öronen. Svansne piskade till bakom honom och han var noga med att vingarna låg tätt mot kroppen så de inte skule vara i vägen eller riskeras att komma till skada.

(Dåligt svar men vet inte riktigt vad jag ska skriva)

Han fortsatte att snabbt trava fram i sin vida cirkel tills han upptäckte att främlingen sett honom. Att den större vargen morrade kunde inte den unga höra över sin egen illusion. Han var nyfiken. Debwer tog ett snabbt steg i sidled, förde kroppen i en gungande, flytande rörelse för att härma en flygande insekt. Han vände och rörde sig tillbaka åt samma håll som han kommit ifrån, i samma vida cirkel. Efter ett par steg vek han dock av i en annan riktning, rörde sig i en rak linje en kort bit bort från främlingen och sedan tillbaka igen. Av och an. Han vågade inte röra sig för långt bort, osäker på hur långt han kunde sträcka ljudillusionen.

Efter bara en liten stund stannade han upp. Avbilden av vingar slutade flaxa och det höga brummande ljudet dog bort. En insekt. Han försökte fokusera på att vara en insekt. En stor geting som just stannat upp för att kika på något. Debwer ville påstå sig vara bra på det. Ändå kunde han inte låta bli att kasta några snabba blickar mot den ljuse. Nyfikna blickar som inte alls passade en geting.

[Vi kan skriva dåliga svar tillsammans XD <3]

Theron kunde se den stora insektsvargen och han undrade vad det var för något. De silvergrå ögonen fokuserade helt på insektsvargen och han morrade varnande. "Vad vill du?" Frågade han helt i god tro att denne kunde tala och förstå honom. Han hade aldrig sett en varelse som denna och även om den skrämde honom lite så var han ändå smått nyfiken på vad den var för något. Han släpper den inte med blicken, även om den verkar kika mot honom då och då så uppfattar han inte detta som ett onormalt beteende från en insekt. Han hade inte studerat så många insekter så denna gjorde ju som den gjorde.

Den unga ljusa vargen stod stilla. Försökte att behålla en säker kroppshållning men misslyckades lite av hans öron som nervöst klippte på hans huvud och svansen som hölls rätt lågt bakom honom.

(Segt och dåligt svar men nu har jag svarat i alla fall)

När ljudillusionen tystnad uppfattade Debwer den andres morrningar och blev med ens orolig. Det var inte lika kul när de morrade. Särskilt inte när de var så pass mycket större än honom. Det var läskigt. Han ryckte till, och försökte sedan släta över sin överraskning med genom att ta ett par steg i sidled. Illusionen hann dock försvinna och lika snart som han kom på att han hade släppt kraften insåg han att det redan var för sent. Kanske hade den andre ändå redan genomskådat honom. Han hade inte sett några av de stora insekterna sedan han lämnat sitt hem, och ärligt talat verkade inte kamouflaget fungera så väl någon annan stans än hemma. Det irriterade honom. Med liten, valpigt ljus röst svarade han efter en stund på främlingens fråga.
     "Jag vill inget." Han vände hela huvudet mot den andra för att se bättre. De långa öronen lade sig ned över nacken.

[Hade nästan glömt det här rollet. Lite mer än ett halvår är ju spännande tid XD Vill du fortsätta eller ska vi göra det till ett kortare roll?]