Morgonsolen hade precis passerat horisonten och morgondaggen gav landskapet ett glimmrande sken, och sällan var marken så fuktig som vid de tidigaste morgontimmarna. Ventus hade blivit av sådan ålder nu att saker skulle börja förväntas av honom. Han satt på deras nya område som ännu mestadels kändes som en tillfällig plats. Det skulle nog ta ett tag innan de kände sig helt hemmastadda, men Ventus stortrivdes i det nya landskapet. Här kunde han känna sig mer hemma, till skillnad från skogarna i Itrozo. Ja, stäppvarg som han var så kände han nu verkligen att han hade kommit hem, till stäpperna. Där han hörde hemma. 

Ventus är av klassisk stäppvargstyp, med snabbheten i blodet, och det var vad han älskade att göra allra mest, att springa outtröttligt mil efter mil.

Han såg sig omkring på de andra vargarna om det var fler som hade börjat vakna.

Den gyllene hanen hade vaknat tidigt. Rastlös som vanligt hade han traskat iväg för att röra på sig. Han trivs inget vidare i stillastående läge allt för länge. Trots att sömn är nödvändigt har han själv alltid tyckt att det tar upp alldeles för mycket tid. Han känner sig mer tillfreds i alla fall nu när han är tillbaka där han hör hemma. Men det har inte funnits mycket för honom att göra så han har fortsatt med vad han är van vid. Hålla kroppen smidig och igång och träna. Så han har i alla fall inte slappat ner sig. Det skulle han ändå inte trivas med.

Med en lätt gäsp av uttråkning hade han styrt stegen tillbaka igen. Han hade ändå inte varit borta så länge och hållit sig i närheten. Han börjar sakta förtränga det han varit med om tidigare. Eller i alla fall skjuta det åt sidan och helt fokusera på hans liv här och nu. Med flocken. Han stannar upp när han får syn på en ung fläckig hane. Yngre än honom själv. Zodiac hade varit rätt liten när han tagits från flocken. Så han har inte vuxit upp med dem. Det är något han sörjt ända sedan han mötte systern igen efter många år. Och då synen av henne triggat igång minnet. Fått honom att inse vad han saknat. Vad han tillhört. Vem han varit. Men han är den han är nu. Långt ifrån perfekt men mer än villig att vara flocken och ledaren trogen.

Ventus såg att det var någon mer som rörde på sig och spetsade öronen och såg nyfiket ditåt. Det var Zodiac, Ventus kusin hade han fått veta, och Murders bror, men mycket mer än så visste han egentligen inte om Zodiac. De hade aldrig talats vid, och Zodiac hade inte varit speciellt mycket i flocken tidigare. Osäker på om Zodiac ville talas vid så satt han avaktande kvar en stund, men nyfikenheten tog över hos den unga vargen. Och de var ju ändå släkt, av samma blod. Ventus tyckte att hälsa var de minsta han kunde göra. Ville Zodiac int talas vid mer än så så kunde han gott säga det helt enkelt, Ventus skulle inte ta illa upp.

Han travade tyst och elegant bort mot sin kusin, och stannade en bit bort för att inte göra intrång på de personliga avståndet nu när de inte kände varandra så väl. Han ville visa att han hade respekt för sin kusin.

"Godmorgon!" Sa han glatt, men samtidigt inte allt för högt då han inte ville väcka de andra i onödan. Han visste att speciellt hans egen far kunde bli så morgongrinig, så det var dumt att riskera. Han blev sen osäker på om han borde presentera sig själv, det fanns ju ingen garanti att någon berättat för Zodiac att de faktiskt var släkt, men han avvaktade och ville inte verka ohövlig genom att anta saker.

Han uppfattar ett intresse hos den yngre hanen och öronen klipper till på det gyllene huvudet. Den vassa gula blicken söker den andres och Zodiac rör sig närmare. Stannar sedan och studerar den andre hanen. Han nickar lätt när den yngre hälsar honom god morgon.
"God morgon". Hälsar han tillbaka. Zodiac känner verkligen för att lära känna de övriga flockmedlemmarna bättre. Och förhoppningsvis lära lite av dem. Han har blivit mer öppen när det kommer till det. Förr var det bara hans eget sätt som var det rätta då. Men han är förändrad. Kantstött och oslipad.

Och han lär sig fortfarande när det kommer till den sociala biten. Men visst gör han framsteg? Den långa yviga svansen sveper till bakom honom och han släpper inte den yngre med blicken. Men hans kroppspråk säger inte till den andre att hålla sig borta. Han är mer väntande. Inför vad som kan hända. Nyfiken kanske. Även om det är någon han inte direkt visar. Vad han borde säga mer är han dock inte det minsta säker på.

Ventus var lite försiktigt tyst först, dels för att inte verka för framfusig eller för att störa de andra, men han tyckte inte om att vara för långdragen med vad han ville få fram. Likt sin far, så var han väldigt rak, men på en trevligare nivå, likt hans moder.

"Ehm, jag vet att vi inte pratat, men jag vet vem du är, och bara så du vet, vi är släkt." Sa han först, och han tyckte nog att de lät lite obekvämt, och det var ju inte meningen med samtalet. Detta var ju bara för att presentera sig själv. "Jag gissar att du kanske inte minns mig, men jag är Ventus, son till Remikauri och Nikita, så.. Vi blir kusiner antar jag?" Han kunde inte riktigt hindra sin upprymda känsla över att få fram det här. Han gillade verkligen att träffa andra, och släkten var mycket viktig för honom. Han önskade verkligen att Zodiac skulle känna likadant. Nu inväntade han bara en reaktion från Zodiac.

Han lyssnar på det Ventus säger. Att de är släkt. Kusiner. Det slår Zodiac att den yngre hanen faktiskt verkar vilja lära känna honom. Något sådant har han inte varit med om särskilt ofta. Wind är den ende han kan komma på just nu. Men han hindrar sig själv från att tänka på henne. Och valparna.

Zodiac är faktiskt glad över att det faktiskt finns individer av hans familj kvar. Hans släkt. Inte bara systern. För även om han kanske inte verkar sådan så är blodsband ändå viktigt för honom. Även om han har svårt att erkänna sina egna valpar.
"Det är trevligt att träffa dig, Ventus". Hälsar han och försöker hålla sig med artighet som han faktiskt har märkt att de flesta uppskattar. Man behöver inte vara brysk och hård hela tiden.
"Så då är du uppväxt i Treontha?" Något som den gyllene hanen inte kan låta bli att känna viss avundsjuka för.

Ventus nickar, lättad över att Zodiac inte verkade ha något emot hans kanske framfusiga sätt. 
"Ja, Jag har nog knappt varit utanför flocken när jag tänker efter. Far var noga med att jag inte skulle vandra iväg för mycket, utan hålla mig hemma. Han vill att jag ska vara en del av flocken när jag blivit äldre" sa han med ett snett leende.

"Men vart har du varit all den här tiden? Du måste varit långt iväg." Ventus ville gärna höra historier från platser han aldrig varit på, eller om vargar och varelser han aldrig hade mött. Han blev äventyrslysten när han tänkte på det, och han ville gärna ta en resa någon gång där han skulle se allt. Han ville se världen. Men det var inget han vågade säga högt, för han visste att far ogillade äventyr av alla dess slag. Så länge man var nära gudarna så behövde man inte resa någonstans för att finna det. Sökandet efter något annat visar bara på svaghet brukade han säga. Ventus hade aldrig velat hålla med, och avundades nu nästan Zodiac för att han vågat vara någon annanstans.

Zodiac nickar kort. Nog är väl ändå hemma bäst. När han tänker efter i alla fall. Många gånger han önskat att han aldrig tagits från Treontha när han var liten. Att han fått växa upp här. Istället för att ha fått ta hand helt om sig själv. Ensamheten gjorde honom bitter.

Den vassa gula blicken studerar den yngre hanen. Kusinen. Släkt han inte fått lära känna. Familj han saknat.
"Världen utanför är inte så imponerande som man kan tro. Var glad att du har ett liv här. En familj, ett hem". Säger han och blicken sveper bortåt för en stund. Nej, Zodiac känner inte att hans liv har varit vidare värt. Det hade varit en annan sak om han fått växa upp i flocken. Istället återvänder han långt senare. Får veta att så mycket har förändrats. Och att föräldrarna sedan länge är borta.