Blodbergen försvann allt längre bakom henne men minnena hängde envist kvar, jagade på henne och drev henne framåt trotts att magen gapade lika tom som energiförrådet. Området som den unga honan, valpen, planlöst vandrade in på härjades v en storm som nästan var i nivå med den som pågick inom henne. För bättre gick det inte att beskriva det, framförallt inte med den förmåga hon själv hade, än en storm som rev i hennes inre. Hon hörde inget, såg inget utom den punkt som var precis framför henne, var helt uppslukad utav sin egna mörka värld. Det var tunga steg som förde hennes framåt, svansen släpade i backen bakom henne. Hela hennes tillvaro hade rasat samman och hon hade ingenstans att vända sig. Hon hade tappat bort hela sin familj, de hade berövats henne, förlorats och försvunnit. Tillsammans med det lilla förstånd och den lilla trygghet som hon en gång haft. Hon hade inte ord nog att ens i tankarna försöka förklara, reda ut vad som hänt, hur hon kände, hur hon skulle ta sig vidare. Det enda som fick plats i det lilla medvetandet var känslorna, de arga och smärtsamma känslorna av sorg, förtvivlan, rädsla och skam. Världen snurrade för henne när hon hastigt kämpade vidare framåt, mot ett mål som hon själv inte visste om.


[Snurrigt första inlägg, privat med Ventus!]

Ventus liv den senaste tiden hade varit som ett stort ekande tomrum. Han hade svårt att finna glädje i något alls nu mera. Han satt nu mitt på släppen och bara stirrade ut med tom blick över landskapet, utan att fästa blicken vid den fast punkt. Längre bort kunde man se en hästflock som lugnt betade. Tidigare hade han funnit det ett stort nöje att bara skrämma upp flocken och försöka hålla jämna steg med dem. Att springa ja, hans största källa till glädje tidigare. Nu sprang han bara för att springa ifrån allt. 

Han hörde knappt ljuden omkring sig heller. Bara sina egna andetag som skapade en rytmisk, monoton hypnotiserande känsla. 

Ventus visste inte längre vad han skulle göra med sitt liv. Även om han visste att hans föräldrar inte skulle leva för evigt, så hade han nu förlorat båda sina föräldrar på obeskrivligt kort tid. Och det hade satt sina spår, och han förstod inte själv att han var inne i en sörjande process, där han skulle försöka hela de traumatiska upplevelserna. Men Ventus kunde inte sätta något av detta i ord, utan fick själv försöka hantera och ta sig igenom krisen, utan stöd eller vägledning från någon. I Treontha skulle man vara stark och kunna ta vara på sig själv. Att visa svaghet fanns inte för honom. Och därför vart detta ännu svårare. Hans far och mor hade varit hans vägledare och hans stöd, och nu när han behövde dem som mest, så fanns de inte där. Därför höll han sig nu undan från de andra i flocken, för han kände sig så trasig, men försökte hålla ihop sin egna fasad.

Sekunder tycktes vara för evigt.

Hon gick som i trans. Själva rörelsen var hypnosen, att känna musklerna arbeta och kroppen förflytta sig blev som en tröst. Så fort hon förmådde framåt, framåt, framåt över det allt gulare gräset. Vinden slet i den långa pälsen på hennes nacke men hon kände det inte. Brydde sig inte om att det visslade i öronen, var snarare tacksam för att ljudet iallafall stundvis lyckades distrahera hennes tankar. Hon hade inte sovit på dygn. Framför ögonen fladdrade omvärlden förbi, gräs, olivträd och en himmel svart av moln. Det fanns ingen substans, hon visste inte om detta verkligen var verkligheten eller om hon drömde. Platsen verkade så surrealistisk. Kunde den verkligen vara på riktigt. Allt kanske bara var på låtsas, inget kanske hänt, hon kanske bara drömt en ovanligt lång mardröm. Inbillat sig igen. Om hon somnade här skulle hon vakna med sin familj. Kanske?
Var inte fånig, ekade en mogen och överlägsen röst i hennes huvud, du vet mycket väl vad du har gjort. Hon såg ner i marken igen, kände sig dum.

Honans skärrade tillstånd gjorde så att hon helt missade den gepardlika hanen som hon i hastig takt närmade sig. Då han plötsligt uppenbarade sig i hennes synfält stannade hon tvärt, överraskad av en annan närvaro.

 Åh nej.

Öronen ströks platt bakåt och svansen kröp in närmre bakbenen. Hon gillade inte sällskap. En svag darrning gick igenom kroppen och hon undrade om han kunde se vad hon tänkte, om han visste vad hon var. Vad han tänkte om henne. Hon kunde inte föreställa sig att det var något trevligt iallafall. Skulle hon bara backa undan och låtsas som ingenting? Fortsätta förbi hanen vågade hon inte, ville inte att han skulle se henne i fler vinklar än han redan gjort. Skämdes för sin hållning, hon som alltid brukade vara så stolt och högrest. Han fick henne att vilja gråta.
Med fullt adrenalinpåslag blev hon stående och stirrade mot marken vid hanens tassar, lätt gapande, som en annan missanpassad idiot.


[Så jävla stabila vargar dessa två xD]

Ventus hade inte märkt valpen komma först då han varit för uppsluten i sina egna tankar. Han såg på valpen med en avslagen och neutral blick och lade huvudet på sned. I vanliga fall så hade han nog genast bjudit upp valpen till lek, men det kändes som ett annat liv.

"Du ser ut att ha kommit fel." Sa han bara konstaterande i en kort och neutral ton. "Du borde nog ge dig av härifrån, gå hem till din familj." Han såg inte varför valpen skulle vandra runt i detta ödelandskap. Och han hade verkligen ingen lust att vara barnvakt åt någon valp idag, och hade ingen större lust att hjälpa någon som hade gått vilse heller. Sanningen var väl att Ventus inte hade lust med nånting idag, eller imorgon.

Hon gillade inte sättet hanen talade till henne. Det fick henne att känna sig oviktigt och liten. Fast hon var ju liten. Gå hem till din familj. Hon kände underläppen darra. Tappert bet sig den lilla valpen i läppen och höll tillbaka en snyftning. Hennes gula ögon mötte hanens blå med ett försök till en trotsig min.
"Jag letar efter min syster."
Fick hon fram och rösten lät bara lite sprucken.
Det var iallafall därför hon gett sig av hitåt och det var uppdraget som hon klängde sig fast vid. Det skulle lösa sig om hon hittade Ethie. Problemet var bara att Eiro om hon någonsin haft ett spår tappat det för länge sen. Och att återvända gick inte. Även om hon skulle hitta tillbaka till lyan, och det trodde hon sig faktiskt göra, så fanns det ingen poäng i att återvända utan Ethie. Någonstans i sitt undermedvetna så förstod hon att hon inte hade någonting kvar vid lyan. Allt allt var borta.
Och det var hennes fel!
Om hon bara inte tänkt sådär...



[Allltså: "men så händer det nånting, de samlas i en emo-ring..."]