Ventus utforskade ofta de stora stäppmarkerna som de nu levde på. Ventus kände sig verkligen hemma här, och han stortrivdes verkligen. Detta var han född till, ett liv på stäppen, och istället för att sakna Itrozo, så kände han nu att han kommit hem på riktigt. Solen stod högt på himmelen, men det bekymrade inte Ventus nämnvärt. Pälsen var anpassad för det varma torrare vädret, även om de bodde i den svalare delen av stäppen fortfarande. I södern var luften kvavare, och man tappade snabbt orken vid springturer.

Ventus hade sprungit i mil nu, outtröttligt, så fort tassarna hade orkat bära honom. Han hade blivit en vältränad yngling med bra kondition, och han bar verkligen stäppvargarnas snabbhet, hans moders snabbhet. Nu stannade han dock till, för mjölksyran brände hårt nu i hela kroppen, och han hörde knappt ljud omkring honom för att hjärtat dunkade så fort och för att hans andetag var så tunga. Han föll ihop och blev liggandes på marken ett tag för att hämta andan.

Efter en stund så lyfte han på huvudet. Han kunde se de tåliga vildhästarna beta på långt håll, där det ständigt var en hingst som vakade över området, som alltid hade koll på vargarna omkring dem. Han kunde också märka av resten av flocken som rörde sig i området. Men han låg kvar där han låg för att hämta andan.

Den unga honan lät de långa, seniga benen i sakta mak föra henne framåt över den vida stäppen.  Flera solnedgångar och nästan lika många månuppgångar hade passerat sen hon träffat på Murderotic, varginnan som gett henne en plats att kalla hem och en flock att liknas vid en familj.
Ett brett leende spelade över hennes nätta anlete när de ljusa ögonen blickade ut över det gyllengula landskapet.
Ett hem. En tung suck av lättnad smiter mellan de korpsvarta läpparna samtidigt som de turkosa ögonen sakta börjar fyllas av tårar, den lycka som hon känner inom sig är helt osannolik. Det är som att något varmt slagit rot inom henne där det förut bara funnits köld och mörker. Som att värmen fyllt ut det svarta hål som gapat hungrigt i hennes bröst.
För första gången någonsin så känner hon trygghet i sin vardag.

Asynja stannar upp i ett pågående steg och lyfter sitt befläckade huvud för att sedan riktade det mot en hjord av vildhästar som befinner sig en bit längre bort. Ögonen vidgas nästan till det dubbla och hon blir ståendes som förstenad. Tårsamlingen som legat vid randen av hennes nedre ögonlock väller ut och över hennes röda kinder. Ett spår av mörkare päls talar om att tårarna tagit den vägen ner för hennes anlete.
Hon sväljer hårt och lyckas med några intensiva blinkningar ta sig ur sitt förstenade tillstånd. I samma stund för en lätt bris med sig doften av varghane till henne. Nyfiket riktas de fluffiga öronen framåt och nosen vädrar intensivt genom luften. Doften är inte fullkomligt okänd för henne då den tillhör någon från flocken. Men det var fortfarande många flockmedlemmar hon ännu inte blivit presenterad för.
Denna varghane var uppenbarligen en av dem.

Hans uppmärksamhet slets från vildhästarna ett ögonblick när han kände doften från en annan varg. När han fick syn på henne så kände han genast igen henne, en tik från flocken. Hans öron spetsades åt hennes håll, och han reste sig igen trots att han fortfarande andades tungt och hans kropp fortfarande ville ligga ner för att låta mjölksyra försvinna. 

Hingsten stelnade till och följde Ventus med blicken, men Ventus brydde sig inte. Han skulle ändå inte kunna jaga i sitt tillstånd, och han skulle ge sig inte på att jaga häst ensam heller.

Han kom inte ihåg vad tiken hette, och de hade aldrig officiellt hälsa, så han tyckte nog att det var på tiden nu.

"Goddag" sa han artigt med ett leende när han närmade sig henne. Han kom ihåg när han först sett henne hur mager hon hade sett ut, men hon såg klart hälsosammare ut nu mera och hade byggt på sitt hull mer.

Hennes uppmärksamhet avleds när hon ser i ögonvrån hur en av vildhästarna stelnar till och blir stirrandes på något som hon själv ännu inte lagt sin ljusa blick över. Hon vrider öronen sen huvudet och kroppen för att bli bemött av ett inte allt för okänt ansikte.
De hade inte officiellt hälsat ännu men hon visste trots det att han var son till en av flockens äldsta och ärade medlemmar.

"Hejsan." Hennes svans börjar svepa, ögonen lyser upp och ett vagt leende lägger sig över de svarta läpparna. Hannen andning är ansträngd. Hade han sprungit nyligen?
Asynja lägger huvudet lätt på sned och placerar sin bakdel mot marken under henne.
"Jag tror inte vi har hälsat tidigare. Mitt namn är Asynja." Leende breddas och får hennes hela ansikte att lysa upp med en inbjudande värme.

"Och jag är Ventus." Han nickade lätt med huvudet, och gick fram och la sig utmattat bredvid henne medan han sneglade bort för att beskåda hästflockens oroliga rörelser.


"Det känns som jag sprungit i en vecka. Det märks att man är otränad." Erkände han ogenerat och såg på Asynja medan han sa de, för att sedan vila vända tillbaka blicken mot hästflocken. När flocken flyttade hade det inte funnits tid till riktig löpträning, utan dagarna hade bara varit fyllda med olidliga vandringar i långsam takt, inget som passade en äkta stäppvarg med andra ord. Snabb löpning på både korta och långa distanser var det roligaste han visste, och han njöt i fulla drag av att kunna utföra detta dagligen nu, och han körde slut på sig ständigt, dag ut och dag in i alla väder som var tillgängliga. Inget kunde hindra honom, förrns energin i kroppen var helt borta, och kroppen krävde vila, sömn eller påfyllning i form av mat och vatten. Han kunde förstå varför Murderotic hade valt denna plats för flocken. Den var verkligen som gjorde för Stäppvargar.

"Om det inte vore för att jag varit trött så hade vi kunnat jaga. Om du inte kan tänka dig vänta en stund så jag får hämta andan igen?" Ventus visste inte riktigt vem Asynja var eller hur hon var. Han visste verkligen inget om henne, eller varför hon nu var i flocken. Men han kände att han gärna ville lära känna henne, därför var han bara sitt naturliga jag direkt. Han gillade inte när man var extra stel inför ett möte med andra, han ville att de direkt skulle se vem han var. Och så även det här fallet. Han försökte bete sig som han gjorde med vargar han känt hela sitt liv. Han ville helt enkelt inte krångla till det mer än nödvändigt.

Hanens energiska sätt får henne att något överraskat höja på ögonbrynen för en kort stund innan de åter sänks till sin tidigare position.
"Jaga?" Säger hon dumt och ser tillbaka mot hästflocken. Den första tanken som slog henne var självklart att han var ute efter att jaga en av individerna ur den flocken. 
"Menar du dem?" Asynja tvivlade inte på hanens förmågor utan snarare sina egna, och med ett byte som var så pass stort tröt hennes självförtroende med ens. Kanske han var ute efter att testa hennes färdigheter?
Hon svalde hårt och slog ner blicken till marken framför hennes tassar. En lätt bris fick det gulnande gräset att dansa för de ljusblå ögonen.

Stressad över situationen som hon framställt i sina tankar  kliar hon sig intensivt på halsen med tassen från sitt högra bakben.

Ventus såg lite frågande på henne en stund, men nickade sedan.
"Ja, självklart dem! Vad annars?" Frågade han med ett retligt men vänligt leende. "Man blir inte så mätt på jordekorrar."

Asynja verkade väldigt nervös av någon anledning, han kunde inte riktigt förstå varför. Nog var hon mager, men hon var fortfarande en stäppvarg.

När hon dröjde med svar så blev han otålig och man kunde nästan se hur de började rycka i benen som borde vara fulla med mjölksyra fortfarande. Det fanns ingen ände på hans källa av energi. Han nickade mot hästarna igen medan han såg på henne.
"Kom igen nu, jag kan inte fälla en själv, jag behöver dig." Han började trava mot djuren medan han höll fast blicken mot henne, och det retliga flinet som lekfullt försökte locka med henne fanns kvar hela tiden. Sedan vände han blicken bortåt. Egentligen ville han nog inte jaga, det spelade ingen roll om de lyckades fälla ett djur alls faktiskt. Han ville bara springa. Springa hela sitt liv, känna den där känslan av att vara oändlig, känna sig fri och oövervinnerlig. I detta element så kände han sig överlägsen alla andra. Och han ville vara snabbast, kunna springa ifrån allt och alla.

Det enda som kunde göra det hela bättre, var om han kunde dela den här känslan med någon annan. Och nu ville han att Asynja skulle få känna den känslan på riktigt, få känna att det var här hon hörde hemma som den stäppvarg hon var.

"Du kommer efter!!" Ropade han till henne medan han fortsatte mot flocken av hästar som snart skulle vara i färd med att fly.

"Näää", yttrade hon lågt och såg på honom med en lätt skamsen min. Vad skulle hon ta sig till utan att verka helt hopplös? Med en vag, nästintill obefintlig suck, vred hon bort sitt anlete från hanen och la den svartfläckade svansen tätt intill sin bakdelen.
Efter det passerade en stund under deras förenade tystnad, tills dess att Ventus otåliga stämma nådde hennes hörselgångar på nytt. Strax därefter satte hanen iväg och Asynja slängde hastigt sin blå blick efter honom.
Nästan som per automatik reste hon sig upp när hon bevittnade hur flockhanen flög fram över stäppen. Hans ord hade manat henne men ändå satt tankarna stopp för benen, de som egentligen inte ville annat än att springa, dag som natt.

Asynja såg bekymrat tillbaka mot flocken med vildhästar och kände genast hur modet tröt på henne igen. De var så väldigt väldigt stora jämfört med henne och ändå stod hon på en bra distans och kika på dem. Vad kunde hon och hanen göra tillsammans som han, med all förmodan, inte klarade av själv? Hon svalde hårt och förflyttade sin fokus till Ventus på nytt. "Jag kommer", sa hon högt men ändå ovetandes om han hade lyckats uppfattat henne.

Asynja satte av efter hanen med snabba tassar som frekvent trummade mot det fasta underlaget. Det höga gräset slog lätt mot hennes framben och bringa, gav henne känsla av frihet och behag.
Ventus gjorde sig hörd igen mellan suset från vinden och hennes egna andetag. Hon spetsade intresserat öronen och accelererade för att ha en chans att komma ikapp med den större hanen.

Ventus hörde knappt Asynja längre, men han sneglade bakåt och såg att hon nu ändå hängde med. Han log mot henne och försökte svara tillbaka något uppmuntrande, men den starka vinden bar iväg hans ord. Men det gjorde detsamma, för han kunde ändå höra och känna nu hur de sprang i takt med varandra, i takt med vinden, och hur de nu rörde till det i vildhästflocken omkring dem. Ventus njöt av varje sekund. Men han bytte snart plan. Han ville inte längre fälla en häst. Han ville inte störa farten. De föll in i en härlig evig rytm och sprang snart som i symbios med de stressade hästarna. Ventus kände sig oövervinnerlig, stark, som att han var snabbast i världen. Han önskade att Asynja kunde känna den glädjen som han själv kände. Han var övertygad om att detta var hans gåva som stäppvarg, i att känna glädjen i farten. Han insåg att det var i stunder som detta som han var som lyckligast. Och just idag, kunde han känna av den lyckan. Andetagen, hjärtslagen, de snabba stegen, allt var i takt, och han var också i takt med sig själv. Han ville för alltid vara just så här lycklig. Han ville aldrig sluta springa.