Långa muskler arbetade metodiskt under den pälsklädda huden. Varje rörelse utfördes nästan fullkomligt ljudlös, underlaget till trots. Inte heller lämnade ungvargen mer än den vagaste silhuett av tassavtryck efter sig. Som om han inte ens fanns.
Akayru fann trygghet i kontrollen han hade över sin kropp. Den svarade alltid exakt som han önskade. Andhämtningen var djup och lika rytmisk som hans rörelser, han njöt varje gång saltet brände i lungorna. Hannen hade saknat känslan. Det hade gått skamligt lång tid sedan han löpt längs kusten eller låtit fylla vingarna med dess vilda vindar. Och ingenting slog fisk från havet. 
Ungvargen tog ett svepande språng upp på en klippa några meter ifrån honom. Lät sin mörka blick avslappnat betrakta skummet som krusade sig på vågornas topp. Det stora vattnet var i uppror. Akayru var tacksam för den dövande vinden och dånet från havet som överröstade bruset i hans huvud. Bruset som hade känts farligare inom honom än på länge. 
Himlen var hög och klar där den välvde sig över honom medan han stirrade oändligheten i vitögat. Solen började långsamt sin vandring mot horisonten, skiftade från gyllene och vit till glödgande röd. Blodig sol och rasande hav. Akayru log, först bara ett litet, litet leende, som om leendet var en hemlighet och endast hans eget. Men innan ungvargen hann hindra sig sprack det upp i ett glimmande tandleende och exploderade i ett valpigt skratt medan han plötsligt for rakt ut mot vattenbrynet. Vågorna slickade sanden som vore det havets väldiga andetag. Helt utan rädsla sprang hannen dem till mötes, blöt nästan hela vägen upp längs benen slog han ansiktet rakt genom ytan. Akayru skrek och skrattade helt utan hämningar i vattnet och havet slukade girigt ljudet. Släppte bara upp bubblor kring hannens ansikte men behöll hans röst. 
Det vita ansiktet svepte åter upp i luften medan vågorna svepte mellan hans vita ben. Log tyst mot det stora blå, saltstänkt och vild, glittrig av vattenpärlor. 



OFF: Privat med Ayira~

Dom ljusa ögonen såg ut över det lekfulla havet. Det dånade dovt och hade ingen som helst avsikt att inte blöta ner allt i sin omgivning, men den unga varginnan lät sig inte falla för dom lekfulla vågorna och satt på ett säkert avstånd. Njöt av den salta brisen samtidigt som hon lyssnade till naturens mjuka melodi, havets muller var som en bas och höll en säker takt. 
Den långa svansen låg svept över hennes nätta ljusa tassar och som ett skydd ifall vågorna skulle nå så pass långt upp på stranden. Hon var ingen som inte hade någonting emot att bli blöt men uppskattade inte att bli störd då hon lyssnade på omgivningen och mediterade. Det hjälpte henne att se bättre vilket alltid var nödvändigt för någon som inte kunde använda sina ögon till att ta sig fram. 
Långsamt sjönk den silverfärgade tiken i en djupare och djupare trans men ljudet från vågornas brus försvann aldrig helt, ingen plats var säker nog för att släppa fokus och vaksamheten helt.

Trotts sin djupa trans så kunde hon uppfatta störningar i hennes omgivning. Någonting rörde sig i luften och hon drogs ifrån sin meditation och försökte följa varelsens rörelser men allt hon kunde uppfatta var en grumlig skepnad, en fågel trodde hon. Fadern hennes hade vinden på sin sida och lite av det hade gått i arv till henne, inte så att hon kunde använda och forma vindarna som hennes far men den fanns alltid där runt henne. Talade till henne på ett sätt hon inte kunde förklara för någon även ifall hon försökte.

En lätt duns hörde och en våg for igenom hennes kropp då fisken slog i marken. Dom silvriga öronen vinklades fram emot fisken en aning och varelsen som nu befann sig framför henne var inte en fågel utan en varg. Hon grävde lite i den mjuka sanden med högra framtassen för att få en bättre bild av hannen framför henne. Någonting kändes bekant, mycket bekant med honom. Kroppsdragen som han hade, hon visste att hon hade sett det tidigare. Han var en av henne, en som hennes far och Stripe.
-Mitt namn är Akayru av Oga.
Ayira såg emot hannen med sina ljusa livlösa ögon, även om hennes ögon var livlösa så kunde man se och känna att hon granskade individen framför sig, granskade honom från topp till tå.
"Ayira dotter av Oga" hon sänkte huvudet lätt till en hälsning och talade med en mjuk och stillsam stämma för att sedan se emot fisken och upp emot Akayru.

Han läste hennes rörelser, kunde uppskatta hennes språk. Nästan utan undantag förlitade hannen sig på just det, kroppsspråk. Och främlingen hade något öppet i sitt rörelsemönster, som om hon inte skyggade för att vara ärlig med vem hon var i sättet hon förde sig. Leendet på Akayru's läppar blev mjukare. Honans ögon.. Så blå, blåare än Nyxe's. Han var dock osäker på hon fortfarande hade synen, men kände ingen oro. För det var uppenbart att hon ändå kunde se. 
Det hade bara gått någon sekund sedan han presenterat sig. Tankarna rusade alltid i hans sinne, många och parallellt med varandra utan att förvirra honom. Ibland när hannen försökt tala om sin inre tankeprocess såg andra bara på honom i tvivel och skepsis. Andra, icke oga, specificerade han motvilligt för sig själv. Vid ljudet av hennes röst gick tankarna plötsligt i stå. 
"Va?" ordet nästan spottades ut och stod i märklig kontrast till leendet som liksom fastnat i chocken. 
Akayru's silhuett var målad i brinnande rött där han nu stod avigt stel. Det här var helt orimligt. För ovanlighetens skull stockade sig tankarna, trasslade och bråkade innanför hannens pannben. Han slöt sina mörka ögon, gömde sig för någon sekund bakom ögonlocken och vände ansiktet mot vinden. Mellan mörka fransar kisade han ut över vågorna som jagade himlen som stora, krökta tänder.
"I nästan hela mitt liv vandrade jag utan att stöta på mer än en annan Ninjavarg, ut över Gina, men nu.. Nu faller jag rakt in i er vart jag än vänder!" medan han talade helt ocensurerat vände den unge hannen successivt åter blicken emot henne.
Han visste inte exakt vad han ville med sitt uttalande. Orden lät anklagande men var inte menade så. Var han bara överrumplad av hur osannolikt deras möte var? Egentligen upprörd över allt som gjort att det inte kunnat ske mer naturligt tidigare? Akayru visste inte. Men han hörde hur han misslyckades med att måla sina egentliga känslor med sina ord. Hannen drog efter andan, djupt djupt, enda ner genom tassarna, visualiserade hur han planterade sig själv djupt i jorden.
"Jag ber om ursäkt, Ayira, dotter av Oga", en bugning djupare än hennes följde hans mjuka ord "Snälla, ät av min fångst. Det kanske lät som ett skämt men är en genuin gåva."
Hannen höjde försiktigt huvudet och satte sig långsamt ned i sanden. Krafsade lite med klorna, pressade samman läpparna. De såg ut att vara i ungefär samma ålder, ändå kände sig Akayru just nu ung och pinsam. Han talade ofta utan filter men var aldrig sen att erkänna det då det var på sin plats. I den här situationen hade det inte varit mer än rätt. 
"Så.. Hur är du släkt med Akaryuu?" fortsatte han vänligt, det vita huvudet föll på sned. 
Någonstans inom sig själv hoppades ungvargen att hon inte var släkt med honom. Fanns det ens några kvar av Oga som inte var i nära familj med honom? Hannen lät prövande svansen svepa genom sanden bakom sig.

Hon tippade huvudet lätt på sida och följde hannens mjuka rörelser och det var någonting med honom som var speciellt. Hon hade träffat på några få av deras egna men det var någonting med honom som inte var som alla andra.
Att han var chockad över att hon var av samma sort som honom förstod hon. Ria hade lyssnat till sin fars historier hur Oga stammen mer eller mindre dött ut men på något sätt hade släktet sakta byggt upp sig i skuggorna igen.
"Ursäkten godtages." rösten vad mjuk och ett försiktigt leendet växte fram. Nu förstod hon vad det var med honom, känslan som han hade get, det som gör honom speciell från dom andra ninjorna. Han verkade osäker men trotts det så var han mycket trevlig.
Ayira såg ner emot fisken och reste sig upp med mjuka graciösa och rörde sig emot Akayru och fisken som låg mellan dom båda.
Den silvriga pälsen gnistrade intensivt i den brandröda solen och koppar mönstren under hennes ögon fick en varm, nästan smältande färg. Trotts att hon var aningen större än Akayru så såg dom mer eller mindre identiska ut i kroppen förutom att Ayira hade ärvt silver vargens färg.
"Jag vill acceptera eran gåva Akayru" hon log mjukt och tog ett bet över fiskens sida och rev loss en mjuk saftig bit. Fisk var någonting hon sällan åt och överraskades över det mjuka men smakrika köttet. Nyfiket tog hon en till bit för att sedan sätta sig ner.
"Min far har bara berättat historier om denne Akaryuu, vissa goda och vissa mörka. Men allt jag vet är att hans far var bror till denna Akaryuu." blicken var sänkt och öronen la sig en aning back emot den silvriga pälsen. Hon saknade honom, hennes var men samtidigt så visste hon att han var som viden, vild och kunde aldrig vara på ett och samma ställe för länge.
"Och ni?" hon såg emot honom med dom ljusa ögonen, kände vinden dra över henne och för en bråkdels sekund så kunde man tydligt se dom fyra sträck som klädde hennes ansikte. Vågrätt över hennes ögon för att sedan försvinna bakom den tjocka pälsen.

Att hon godtog hans ursäkt fick Akayru att nästan växa framför henne. Axlarna drogs bakåt och huvudet höjdes, om än fortfarande intresserat på sned. Honan var artig så som nästan alla ur Oga fick lära sig. Men känslan som hennes ord planterade inom honom var en helt annan. Det kändes som mer än bara artighesfraseringar. Igen rullade chocken över honom, men den här gången var den mer behaglig. Kittlande. Hannen hade inte väntat sig att Ayira's ord skulle matcha hennes rörelser i sin ärlighet. Han rös till. 
Oblygt betraktade hannen medan hon åt och kunde inte låta bli att fråga "Har du aldrig ätit fisk tidigare?"
Det var inte för att han ville leda in deras konversation på ett helt annat ämne som han frågat. Akayru var bara genuint intresserad av att lära sig mer om henne. Han hade börjat förändras på senaste. Eller utvecklas, kanske. Hade de möts för bara någon månad sedan hade han varit desto nonchalantare, valt att utstråla något själviskt. Men alla möten med andra av Oga hade fått de djupa känslorna han så omsorgsfullt frusit till is att krossas med en storm från det förflutna rakt genom nuet. 
"Många hyllar bara hans minne. Jag förstår den respekt de känner, men jag är glad över att din far gav dig sanningen. Att försöka ge förlåtelse betyder inte att man behöver bli en hycklare som blundar för mörkret som jagar Ninjavargarnas ljus", hannen tillät sin egen mörka blick att se djupt in i hennes blå medan han talade, hoppades att även om Ayira inte såg det så kanske hon kände att han gav henne sin fullkomliga uppmärksamhet.
"Hagetsuei? Jag visste inte att han någonsin fick valpar..", men jag är glad att han fick det. 
Det sista förblev hans egen privata tanke, den bara rullade helt ärlig genom Akayru's sinne utan att hannen själv var beredd på den. Hans ögonlock fladdrade till och en djup rynka veckade den vita pannan. 
"Akaryuu var min morfar." svaret kom med en axelryckning, så var det med det. 
Solen och vinden blottade tillsammans under det kortaste av ögonblick hennes ärrade ansikte. Någonting smärtade inom ungvargen och rynkan blev djupare. Hans misstankar bekräftades.
"Vem gjorde dig illa..?" frågan var något dröjande, försiktig, ändå kunde Akayru inte hindra sina ord.

Hanns fråga fick henne att le lite oskyldigt och såg ner emot fisken och förblev tyst för ett ögonblick. Nog hade hon ätit fisk men det hade varit så länge sedan att hon glömt bort hur det smakade eller kändes i munnen.
"Inte sen jag var mycket liten." hon fnittrade lite lätt och gav ifrån sig ett tacksamt leendet. Ayira ville inte erkänna det men hon var mycket glad över att hon fått äran att träffa på denna hanne och redan hoppades att det inte skulle bli sista gången.

Intressant lyssnade hon till hans stämma och försökte se denna Akaryuu framför sig, nog hade hon hört mycket gott om honom men varje gång hennes far berättat om honom så fanns en viss osäkerhet i hanns djupa röda ögon. En osäkerhet som nu kanske kunde bli lite mer klar för henne. Mörkret, vad var detta mörker som jagade deras ljus. Ayira lät sig hållas från att fråga och fortsatte att lyssna på Akayrus ord.
"Hagetsuei är ett namn jag har hört men det är bara ett minne som min far har, för mig är ninjornas släkte bara en historia berättad från min far och hanns minnen. En flock av vita vargar som gömde sig i skogen tills den dag en svart varginna och hennes flock slet den itu." hennes stämma blev en aningen tom och hon tog ett djupt andetag. Som liten fann hon denna historia fachinerande men som äldre så visste hon inte.
"Kanske var Akaryuu någon man kunde se upp till, men far ansåg aldrig att gömma sig eller ge upp var en lösning. Speciellt inte med tanke på vad vi är kapabla till." Ria såg emot Akayru och hoppades att han förstod.

Hon tippade huvudet lätt på sida vid hans fråga och log varmt emot honom medans den långa mjuka svansen la sig tätt intill henne.
"Detta är en påminnelse om att vi inte är ensamma ute i mörkret. Ett barn av natten gjorde detta, för att påminna min far om att hon väntar på honom. Dock så vet han inte det än då jag tappade bort honom ett tag före detta hände." hela varginnan lös av lugn och hon talade i ett vaggande lugn.

Ayira's fnitter fick honom att vilja stämma in, men han hindrade sig. Hannen ville höra henne, ge henne utrymme att vara eftertänksam, skratta, tala, vara sig själv.
"Jag äter nästan alltid fisk. Det får mig att känna mig.. lätt." något glimmade i hans brunröda ögon när det sista ordet föll över hans läppar följt av en tillfredsställd suck.
Den unge hannen hade alltid haft längtan efter att flyga. Han var inte ens säker på om det första minnet han hade av det var ur verkligheten eller hans drömmar. Gina's lilla fågel..
Akayru hummade först bara till svar då hon talade om deras klanhistoria. Faktiskt förvånad över att höra att honans far var av samma åsikt som honom själv. Som liten hade han ofta varit upprörd över hur hans morfar hade hanterat sin ledarroll i Herodotus när Gina berättat om tiden innan kriget. Men nu kom han på sig själv med att vilja hålla med sin mor. Så han förblev tyst ännu en liten stund, begrundade noggrant sina ord.
"Du kan vara stolt över att vara släkt med Hagetsuei, han var en nobel krigare. Under min uppväxt var Gina, min mor, mycket noga med att se till att jag visste så mycket som möjligt om allt kring Oga. Om klanen före Numoori, hur vi kom hit, tiden i Herodotus och efteråt. Även om jag ständigt såg hur smärtsamt det egentligen var för henne att tala om, så envisades hon ändå om att ge mig all information hon samlat", han skrattade till vid minnet, kort och bitterljuvt.
"Jag vet inte, men jag tror att det var på grund av just vad vi är kapabla till som han, Akaryuu, såg det som att det var enda sättet att ta vårt ansvar.. Att leva fredligt, leda med det talade ordet och bara ta till våld för andras skull före vår egen. Det är i alla fall vad jag tror att Gina försökte få mig att förstå, att han menade väl i teorin.. Men det betyder inte att jag håller med om hans metoder."
Akayru hade vilat sin blick i havet medan han talade, hade en surrealistisk upplevelse av lyssna till sig själv utifrån medan han lät orden komma med vågorna som metronom. Det lät nästan som om det vore hans inre monolog under bearbetning i en meditation. Hannen började förstå vad Gina menade när hon sagt att det var nyttigt att uttala sina tankar för att förstå sig själv bättre.
"Visste du om att Akaryuu tydligen bara var fjorton när han träffade sin partner White och skapade Herodotus?" kvickheten i hans stämma var tillbaka och han vände åter blicken mot honan, skakandes på huvudet åt hur orimligt det lät. 
Hans morfar hade varit yngre än vad Akayru var idag. Rädsla ilade genom honom vid tanken på att vara flockledare. Aldrig att han skulle kunna finna på något sådant i den åldern.
Ayira's nästa uttalande sög tillbaka honom till stranden i nuet. Impulsivt reste han sig genast upp för att sedan kvickt röra sig till hennes sida innan han slog sig ner intill henne. Självklart var han noga med att inte inkräkta på hennes personliga sfär utan förblev inom respektfullt avstånd. Hannen ville bara vara bredvid henne.
"Jag har aldrig möt någon av dem.. Vampyrerna", han talade så tyst att hans stämma varit ohörbar för någon annan än en Ninjavarg. "Var du rädd?" 
Akayru förvånade sig själv med att inte bli arg över att en vampyr tagit synen ifrån henne. Men det var något i hennes lugn som fick honom att landa i trygghet när Ayira talade.

Det var någonting med Akayrus röst som gjorde att hon ville höra mer, hon ville inte att han skulle sluta berätta vad det än var han berättade om. Hennes blick var fäst ut över det öppna havet. När han berättade om sin mor så log hon vagt. Hon hade hört mycket om Herodotus men bara från en synvinkel och det var hennes fars, att få höra om det från andra fann hon intressant. Även om det aldrig har varit en del av hennes liv så är det fortfarande hennes släkte, iallafall var och veta så mycket som möjligt om sin bakgrund kunde vara både bra och dåligt. Just nu fann hon ingenting negativt med det, det hade get henne chansen att få samtala med en mycket harmonisk individ. Akayru dotterson av Akaryuu.

När han rörde sig närmare och satte sig bredvid henne så spred sig en varm känsla inom henne, likt en våg hon inte kunde kontrollera och framtassarna grävde sig ner i sanden lite nervöst. Nervöst men mest för att hon ville se mer av honom, få chansen att granska honom mer då han befann sig så nära henne.
- Var du rädd?
Ayira satt tyst en liten stund och begrundade frågan. Rädd, nog hade hon varit mycket rädd vid det tillfället. Rädd och ensam. Hon tog ett djupt andetag och såg emot Akayru för att sedan se ut över havet och bort mot solen som sakta drog sig undan.
"Både rädd och ensam." sa hon sedan och log.
"Men det som skrämde mig mest var inte att hon tog ifrån mig min syn, det var hur far skulle reagera när han skulle få reda på det. Det skrämmer mig än idag." den annars så mjuka och självsäkra stämman blev osäker och tom. Varför hon berättade allt detta för någon hon nyss mött förstod hon inte själv men det var någonting med honom som gjorde att hon kände sig säker nog för att berätta lite av vad som helst.

Han lyssnade hängivet då hon talade. Förundrad över leendet som följde, ett leende som fick något trassligt inom honom att börja röra på sig. Ayira verkade helt ha accepterat vad som skett henne. Istället var hennes oro riktad mot sin far, istället för hennes egen säkerhet. Den vite ungvargen ville säga åt henne att hon måste ju vara mån om sig, bry sig om sig själv också. Men han bet för en gångs skull sin egen tunga. Även om han kände sig märkligt trygg i hennes närhet betydde det inte att det var hans plats att läxa upp henne.
Utan att själv märka det makade sig Akayru aningen närmare henne. Som om ifall avståndet mellan dem minskade någon centimeter betydde att hon var bortom framtida faror. 
"Vem är han, din far? Inte bara vad hans namn är.. Utan vem är han?" frågan kom mjukt och han sneglade nästan skyggt åt henne ur ögonvrån. 
Hannen nästan skämdes över hur länge han talat innan. Han kände inte Ayira tillräckligt väl för att kunna läsa av om hon verkligen var så okej med det som hon utgav sig för att vara. Så nu ville han aktivt se till att ge henne utrymmet han roffat åt sig.
Det hungriga, stora blå hade börjat smaka på solen i horisonten. Vinden var kyligare nu, men han tyckte om det. Kände sig frisk när den skoningslöst  virvlade genom hans päls. Havet och vinden, särskilt i kombination, fick honom alltid att känna sig tillfreds. Krafter så mycket större än Akayru själv, fullkomligt bortom hans kontroll. De fyllde honom med acceptans.
"Det känns nästan overkligt att ha mött dig just här." genast då han talat förbannade hanne sig själv.
Han ville verkligen förbli tyst och respektfullt lyssna till Ayira. Men tillägget bara undslapp honom. Ett urskuldande litet skratt följde och han sänkte huvudet en aning medan solens sista strålar fyllde i hans skrattrynkor.

När Akayru frågade om hennes far så visste hon inte riktigt vad hon skulle säga, vem var han? Enligt henne själv så var han en ninja men hemskt mycket mer där till, en själ av stål men vild som vinden.
"Han är ett av vindarnas barn, en ninja som du och jag. Men andra känner nog till honom vid namnet Yoru." att Ayira var stolt över sin far var inget undantag men samtidigt så visste hon inte ifall han är ett gott eller ont exempel för att vara en av ninjornas släkte.

-Det känns nästan overkligt att ha mött dig just här.
en varm sprakande, nästan kittlande känsla spred sig inom henne igen och Ria såg emot honom och ett lyckligt och nästan lite oskyldigt leende klädde dom mörka läpparna och hon flyttade sig något närmare. Vad denna varma känsla inom henne var visste hon inte men hon ville inte att den skulle försvinna, inte än.
"Jag är mycket tacksam att jag fick äran att träffa er här och idag Akayru." tonen var mjuk och dom ljusa ögonen såg ut över havet. Hon behövde inte se emot honom för att verkligen se honom, speciellt inte med hennes tomma isande ögon. Att han satt där alldeles bredvid henne visste hon och kunde nu känna det då mellanrummet var mycket litet nu. Han var så varm trotts den kyliga luften så kunde hon vagt känna hans kroppsvärme.
Ayira kunde inte minnas sist hon mådde så här bra och hon skulle kunna göra vad som helst för att få behålla den känslan, för ett tag iallafall.

Yoru. Ännu ett namn sparat i hans arkiv av namn och minnen.
"Jag har aldrig kunnat kontrollera vinden, istället har jag bara snällt fått lära mig att samarbeta med den. Låta den bära upp mig under mina vingar", som om den hörde honom tala svarade vinden med att tjuta ännu starkare än förut.
Akayru visste i och för sig inte om han hade några andra förmågor än att transformeras till falk. En något mer nischad kraft än de flesta Ogavargar hade. Men han klagade då inte. Den unge hannen var fullkomligt till freds med att vara en formskiftare och hade aldrig riktigt spekulerat i eller försökt ta reda på om han ärvt något annat. Just då hannen skulle till att fråga Ayira om hennes egna krafter var det nu istället hon som makade sig närmare. Leendet som blommade ut i honans ansikte fick honom att fullkomligt tappa talförmågan och han var plötsligt tacksam över att hon inte kunde se hur fånigt stort han log tillbaka. Som om detta inte var nog så slog hennes ord fullkomligt omkull honom. Akayru svalde och öppnade munnen både en och två gånger innan han fick ur sig ett svar. Ta dig samman, vad håller du på med?
"Äran..", ekade han och kunde inte låta bli att misstroget men mjukt skratta till. 
"Och jag är tacksam för att jag fått träffa dig, Ayira." Akayru's ord var tysta, som om de var något skört han var rädd att ta sönder och extra försiktig var hannen när han tog hennes namn i sin mun. 
Han lät sin mörka blick följa hennes ljusa ut mot horisonten och lät den vila i solens brinnande öga medan något lika varmt brann inom honom.

Vingar, så det var han som hade befunnit sig i luften tidigare men hon hade inte känns skepnaden av en varg och inte heller en bevingad varg. Tankarna snurrade runt en aning men lugnade ned sig då hon inte kunde komma på utan visste att det enda sättet att ta reda på sanningen var att fråga. Men Akayrus röst var så avslappande att lyssna till, i och för sig frågar hon så kunde hon få lyssna och veta mer. Veta mer om denne Akayru sonson till Akaryuu.
"Vingar?" stämman var försiktig med en brytande ton av nyfikenhet.

"Du.." rädd att göra bort sig och förlora detta tillfälle tystnade hon och vände nervöst blicken ner emot sanden och dom ljusa öronen lutade back emot nacken en aning.
"Tror du vi kommer att ses igen då... vi skiljs åt?" den annars så mjuka och självsäkra stämman var aningen osäker och nästan lite sorgsen. Även om dom precis har mött varandra så ville hon verkligen inte att han skulle gå, inte än iallafall.

Åh. Det var ju självklart. Ändå hade vetskapen om att hon omöjligt kunnat se honom tidigare glömts mellan raderna i deras konversationer. En konfunderad rynka fanns nu i hannens panna, men han såg till att kvickt släta ut den. I dess ställe lät han istället sitt ansikte prydas av ett brett flin. Solen spelade över hans elfenbensvita tänder och kastade generöst glitter i hans mörka ögon och saltstänkta päls. 
"Jag kan visa dig..", svarade han bara och försökte låta mystisk. 
Ayira's kroppsspråk var så målande. Hela hennes hållning hade ändrats lika öppet och rått som havet framför dem och när honan sänkte sitt huvud kom han på sig själv med att instinktivt jaga hennes blick. Akayru's vita ögonlock fladdrade och han försökte dra djupt efter andan, saltet brände igen. Plötsligt väldigt nervös å hennes vägnar över vad hon än skulle säga. Innan han hade hunnit släppa ut luften igen kom orden och han satte i halsen. Hostade till på ett nästan komiskt vis innan han återvann kontrollen över sin egen strupe. Nervositeten som funnits hos den unga honan fanns nu lika tydligt hos honom. Akayru inbillade sig att han säkert glödde av töntig genans. 
Den här frågan var inte av den typen att han kunde nyttja någon av all den information han samlat för att ge det rätta svaret. Han drog blankt. Hjärtat kändes för stort, drog all hans uppmärksamhet medan det plötsligt bultade så ljudligt att han var rädd att hon skulle höra. Leendet kom och gick i hans vita ansikte, innan det slutligen blev intakt då han bestämde sig. Akayru's svarta nos snuddade försiktigt vid hennes silverskimrande kind.
"Jag försvinner ingenstans, Ayira." 
Han blev lika överraskad som lugnad när han hörde sig själv tala. För det var helt genuint vad han sagt. Ändå kändes rösten som om den tillhörde någon annan. Nej, inte någon annan. Snarare en del av honom som han aldrig tidigare mött. Som om den inte funnits förrän han hade träffat Ayira.

Den lätta berörningen från hans nos skapade en sprakande våg inom henne och Ayira blev alldeles varm inombords. Den lätt nedstämda hållningen sköljdes iväg med havets vågor. Öronen låt inte emot naken utan stod rakt upp och ett litet leende ville smyga fram. Helst ville hon resa sig upp och bara kasta sig över honom så att han aldrig kunde försvinna ifrån henne. Men hon lät sig hållas och satt kvar med ett hårt bultande hjärta och kittlande känsla inombords.

Försiktigt såg hon emot honom med ett blandat uttryck, hade hon verkligen hört rätt eller spelade hennes sinnen henne ett spratt. Men det tog inte längre än ett ögonblick för det mjuka silvriga ansiktet att ändra till ett varmt tacksamt uttryck, det sken om den silvriga tiken där hon satt bredvid Akayru.
Rörelsen var mjuk och försiktig, rädslan att detta kanske var en dröm som snart skulle försvinna då hon vaknade upp. Om hon ens sov, kanske var hon i en sån djup trans i sin meditation att allt detta bara hade hänt i hennes huvud. Hon visste att det enda sättet att ta reda på ifall detta var verklighet eller ej var fysisk kontakt. Hon var rädd att göra bort sig och skrämma iväg Akayru.
Den mörka nosen rörde lätt vid hannens mjuka kind, pälsen kittlade lätt emot den svarta nosen och ett lättat leende sprack fram. Han var verkligen där bredvid henne, det är igen dröm.
"Tack, Akayru." rösten var låg och lugn, trotts att hennes inre exploderade av så många olika känslor så gav hans närhet henne ett lugn och känsla av trygghet.

[Jag är INTE bra på detta mer kärlek Dx]

Akayru hade slutit sina ögon. Hjärtat såväl som andhämtningen var lugn igen. Nervositeten hade inte så mycket lämnat honom som transformerats till någon slags uppgiven acceptans. Så han bara sätt där, blundade. Lugn. Minnet av första gången han kastat sig ut från toppen av det högsta träd han kunde klättra fyllde honom plötsligt. Det var mer fragment av känslan och en doft av vår. Hur det ilat som något elektriskt då han lämnat grenen följt av den där sjunkande känslan då han börjat falla. Gina för långt bort för att fånga honom. För sent att ångra sig. Fast hannen kom ihåg hur han ändå log. Slöt sina ögon i fallet. Hjälplös? 
Så han missade hur hon gick från stel och hopkrupen till öppen och leendes. För han gömde sig där bakom sina egna ögonlock. Förbannade sina skarpa sinnen då han hörde hur Ayira rörde på sig. Rädd för vad det skulle betyda. Övertygad om att även om han inte hade den blekaste om vad som egentligen pågick så måste han ha missförstått något. En fuktig nos fanns nu istället emot hans kind. Oj. 
Effekten beröringen hade på Akayru överväldigade honom. När den kom så insåg han att han hållit andan och släppte som i chock ut all luft. Innan utandningen var över så var hans ögon uppslagna. Han hade aldrig slagit i marken den där dagen han som liten lämnat trädet. Istället hade han svept rakt upp igen på helt nya vingar. Den unge hannen lutade sig generat in mot honans hals, försökte gömma sig från henne genom att närma sig henne. Varför hade han trott att han skulle träffa marken idag?
"Mhm." det enda som lämnade honom som svar var ett väldigt generat men nöjt litet ljud medan han närmade sig ännu lite till, andades in Ayira's doft.
Idag hade han inte ens behövt förlita sig på sina vingar. Ayira hade med sin lilla gest och bara genom att yttra hans namn sänt honom rakt upp i himlen. 







OFF: A V S L U T A T