Dagen var kanske inte helt dålig ändå.
Faalicor låg ovanför mark, uppflugen i en trädgren i ett av träden som lyckats få sina blad att spira trots eldolyckan, och betraktade morgonsolens färd upp över trädtopparna. Vingarna låg ihopvikta på ryggen och värmde honom från den tidiga dagens lätta kyla. En mjuk suck lämnade honom då han sänkte huvudet ner mot barken och lät det vila mot tassarna som låg prydligt placerade framför honom, jämsides. Tankarna vandrade från det ena till det andra utan att han orkade ta någon större notis om vad han faktiskt tänkte.

En kanin smög fram ur en buske som låg kant i kant med trädet. Han kikade godmodigt ner på det lilla djuret som ovetande om den överhängande faran gnagde på en kvist som fallit från en skrumpnad gren. Lyckligtvis så hade Faalicor redan ätit frukost, så han lät den lilla bruna pälsbollen försvinna ut i det höga gräset utan att jaga efter. 

Han lät den kluvna tungan slippa ut mellan läpparna och återfukta nosen. I början, när han endast varit ungvarg, hade han låtit bli att prata i högsta möjliga mån. Han skämdes, hatade sig själv -dök han inte åt sina föräldrar dög han inte åt någon annan heller. Faalicor hade aldrig sökt efter dem, aldrig försökt finna sina kullsyskon. I sanning visste han inte ens var de befann sig, och inte hade han någon lust att leta upp individer som hatade honom såpass att de lämnade en ensam valp att dö..

Plötsligt full av avsky och obehag ruskade han på det vitbeiga huvudet och vred blicken neråt. Det hade återigen prasslat till under honom - en till kanin. Förmodligen.. Hans tankar var trötta och sävliga. Sega. Som kodan på barken i en tall. Varghanen orkade helt enkelt inte anstränga sig denna ljuva morgon - men tanken ändrades då doften av varg slank ner i hans nos. Nyfiket kikade han ner, och fick syn på en brun varghona. Hennes ögon skymtade han endast som hastigt och antog de som bruna. Luggen hängde ner i hennes ansikte som till hälften var ruinerat av ett obehagligt brännmärke.

Plötsligt full av nyfikenhet betraktade han henne då hon stannade till vid en bäck för att dricka. Det var ett tag sen han träffat på en annan varg. Kanske var det dags att använda sina stela stämband? I högsta möjliga tystnad tog han ett mjukt skutt upp i luften, svävade några meter med utbredda vingar och landade i nästa träd, lite närmare henne, då han återigen la sig ner. Såg hur tiken lät vattnet rinna genom strupen. Bestämde sig för att hälsa på den bruna.
"Hej." 

Ho fortsätter att dricka i långa djupa klunkar, men hennes öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, lyssnades efter ljud eller efter faror. Hon höjer huvudet och det droppar vattendroppar från hennes haka ner på vattenytan där det bildas vattenringar. Hon slickar sig om mungipan och nosen och ser sig omkring med sina guldbruna ögon.

Hon rycker till när hon hör en röst ovanför sig och hon höjer huvudet och tittar upp mot ett träd. Hon får syn på en varg uppe i.. trädet... hur kunde han hålla balansen uppe i trädet? hennes vackra guldbruna ögon speglar fascination och nyfikenhet men också oro, hon är oroilig att han skall ramla och göra sig illa. men hon tänkte även att han måste ha en väldig bra balans eller var av någon ras som kunde klättra i träd.

Men hon ville inte vara oartig mot honom, så hon ler ett milt och vänligt leende mot henne och böjer på huvudet en respektfull gest mot honom. - Var hälsad främling. jag heter Aziza. Får jag fråga efter ditt namn främling?

Tiken verkade onekligen förvånad över att se honom - och kanske var det inte konstigt. Han hade ju dykt upp från ingenstans - nästan bokstavligen. Ett svagt flin spred sig över hans läppar när hon stirrade på honom uppe på den vidbrända grenen.

"Fråga kan man ju. Men det är inte säkert att man får ett svar.." Svarade han på lek nonchalant. Faalicor tog ett mjukt hopp ner från trädet och landade säkert med vingarna som fallskärm för att dämpa stöet han annars skulle fått uppskjuten genom lederna.
"Men jag ska väl inte vara allt för svår, antar jag.. Mitt namn är Faalicor." 
Han gick de få stegen fram till henne och fäste blicken i hennes mjuka anletsdrag. Lät tungan svepa fram mellan läpparna utan att bry sig om den förmodliga chock hans hjärnspöken talade om för honom skulle drabba den andre.

Hon följer honom med blicken när han landar framför henne med med hjälp av sina vingar. Hon klipper lite med öronen och möter hans blick. Han är vacker det måste hon medge men hon visste att det finns bevingande vargar i numoori och de var alla olika. Men hon tycker de är vackra, och tänk att kunna flyga? hon hade hellre kunna flyga eller ja ha vilket annan kraft som helst än sin mors kraft. Den hade både för och nackdelar, hon sveper med svansen och ler mjukt mot honom. Ett varmt skratt lämnar hennes mun och hon ruskar lite på huvudet så det långa bruna luggen dansar - Trevligt att träffa dig Faalicor. 

Hon tar ett steg närmare honom men ändå så det var ett respektfullt avstånd mellan dem. - Nu när jag har fått veta ditt namn så antar jag att du inte vill svara på min nästa fråga? hon ler retsamt men lekfullt mot honom. Hon hoppas att inte hennes brännskada skrämmer honom eller får henne att se groteskt ut. Hon ser en smula förvånat ut när hans tunga kommer fram, en ormliknande tunga. det hade hon aldrig sett förut. Hon visste inte vad hon skulle säga.

Faalicor nickade när hon avslutade sin artighetsfras. Besvarade den gjorde han inte. Men hennes andra mening intresserade honom desto mer.
"Du kan få ja och nej och kanske och möjligen och en rad andra svar, Aziza. Det lättaste sättet är att.. Fråga."
Han såg på henne. Betraktade det sedan länge ihopläkta brännsåret. Det var tråkigt att hon skulle behöva dras med det där. Han kunde svära på att det brände och stramade när hon rörde sina ansiktsmuskler. Han skulle kunna ordna det för henne. Läka hennes sargade hud. Men nej - de tankarna for genast ur honom då han såg hennes förvåning över tungan som precis farit över hans läppar. Han antog en nollställd min, men ögonen förblev hårda som sten när han stirrade henne rakt i ögonen. Vek undan med blicken, såg på henne igen, och gick några meter ifrån henne för att slippa hennes blickar. Långsamt sträckte han nose ner mot bäckens brusande yta och drack på sitt säregna vis - som en vildhäst. Trots allt kunde han inte slunga in vattnet i munnen som vargar gjorde med sin nästan runda, kluvna tunga.

Hon klipper lite med öronen och hon öppnar munnen för att fråga honom något när hans hållning ändras och hans blick blir hård och han drar sig undan från henne. Hon stänger munnen snabbt igen och hennes öron slokar en aning och hon undrande om han gjort något som hade gjort honom reserverad. De guldbruna ögonen söker efter hans, hon funderade på vad hon skulle säga utan att göra honom ännu mer upprörd. kanske var det att hon hade blivit förvånad över hans kluvna tunga som fått honom att reagera? Men det var väll inget fel på den? förutom den var kluven? Det finns ju många som har liknade eller värre.

Hon ser på honom medan han dricker, - förlåt mig faalicor, det var inte meningen att göra er upprörd. Hon ett steg närmare honom. Hon hade blivit förvånad över tungan men hon tyckte inte illa om honom för det, och dessutom tycker honom att den är charmig på sitt kluvna sätt även om många skulle bli chockade eller skrämda av den. men alla har ju sina skavanker liksom hon själv.

Vattnet svalkade honom på ett mjukt vis inifrån när han slutligen höjde huvudet från bäcken, utan att ta någon större notis om tikens förlåtel. Några droppar rann flyktig nerför hans nos men han fångade snabbt upp dem genom två snabba drag med tungan runt munnen.
"Ursäkten godtages... Antar jag."
Något hans fostermor Careloa hade lärt honom var att alltid visa hövlighet - även fast det smärtade emot. Hon hade varit en vis varg, men nu vilade hon sin trötta kropp i gudarnas famn någonstans uppe i himlen. Hennes död hade tagit hårt på honom - men det hade varit dags, och honan hade långsamt somnat in i skenet av en silvervit måne med ett svagt leende på de spruckna läpparna.

"Du hade en fråga. Ställ den."

Hon granskar honom och tar ett steg närmare honom, öronen rör sig hela tiden fram och tillbaka. kanske hon skulle göra något för att muntra upp honom igen, att få honom släppa muren. Något måste ju ha hänt honom eftersom han är så reserverad. hon lägger huvudet på sned och försöker möta hans blick - vart kommer du ifrån Faalicor? Tyst inom sig bad hon att inte hennes synska krafter skulle uppenbara sig för det kan vara skrämmande för många och nog har hennes krafter skrämt upp många.

Han hade tänt en nyfikenhet hos henne, hon ville lära känna honom mer, hon slickar sig om nosen och tar några steg till tills hon stod nära vattnet. En plötsligt lust av lek väller över henne, men hon gör inge, avvaktar, hon ville inte skrämma iväg honom. frågorna vällde över henne också men ett steg i taget och en fråga i taget påminde hon sig själv. Hon sätter ner framtassarna ner i vattnet. Det är kallt och hon ryser till men snart vänjer hon sig vid vattnet. En glimt syns i hennes ögon.

Hon verkade uppriktigt skämmas för sina förvånade blickar. Tiken tog ett steg närmare honom - han tvingande bort reflexen att backa och slog istället undan blicken.
Hennes fråga gjorde honom osäker, irriterad. Inte på henne. Utan på sig.. själv. Ett fnys, fullt med avsmak, lämnade honom. 
"Den som det visste!" 
Rösten blev onaturligt vass när han för ett ögonblick rynkade läpparna i en ljudlös morrning.
Han hatade Aziza för att hon tvingat honom inpå minnen han försökt glömma. Egentligen var det inte hennes fel, så han förkastade genast sin våg av irritation som sköljt över honom.
"Jag kan bara säga att jag hatar de som förde mig till världen. Det är inte din historia att höra." 
'Må deras sargade lik ruttna i helvetets frätande eldar!' la han till i huvudet. Faalicor var sannerligen glad att han lyckats hålla den förfärliga meningen inom sig. Stackars Aziza. Han var inte en lätt varg att tas med.

"Jag är ledsen för .. mig själv. Hatet har präglat min uppväxt, Aziza." Han flydde sig själv upp i en trädgren där han sjönk ner på magen. Aziza hade varit tre meter ifrån honom - på tok för nära för hans mentala spärr.

Hon rycker till när han svarar med en vass röst och ser häpet på honom. En rädd glimt syntes i hennes ögon, rädd för att han skulle attackera henne. Men han han drog sig istället undan och hon darrade inombords men hon försökte inte visa det. - j-jag är ledsen. säger hon med en spak röst. Hon mindes själv hon fadern hade försökt döda henne och hennes syskon. Mor hade skyddat dem och flocken likaså men den glimten fadern hade. Den glömmer hon aldrig.

hon ser på honom igen men den här gången står hon kvar på samma plats. hon lyssnade på honom vad han sa. Hans familj måste ha gjort något riktigt hemskt mot honom, men hon frågade inte så det var bäst att släppa honom.

den guldbruna blicken riktar blicken mot några stenar och hon hörde honom be o ursäkt för sig själv. - jag förstår.... Hon riktar blicken upp mot trädet. Hon ville tröst honom, få honom att känna sig bättre, visa honom att det finns gott i världen också. han behöver inte känna rädslan för att vara annorlunda. - Fali, du är unik och vacker på ditt sätt. De som gjorde dig illa, kan inte göra dig illa mer. De får sitt straff på ett eller annat sätt.
Hon tystnar och slokar med öronen, nu kanske hon gjorde alt värre. blicken riktas ner mot vattnet och hon stirrar på sin egen spegelbild på vattenytan.

"Inget att be om förlåtelse för. Man väljer inte vem man föds till.."
Faalicor hade slutit ögonen, vilade huvudet mot tassarna och lät svansen svepa längst trädbarken. Inte allt för olik en katt, och ändå var han ingen karg, inte ens i någon avlägsen blodslinje. Trodde han iallafall. Inte mycket var känt runt honom. 

Han lyssnade osäkert när Aziza påbörjade sin andra mening. Hon kallade honom Fali. Ovant. Faalicor log svagt, knappt märkbart, innan leendet dog ut när hon fortsatte sin mening. Vacker? Han vände huvudet bort från henne, fortfarande med nosen i tassarna. Snarare vedervärdig och värdelös.
Hanen dröjde med sitt svar, visste inte hur han skulle konfrontera meningen hon nyss uttalat. Visste inte hur han skulle reagera, känslorna slogs inom honom som ett inbördes krig mot sig själv.
Slutligen tvingade han sig att säga något då flera minuter gått.

"Minnen.. De äter en inifrån. Man kan inte glömma det man vill glömma, och inte alltid minnas det man vill minnas. Vår verklighet är en hård plats, och alla kan inte lära sig leva med den.."
Han slog upp ögonen, blickade utöver det grönskande området som tappert spirade trots det sönderbrända. Gräset var en överlevare. Han höjde huvudet och vände blicken mot Aziza igen.

"Du har rätt i att förövarna inte kan nå mig, men deras hat lever vidare och det skär i mitt söndriga hjärta. Och i det här fallet.." Rösten dog ut och han flög ännu högre upp i trädet.

"Så kommer minnena aldrig släppa sitt järngrepp om mig."

Hon tar några steg bakåt och ser upp på trädet när han flyger längre upp. Hon slickar sig om nosen och öppnar munnen igen - Fali. Låt inte minnena äta dig inombords, låt dom inte få ett järngrepp om dig. Lev och finn ljuset inom dig.

Hon slickade sig om nosen och sätter sig sig sedan under trädet. - Du är så mycket bättre än dina förövare, du förtjänar bättre. Hon sveper med svansen och sluter ögonen. jag vet hur det känns när minnena har sitt järngrepp om en. Jag hade också en förövare som jag var rädd för. Och jag glömmer aldrig hans blick.

Hon tystnar en stund och hon känner en sval vindbris komma farandes och river tag i hennes päls och lugg. Hon hade ögonen slutna än och tankarna for igenom hennes huvud. Ett svagt leende drog över hennes läppar. - jag menar det jag sa förut, du är vacker och unik och låt ingen få trampa ner på dig. Vi har alla våra skavanker. Hon knycker lite med huvudet. - Se bara på mig jag har ett stort brännskada i ansiktet, vilket skulle skrämma många. Sen skrämmer min ena kraft iväg många också. eller ja... Hon tystnar och klipper lite med öronen. - Du kan väll komma ner och hålla mig sällskap Fali? Det är rätt ensamt här nere. man hörde en lätt retsamt ton i rösten.

Faalicor betraktade henne utan en min när hon talade till honom. Lät som en mor lugnade sin valp under ett oväder. Han försökte inte ens ta till sig orden hon sa, även fast han blev förundrad över hur hon ansträngde sig.. för honom?
När hon väl talat till punkt suckade han mjukt och blickade ner mot henne med ett oläsligt uttryck i ansiktet. Det hade förvånat honom att även hon blivit bedragen, sårad eller vad det nu kunde tänkas vara - hennes yttre visade inget som han så tydligt talade om bara genom en kontakt med sina beigebruna ögon till alla han mötte.


"Det är inte så enkelt, Aziza. Om det bara vore som du beskriver. En annan varg kanske kunde släppa det och gå vidare.. Men inte jag. Jag är ledsen. För min egen skull." 
Ett ansträngt leende fick den stela minen att brytas för en sekund. Han kunde bara ursäkta sig - han skulle aldrig förändras. Det kunde gå att släppa. Det kunde gå att hitta en ny väg - men hans spärrar i huvudet var för starka. Han behövde bara pressa ner dem samtidigt och bli fri... Men avståndet var milslångt emellan dem.

Hon tittar uppåt på honom och hennes guldbruna ögon får en uttryckslös glimt i sig, Men ändå om man tittade riktigt noga så kunde man se att känslor speglades i dem. Hon klipper lite med öronen och hon stryker öronen smått bakåt och hon slickar sig om nosen snabbt innan hon börjar prata igen och ett hårt uttryck syntes nu i hennes ansikte - Min far försökte döda mig och mina syskon när vi var små, min mor stoppade honom och jagade iväg honom med hjälp från vår förre ledare. Min far övergav min mor när hon väntade oss.

Hon sneglar upp på honom och de guldbruna ögonen följer honom med blicken. - Jag har ärvt min fars energikrafter, men jag har även ärvt min mors krafter. vilket inte är så... uppskattat ibland. Hon skruvar en aning på sig.

(sorry att jag itne svarat, men jag jobbade natt i helgen och var helt slut i måndags, men nu har jag semester ^^)

Jaså. Hon var också en oönskad. Intressant.. men hon hade åtminstone sin moder. Faalicor hade haft ingen.
Jo, såklart. Sin fostermor, Careloa. Hon hade varit så snäll. Varghanen hade varit så nedslagen efter hennes död. Han hade bara varit tio år gammal då. Gammal nog att klara sig själv, men inte gammal nog att förstå döden fullt ut. Å andra sidsidan, vem gjorde det?
"Hm.. Beklagar."
Han fäste blicken i hennes gyllene ögon. Hon hade berättat sin historia, men han var inte beredd att tala om sin. Det var ett för hemskt minne.
"Jag var önskad. Men sen blev jag oönskad. De försökte bli av med mig."
Ett snett leende spelade i högra mungipan.
"Härdad från ung ålder. Jag fick leva ensam. Bortsett från en då..."
Där avbröt han sig och inspekterade nyfiken hennes ansikte efter hennes reaktion. Förmodligen var hon inte allt för förvånad. Men däremot, apropå krafter, var han desto mer inriktad på en tanke - varför skulle hon behöva dras med där där brännsårsärret när han lätt kunde få fräsch hud och päls att strömma över likt vatten? Med en mjuk duns hoppade han ner igen, stegade långsamt fram till henne. 
"Det där ärret. Jag kan ta bort det."

Hon ser på honom de hade något gemensamt, att vara oönskad av den ena föräldern som ville döda en för man var en skam och inte dög i ens ögon. Hon klipper lite med öronen och ser på Fali igen. Hon stryker öronen bakåt och skakar på huvudet, att föräldrarna vill bli av med sina barn, varför? vad är det för grymhet?  - Alla valpar skall bli älskad och önskade oavsett om de har någon defekt eller inte är som de hoppas på att de skulle bli.

Hon sveper med svansen och fnyser kort till - jag skulle älska mina valpar oavsett hur de såg ut eller blev till. Hon mindes vad Wind hade berättat det hon var med om. Men hon uppfostrade valparna och älskade dem för hon sa att även om hon hatade deras far för vad han gjorde mot henne så var det inte valparnas fel och hon älskade dem när de föddes.

Hon ser förvånat på honom när han flyger ner till henne och erbjuder att läka hennes sår. - tack Fali, men jag har börjat vänja mig vid det nu. Hon drog lite på munnen. Hon sträcker på halsen och tänkte ge honom en  vänskaplig puff på halsen.

Det Aziza sa om valpar var sant. Hur kunde en fader, eller i hennes fall moder, inte älska sina valpar? Det kvittade väl hur de såg ut, de var ju ändå.. En liten Faalicor. Eller för henne, en liten Aziza.
Varghanen log inombords, men det inbillade leendet försvann då hon sträckte fram huvudet mot honom. Vad höll hon... Då han insåg vad hon tänkte göra stelnade han till men lyckades hålla sig kvar på fläcken, med nöd och näppe - då hennes nos mjukt puffade till honom på halsen. Chockad över den plötsliga beröringen höll han andan och vek undan några steg så fort hon inte längre ens nuddade vid hans päls. 
Det kändes sannerligen konstigt. Han hade inte blivit vidrörd av någon. Careloa hade varit den enda som fått komma i kontakt med honom, men hon var ju ändå hans moder. Fostermor.
På ett annat sätt hade det känts.. Bra. Närheten. Förvånad över upptäckten såg han på Aziza och drog skamset bak öronen. 
"Förlåt. Jag är inte.. Van. Vid kontakt. Mental spärr."

Hon rodnade och slog ner blicken, skämdes. Hennes öronen slokade och hon skruvade nervöst på sig. Hon borde ha väntat, hon kanske har skrämt uppå honom ännu mer nu. - förlåt.. det var inte meningen... jag... hon hade svårt att prata nu, rädd för att göra honom upprörd eller ledsen. Han är ju inte van så vad tänkte hon på? hon skäller på sig själv inom sig. - Det är inte ditt fel, Fali. Hon såg upp och mötte hans blick. Hennes öron är fortfarande skamset dragna bakåt och hon sveper lite med svansen.
Hon gjorde ingenting nu, utan höll sig på den platsen hon var på. - jag förstår dig.