Dunsen av tassar for igenom skogen medan den vita honan for emellan träden. Vad skulle hon ta vägen nu när hon har förlorat hennes allt? Tungt börja hon flåsa medan hennes muskler börja protestera. Hon borde stanna. Men varför skulle hon göra det? Det hade hon inget bra svar på. Hennes ormtunga stack ur munnen. Hornen som prydde hennes huvud hade aldrig känt så tungt.

Till slut föll hon ihop av utmatning. Bröstkorgen stig och sänkt i desperation efter luft. Benen darrade efter den väldigt långa språng marsen. Tungan lång ut sträckt på marken. Efter en stund så börja tåran stiga upp. Hennes kropp lyckade skaka ännu mera.

Vingarna slog taktfast uppe på ryggen och undvek smidigt alla vindbyar som hotade att styra honom ur kurs. Fjädrarna låg smidigt tätt intill huden för att på ett så bra sätt som möjligt glida genom luften för bästa fart. Faalicor stack ut tungan ur munnen för en sekund, smakade luften likt en orm skulle gjort. Genast ruskade han på huvudet och drog in tungan långt bak i svalget.
Inga ormegenheter. Bort med dem. 
*Jag är en varg! Inte en orm!*


Det hade alltid varit ett mystierum hur Faalicor fått sin ormtunga. Hans föräldrar hade inte varit drakarger eller något liknande. Var det bara en konstig defekt? .. men vart kom då de ormlika instinkterna ifrån? Hur kunde det förklaras?

Faalicor suckade åt sig själv och tippade vingarna framåt i en störtdykning ner mot marken. Vinden skulle vinit med ett tjutande ljud i hans öron om han inte av gammal vana vikt dem in mot hjässan för att skydda trumhinnorna. Ögonen var vidöppna och koncentrerade, men torkades inte av fartvinden tack vare det extra lagret hornhinna som skyddade dem. Han nådde med en hisnande fart trädtopparna och saktade lika snabbt in genom att sträcka ut vingarna likt fallskärmar. På några tiotal meter stannade han och blev stående i luften, och ja, trampade luft med hjälp av vingarna. Det var en varg där nere. En hona. Var hon skadad? Långsamt svepte han ner mot henne, kastade en blick mot hennes horn, och landade mjukt några meter ifrån henne. Hennes bröstkorg häcvdes upp och ner, hade hon rest långt? Varit jagad?

"Eh.. He.." Faalicor tänkte säga hej, men avbröt sig själv med en hög flämtning. Hennes tunga hängde utanför munnen av utmattningen, på vargars vis förmodligen ett sätt att svalka sig. Den var tunn. Rundad längre in. Kluven. 


Hade hon en ormtunga?


"F-förlåt.. Jag är ledsen.. Men jag.. Du.. Orm! Som.. Jag?" Av vana svepte tungan ut mellan läpparna för ett ögonblick, som en ofrivillig bekräftning.

Den stammade rösten träffade henne som ett stenblock. Ett gny kom över hennes läppar. Hon var inte alls beredd på att träffa någon annan. Hon höjde så snabbt hon kunde ena benet för att torka bort tårna. Hon ryckt till av överraskning när hanen ställde frågan om hon var en orm. Pratade hon med en orm? Hon höjd ansträngt huvudet för att kunna se hanen. Nej, han var inte en orm. Men han hade vingar. Hon spärrade chockade upp ögonen. Kunde en varg ha vingar? Hon blinkade en gång för att försäkra om hon inte såg i syne. Jo, tydligen. När chocken hade lagt säg så vände hon bort blicken snabbt.

"Jag är ingen orm. Jag är en Ragana." Sa hon med en darrade röst. Röst var del viss darrig av utmattning men även darrade den av osäkerhet. "Vad är du för något?" Frågade hon lågt.

Faalicor suckade, smått irriterat över att hon inte verkade fatta. Sedan mjuknade ansiktsuttrycket en aning. Hon var trött, det syntes.

"Det fattar jag väl att du inte är. Men du har en ormtunga. Jag trodde inte att.. Det fanns fler som jag." Ett vänskapligt leende bredde ut sig på hans läppar, men han gjorde ingen ansats att närma sig henne utan behöll de tre meter som fanns emellan dem.
Frågan om vilken ras han var, eller vad han var, fick honom att rynka nosen över någon sekund i en ljudlös morrning.

"Jag vet inte. Fakarg. Kanske. Fick aldrig chansen att veta."

Hon rynkade pannan åt hanens påstående.
"Hela min familj har det." Sa hon med en förvirrade stämma. Hittills hade alla vargar hon möt haft ormtunga. Hon hade bara hörtals av sin mor att det fanns vargar som hade runda tungor. Hon ryckt till när hon insåg sitt fel. "Eller rättare sagt hade." Hennes röst sprack när hona sa meningen. En ensam tår föl ner från hennes kind.
Hennes ljusblåa blick for över hanen för sedan sekunden efter titta på en punkt bredvid honom. Vad menade han med att han inte fick chansen? Hennes öron åkt sakta bakåt och hon sänkt huvudet. Hon har alltid varit blygt mot främlingar. Faktiskt hade hon varit otroligt modigt hittills. Hon visst inte varför, kanske var det för att hanen hade chockade henne med sina frågor. Men sakta börja den normala blygheten smuget sig på.

Hela hennes familj, också? Faalicor blinkade förvirrat. Var det.. Normalt, för vargar att se ut som han gjorde? Hur kunde det vara så?
"Eller rättare sagt hade."
Den tvåfärgade hanen lät blicken vila på den nedstämda raganan. Alla i hennes familj var alltså döda.. Stackaren.
 "Jag beklagar... Mina föräldrar övergav mig för att dö."


[Kort men har noll inspo för just detta inlägg ;_;]

Hon rynkade pannan. Varför skulle någon övergiva sin familj? För henne var det oförståeligt att man skulle övergiva en familj medlem. Hela sitt liv hade hon blivet uppfostrade till att aldrig övergiva sin familj eller vänner. Därför hade hon nästan frusit och svält i gäll när hon väntade på att sin bror skull bli bättre.

Hon försökt komma på vad som kunde i hella värld göra så man övergav en familj medlem. Sakta kom något till hennes minn. Hennes far hade en gång råkat säga att andra raser inte tyckt om sona som dem tack vara deras utseende. Hennes mor hade morrat åt hennes far. Sedan hade det aldrig taget upp även hur mycket än vad hennes bröder och syster tjatade. 

Hennes blick åkt upp för hanen och snabbt åter igen tittade hon på sin lilla fläck breved hanen. Han hade sagt att han var en bevingade varg. Men hennes mamma hade sagt att bara sona som dem hade ormtunga. Insikten träffade hennes som en meteorit. Hon vände blicken utan att tänka sig för och tittade direkt mot hanen. Hon tittade på honom som han skulle var ett spöke.
"Dem övergav dig för din ormtunga!" Misstrogenhet blandat med renskär skräck. Hur kunde någon göra det för något så simpelt som ormtunga! Det var första gången hon tittade ordentligt på hanen. Som hon kunde se så var det inget fel på honom. Det ända som hon ansåg var något som helst fel på var att han inte hade horn och vingarna men han var trots allt en bevingade varg. Men inget av det var att hetsa sig upp för. Hon börja genom sök hanen med blicken. Det måst var något annat än ormtunga. Han kanske var jätte elake eller hade han någon jätte allvarligt sjukdom som var smittsam. Hon rest sig upp och var på sin vakt men blick sökt fortfarande något fel. Det kan inte var ormtunga som gjord att hans familj övergav honom. Det kan inte vara det...? Var ormtunga verkligen något så fel.

[Tvångsavslutar, Fali har dött. var tvungen att skicka honom till Chaibos då han blev för lik Cerulean i beteendet. Vi säger att han nickade åt hennes påstående, skämdes och flög iväg~]