Precis så som hon gjort så många gånger förut under sin uppväxt när familjen varit samlad, hade hon i tysthet dragit sig undan när det verkat som att mötet börjat nå sitt slut. Som valp hade anledningarna alltid varierat, allt mellan att hon hade för avsikt att invänta något av sina syskon för att kunna slå följe med denne - se till så att denne var okej efter prövningarna som dagen bjudit på, eller kanske bara att hon kunnat känna att mor inte varit glad med hennes prestation och hon valde att avlägsna sig och tänka över det hela på egen hand utan att behöva möta den där hårda blicken som alltid synade henne så vasst. Men denna gång var det annorlunda. Denna gång var anledningen något som inte kunde jämföras med välviljan att uppmuntra ett syskon, eller försöket att komma undan en uppläxning av mor. Denna gång hade hon för avsikt att vända dem alla ryggen, för att aldrig mer se dem.
Hur kunde hon ha varit så korkad?! Hur kunde hon varit så naiv, så otroligt otroligt dum att hon trott att familjen skulle välkomna henne tillbaka och erbjuda den hjälp som hon sökt, den trygghet hon visste de kunnat ge valparna?! Hon hade alltid varit den som inte levde upp till förväntningarna. Den som stack ut ur mängden på ett sätt som ingen uppskattade. Och det kanske sade en del då hon vuxit upp med sin sjuka syster som aldrig orkat hänga med i tempot, men som ändå alltid gjort sitt bästa och försökt åstadkomma vad som förväntades av henne. Kanske var det hennes ljusa färger som bidrog till det hela. Men innerst inne ville hon inte tro det. Färgen i hennes päls var nog det sista som skulle komma på tal om någon tilläts tala om hennes brister. För hon hade aldrig gjort mamma stolt. Aldrig knytt an till sina syskon så som hon önskat att hon kunnat göra. Så som syskon borde göra.
Nu hade hela den värld som hon vetat av som sin familj, som sin flock, vänts upp och ned. Hon kunde inte anklaga någon, än mindre vara förvånad, att ingen inkluderat henne i de planer som smidits i skuggorna. De planer som nu genomförts, som slitit familjen och flocken i stycken. Shiva hade tagits ifrån titeln som ledare. Hennes mentor, hennes morbror. Och det var hennes syskon som tvingat fram det beslutet. De syskon som alltid sett på henne med den där besvikelsen i blicken, den som talade för att hon inte var en av dem. Och aldrig skulle kunna bli.

Kanske ville hon vara arg. Besviken. Hata någon... men hur kunde hon? Hon svalde hårt, längde på stegen. Sedan hon skickats ut på det uppdrag som skulle hjälpa henne bevisa sig själv, visa sig värdig en plats i flocken och accepteras som en användbar medlem, ett uppdrag som alla i valpskaran fått tilldelat om än på olika orter med olika mål, och hamnat på villovägar för att sedan komma tillbaka... så hade hon behandlats som en utstött. Hon förstod varför. Kanske hade familjen trott att hon dött på sin väg genom landet. Kanske trodde de att hon övergivit dem. Och när hon återvänt med valparna, så visste hon att det lätt kunde tolkas som att hon prioriterat en annan familj framför sin egen. Det var ingen i flocken som ville lyssna till henne när hon talade om hur valparna var gudarnas gåva till henne. Att Moriko hjälpt henne hålla dem vid liv, att hon givits uppdraget att hjälpa dem genom livet och att ingenting gjorde henne gladare. Att hon önskat att familjen välkomnat henne och hennes små tillbaka, att de inte vikit undan sina blickar i ursinne och avsky.
Lelirium stannade upp. Slöt ögonen. Hon fick inte vara uppjagad eller stressad när hon hämtade valparna, hon ville inte oroa dem. Men vetskapen om att även om hon stannade, även om hon sade sig vilja stödja sina syskons planer och hjälpa dem uppnå sina mål, så var hon inte välkommen - det gjorde henne livrädd för valparnas skull. Andningen var ansträngd då känslorna stormade så hårt inom henne att hon inte visste om hon skulle skrika eller gråta. Den enda tanke som passerat genom hennes huvud när Shiva valt att avgå, och Lamia anslutit sig till de nya ledarna, var att hon måste få valparna bort från reviret. Bort från Kaiwood. Vars hon skulle ta vägen, hur hon skulle klara av att på egen hand ta hand om valparna och lära dem under deras uppväxt, det visste hon inte. Och självklart var det skrämmande. Rädslan bet sig fast i märgen på henne likt en igel som suger blod. Men hon hade inte tid att vara rädd. Hon hade inte tid att oroa sig för framtiden. Det enda som gällde var nuet. Hon tog några djupa andetag, fokuserade all sin styrka på att samla sig. Och när tårarna slutade bränna innanför ögonlocken, så placerade hon åter blicken framför sig och fortsatte framåt.
När hon nådde lyan i revirets utkant saktade hon in, tassade försiktigt fram till öppningen.
"Mina små." Rösten var len, stadig. Hon kikade ned i mörkret där hon visste att valparna väntade på henne. Hur nyfikna de än var på omvärlden, hur tråkigt de än tyckte det var att vänta, så lydde de henne än när hon bad dem krypa ned i värmen och vänta på henne.
"Kom, vi måste gå. Det finns en ny, spännande plats..." Hon bet sig i tungan. Lugn. De lyssnade på henne. Det skulle gå bra.
"En ny plats vi ska vandra till. Det blir som ett äventyr."
Oron, rädslan och stressen knöt sig till en klump i magen på henne. Men hon tvingade sig själv att vara lugn. För vem skulle egentligen sakna henne? Det fanns ingen anledning för någon av syskonen, eller ens mor, att söka upp henne. De hade gett ultimatumet till alla medlemmar. De fick själva välja om de skulle stanna eller gå. Hon var en av dem som lämnade detta liv bakom sig. Hon var den som de alla väntat på skulle gå en annan väg, eller dö på grund av sin vänliga natur. Blicken släppte mörkret inne i lyan där hon kunde höra valparna röra på sig, och hon blickade ned i marken. Nej. Hon var inte en av de medlemmar som valde att lämna. Hon var en utstött. Det var ingen som skulle sakna henne. Och den tanken gjorde ondare än vad hon någonsin trott den skulle göra. För själv så älskade hon dem alla så högt. De var ju hennes familj... och visst hade hon alltid velat göra mamma stolt, om än hon inom sig nog alltid vetat att hon aldrig skulle klara av det. Ansiktet skrynklades ihop i sorg, och för en kort sekund undrade hon om ett hjärta verkligen kunde slitas itu på riktigt.
"Mamma?" De små hade krupit ut ur lyan och såg ut att stå redo för vad än hon kunde tänkas be dem om härnäst.
Leli drog ett djupt andetag, innan hon buffade lätt och pressade tungan mot pannan på var och en av dem. Leendet som lagt sig på hennes läppar var äkta, varmt. Och det fyllde henne av pliktkänslan och kärleken som endast en moder kan känna. De hade antagligen en lång vandring framför sig. Hoppet om att hitta en plats att kalla hem var vad som skulle driva henne framåt, och hon skulle aldrig släppa taget om det. Moriko hade lett henne till dessa små liv. Hon skulle inte göra henne besviken.
"Kom, mina små. Vi ska upptäcka nya platser."


[Kan lämnas som ett ensaminlägg. Medlemmar ur TBB/Lykoris får svara, annars så låter vi detta vara Lelis sista inlägg som medlem i flocken. C:  ]

Han hade sett henne smita iväg på samma sätt hon alltid gjort när de var valpar. Det hade tagit honom endast ett ögonblick för att bestämma sig för att följa henne. För att personligen se hur hon tagit den plötsliga förändringen. Abraxas mötte Corsons blick, och han såg att han förstod. Så osynligt han kunde, och med så många av flockmedlemmarnas blickar på sig var det omöjligt, tog han något steg bakåt innan han vände sig om för att tillfälligt lämna alla.
    Hon tog sig längre och längre ifrån revirets hjärta. Han hade varit medveten om att hon hade sina valpar långt ifrån den resterande flocken, men var mer exakt hade han aldrig brytt sig om att ta reda på. Hon hade inte heller verkat vilja delge den informationen till någon av dem. Och egentligen kunde han väl inte direkt klandra henne.

När de närmade sig utkanten av reviret och han kunde se hennes steg sakta in stannade han upp mellan träden. I tystnad följde han henne med blicken. Såg valparna som lämnade lyan. Hon skulle lämna dem. Han bara visste det. Lelirium hade aldrig passat in i flocken. Hennes mjuka vänlighet skar sig våldsamt mot allting deras mor lärt dem och mot allting de stod för. Och om sanningen skulle fram var han inte förvånad. Hon hade valt en annan familj över den hon föddes in i en gång tidigare. Och han borde nog vara argare, men faktum var att han var ledsen att se henne gå. De skulle förlora ännu en syster, men hon var åtminstone vid liv.
    "Ta hand om dig, Leli." mumlade han tyst innan han vände för att återvända till Corsons sida.
Att avsätta Shiva var bara början, och de hade mycket att göra.