[Öppet för en eller två karaktärer till, först till kvarn!]

Natten, mystisk och fängslande, likt en älskarinna som förde med sig synd och mörker. Och Locura älskade det. Hon älskade känslan som smög sig över kroppen. Då hon krälade ut ur hålan som skyddat henne från dagens ljus, in i nattens ljumma mörker, var det som om hon föddes på nytt. Som hon fick nytt liv. Varje natt blev hon pånyttfödd. Aldrig yngre, aldrig äldre.
I ett rus, en känsla av frihet, sprang hon framåt. För evigt fri att ströva i denna meningslösa värld. För evigt menad att vara en härskare bland de döda. En gudinna.
Ung, vacker och odödlig - Vad mer kunde man önska?

Hon stannade upp, i skuggan av ett av de döda träden. Månen kastade sitt bleka sken över marken, fick den frostbitna världen att gnistra. En svagt nynnande melodi kom ur hennes strupe. En visa hon hört som liten, en visa hennes mor sjungit. Modern var sedan länge borta ur minnet, men visan dröjde sig kvar.
Nöjt satte sig Locura där, nynnade och njöt av den kyliga natten. Det här var det hon alltid drömt om. Tystnad. Ensamhet. Världen låg som död inför hennes tassar. Som om det liv som kunde finnas här skydde hennes närvaro och drog sig undan. Flydde av skräck vid tanken på henne.
Precis som det skulle vara.
Hon var en gudinna, och hon regerade sin värld med en järnhand. De hade alla bara en uppgift, att tjäna henne, och enbart henne.
Nynnandet fortsatte, ekade ensligt och sorglig i den kyliga nattluften.

Den vita hanen steg lugnt mellan träden. Stegen var självsäkra och blicken var alltid fäst rakt framåt. Han kunde trädens positioner utantill, han visste var han skulle. Xerxes behövde inte lukta sig till reviret. Reviret fanns i hans huvud som en karta som han aldrig skulle glömma bort. Visserligen var han en relativt ny medlem och under större delen av hans tid i Draugai hade han varit på resa i Numoori i letandet efter en ny medlem. Ett uppdrag som han lyckats med.
  Bakom honom kände han hur raganan han träffat gick. Stegen var en aning osäkra och det var som om raganan aldrig kunde hålla huvudet still. Xerxes ignorerade det. Han ville bara få hem Loki, raganan, till reviret. Den långa färden hade gjort hans tassar trötta, liksom hans sinnen. Det kanske var därför Loki upptäckte främlingens närvaro innan Xerxes gjorde det.
  "Det är någon här." Viskade Loki, en aning rädd för att vara för högljudd. Xerxes stannade, liksom Loki. Loki närmade sig sedan Xerxes för att ställa sig bredvid honom. Loki öppnade munnen för att säga något men Xerxes hyschade honom snabbt.
  "Lyssna." Sa Xerxes. Loki höjde på huvudet och klippte med öronen. Till slut la Loki också märket till sången, märkte Xerxes när Loki tystnade. De stod tysta ett tag och lyssnade på sången innan Xerxes började gå framåt igen, men denna gång mot ljudets källa. Loki följde lydigt med.
  Bakom träd och buskage hittade Xerxes till slut henne; honan.
  "Good evening." Sa han med en mörk, och en aning stark, ton. "What brings you here?"

Locura kunde förnimma deras närvaro långt innan de hörde hennes nynnande. Det var det hon var skapt för. Finna, jaga, fälla. Det perfekta rovdjuret. Skapt för att slå sitt byte i marken.
Hennes mening, hennes kall.
Det var den enda uppgift hon hade på denna jord. En enkel sak, men ack så viktig och underbart befriande. Att ta livet av de som inte förtjänade att vandra på denna jord. Hon var deras åklagare, deras domare och deras bödel.
Tanken på det fick henne att le, samtidigt som melodin fortsatte att nynnas fram mellan hennes tandrader.

Två främlingar uppenbarade sig framför henne. Deras dofter var berusade, deras hjärtslag fängslade henne. Hon lät den gröna blicken glida från den ena till den andra. Studerade dem, hörde dem, kände dem.
Ett djupt andetag drogs. Ord talades. Hon ignorerade dem. Det här var ett spel de skulle ge sig in på efter hennes regler.
Nynnandet upphörde när hon öppnade munnen för att tala. "Den ena så fager, den andre så stark... Jag ser vad du skyddar, ja."
De gröna ögonen fastnade vid den varg som stod längre bak av dem två. Locura ville ha denne, åh, så hon ville ha denne.

Xerxes fnös åt honans ord medan Loki fick ett surt uttryck. Men liksom Xerxes så blev hans ansiktsuttryck hårt och kallt, svårtolkat. Dock hade Lokis uttryck känslor, någon sorts ilska och trötthet. Medan Xerxes inte hade några spår av åsikter eller känslor. 
  "Skyddar?" Frågade Xerxes. Han suckade och himlade med ögonen. "Well, let's go Loki." Sa Xerxes innan han vände sig åt höger och började gå. Loki gjorde liksom Xerxes men hans blick var kvar på honan och kunde inte riktigt slappna av i hennes närvaro. Faktum var att Xerxes också höll ett extra öga på främlingen, med hjälp av sina krafter. Honan verkade ytterst distanserad från konversationen för att man skulle kunnat säga att allt funkade som det skulle innanför hennes skallben.

Missnöjet hos dem, det roade henne. Båda två verkade så stela och bittra. Trots allt var det ju dem som sökt upp henne, inte tvärtom. Och nu skulle de gå, redan? Så otrevligt.
"Varför så bråttom, hm?"
Sakta reste sig den svarta honan som i jämförelse med de två vrenarna var väldigt liten till kroppsbyggnaden. Men storleken var inte allt, vilket hon var väl medveten om.
"Jag trodde att vi... hade trevligt." Locura tog några försiktiga steg efter de två som börjat vandra ifrån henne samtidigt som hon lät ett oskyldigt leende glida fram i ansiktet. "Hade vi inte trevligt, huh?"
De lysande gröna ögonen följde rörelserna de två andra gjorde. Varje muskel som rörde sig under deras skinn lockade på henne. Hon ville ha dem, äta dem, båda två. Men nej, tålamod. Det var inte roligt att fälla ett byte utan en jakt.
Åh, den ljuva jakten...

[Haha, så kul att rolla sinnessjuka Locura! Var så länge sen 8D]

En osynlig rysning for genom Lokis kropp, kände Xerxes genom viberationer. Tonen var svårtolkad, konstig. Honans ord tydde på att hon varit ensam under en lång tid, eller att hon var oförmögen att kunna kommunicera med andra. Men båda sakerna var egentligen samma sak. Oftast var dem det i alla fall. Ensam eller sinnessjuk, Xerxes ville inte ha med henne att göra. 
  "Då trodde du fel." Sa Xerxes och fortsatte gå medan Loki tvekade en sekund för att titta tillbaka på honan, men sa inget. 
  "Det är här vi delar på oss, främling, för att aldrig ses igen." 

De var inte intresserade, vilket de två även gjorde väldigt klart. Locura stannade upp, funderade ett tag, om man nu kunde kalla det virrvarr av tankar hon hade i huvudet för funderingar. Det var som en boll av förvirrade tankar, ett hoptrasslat garnnystan, och hon hade själv svårt att förstå vad som rörde sig i huvudet. Det var därför hon så ofta handlade på ren instinkt.
Snabbt tog ett språng, och tack var den övernaturliga snabbheten hon ägde susade hon förbi dem båda, stannade upp rakt framför den som ledde vandringen.
"Delar på oss... delar på oss?" Ett roat flin lekte i hennes ansikte. "Jag tror du missförstår. Det är inte du som bestämmer reglerna här."
De gröna ögonen övergick sakta till en mörkare nyans medan hon talade, för att slutligen lysa blodröda mot de två vrenerna. Stillsamt tog hon ett smidigt steg emot dem. Såg in i ögonen på den som gick först. Med en ljuv ton viskade hon fram orden.
"Ni ska ingenstans."

Helt plötsligt befann sig honan framför Xerxes, blockerade hans väg. Han såg inte henne, hans blick var för högt upp och honans mankhöjd för låg. Men hennes närvaro, den kände han tydligt, liksom en stark vind som slet i hans sidor. 
  "Jag tror du missförstår. Det är inte du som bestämmer reglerna här." Xerxes stängde ögonen innan han tittade ned på honan som bar ett flin. Han såg inte särskilt imponerad ut, men det gjorde han aldrig. 
  "Oh? Så vem är det som bestämmer?" Frågade han, med samma kalla ton som vanligt. "Jag hoppas att du inte tror att det är du. Visserligen saknar du intellekt men detta skulle vara lite väl idiotiskt, till och med för att vara du." Han fejkade ett roat uttryck innan de sedan försvann. 
  "Ni ska ingenstans." Sa honan.
  "Fel." Sa Xerxes torrt innan han tog tag i vinden runt honom, för att sedan putta bort honan med hjälp av en stark tryckvåg(?). Sedan fortsatte han bekymmerslöst vidare med Loki i hällarna.

Vinden kom som från ingenstans. Natten hade varit stillsam, lugn, och plötsligt slet vinden i henne så plötsligt att hon tappade balansen. Några få steg togs bakåt innan Locura återfick kontrollen.
De röda ögonen fästes på de två långbenta. Det var dem, en av dem, som vinden kom från. Det var motstånd, det var viljan att hålla kvar vid livet, som visade sig. Och det fick ett brett grin att sprida sig i hennes ansikte. Det var den hr kämparglöden som hon älskade så att släcka hos de levande. Deras hopp var starkt nog att beskrivas som dumhet, och det barnsliga längtan efter att behålla livet var löjlig.
Det var dem två dragen hon älskade mest hos dem.

Med ett svagt väsande ljud kommande ur strupen kastade hon sig mot de två hanarna. Hon kastade sig in mellan dem. Klorna spändes ut, och med en smidig rörelse rev hon den som ledde (Xerxes) över bakbenen, samtidigt som hennes käftar slog ihop några millimeter ifrån den andres (Loki) ansikte.
Galenskapen lös ur de röda ögonen som följde honom, och fick Loki att backa några steg.
Locura väste, samtidigt som ett brett leende drog över hennes ansikte. Blicken hölls fäst på den vren hon huggit efter. Hon hade inte önskat träffa honom, endast skrämma honom. Och hon verkade ha lyckats. Den andra brydde hon sig inte vidare mycket om, den var så dryg, så ouppfostrad. Men denna... Denna ville hon ha. Denna var hennes.
Och de steg denne hade backat tog nu Locura framåt. Ja, det var den här hon ville ha.

[Hoppas det var okej med PP. Kastade även in att Loki backade lite, verkade vara en rimlig reaktion. Annars, säg till, så ändrar jag. ^^]

Honan var snabb, för snabb. Vad var denna? Främlingen kunde inte varit en varg. Kanske var det en demon som var här för att straffa Xerxes för hans förflutna? Hanen fnös åt tanken mentalt. Såklart inte. Vilket nonsens. 
  När klorna högg in i hans lår gjorde han en grimas av smärta och morrade till, men mer än så hann han inte göra innan honan kom närmare Loki och i det ögonblicket fladdrade något förbi Xerxes blick. En blandning av ilska och förtvivlan. Som en reflex tryckte han iväg ännu en tryckvåg mot honan, men den var knappast stark. Han hade inte haft tid att lagra tillräckligt med tid och han var fortfarande i en liten chock över hur snabbt det gick. Tryckvågen var snarare där för att sätta henne ur balans. Men som alltid hämtade Xerxes sig snabbt och fick ett bestämt uttryck innan han sprang mot honan. 
  Hanen morrade högt innan han ställde sig på bakbenen och la dem mot honans manke, ett försök att försöka få ned henne på marken. Sedan kom blodsmaken. Sedan kom blodet forsande. När han bett henne gjorde hanen det med ett högt morr och han drog i skinnet, som om han försökte bita av det. Xerxes slängde en blick mot Loki medan han kämpade mot främlingen, en blick som uppmanade Loki att börja röra på sig. Loki flämtade när han möte Xerxes blick som knuffade på Loki mentalt. En aning klumpigt började Loki röra på sig därifrån samtidigt som Xerxes höll tag om luften runt Loki och vilseledde lukterna från Loki. Nu skulle det bli svårare för honan att hitta Loki, liksom för Xerxes att försvara sig.

[Ledsen för segt svar D: Men här kommer det!]

Plötsligt hände något. En sak utöver det vanliga. En tyngd lades mot henne och en skarp känsla av smärta strök över hennes kropp. Locura stelnade till, vred sakta huvudet för att undersöka vad detta kunde vara. Och döm om hennes förtjusning när hon såg att det var den andra vrenen som hade attackerat henne. Hennes kropp pressades ned av hans tassar, och hennes skinn satt fastkilat mellan hans tänder. Hon mötte de rasande blicken i hans ansikte med sina röda ögon, och ett svag leende spelade på hennes läppar.
Det var som om tiden stod stila för några ögonblick.
Sedan lät hon sig själv handlöst falla till marken under hans tyngd. Ett gällt, skrikande skratt lämnade henne då hon rullade runt på marken. Han skulle släppa sitt grepp om henne, även om det så rav lös hennes egna skinn. Och hon kände hur det smärtsamt skar genom kroppen då hon med övermäktig styrka slet sig lös från hans grepp. Hon tog sig undan, skapade ett avstånd mellan dem.
Den andra vrenen var borta ur hennes tankar. Kvar fanns bara denna, majestätiska varelse som hade modet nog att attackera henne.
Med ett svagt leende på läpparna såg hon emot den andre. Galenskapen lös ur hennes blick. De stora såren som han orsakat över hennes rygg blödde ymnigt och fick den svarta pälsen att kladda ihop sig. Det här var något nytt, något spännande. Hon hade inte upplevt en smärta likt denna på... Hon kunde inte minnas. Och hon kände den. Hon kände. Smärta, förvirring, förtjusning... Känslor.
Ett tag stod hon där, medan monstret inom henne skrek att attackera den andre på nytt. Men för Locura var dessa dödliga inte bara byten, inte bara föda. De var leksaker, pjäser på hennes spelplan. Och denna hane... Denna hade framkallat någon slags känslor hos henne, vilket förändrade saker och ting.
"Respekt," sade Locura med den silkeslena rösten. "Är det vad vi söker i en strid som denna? Respekt inför varandra."
Hon såg emot Xerxes med de röda ögonen, samtidigt som saliven dröp från hennes halvöppna mun. Hungern rev och slet i hennes inre, men hon kunde kontrollera den. Åtminstone så länge hon fann honom intressant.

(Det är lugnt :'D)

Xerxes stretade emot när honan rörde sig mot från hans grepp. Han morrade frustrerat över hur stark honan var och till slut gled tänderna mot från skinnet. Snabbt tog han några steg tillbaka för att granska honan. Den ljusblåa tungan drogs över hans mungiporna. Nog rann det blod i honans ådror men var ådrorna pumpade blod till,det var en annan fråga. Honan var ett monster, både till fysiken och i psyket. Var hon en demon, eller en så kallad vampyr som Xerxes hade vaga minnen av att hans moder berättat historier om?
  "Respekt, är det vad vi söker i en strid som denna? Respekt  inför varandra." Xerxes höjde huvudet och morrandes upphörde. Hanens öron var dock fortfarande riktade ogillandes bakåt. Xerxes tittade på honan en stund, och förblev tyst.
  "Respekt..." Började Xerxes andfått. "Är det vad du söker?" Frågade Xerxes, hans uttryck blev mer frågande än ogillande, men han visade inga tecken på välkomnande.

Ett svagt hummande läte kom ur hennes strupe medan Locura lyssnade till hanens ord. Det var som en sång, hans röst. Det var likt vacker musik.
"Jag söker inget, då jag redan allting har."
De röda ögonen skiftade om till den gröna, äckligt giftiga färgen de vanligtvis hade. Den färg som de haft i hennes förra liv, det dödliga livet. Nu var hon något annat, något mer. En Gudinna, dömd att vandra bland de dödliga i en evighet. En förbannelse? Nej, snarare en gåva. Evigt liv, kraften och makten - Det var allt hon någonsin hade kunnat önska sig.
"Din respekt är meningslös för mig, det är ditt blod jag törstar efter. Jag är ett rovdjur på jakt efter villebråd. En skugga som lurar i natten."
Sakta tog ett steg närmare. Hon kunde känna hur blod strömmade längs med hennes kropp, hur smärtan bultade, och sanningen var att hon njöt. Det var någon del av henne, någon instinkt djupt begravd, som hade saknat denna känsla. Hon kände sig levande.
Och det var fel, det var förbjudet. Känslorna var för de dödliga, hon var en kallblodig mördare som lekte med sina offer. Hon skulle aldrig erkänna det, men Locura gillade det, det som vrenen lockat fram inom henne.
"Du, däremot... Du är endast en dåre.

Han fnös och log hånandes åt honans ord.
  "Du kallar mig en dåre. Hahaha." Skrattade han, men helt utan humor. När han slutade skratta gav han henne en mörk blick.
  "Har du helt glömt bort att det var du som attackerade två hanar som , if I may add, inte hade gjort dig någonting." Hans leende försvann. "Den enda dåren som finns här är du." Tonen var så pass kall att den kunnat frysa skogen till is. Ännu kyligare var hans yttre. 
  "Försvinn innan det blir fler än bara jag och min vän här." Varnade han.

Och han kallade henne dåre.
Ett brett leende gled över hennes ansikte, så brett att tandraden blottades, lös oroväckande vit i månens bleka sken. Om han bara anade hur rätt han hade.
"Något säger mig att du har saker att uträtta... saker att göra i denna värld. Din tid är inte kommen."
Vad som fick henne att yttra orden var omöjligt att säga. Inte ens Locura själv kunde svara på det. Men det kändes bara inte rätt... Det var bara inte hans tur, helt enkelt. Det fanns mer framför denna vren än detta, mer för honom att hämta i livet, mer saker att uppleva. Det var inte dags ännu. Han väg var fortfarande lång och snårig framför honom.
"Jag mår vara en dåre..." Den gröna blicken hölls stirrande fäst vid vrenen, och hon slickade sig kring läpparna. "Men jag är åtminstone inte villebrådet."
Hon höjde huvudet och backade sedan undan några steg, samtidigt som den spända kroppen slappnade och svansen hängde lågt bakom hennes ben.
"Jag ska hålla ögonen på dig..."
Med en finurlig min granskade hon den högresta vargen. Sedan vände hon ryggen åt honom.

[Börja avsluta kanske?]

Xerxes gav henne en förvirrad blick, men också något nyfiken. Trots nyfikenheten stod hanen kvar tyst och såg honan gå sin väg.
  "Väl mött." Fnös han lågt innan han försvann åt det håll Loki försvunnit. Inte långt där efter hittade han Loki. Xerxes nickade åt Loki i en hälsning, och Loki gjorde detsamma. De båda var trötta,smutsiga och skadade men det var inte långt kvar till hem. Faktum var att de var hemma.
  "Dags att möta resten av oss." Sa Xerxes lågt.

(avslutat)