Den unga tiken ser sig omkring på slätten. Hon har placerat sig uppe på en sten som hon fann i sin väg och där sitter hon nu och spejar ut över landskapet med öppen nyfikenhet. Vilken spännande plats. Man kan se området sträcka ut sig åt alla håll. Det tycks inte finnas något slut på det. Hon undrar tyst för sig själv hur länge hon kommer behöva vandra för att nå andra sidan. Detta ser hon som en väldigt spännande etapp på sin vandring. Vart hon är på väg har hon ingen aning om. Men när hon väl funnit det så är hon säker på att hon vet att hon hittat rätt. Den korta lilla tippen till svans viftar ivrigt bakom henne. Den unga tiken har ovanligt bra balans trots sin korta svans. Hon har lärt sig att leva så. Det är inget som stör henne precis. Även om hon mött på främlingar som har funnit det lite udda.

De vittippade öronen står spetsade på huvudet och den klara skogsgröna blicken hålls fäst på fjärran. Vad finns på andra sidan? Smidigt tar hon sig ner från stenen och landar stadigt på alla fyra tassar. Sedan sätter hon av i trav. Någonstans måste hon ju börja och har hon tagit sig så här långt så är det löjligt att avvika från vägen nu. Spänningen och nyfikenheten för henne framåt. Hon vet inte vad som väntar. Och hon kan inte ens föreställa sig vad som kan finnas där. Men visst är färden halva nöjet.

[PAX TILL XERYUS]

Likt en gasell jagad av ett rovdjur sköt den unga hanen fram över slätten med sin klara blick fäst på ett mål bortom fjärran. Musklerna brände av ansträngning och halsen sved illa i bristen på väta.
Inom kort skulle han behöva svalka sin strupe och kanske ta ett dopp för att kyla ner sig. Men det var endast om han lyckades finna vatten, de vill säga. Dumdristigt nog hade han tagit ut sig för hårt och överskattat den egna uthålligheten.
Det var tydligt att han fortfarande hade mycket att lära.

Lyckligtvis badade inte slätten i solljus denna dag, för under sådana omständigheter hade han aldrig valt att färdas i den fart som han hållit under en längre tid. Där låg gråa moln som vakade över slätten från sin plats på himlavalvet.

En stund passerar och hanen väljer till slut att sakta in till en mer behaglig fart, en lättsam mak, för att vara exakt.
Tungan hänger lojt utanför den öppna käften och andetagen är intensiva och tunga. Kanske det skulle vara bra att vila sig en stund innan han fortsatte. Men han valde att slå bort tanken lika kvickt som den uppkommit. Nej, vila kunde han allt göra senare.

Plötsligt ser han i ögonvrån hur något diffust uppenbarar sig och trots allt väljer hanen att stanna upp för att betrakta vad eller vem det nu kan tänkas vara.
Nyfiket höjs svansen och de ansträngda andetag fortsätter att spela med hanens lungor.

Hon hade börjat få små känningar när det befinner sig andra i närheten. Det är bara en känsla som uppenbaras. Som en liten röst i bakhuvudet som säger 'jag är här'. Hon kan inte förklara det. Det är ett underligt fenomen. Hon är inte säker alls på vad det är. Men något är det. Och det är någon som befinner sig i närheten.

Nyfiket ser hon sig omkring. För när hon får den här känslan så slår det nästan aldrig fel. Aldrig faktiskt. Och snart faller den klara skogsgröna ögonen söker över slätten. Över området som breder ut sig framför henne. De vittippade öronen står vaksamt spetsade på huvudet.

Så får hon syn på något. Eller rättare sagt någon. En mörk främling syns längre bort. Han ser anfådd ut som efter en rejäl språngmarsch. Nyfiket studerar hon främlingen. Tippar huvudet lätt på sne. Klipper med öronen och rätar på nacken. Tar några lätta steg fram men stannar igen. Nyfiken men ändå osäker.

Det tar inte en lång stund innan Xeryus lyckas urskilja att det är en annan varg som närmar sig i hans riktning.
Glatt överraskad väljer han att ta kontakt, för kanske har denna individ stött på vatten under sin vandring över slätten eller så kände kanske främlingen till området bättre än han själv gjorde.

"Hej!" Ropar han högt, utan några som helst tankar på vad för slags individ detta kan tänkas vara, och låter svansen börja svänga från sida till sida med en uppenbart vänlig inställning men när han märker att den andre stannat upp så tar han själv fart på nytt och börjar röra sig i riktning mot den okända vargen.
"Du vet möjligtvis inte vart man kan tänkas finna en skvätt vatten häromkring?" Talar han högt mellan ett andetag, för att den andre ska kunna höra hans fråga då det fortfarande skiljer ett bra avstånd mellan dem.

Långsamt börjar hans andning återgå till det normala.

Lite lätt reserverad står hon där och ser på främlingen. När denne lägger märke till henne stryker sig öronen bakåt för en stund. Endast för en stund. För när främlingen yttrar sin hälsning som inte alls verkar ovänlig så spetsar hon öronen igen och den korta svansen börjar vicka fram och tillbaka. På ett sådant sätt att hennes bakdel vaggar lätt.

När han kommer mot henne rör hon sig närmare. För att vara artig och inte låta främlingen gå hela vägen. Det är bättre att gå halva vägen var. När han frågar om vatten stannar hon upp och kommer snabbt ihåg att hon passerade en liten sjö för inte så länge sedan. Hon nickar ivrigt.
"Ja! vatten! Jag vet vart det finns!" Talar hon med klar stämma för att främlingen ska höra henne trots avståndet som fortfarande är något större än vid lugna samtal.
"Följ mig". Säger hon och vänder sedan helt om och börjar trava iväg åt det håll som hon vet att vatten finns åt.

Så kommer hon i sin iver på att främlingen kanske inte hängde på. Att hon var för snabb i svängen där och kanske inte verkade seriös eller något. Främlingen kanske bara tycker att hon är en knasboll och väljer att gå en annan väg. Hon stannar upp och ser bakåt. Ett litet lätt trevande leende vaknar på hennes läppar.

"Åh!" Xeryus hela varelse tycks skina upp när beskedet når honom, och med en ny energi och stärkt vilja ökar han farten på sina steg för att komma ikapp med den svartvita honan som redan hunnit vända om och börjat röra sig bort från platsen, mot den nya destinationen.

"Mitt namn är Xeryus, son till Stripe och Kura", säger han med en höjd röst när han märker att honan stannat upp i väntan på honom. Han möter sedan hennes leendet med ett eget och stannar upp med några meter som skiljer dem från varandra. Ett respektabelt avstånd för någon som han ännu inte var riktigt bekant med.   
"Vad är ert?" Han lutar huvudet lätt på sned. "Namn alltså." Skjuter han kvickt in och låter svansen börja vagga lätt.

Svansstumpen viftar glatt när främlingen följer efter henne. Nej, vänta! Är det bra eller dåligt att en främling följer efter henne. Borde hon vara så vänligt inställd? Hon kanske borde vara mer reserverad?
Hon vet varken ut eller in. Men förvirrad ler hon glatt åt främlingen som presenterar sig med både namn och föräldrars namn. Vad högtidligt det lät. Faktiskt lite imponerande i hennes öron. Hon vill inte visa sig sämre.
"Mitt namn är Orkidé. Dotter till Black och Anya". Presenterar hon sig. Svanstippen vippar fortfarande fram och tillbaka.

Hon kommer på vad hon höll på med igen.
"Vatten var det ja!" Utbrister hon.
"Följ med!" Hon vänder sig fram igen och sätter benen i rörelse. Det är inte långt till vattnet. Hon passerade det för inte så länge sedan. Hon vet precis var det är någonstans. De behöver inte gå så länge. Xeryus kommer snart få fukta sin torra strupe.

"Orkidé. Det är ett fint namn," erkände han med en tankfull ton samtidigt som ett vänligt leende spelade på hanens läppar. "Var det din mor eller far som gav det till dig?" Xeryus satte tassarna i rörelse och sprang upp vid den fluffiga honans sida. Denna gång, som många andra, blev han tvungen att lyfta sin blick för att nå individens anlete.

Varsamt saktade han ner till ett mjukt trav för att bättre hålla takten med sin nyfunne vägvisare. "Det måste bli varmt med en sån tjock fäll. Speciellt i ett väder som detta - det känns nästa som att jag själv håller på att förgås i den här värmen." Och just som han yttrade sig så kunde han skymta i ögonvrån ett större vattendrag som vandrade genom terrängen. Ett tunt skall av lycka lämnade den mörka hanen och i sin iver ökade han farten på sina steg.

Hon funderar en liten stund på hans fråga.
"Hm.. Båda tror jag. Vi levde tillsammans allihop ett tag". Svara hon och tänker tillbaka på den tiden som var så länge sedan. Mor och far och syster. Det var en glad tid som följdes av en inte så glad tid. Men vad som än hände så hade Orkidé alltid mor vid sin sida. Tills om blev gammal nog att vilja se sig omkring i världen på egen tass.

Hon rycks ur sina tankar när Xeryus talar igen. Hon känner sig lite generad att hon faktiskt lät tankarna vandra sådär. Den skogsgröna blicken söker sig till den mindre hanen som traskar på vid hennes sida.
"Jo, lite kanske. Där jag bodde förut var det kallt". Hon brukar inte direkt tänka på det. Blir det för varmt går det alltid att kyla ner sig i vatten. Det fungerar. Men trots att hennes päls är så tjock så ventilerar den rätt bra i alla fall. Men visst blir det varmt ibland. Hon fnissar lätt.
"Tur att vi är på väg till vatten. Så kan vi svalka av oss båda två". Lägger hon till. När Xeryus ivrigt ökar takten gör hon det samma och följer med honom fram till vattnet.