Den unga gråsvarta varghanen gick med långa kliv mot den skogen han hade hört så mycket om. Han hade lämnat sin födelse plats för att ge sig av och leva sitt egna liv, och det finns inget som som band kvar honom i Nordanskogen förutom att det var där han föddes. Flocken han hade fötts inom hade splittrats och alla hade gått åt olika håll. Även hans syster hade försvunnit och han visste inte vart hon hade tagit vägen, hans äldre halvbror hade han inte sett på länge och han brydde sig inte heller.

han saknade även sin mor, han mindes fortfarande den dagen, de hade stannat kvar i Nordanskogen även fast flocken hade splittrats tills han var stark nog att klara sig själv. När den dagen hade kommit hade hans mor börjat prata med honom och berättat att det var dags att han sökte sig själv ett eget liv, sin egna väg. Hon sa även att hon älskar honom och hans syster. Han hade sett hur hans mor var sorgsen och sörjde över försvinnandet av hans syster. han hade aldrig anklagat varken sin mor eller någon för det, mest sig själv, han borde ha varit där och skyddat henne, varför försvann inte han istället?

Men han hade nickat åt sin mors ord och de hade gått en bit tillsammans innan de skiljdes åt vid Numoori slätten. Hans mor hade lagt sitt huvud över hans nacke och kramat om honom och viskat i hans öra sen när hon började släppa honom, "jag är älskar dig, vad du än väljer för väg så är jag stolt över dig och vad som än händer i ditt liv så finns jag alltid hos dig" Tårarna hade runnit från hans ögon och han hade lett en aning mot henne och nickat men han lyckades få fram att han älskade henne med. Hans mor hade lett mot honom och gett honom en slick över pannan innan hon vände sig om och gått vidare åt sitt håll. Han hade stått kvar en bra stund och sett hennes gestalt försvinna allt mer tills det endast var en litet svart prick i fjärran. Då hade hade lyckats samla sig och vänts sig om och börjat gå åt sitt håll.

Han skakar på huvudet och samlar tankarna och återkommer till nutiden, han skulle hitta sin egna väg och leva sitt liv, precis som modern ville. Hans långa gråa lugg hänger nerför de gyllenbruna ögonen (ett arv från hans mor). Under ögonen hade han två blodröda "eyeliners"  På vänstra frambenet hade han en isblå tatuering, den hade ingen speciell funktion den var mer som en utsmyckning. Hans svanstipp är också blodröd. 

Han kastar en blick i den stora uråldriga skogen framför honom och han ler snett för sig själv, han känner sig hemma, han drogs till skogen som en magnet. Han fortsätter att gå men en vördnadsfull glimt i sina ögon men han är hela tiden vaksam på vad som kan hända. Vad som helst kan dyka upp och man måste vara beredd. Trots det ville han bara stanna och skrika rakt ut, njuta av detta ögonblicket. Han har kort temperament och blir lätt arg, men han har försökt att kontrollera ilskan ända sen han kunde gå och prata. För en gångs skull känner han sig lugn och harmonisk. Han drog några djupa andetag och  bara lyssnade på skogens alla ljud.

[Okej om Garo joinar? Vill få igång honom lite mer ... ]

Så var han här igen. Kaiwood. Där allt tagit sin början. Där han först mött Fenris, där en tyst maktkamp utspelat sig mellan dem, där han fått sitt uppdrag. Han hade gett sig iväg i jakt på information och det hade han nu. Om än en aning knapphändig, ord från den naivaste varelse på jorden, men ändock information. Kanske, kanske hade han ännu tid. Kanske kunde han ännu skaffa fram det han sökte, kanske fanns svaren i Kaiwood.
   De skulle mötas vid Ken-Yak, hade han sagt. När månen var full. Det var den alldeles snart. Då skulle det bevisas. Om han var värdig i vitingens ögon eller inte.
   Den gråe rycktes ur sina tankegångar av den fräna lukten av varg. Han vädrade med huvudet höjt och rynkade pannan för ett ögonblick. När pannan slätades ut klädde ett nöjt leende hans läppar. Figaro började trava i sakta mak på väg mot främlingen.
   Vem visste? Kanske denne främling kunde visa sig användbar på något vis. Om han var det, skulle Figaro se det och nyttja det. Var han det inte, ja - då var han bara en börda för världen.
   Den gråe rundade ett buskage och de intensiva, giftgröna ögonen med de avlånga pupillerna föll på främlingen framför honom.
   "Hälsad", sade han hövligt.

Han lyssnade med slutna ögon, drog några djupa andetag och andades ut igen genom munnen, öronen rörde sig hela tiden fram och tillbaka. Ett litet lätt leende syntes på hans läppar som om han tänkte på något bra.

Försjunken i tankarna och allt ljud omkring honom så öppnade han ögonen igen och såg sig omkring, han undrande hela tiden vem hans far är, och var det från honom han har fått sin eldkraft? Han suckar en aning irriterat, någon gång skulle han finna svaret, och varför mor hade inte berättat något, kanske var det av skam eller var det av något annat skäl?

Arghh, dessa tankar gav honom ingen ro, ilskan som hade varit under kontroll för ett bra stund började sakta att flamma upp inom honom igen, han bet ihop käkarna och drog några djupa flämtande andetag allt för att inte ilskan skulle ta kontrollen. Sakta med säkert lugnade han ner och och han pustade ut. Det gick bra tills vidare men han fick inte bli lätt arg men det var så svårt men han har blivit hyfsat bättre att kontrollera den.

En okänd doft nådde hans nos och han höjer huvudet och vädrar i luften, främlingens doft blir allt starkare och snart får han syn på en betongfärgad varg som hade lite vitt stänk här och där i pälsen, Han granskar främlingen men aning misstänksamhet i sina ögon och han möter främlingens vars blick är giftgrön med en smal lodrätt pupill.

Intressant, vargen gjorde honom nyfiken men det visade han inte utan hans ögon hade fortfarande misstänksamhet i sig men när främlingen hälsar hövligt på honom så kunde han inte vara ohövlig tillbaka, hans mor hade inte uppfostrat honom och hans syster att vara ohövliga. - Var hälsad själv främling säger han med en neutral med hövlig röst tillbaka.

Främlingen såg inte särskilt intressant ut, åtminstone inte rent fysiskt, det avgjorde han efter en lätt granskning av den andre. Om han satt inne med något värdefullt kunde han inte veta nu, men han var säker på att det skulle visa sig förr eller senare.
   "Mitt namn är Figaro. Vad är ert?" sade han med artig röst.
   Tiden tickade som en bomb på väg att detonera inom honom, ett ljud som bara fanns för den grå vargens öron. Som ingen annan kunde höra, för det fanns bara i hans huvud. Dagarna, timmarna, minuterna som räknade ner till ögonblicket då han äntligen skulle få visa Fenris och världen att han var någon, att han var värdig, att Figaro var ett namn att notera och minnas.

   "Tillåt mig att fråga vad som för er hit denna vackra dag?" fortsatte den gråe i samma respektfulla ton, men den som lyssnade noga skulle höra att det gömde sig något djupare under det till synes hövliga tonfallet, något lömskare. Något som sa den betraktande att den här vargen hade mer än ett ess i rockärmen.