Solen stod relativt lågt på himlen och nattens kyla låg envist kvar i de stundande morgonen, små droppar dagg hängde i gräset och små fåglars glada kvitter ljudade genom skogen. I gräset låg det två ljusa kroppar, och på även dem låg en hinna av dagg, och sov. En av varelsernas öron klippte lätt till innan han lyfte på huvudet. De hade precis kommit in i skogen efter att ha varit på den nästintill fruktlösa savannen, fast det hade faktiskt regnat då de var där, och detta hade förvandlat den annars så torra, livlösa, platsen till ett paradis, men endast under ett par dar. Men äntligen verkade det som om de hittat till det paradis de sökt efter, visst deras kroppar var fortfarande farligt utmärglade och man kunde fortfarande räkna deras revben bara genom att titta på dem, men ändå tyckte han att hans systers former blivit lite mindre spetsiga, att lite hull kunde skymtas på hennes mage. Ja de började faktiskt bli lite bättre. Landet verkade också bli bättre, nu när de skyddades av de lövbeklädda träden.

Försiktigt reste han på den vita och lila kroppen, men han skakade inte hur fukten ur pälsen i rädsla för att väcka systern. Han hade åter legat intill henne, för att hålla henne varm, men på morgonen avlägsnade han sig från henne. Han hade åter fallit in i att tro att Systerns känslor för honom enbart var på ett broderligt plan. Han hade avfärdat den del då hon sagt att hon älskade honom som en väldigt verklig dröm och återgick till att dölja sina riktiga känslor. Men han skyddade henne fortfarande, han ville fortfarande inte att någon annan kulle få henne. Nej. Han satte försiktigt den mörka nosen mot hennes nacke och puffade mjukt "Time to wake up" mumlade han och backade sedan undan. Han ville inte vara på henne så fort hon vaknade, utan satte sig ner och väntade lugnt. Han hade all tid i världen.
[Lorelei]

Hon kunde höra fåglarnas kvittrandes men låg endast kvar och njöt. Dagg hade lagt sig över henne likt ett vått täcke och de senaste händelserna av deras liv rullade förbi mot de stängda ögonlocken. Hon viftade lätt till på ena örat och rörde sig något då hon kände brodern lämna hennes sida men fortsatte att ligga och njuta av fåglarnas läten och gräsets mjuka strån som låg en madrass under hennes kropp och det var något hon saknad. Hon själv kunde känna hur hennes kropp började återfå den mindre spetsiga formen som tillkommit av resan till detta land och det verkade sol om de faktiskt var på god väg att finna den plats de hoppats på.

Hennes öron rykte lätt till då hon kände broderns nos mot hennes nacke och hon öppnade ögonen för att mota den något suddiga konturen av brodern. Hon reste elegant på sitt huvud och höll det högt medan en gäspning lämnade henne. Inte för att hon var trött utan för att sömnen för första gången på länge varit lugn och behaglig att det nästan kändes som en dröm. Ett varmt leende prydde hennes läppar då hon talade.
"God morning." Hon sträckte på sig lätt men låg kvar på marken med ögonen fästa på brodern. "Did you sleep well?" Frågade hon och svansen slog lätt till bakom henne och fick den långa pälsen att slå till lätt över daggen som satt på gräset med en borstande effekt.

Syster vaknade snabbt, fast hon hade antagligen redan varit vaken, och han log försiktigt. Men inom honom högg det i hans hjärta. Hon var så otroligt vacker där hon låg i det glittrande daggen, och det skar i hans själv att hon aldrig skulle bli hans. Det var omöjligt. Men ändock log han, han ville inte få henne att oroa sig nu när de äntligen hittat hit. Han reste sakta på sig och viftade lätt på svansen. "god morning" hälsade han tillbaka och granskade henne, ja han började se bättre ut, mer hälsosam. "Yes, it seems that we finally closing in to the promises" sade han glatt. Tog några få steg närmre henne, men inte så att han snudda henne eller något sådant, bara för att ha någon sorts närhet. Om hon bara visste hur mycket han älskade henne. "Did you sleep well" frågade han sedan, för trots att oddsen började gå upp för dem så kunde mörkret fortfarande jaga systern i drömmen, så som den ibland gjorde med honom. Men det var åter inget han skulle säga till sin syster, ingen oro fick fylla hennes klara, rena, nyfunna, livsglädje. Han slöt de lila och lät energierna måla upp en helt annan bild av världen. De var klara, vibrerande, och vackra. Han log igen och öppnade ögonen. Det var en vacker morgon.

Hon gäspade åter, inte direkt för att hon var trött - för att åter få syre till hjärnan innan hon skakade av sig dagg som fortfarande beklädde hennes päls. Hon lät ännu en gäspning undanslippa henne även om hon denna gång försökte hålla den kvar. Hon tittade sig snabbt runt , nej inte på länge hade hon sovit så gott som den natten utan större oro eller mardröm, en drömlös sömn hade hon befunnit sig i, tryggt vilandes hos sin broder som hon värderade högst av allt. Hennes älskade broder som delade hennes känslor för honom.

"Yes, It do seem as if everythings just falling to the right place." Hon nosade lite lätt på marken innan hon sträckte på sig och sedan reste sig något elegant. Hon skakade av sig innan hon sträckte till på halsen och gick några steg. "Yes, I did sleep well, a dreamless night which could only mean that we're getting further and further away." Medan hon talade med sin vanliga stämma så gick hon närmare sin broder tills endast några centimeter återstod emellan dem, hon smekte lätt huvudet vid hans hals och lade efteråt den kalla nosen mot hans korta päls och andades lätt in broderns doft, den välbekanta doften som nu långsamt präglades av den nya omgivningen som de stötte på. Hon slog till med svansen och fick en fluga ur balans som svajande flög iväg i vindens riktigt för att testa lyckan någonstans. Hon själv släppte nosen från brodern och gick istället för att se sig omkring några meter ifrån där de stått. Hon fascinerades smått och allt som hon tycktes inte sätt någon gång innan. Några saker vad säkert nytt som inte funnits vid deras gamla hem.

Han stod kvar och lyssnade noga på systerns ord då hon närmade sig honom, och hans hjärta hoppade över ett par slag då henens nos befann sig i hans päls. Hon var så obeskrivligt vacker, och han kunde inte bestämma om hennes yttre eller inre energi var vackrast. För han kunde se hennes energi nu, och den var så ren och så skälvande klar, så fridfull och vacker. "Yes, happyness is finally near" sade han självsäkert, för hur lång tid hade det inte gått sedan de lämnat deras land bakom sig, hur länge sedan var det inte då de började sin långa resa? Demonerna kunde väl inte följt dem ända hit? Då borde de väl redan gett upp? Ett leende prydde hans läppar och han lade huvudet på sned, de hade ätit bara några dagar tidigare, men han kände ändå en vag hunger inom sig, och kanske borde de äta oftare för att lägga på hullet. Han följde henne lätt med blicken. "Are you hungry?" hans fråga lät osäker och han lade huvudet på sned, om hon inte var det kunde han inte tvinga henne till något.

[Ändrar han lila färg nu eftersom den andra inte syns så bra på den nya designen]

Hon nosade lätt runt sig, kollade omgivningen medan svansen rörde sig i mjuka svängningar innan hon fann en plats endast några meter ifrån där hon vaknat, det var en liten kulle, inte stor, med ett stort träd bredvid som kastade skugga och skyddade ganska bra. Hon vände sig om mot sin broder då han talade. Hon kände efter lite, nej hon vad inte speciellt hungrig. Det kunde vänta, hon ville hellre njuta med sin älskade broder.
"No, I'm not hungry. How about you?" Hon log mot honom, det vackra leende som hon endast lät honom se för att det var endast han som hon älskade så mycket att hon ville tillbringa all sin resterande tid med honom. Hennes svans svängde och hon lade sig istället ner på marken och med svängande svans som slog lätt mot marken bjöd hon in honom till att lägga sig bredvid. Hon ville hellre ligga ner lite till och gosa med sin älskade broder.

Hennes svar fick honom att bara nicka, och nu då? Vad skulle han fördriva sin tid med, förutom att drukna i sin systers skönhet, det var något han gärna skulle ha spenderat sina dagar med, till dess att hans liv lämnade honom. Han skulle aldrig ha tröttnat. Men hon var inte hans att älska, inte hans att få hålla. Han sänkte huvudet då han gick och lade sig på en skyddad plats, han ville lägga sig tätt intill, ville känna hennes päls mot hans. Ville känna hennes klara pulserande engeri mot sin egen. Ville bara vara och värma henne. Men istället stod han bara där och tittade på henne, granskade hennes vackra kroppsform, försökte fånga hennes blick. Det fanns ingen annan som skulle äga hans hjärta, ingen som han skulle älska mer än vad han älskade henne. Han tänkte tillbaka på de dagen då de kommit till landet, det kädes som en evighet sedan, men hans drömmar då hade varit allt för perfekta. Ja alla den dagen hade innehållit lycka, men fortfarande, för perfekta så hans hjärna hade sorterat ut dem som drömmar ifrån verkligheten.
tillslut valde han ändå att gå närmre henne, han lade sig åter vid henne, men fortfarande en bit ifrån, och lade huvudet över hennes rygg, en kram kunde väl syskon ändå ge varandra? Det var väl inte allt för nära gränsen? Nej det borde gå. Han suckade mukt och slöt de lila ett tag, njöt av beröringen.

Hon tittade på honom när han gick närmare, hon tog hans tystnade som ett nej på hennes fråga. Annars borde han ha svarat henne. Hon log mot honom då han lade sig bredvid henne men inte som hon själv tänkt det. De stora öronen vändes bakåt när han lade huvudet över hennes rygg och för någon sekund kunde hennes främre tänder synas medan hennes tunga vätte ner hennes nos snabbt. Hon reste sig, oberoende av broderns huvud över ryggen och hans säkerligen något stora förvåning. Hon gick runt i ett varv innan hon lade sig tätt intill sin broder. Bara av den handlingen fick hennes bröstkorg att fyllas av glädje och fjärilar. Och vred sig lite och sträckte upp huvudet mot broderns för att ge honom ett par pussar på kinden.

"Why do you act so weird? We're finally here. Total freedom is so close. Whatever you think, you don't need to hide anything. Surely you can tell from my energy that my heart truly belong only to you as I've told you. Wether you're my brother or not, it can't hinder my love for you. Blood or not, you're the one I want." Hon log mot honom, han betedde sig konstig. Hon var lite rädd för att deras moders eviga tjöt skulle trängt sig in i hans hjärna och förstört för dem båda. Hon själv hade ignorerat allt vad modern sagt om deras kärlek. Visst hade hon respekterat modern, lyssnat på henne men sen inte tagit åt sig något.

Snopet lyfte han huvudet då systern reste sig upp. Ville hon inte ha honom där? Tanken smärtade honom djupt, att den han älskade mest på jorden inte skulle vilja ha honom i närheten var en tanke som var nästan outhärdlig, bra av så att tänka den i en sekund. Men till hans lycka så lade hon sig igen, tätt intill honom. Han log och suckade nöjt. Åter kände han hennes pussar, lätta mot hans kind, kanske borde han redan nu förstå att hans kärlek var besvarad, men han kunde inte låta sig tro det. Trots att han kunde känna det, för han kunde börja ana styrkan på känslorna han tog emot av andra, men det var förvirrande. Att känna andra känslor bredvid sina, och det var ibland svårt att skilja på dem. Speciellt i känslosamma stunder, som nu. Så att hennes ord kom som något av en chock, inte lika stor som den första gången på stranden vid bron, för han förstod nu att det inte var en dröm, borde inte komma som en överraskning. Hon om någon borde förstå förvirringen i de olika känslorna. Hans Lila ögon sökte systerns, glädjen i dem var uppenbar och likaså kärleken. "Sorry, I've must been confused lately, you now this feeling thing isn't easy to control" Han log, glad över att bara få ligga där, i morgonen, och mysa med den mest underbara varelsen i universum. Önskade, likt den dan då de först satt sina tassar i Numoori, att stunden inte skulle ta slut.