Resan tillsammans med Malvado hade visat sig vara precis vad hon behövde. Att få lämna Döda skogen och kunna tänka på annat. Slippa pressen och det militanta som flocken innebar. Hon ångrade dock att hon inte hade berättat för varken Levi eller Erakan att hon skulle lämna dem för ett tag. Men samtidigt som hon inte trodde de hade hindrat henne ville hon inte heller riskera att någon skulle komma efter och hämta henne. Framför allt inte om de fick veta vem det var hon reste med. Dessutom hade Malvado sagt att han skulle ta henne med sig för att hälsa på Mivria. Detta var vad som gjorde att hon bestämde sig för att följa med honom. Och hon var så exalterad över att äntligen kunna få träffa henne! Men det skulle inte ske ännu. Hon visste att saker och ting inte stod rätt till mellan morföräldrarna så hon kunde förstå om han ville vänta lite med det. Under tiden kunde hon spendera dagarna med att utforska Ötamon.

Det var kanske inte samma värme som i Byoomi, men efter Döda skogens deprimerande omgivning var detta rena paradiset. De gula ögonen följde en av de enorma stammarna upp mot kronan. Elphaba föll medvetet bakåt från sittande ställning ner i månblommorna. Hon buffade lekfullt till en av dem med nosen och fnös kort till när den kittlade henne. Blicken sökte sig upp mot trädkronorna igen och hon kände en enorm lycka i bröstet över en sådan liten sak som att hon kunde se solens ljus genom dem.

Mika hade så tyst hon bara kan iakttagit främlingen som rört sig bland månblommorna. Att möta på främlingar som inte tillhör familjen är fortfarande något underligt. Men Mika börjar inse att det förmodligen finns många fler vargar där ute någonstans. De befinner sig bara inte på samma plats som henne själv. Men när det händer så är det förunderligt.

När främlingen försvinner ner bland månblommorna så vågar Mika kika upp bland den klunga blommor hon själv sitter och kurar i. Öronen står spetsade på huvudet och den djupblå blicken försöker få syn på främlingens svart/gråa fäll bland blommorna.

Mika har smitit undan från familjen ett tag. Valt ensamheten en stund. Men efter att ha gått en bit hade hon lagt märke till den här främlingen. Inte velat gå för nära på en gång utan håller sig på avstånd. Spejar. Lite nyfiken. Men främlingar har inte visat sig vara så intressanta hittills.

Elphaba sprattlade till med benen och vände sig om på mage istället. Nöjt såg hon ut över blommorna. De var fina på dagen, men så mycket vackrare under nätterna. Hon kunde definitivt förstå varför någon skulle välja att göra Ötamon till sitt permanenta hem. Den unga tiken sträckte på sig innan hon ställde sig upp och skakade pollen, jord och grönska ur pälsen. Med ett litet smackande läte såg hon sig om över fältet, och blicken föll på en mörk liten varelse bland blommorna. Öronen sköts framåt och hon såg nyfiket på det. Varför hade hon inte noterat vad det nu än var tidigare? Var verkligen blommornas doft så stark? Eller hade hon kanske bara varit distraherad? Svårt att avgöra.
    Med försiktiga steg, för att inte skrämma bort vad det nu än var, rörde hon sig närmare. Tillräckligt nära insåg hon att det som låg och tryckte på marken var en valp. Förvånat såg hon på den.
    "Hej du." sade hon mjukt och log.

En stund sitter vslpen och studerar främlingen som ligger och sprattlar i gräset. Själv har aldrig valpen varit den som rullat sig bara för att det är kul. Vänder man upp magen kan det gå illa. Speciellt om mor är på hetsigt humör. När främlingen fick syn på henne så duckar valpen igen. Gör sig liten. Inte för att hon försöker gömma sig. Hon har redan blivit avslöjad. Men hon är trots allt en valp. Och när hon är ensam kan hon vara lite mer valpig. Låta sig ryckas med av stunden.

Men när främlingen rör sig närmare och hälsar så sätter sig valpen upp. Den djupblå blicken möter en gul. Valpen sitter stilla och ser på främlingen. Svarar inte. Det gör hon ytterst sällan. Aldrig. Familjen är van vid det. Men främlingar reagerar annorlunda.

Mika tippar huvudet lätt på sen. Den här främlingen ser lite lustig ut. Verkar sakna en bit av läppen. Tänderna syns på ett underligt sätt. Valpen blir nyfiken. Hon reser sig upp och går lite närmare. Men inte för nära. Men lite nära. Så hon kan på sig och nosa på främlingen.

De blå ögonen som möter hennes egna gula är nästan oroväckande bekanta. Hon hade sett liknande i sin egen morbror. Förvånat såg hon på valpen. Hur... Var det detta Iwaku hade gjort medan han varit borta? När valpen framför henne inte svarar tippar även hon huvudet åt sidan och ler lite vagt.
    "Inte så pratsam, du." konstaterade hon.
Den lilla rörde sig försiktigt, och nästan spänt, närmare henne. Elphaba lade sig långsamt ner för att komma i jämnade höjd med henne. Hon verkade redan spänd, och hon ville inte gärna skrämma upp henne mer. Men även om det fanns en oro hos henne var hon nyfiken, vilket vad bra hos en valp.
    "Har du ett namn?" frågade hon sedan.
Det måste ju finnas någonting hon kunde kalla valpen, och fanns det inte så skulle hon hitta på ett! Frågan var bara vad som skulle kunna passa henne.

Inte så pratsam.
Ord är överflödiga. Valpen har valt tystnaden. Ord förändrar ingenting i alla fall.
Valpens ena örat vinklas bakåt när främlingen lägger sig ner. För en stund fryser hon i steget men nu var det ju plötsligt mycket lättare att undersöka den där konstiga nosen som främlingen har. Mika sträcker lite extra på nacken och nosar. Försiktigt. Nyfiket. Det är inte ofta Mika är nyfiken. Hon visar eller känner sällan något överhuvudtaget taget. När allt man kör kan ses som fel som måste straffas så spelar inget någon roll. Men mor är inte här. Inte syskonen heller. Här är bara en underlig främling som ser konstig ut.
Hon nosar lite men avbryter sig sedan. Att nosa för länge är kanske inte acceptabelt. Främlingen kanske blir sur och arg då. Vem vet. Mika backar ett steg och bakdelen sjunker ner till marken. Hon blir sittande men den djupblå blicken släpper inte främlingen.
Har du ett namn?
Klart hon har ett namn. Men varför är främlingar så nyfikna på hennes namn för. Mika har aldrig förstått det.

Leendet som spelade på Elphabas läppar hade inte lämnat henne en enda gång då hon observerade valpen. Så nyfiken, men ändå inte riktigt modig nog för att utforska. Men det var okej. Hon tänkte låta den lilla ta det i sin egen takt. Däremot hade hon fortfarande inte gått något svar angående namn.
    "Nähä... inte det nä." sade hon eftertänksamt.
Det oroade henne lite att valpen var så tyst. Hon själv hade nästan aldrig varit tyst som valp. Det var knappt så hon var tyst som vuxen heller. Levi däremot hade alltid varit mer tystlåten, men han hade i alla fall sagt något. Fina Levi. Hon saknade broder, men ångrade inte ett ögonblick att hon lämnat Döda Skogen. Kanske hon borde ha tagit honom med sig? De gula ögonen såg återigen på valpen.
    "Har du mamma eller pappa i närheten?"
Hon kunde ju inte vara helt själv. Inte när hon var så pass ung.

Främlingen verkar inte truga att få veta hennes namn. Det är bra. Hon skulle ändå inte få något svar. Valpen sitter stilla men öronen vippar fram och tillbaka på hennes huvud. Den djupblå blicken släpper inte fokus på främlingens ansikte. Hon undrar i sin tystnad vad främlingen kan ha råkat ut för. Eller är hon som Rhiannon? Född med det? Valpen sätter inga ord på sina tankar. Hon släpper inte ut frågorna. Hon bara bunkrar upp dem inombords.

Har du mamma eller pappa i närheten.
Jo, men det tänker hon heller inte berätta. Hon tänker inte låta någon främling komma nära hennes familj. Mor skulle förmodligen inte uppskatta det heller. Och Mika vill hålla syskonen säkra. Så hon sitter där tyst. Huvudet höjs och sänks lite. Tippas på sned och blicken släpper inte främlingen ansikte. Några gånger funderat hon på att försöka gå fram och nosa lite till. Baken lyfter sig från marken och valpen blir stående. Sen sjunker hon ner i sittande igen. Det är inte det att hon är osäker på vad hon ska göra. Främlingar är dock inte som familjen. De är främlingar. Trots allt så reser sig valpen igen och går lite närmare. Hels tiden nosar hon i luften.

Elphaba observerar valpen tålmodigt. Återigen fick hon inget svar på sin fråga. Kanske var det så att hon inte kunde prata. Då skulle det ju kvitta hur många frågor hon ställde: hon skulle inte få något svar ändå. Den lilla var uppenbarligen nyfiken, men någonting höll henne tillbaka.
    "Du får komma närmare om du vill." sade hon med ett mjukt leende.
Elphaba ändrade ställning till någonting mer avslappnat. Förhoppningsvis skulle det kunna få valpen att slappna av lite och våga vara nyfiken. Med tanke på var valpens blå ögon (de som fortfarande var bekanta) fokuserade antog hon att hon tittade på såret på hennes nos.
    "En olycka med min teleporteringskraft när jag var yngre." förklarade hon.
Hon hatade såret. Det var så fult. Men hon hade fått lära sig att acceptera att det var där. Men fint var det verkligen inte.

Du får komma närmare om du vill.
När främlingen lägger sig lite bekvämare så fryser valpen i steget. Men när främlingen blir stilla igen så går Mika hela vägen fram. Hon nosar lätt på främlingens nos. På läppen som saknas.

Men olycka med min teleporteringskraft när jag var yngre.
Den djupblå blicken möter främlingens gula. Huvudet tippar på sned igen. Teleporteringskraft är ord som inte valpen förstår. Själv har valpen lyckats få vatten att böja sig efter hennes vilja. Men det är inte mycket.

Mika nosar på främlingens skadade nos igen. Eller är den skadad? Den blöder inte. Det hade hänt när främlingen var yngre. Är det då en skada nu?
Valpen lilla tunga smiter ut mellan läpparna och slickar på främlingens saknade halva läpp. Det smakar inte trasigt. Men det kändes lustigt. Men det är inte fult. Det ser bara annorlunda ut. Som systern gör.
Valpen sätter sig ner igen.

Det tog henne en liten stund, men sakta men säkert smög sig valpen närmare. Den blöta nosen rörde vid hennes trasade nosparti och Elphaba gjorde allting i sin makt för att inte komma med några plötsliga rörelser, trots att den knappa beröringen kittlade henne. Det vilade ett konstant leende på de mörka läpparna. Den lilla backade undan något och såg på henne med huvudet på sned. Elphaba tippade per automatik på huvudet hon också. Glädje dansade i de gula ögonen.
    Hon var så söt!
Återigen smög sig valpen närmare och stack denna gången ut tungan för att vidröra hennes nos. Hon var inte säker på om hon borde backa undan eller inte. Inte för att det egentligen fanns någon fara för någon av dem: hon var bara obekväm med allting som hade med hennes nos att göra.
    Utan att låtsas om tankarna sträckte hon ut tungan mellan tänderna och slickade valpens kind. Hon såg verkligen fram emot den dagen hon själv fick egna valpar.

[Pratat med Bellz över skype, och det ensidiga samtal de har är väldigt mycket inte givande alls. Mika säger inget och Flablabla vet inte vad mer hon kan säga utan att det blir konstigt. Sen ropar Malvado på henne och hon sladdrar iväg över marken.

The end. Rollet avslutat.]