Aisu hade en lite nstund för sig själv, vilket var välbehövligt. Valparna lekte en liten bit bort, dock under full uppsikt av deras ständigt oroliga moder. Hon kunde liksom inte riktigt låta bli att vara en överbeskyddande mamma, de tre små var trots allt det hon älskade mest i hela världen. Det var något alldeles speciellt med att få se valparna växa upp, och kunde verkligen förstå vad hela grejen med modersinstinkt handlade om.
Hon undrade ifall detta skulle bli deras ställe. Draugais ställe. Eller om Iwaku tyckte att de skulle börja röra på sig, nu när valparna trots allt var äldre.
Aisu sträckte ut sig i gräset och njöt av friden som hade lagt sig för stunden. Det duggade lätt, men det fanns inga tecken på att det skulle börja regna mer.
Det var något med Byomifallet som gav henne ro och frid. Hon skulle inte ha något emot alls över att få stanna här, och hon hoppades att Iwaku kände likadant.

[Öppet roll, hurr hurr. Aisu vill lära känna de i flocken :3 Tänkte även säga att valparna är i rollande ålder, sisådär 8-9 år (?) :) ]

[Hoppar in för att jag vill försöka komma igång med Elphaba c: Och det kommer att förekomma lätt PP i början :P ]

Elphaba högg lekfullt efter sin bror. Hon missade honom och rullade runt ett varv i gräset. Lite klumpigt satte hon sig upp och skakade på sig. De gula ögonen sökte sig bort till sin moders person. Syskonen morrade lekfullt till bakom henne och den lille tikens uppmärksamhet var på nytt riktad mot dem båda.

Efter ett litet tag kände Elphaba hur hennes intresse för att leka började avta och hon försökte dra sig undan. Hennes syster måste ha känt det på sig, för plötsligt blev hon tacklad till marken. Hon gav upp ett pip av förvåning.
"Ira, gå av mig." sade hon och såg i ögonvrån på sin syster.
Hon stod kvar. Elphaba försökte skaka på sig själv för att bli av med henne.
"Ira!" sade hon till, lite mer på skarpen denna gång.
Svaret blev ett bett i örat.
"Men! Ditt prutt-huvud! Släpp mig sa jag ju!"
Nu började hon bli irriterad. Elphaba morrade till och lyckades vända sig runt. Hon gav igen på sin syster genom att hugga henne i örat och rycka till. Med ens släppte hon igen efteråt. Hon fnös till innan hon vände Ira och Leviathan ryggen och började gå mot sin mor istället.

[För att jag kaaaaan :'D Hoppas inte jag gjorde saker och ting allt för ooc med Ira ._. Och förlåt för PP xD]

Ira hoppade på sin syster utan förvarning, hon övade på en riktig fiende och släppte inte i första taget! Hon levde in sig i sin fantasi och höll kvar systern tills hon gjorde motstånd. Då fick hon sig en duning tillbaka i örat och högg irriterat och varnande i luften tillbaka. Hon surnade till en aning, men lös sedan upp då hon insåg att hon hade en större chans att flyga på Levi i stället. Hon flög fram med långa språng och med styrka i sina bakben, hon hade ärvt mycket från bergsvargen, men även klorna från Kargen och var trotts sin kraftiga benstome en smäcker kropp. Det syntes redan nu, då hon var långbent för sin ålder. Hon skulle bli en högbent tik. Levi hade inte en chans i hennes huvud då hon flög på honom med bett emot hans stupe. Självklart endast på lek, men trotts det, reflekterade det vad hon skulle göra i framtiden. Hon var menad att bli krigare. Precis som sina föräldrar var.
- Mamma, När ska vi få börja träna på allvar?
Sa hon och stannade upp i sitt anfall. Hon ställde sig med tassarna ovanpå Levi och började vifta på svansen oavbrutet medan hon stirrade på modern med sina stora grönglödande ögon. Det var det ända tecknet hon hade som konstigt nog kom från FrostCut, den giftgröna färgen. Det var något unikt och annorlunda, även om hon bar Fieros släktingars tecken över hennes kropp, så fanns något där från en varg som hon på något sätt egentligen inte var släkt med, men trotts allt var ändå.

Aisu såg på med road blick när de små lekte. Stundvis var de väldigt hårdhänta mot varandra, men det var en stor del av deras träning. Hon trodde själv att de viktigaste kunskaperna lärde de sig av sig själva, utan någon förälder som stod och sa vad de borde och inte borde göra.
Aisu hörde sin dotters fråga, och övervägde först på att ignorera den tills Ira självmant klev ifrån sin bror. Men, hur trevlig moder vore hon då?
"Kliv av din bror, Ira, så berättar jag för dig", svarade hon därför med en relativt sträng röst. Hon satte sig därefter upp och såg från Ira till Elphaba, och sedan gled blicken till sonen som låg där tryckt under Iras tass.
"Vad är det ni önskar att jag lärde er då?" frågade hon därefter med ett leende på läpparna.

Elphaba hade inte hunnit ta många steg fören Ira talade bakom henne. En frågan om träning. Den lille tiken satte sig ner och lyssnade uppmärksamt på vad som sades. De gula ögonen lade all fokus på modern. Då denne tilltalade systern bakom henne såg Fabala över axeln. Ira hade Leviathan inunder sina tassar. Hon tyckte synd om brodern. Hade inte deras mor sagt någonting hade hon hjälpt honom. Valpen riktade på nytt sin uppmärksamhet på modern. Vad ville hon lära sig? Hon var tvungen att fundera på det. Det fanns ju så mycket.
"Bakhåll." sade hon sedan med ett leende på läpparna.
Hon låg i sådana till och från, på alla i flocken. Dock var hon inte speciellt bra på det, så det var någonting hon ville öva upp. Tyvärr skulle det även innebära att Ira kanske fick för sig att ligga i sådana och den tanken var inte riktigt lika rolig...

Hon flinade svagt åt brodern och skuttade sedan vidare fram emot Aisu. Lämnade Levi bakom sig och log helhjärtat emot mor. Det fanns inget som intresserade henne mer än stridskonst. Hon hade i smyg studerat både Fiero och Iwaku då de tränat för sig själva, sådär någon gång ibland. Det var intressant att se de båda, de verkade ha sin egen stil. Hon ville hitta sin. Det var något hon verkligen ville. Dock hade hon planerat att svara något annat på moderns fråga då Elpha plötsligt svarade. Hon vände blicken ditåt och fnös kallt emot systern.
- Jag vill lära mig om våra krafter. Hur upptäcker man dom?
Sa hon då istället och sträckte en aning på sig. Öronen var spetsade till hundra procent och uppmärksamheten var helt riktad emot modern igen. Hon hade inte ens haft någon känning av krafter! Det sög, bokstavligen. Hon ville veta sina egna krafter, ville veta vad hon var kapabel till. Hon var så nyfiken att det bara bubblade i henne. Fast det där med bakhåll lät naturligtvis också intressant. Hon fick en finurlig glans i sin blick då hon vände den åter igen emot sin syster.

"Jag vill också veta hur man upptäcker sina krafter", svarade Leviathan och kastade en blick på Ira.

Aisu växlade blicken mellan de tre valparna.
"Jag kommer nog kunna lära er både och, men jag tror att ni får ut mer av er jakt -eller stridsträning om ni tränar med er morbror", sade hon och gav Elphaba ett leende.
"Jag använder sällan min kraft", började hon och lät ett tunt dis stiga sig från gräset. Dimman omslöt valparnas ben, men gick inte högre än så. Hon drog sedan dimman till sig, lämnade deras ben fria och lät dimman lägga sig som ett litet täcke mellan dem.
"Jag kan knappt komma ihåg hur jag upptäckte min kraft", sade hon sedan.
En total lögn, vilket kändes obekvämt att säga till de små. Men hon kunde inte säga sanningen, de skulle inte förstå, och hon ville inte heller riskera att låta valparna frukta henne. Faktum var ju att det var Envidia som hade hjälpt Aisu att finna sin kraft. Exakt hur kunde hon inte minnas, men det var Envidias förtjänst. Det enda som gjorde att hon kunde känna det minsta lilla tacksamhet mot sin andra själ.
"Det skulle inte förvåna mig om krafterna kommer till er när ni minst anar det", log hon.
Hon lät sedan dimman stiga och omsluta valparna helt. Hon gjorde den tjock och svår att se igenom.
"Ni behöver inte vara rädda, försök bara att ta er ur dimman med hjälp av instinkter. Spring inte, gå inte. Försök att komma på ett annat sätt", Aisu försökte locka fram deras krafter, men hon visste inte om detta var rätt sätt.

Elphabas humör sjönk för en sekund innan hon motvilligt accepterade. Hon skulle fråga Iwaku om han kunde lära henne bakhåll.
"Jag använder sällan min kraft."
Dimma började stiga och dolde tassarna på den lilla tiken. Hennes öron riktades nyfiken framåt medan hon höll den gula blicken fäst på dimman. Hela hennes lilla hjärna försökte lista ut hur hennes mamma hade gjort men misslyckades fatalt. Då hennes mor talade lade hon uppmärksamheten på hennes istället, men kunde ändå inte låta bli att kasta små nyfikna blickar mot dimman. Elphabas humör sjönk igen när modern sade att hon inte minns. Ingenting idag verkade gå som det skulle!

Efter att hennes mor hade talat klart omslöts plötsligt Elpbaha i tjock dimma. Hon reste sig rask upp. Oroligheten spred sig inom henne.
"Försök att komma på ett annat sätt."
Fabala såg sig om. Hon kunde inte se sina syskon ordentligt och absolut inte sin mor.
"Mamma?" frågade hon försiktigt ut i dimman.
Även om hon visste att hon fanns i närheten och kunde känna lukten utav henne var det ändå otäckt att inte kunna se henne.

Ira satt kvar, lyssnade. Mor använde sällan sin kraft, alltså var inte Aisu rätt varg att fråga hur man lär sig sin, men eftersom hon var duktig så kanske de var värt att fråga hur man utvecklar dem i stället. Ira hade ju i hemlighet redan funnit sin kraft. Hon ville egentligen bara veta hur man fick den starkare.
- Hur utvecklar man den då? Hur vet man vad man kan utveckla den till?
Sa hon innan Aisu lät dimman ta över allas synfällt. Ira drog öronen bakåt. Hon gillade inte detta, hennes instinkter sa nog åt henne att vara på sin vakt. Spring inte, gå inte? Vad var det för kommentar. Ta sig ut dimman utan att gå sin väg? Det lät inte logiskt. Hon litade på sina egna kunskaper och tryckte sig längre ner emot marken för att sedan smyga framåt. Hon hörde tydligt Elphabas röst och ändrade riktning. Hon försökte orientera sig efter ljudet hon hört och såg snart en mörkare nyans i dimman, när hon kommit tillräckligt nära. Hon chansade, visste inte om det var hennes syster eller bara en stod dum sten. Hon hoppade, flög genom luften. Nästa sekund skulle avgöra vad hon egentligen anföll.

[De lämnar jag till Elphaba att bestämma ;D]

Elphaba tog ett kort steg framåt. Försök komma ut på ett annat sätt. Okej. Hon såg ner på sina tassar. Hur skulle hon göra för att komma ut ur dimman utan att gå? Hon sjönk ner i sina tankar. Det här var svårt när man inte visste vilka krafter man hade. Hade hon bara vetat det hade det inte varit några problem: då hade hon bara behövt koncentrera sig på att komma ut ur dimman. Hon satte sig ner.
"Mamma. Det här går inte." sade hon och såg mot den riktning hon trodde modern låg i.

Valpen satt tyst och försökte koncentrera sig. Det här var ju helt meningslöst! Det fungerade ju inte! I ögonvrån såg hon någonting mörkt komma närmare. Plötsligt såg hon sin syster. Hon flög mot henne i attack. Elphaba skrek till av överraskning och rädsla. Hon knep ihop sina ögon, hårt. Hon ville inte vara här. Hon ville komma ut. Ut till Aisu. Hon önskade att hon låg bredvid sin mamma, gömd i hennes svarta päls. Bilden var lika klar som om hon faktiskt hade legat där. En sugande känsla bosatte sig i hennes mage. Hon rycktes undan Iras tassar och landade på marken. En enorm smärta sköt igenom hennes nos. Hon såg på den så gott hon kunde. Rött. Det såg ut att saknas en bit också. Det blödde inte från såret. Det var snarare som om värme hade bränt ihop blodkärlen och förhindrade vätska att kom ut.
"Mamma!" skrek och skrämt och såg sig om.
Hon var inte längre i dimman. Hon låg en liten bit ifrån sin moder. I sin panik över den plötsliga attacken och en bits avsaknad nos var det ett under att hon ens insett att hon hade tagit sig ut ur dimman.

[Prutt-Ira bara skräms >: Åh, och Elphie teleporterade sig ut om det var otydligt 8P Och det är inte bara på nosen längst ut som det saknas en bit, utan på sidan utav det främre nospartiet (om det var någon som förstod den förklaringen xD annars lägger jag upp en ful skiss xD)]

[Haha Ira är så snäll (A) Nehe jag förstod inget av de dära xD GÖR EN FUL SKISS :'D]

[Ungefär där det är rött är hennes nos trasig 8P]

[SÅ JÄVLA SÖT SKISS haha stackarn <3]

Han kände sig illa till mods när modern lät dimman omge dem.
Försök hitta en annan väg ut...
Unga Leviathan blev nästan förbannad där han stod inne i dimman. Förbannad och rädd. Han hörde sin systers skrik och började att få panik med att ta sig härifrån.
Tårar började trilla från Levi's ögon. Tjocka, sega svarta tårar som klibbade sig fast i hans päls.
"Mor..." viskade han tyst.
Han tänkte strunta i vad mor sa - han tog sats och sprang för allt vad han var värd. Väl ute ur dimman krockade han med sin mor. Han såg upp på henne med ett litet, oroligt leende.
Han insåg sedan att Elphaba var skadad. Det var en orolig blick som flackade mellan systern och modern.

När Ira's tassar rivit upp ett sår på sin systers nos såg hon stolt ut, men blev fruktansvärt förvånad då systern plötsligt försvann. Hon drog ögonen ogillande bakåt och såg allmänt sur ut. Hon såg sig omkring, men förlitade sig sedan på hörseln. Plötsligt så kunde hon skymta en silhuett i dimman panikslaget springa åt ett håll. Levi. Hon kunde tydligt höra honom och hon började sedan trippa efter, följde ljudet av hans steg och sedan hörde hon även dunsen då han dundrade in i något. Det tog inte speciellt långtid innan hon även var ute ur dimman. Hon satte sig ner, stirrade på dramat.

Levi var liv rädd, Phaba grinade över sin lilla nos och ännu hade hon inte uppfattat någon reaktion från modern. Hon la huvudet på sned och lät ena örat hänga nedåt. Det var ganska tydligt hur olika de alla var. Hon kände sig missanpassad. Hon suckade svagt och lät sin giftiga blick falla på systern. Hon hade bara lekt lite, men någonstans där emellan hade det handlat om ett visst allvar. Hon var dominant, stark och hård. Hon visade ständigt det för sina syskon och det var nästan bara Phaba som kämpade emot. Det var därför hon för det mesta blev utsatt på ett mer våldsamt vis än stackars Levi, som hon mer eller mindre brottades emot med ord i stället. Hon kände sig verkligen inte hemma här. Detta var inte hennes plats i livet. Det var något hon ogillade.

Vagt noterade Elphaba att hennes syskon lämnade dimman. Försiktigt försökte hon ställa sig upp. Av smärta och panik kände hon sig otroligt desorienterad.
"Mamma?" frågade hon med gäll röst.
Vad var det som hände egentligen? Och vad var det som hade hänt?

[Det blev inte så långt, men jag kan tyvärr inte göra mer förrän Aisu har gett en reaktion c:]

[Jag och Emelie kom fram till att det här kan avslutas nu 8P Så.. Avslutat 8D]