Sommaren hade verkligen kommit. Trots att skogen kallades för Döda Skogen andades den på något sätt liv ändå. Marken var klädd av gräs, även om den hade sina kala jordfläckar både här och var. Trädens kronor var glesa och en aning besvikelse, men träden hade trots allt gröna löv. Leviathan tyckte faktiskt om skogen, och hade inga större problem att stanna här. Han ville inte flytta, trots att de bara flyttat en gång var han trött på det.

Han tyckte om sommaren, fast inte mer än vintern dock. Vintern var nog fortfarande hans favoritårstid. Snön var kylig och mjuk och under vintern hade han mycket lättare för att kamouflera sig. En stor nackdel med vintern dock, var att det var svårare att jaga, även om han blivit bättre och bättre på det. Han hade börjat träna på att jaga på samma sätt som han sett rävarna göra, och förra vintern hade det verkligen gett resultat. Det var en mycket enklare teknik än att springa sig trött i snön efter någon hare som snabbt försvann ner i ett hål.

Leviathan kom ut till den lilla gläntan där den stora lyan låg, tillsammans med de flesta andra lyor som flocken hade ordnat. Utanför den låg hans mor. Hennes ögon var slutna och Levi övervägde om han skulle låta henne vila eller inte. Han vände blicken upp mot träden där Frihet studsade omkring hejvilt. Efter lite övervägande valde han att försiktigt tassa fram till sin mamma och lägga sig ner vid henne.


Aisu hade lagt sig ner för att vila efter mötet med sin far. Hon han dock inte så mycket mer än att stänga ögonen innan hon hörde Levi tassa fram. Hon öppnade ögonen och följde honom med blicken med ett leende när han lade sig ner och gjorde henne sällskap.
"Allt väl?" frågade hon honom. Han nickade leende till svar. Hon såg sig sedan omkring efter Elphaba och började undra var hon egentligen höll hus.

Tankarna snurrade runt i hennes skalle i sådan hastighet att det nästan gjorde henne yr. Hon hade faktiskt en morfar. En morfar som var allt för lik hennes egen pappa i sitt beteende. Elphaba saktade in till skritt igen när hon närmare sig lyorna. De bekanta dofterna både lugnade henne och gjorde henne nervös. Vad skulle hennes mor säga om, eller snarare när, hon fick veta att hon träffat och faktiskt talat med Malvado?

Det dröjde inte länge förrän hon kunde se både modern och brodern ligga intill varandra. Leviathan höjde huvudet och såg på henne. Ett litet leende spelade på hennes läppar och svansen började veva bakom henne. Blicken fortsatte till modern.
    "Hej." sade hon försiktigt då hon befann sig en bit ifrån dem.
Hon nafsade brodern kärleksfullt i örat innan hon lade sig ner vid Aisus andra sida. En kort suck lämnade henne. Hon visste vad hon behövde göra, men det var svårare att faktiskt få ut ordet än vad det borde vara. Framför allt när hon själv ansåg att det hon gjort inte var fel. Men hon visste samtidigt att hennes mamma gjorde det, och hon ville egentligen inte bråka. Det var ingenting hon tyckte var roligt.
    "Förlåt..." sade hon och nästan begravde nosen i hennes hals. "För... för innan."
Det var underligt att ett sådant litet ord kunde vara så svårt att säga ibland.

När hon såg Elphaba komma kände hon sig osäker. Tanken var lite skrattredande, hon borde vara säker, rakryggad, framför sina barn. Visa att hon var stark, med båda tassarna på jorden. Men det var lättare sagt än gjort, och det hade Aisu fått erfara mycket det senaste.
Dotterns ord värmde, men fick hennes samtidigt att skämmas. Det var inte Elphaba som skulle be om ursäkt, hon hade bara varit nyfiken och velat vara vuxen. Aisu förstod allt det, det gjorde hon verkligen.
"Det är jag som ska be om ursäkt", sade hon tillsist och kände hur hon nästan blev gråtfärdig. "Jag har haft svårt att låta er båda växa upp på allvar, men ni är mina barn, och det kommer ni alltid att vara", fortsatte hon och ögonen växlade mellan Elphaba och Leviathan. Efter allt som hänt ville hon bara skydda dem, även om hon visste att hon inte kunde göra det hela tiden. Det var inte heller hälsosamt för någon av dem att hon gjorde det. Både Leviathan och Elphaba måste få gå egna vägar i livet, göra egna misstag och lära sig av dem.

Hon buffade tacksamt på modern då även hon bad om ursäkt. Elphaba fann inget nöje i att bråka med henne, men hon lessnade på att bli behandlad som en valp, oavsett anledning.
    "Vi vet, mamma." sade hon och slickade den äldre tiken varsamt i ansiktet.
Oavsett vad som hände trodde ungvargen att Aisu aldrig skulle sluta oroa sig för henne och Leviathan.
    Hon lade sig ner igen med en nöjd suck. Att bara ligga ner och vila tillsammans på det här viset vad någonting hon värderade högt. Det enda som saknades var fadern... Hon bet ihop käkarna och försökte tvinga tillbaka tankarna på honom till det mörka hörn hon försökte glömma. Allting var en enda röra i hennes huvud. Egentligen skulle hon säkerligen må bra av att berätta för någon om hennes konversation med Malvado, men hon ville inte säga någonting till Aisu. Skulle hon berätta för någon fick det lov att bli Leviathan, eller Erakan. De skulle säkert inte börja bråka med henne om det i alla fall.

Aisu log och kände en enorm tacksamhet för Elphabad förståelse. Hon vände sedan blicken mot Leviathan och de gav varandra ett litet leende. Även om han inte sa något så kände Aisu att han höll med sin syster.
Hon strök nosen mot Elphabas kind, och därefter mot Leviathans. Hon var lyckligt lottad som hade dem och hon visste inte vad hon skulle gjort utan dem.
"Jag hoppas att jag inte håller er kvar här i flocken. Jag ser gärna att ni stannar, men jag vet också hur viktigt det är att också få testa sina vingar på egen hand", sade hon sedan och log mot dem. Hon skulle antagligen ha stora problem med att släppa iväg dem, och ständigt oroa sig. Men att ta egna beslut och ha ett eget ansvar var en del i att växa upp.
"Så vida ni inte har planer på att bege er härifrån så har jag jag uppgifter till er båda. Det på tiden att ni får ta ansvar i flocken", fortsatte hon. "...men, det är något vi talar mer om vid nästa flockmöte", hon flinade retsamt mot dem båda.