Där satt hon. Ensam.
Månens mäktiga gestalt speglades mot hennes vita kroppshydda, vilket fick hennes tjocka päls att skimra i en silverfärgad nyans.
Leyrinn betraktade sin spegelbild i bäcken som slingrade sig förbi framför henne. Porlandet skänkte henne ett lugn, det var ett härligt ljud som hon sen valptassar lugnats av. Varför kunde hon inte säga, men det var inte direkt något hon ofta gav en tanke till heller.
Plötsligt prasslade något till från bakom en liten snöhög bredvid henne och kvickt slängde hon sin blick mot platsen. En mycket liten näbbmus kikade fram bakom snön men så fort den mötte fakargens silvergråa blick, så försvann den lika fort som den dykt upp.
Leyrinn gäspade. Idag var världen inte mer spännande än så här.

Krigaren hoppade.
For ett ögonblick genom luften och landade med en duns på nästa gren.
Jo, han klättrade. I träden.
Det var fullt normalt för honom, som var av kargsläkt.
Den gröna blicken svepte vant ner över marken, noterade minsta rörelse.
Vinden lyfte den blodröda manen, krusade sig genom hans nattsvarta päls.
Månskenet glänste i de hundratals ärr som vanställde hans muskulösa gestalt.

Han ruskade snön ur manen och satte fart, sprang målmedvetet över en kraftig gren och tog sats.
Flög fram. Landade.
Svansen snärtade till bakom honom, höll balansen när klorna rev i barken för att hålla sig fast.
Det var halt av is och frost.
Han rös till.
Han ogillade vintern. Starkt.
Eftersom han vigt sitt liv åt elden, att skydda flocken och lära valparna Konsten.
Konsten att bemästra eldens kraft, vilket var ett krävande arbete för åtskilliga.
På grund av det elden - så var kylan inte särskilt välkommen i hans vardag just nu.
Men han värmde lätt upp sig själv, det var enkelt.
Så flingorna som kom i kontakt med hans kroppshydda smälte till små glittrande vattendroppar i den svarta vinterpälsen.

Som det var nu, stannade han tvärt.
Han hade farit fram ett bra tag, och var alltså en bit utanför reviret.
Även om hans roll som Väktare nu var utbytt, hade instinkten att skydda gränserna etsat sig fast vid hans medvetande för gott.
Kalla det en arbetsskada, eller inte.
Men nu fick han påminna sig själv om att han var Krigare - inte den Väktare han kände sig som.
Åter ruskade han på manen, som var fuktig av snön, och tassade fram till grenens kant.
Han lät sedan blicken löpa över marken i sin sökan på främlingen.
Främlingen som nästan korsat gränsen.
"Visa dig." brummade hans mörka röst lugnt, ut i tystnaden.

[ Jag hoppas det är okej att jag skuttar in här, jag med :3 ]

Var kunde den stora busiga blå finnas? Under hela dagen hade hon letat efter honom, kanske, kanske skulle han befinna sig i skogen. Fast hon hade ju inte hittat honom, så kanske var han i sin grotta, i öknen. Frustrerat såg hon sig omkring en sista gång innan hon gav upp. Månen spred sitt sken över stammarna, och chansen att hon skulle hitta Zayev nu, var liten. Med ett dämpat pip gäspade hon stort och sänkte sedan farten. Varför skynda sig för ingenting? Leklusten fanns inte där helt enkelt. Inte just, precis nu. Den skulle komma senare. Det var självklart. Aldrig skulle den gå att undvika, men det var inget dåligt.

När ljudet av en stillsam bäck nådde hennes trumhinnor, blev det dock fart på henne. Törsten skulle snart komma att riva i hennes strupe om hon inte törstade den snart. Så passande. Hon rusade glatt mot ljudet och drack glupskt det kalla vattnet när hon kommit dit.
" Var ska jag gå nu? " Frågade hon tyst för sig själv. Uppströms eller nerströms? Ner! Dit skulle nog Zayev kunna gå.
Hon följde bäcken och undvek att blöta ner sig mer. Det var ju inte direkt varmt. Nu måste ju något hända, hon var väl inte den enda vaken?

Ett leende spred sig över hennes läppar när hon stannade upp. Hon var inte ensam!
" Heeej " Ropade hon glatt när hon fått syn på den vite vargen.

[ Hon har inte märkt Blackie xd ]

[Klart det är :-)]

Leyrinn, som precis var på väg att resa sig upp från sin nuvarande position, tvekade då hon hörde den mörka rösten. Automatiskt reste sig en lätt ragg längst hennes nacke, hon hade varit säker på att hon var ensam på platsen. Osäkerheten tog grepp om hennes kropp och sinne.
Hon snodde sig om i en hastig rörelse och slog ut sina vingar för att se större ut än vad hon egentligen var. Vem hade lyckats smyga sig på henne? Hon lät sin gråa blick svepa ut över skogens träd.

"Vem där?" Leyrinns röst var osäker.

Hon tog ett steg bakåt men trampade då olyckligtvist ner i den kyliga bäcken, tassen drog hon snabbt upp igen och skakade av den från vattnet. Då såg hon valpen. Det fanns inte en chans i världen att denne kunnat gett upphov till den mörka röst hon nyss hört.

Han kikade ner på honorna under sig.
Jo, de var två.
En valp hade anslutit sig till gruppen.
Om man nu kunde kalla dem det, de var främlingar.
Så nära reviret...
Han ruskade på huvudet, som för att koncentrera sig.

Valpen hade fått syn på honan och hälsat, och den mognare av dem hade just fått syn på den lilla.
Black sänkte huvudet tills hans käkben snuddade vid barken under honom.
De gröna kattögonen gnistrade i skenet som strilade ner genom grenverket.
Svansen svepte långsamt bakom honom, imiterade katternas sätt.
Virvlande, vågiga rörelser i luften, som en svart orm.

Den vuxnare av honorna nere på marken verkade inte ta större notis om valpen, än att undra om hans röst.
Inte valpens röst.
Blacks.
Han lade huvudet en aning på sned och borrade in blicken i henne.
Väl medveten om att hon inte kunde se honom från marken, tog han sig mycket tyst och diskret in i hennes medvetande.

Han var noga med att inte råka röra vid någonting.
Den kittlande känslan i skallen skulle då gensat avslöja honom.
Nej, han smet in utan att egentligen söka.
Han kollade bara.
Efter en kort stund drog han sig tillbaka och återvände till nuet.
De där nere stod fortfarande i samma rörelse och såg på varandra.

Den svarta hanen satte sig sakta upp, noga med att inte ge minsta ljud ifrån sig.
Han drog lite på munnen.
Han hade fått veta att honan inte var fientligt inställd, snarare vilsen.
Osäkerheten i hennes röst innan hade också sagt sitt.
Hon var inte av någon flock - så då hade hon ingen anledning att ställa till problem.
Varken vän eller fiende.

Men han kunde inte låta bli att bli en aning fascinerad - hon hade ett vackert medvetande.
Väldigt utsmyckat, men virvlande mönster och spiralformer i olika blommande mönster.
Silvrigt.
Han gillade det, eftersom det var så intressant.
Vissa individer hade så otroligt enformiga, tråkiga sinnen.
Raka, exakta.
Visst, de var perfekta, men inte särskilt underhållande att betrakta.

Hon hette Leyrinn, var i tjugoårsåldern och hennes element var Vinden.
Hon höjde på ögonbrynen.
Han som var av Elden hade inte träffat en Vindens själ på många år.
Visst, Jord, Vatten och andra av Elden, men Vind...
Det ryckte i hans nos när han drog in deras dofter, noterade dem, sparade dem i minnet.
Ren vana.

Han spände musklerna och tog sats.
Svansen svängde till.
Han kastade sig ledigt ut från grenen, luften ven förbi.
Han såg marken närma sig som i slow-motion, och karginstinkterna tog genast över.
Tassarna vändes neråt, han böjde en aning på benen, lutade sig en aning framåt och lät framtassarna ta stöten.
En duns.
Det lät ungefär lika högt som när man lägger en bok på ett bord - alltså inte alls högt.
Hans trampdynor var så mjuka att snön knappt knastrade under dem.

Snöflingor yrde upp kring hans tassar, virvlade i ett moln i luften innan de lade sig igen, irriterade över att ha blivit störda.

Han hade hamnat i en hukad, mjuk ställning vid landningen.
Nu reste han på sig och stod i sin fulla längd.
Kvick var den gröna blicken när den som hastigast flöt över valpen.
Sedan stannade den vid honans ögon.
Vilka ögon.
De speglade hennes medvetande, hennes själ, exakt.
Som om de var glas, och han kikade in.

Han lade huvudet på sned igen, precis som han gjort där uppe, och memorerade hennes drag på en halv sekund.
Sedan vände han kvickt och artigt undan blicken och såg på valpen igen.
Efter en snabb koll kunde han konstatera att hennes namn var Deino.
Han letade inte efter mer än så, utan höll mest uppmärksamhet åt den äldre varginnan.
Vände blicken mot henne igen, men hans ansikte speglade inte den ovanliga fascinationen han fått över hennes ögon.

Han var bara artigt intresserad.
Och det var säkrast att inte avslöja för mycket.
Det hade han stor erfarenhet av.
Vanlig krigsstrategi.
'Du skall icke vara den som först avslöjar dina kunskaper'.
Men han mindes dock inte vem den vise vargen var, hans om sagt detta till honom när han varit i nittonårsåldern.

"Var hälsade." han kunde inte annat än att visa artigheten hos en krigare.
Det var därför han använde just deras sedvanliga hälsning, som var urgammal men fortfarande användes formellt runt om i landet.
Han log svagt.

Deino närmade sig nyfiket honan utan att lägga märke till andra dofter och lukter. Trots att hon är tio, är hon lika lättdistraherad, och om än mindre uppmärksam än en treåring. Att en ärrad, kattliknande svart varg befann sig ovanför dem förstod hon lika lite som hindi, som hon inte ens vet vad det är. Men på något vis förstod hon på en gång vad som hände när något främmande 'besökte' henne. Den lätta dunsen hade avslöjat var hanen befann sig. Men känslan hon fick i huvudet avslöjade något annat. Hennes ögon vidgades, någon sorts tankekraft! Hon såg på den svarta hanen och lyssnade till hans ord, en vänlig hälsning. Vad annars?

" Kan du läsa tankar? " Frågan var vänd till hanen, men lika intresserad var hon av honan. Hon vände sig mot henne och grandskade hennes kropp. Vingarna, teckningen.
" Vad söt du är. Kan du flyga till stjärnorna? " Åh! Om hon kunde flyga dit, så kanske Deino kunde få följa med någon gång?
" Jag heter Deino. Vad heter ni? "

Förvirringen var ett faktum. Vad var det som höll på att hända egentligen? Då svepte vinden förbi och viskade i hennes öron, den hade fört med sig en lukt, en annan lukt än den som tillhörde valpen.
Det var någon annan här, någon som lyckats undgå att bli både sedd och hörd.

Leyrinn var fortfarande på spänn men hade lugnats något av vindens vänliga gest. Pälsen på hennes rygg la sig sakta till rätta. Hade någon velat göra henne illa så hade hon nog redan varit sårad vid det här laget.
Hon var väl medveten om sin ynka storlek, som hon själv ansåg sig ha, då dom få vargar hon tidigare träffat under sin livsvandring, alltid varit så mycket större än hon själv. Honor som hanar. Men tack vare sin storlek så hade hon alltid visat sig vara mycket snabbare och inte att glömma så hade hon sina vingar som gav henne en frihet, som inte kunde beskrivas med ord. Den behövdes upplevas för att förstås.

Hon vecklade in sina fjäderklädda vingar och la dom i en bekväm position längst sidorna mot hennes kropp. Hon betraktade valpen då ett leende smög sig fram på hennes läppar, detta pågrund av dennes vänliga och oskuldsfulla uppsyn.
"Hej..."
Gammla minnen om en svunnen barndom letade sig fram bland hennes tankar, men hon puttade bort dem. Det var inget hon ville tänka på nu. Hon ruskade på huvudet och fäste åter sin blick mot den unga honan, men såg direkt att dess fokus nu var fäst på annat håll.
Leyrinn snodde run och fick syn på den stora svarta varg som nu stod framför dem båda. Stor och muskulös, klädd i många ärr från lika många strider. Hon la sina båda öron bakåt och synade honom med sina stora silvergråa ögon. Snart märkte hon att han verkade vara vänligt sinnad mot dem båda.

"Go kv..." Innan hon hunnit avsluta sin egna hälsning till hanen så avbröts hon av Deinos frågor.
Läsa tankar? Hon flyttade sin blick från valpen tillbaka till hanen med ett förvånat uppsyn. Vad menade hon med det? Var det därför han hållit sig undan till en början? Leyrinn väntade nyfiket på ett svar från honom.

Tystnaden varade inte länge.
Ur valpens mun flög frågorna åt båda håll.
Hon frågade på en gång om hans förmåga.
Han rynkade pannan och kastade en svårtolkad blick på valpen.
Nu kommenterade den honans utseende, och ställde en mycket ovanlig fråga.
Till stjärnorna? Flera miljoner ljusår bort?
Black himlade med de kattliknande ögonen och skakade smått på huvudet.
Troligen skulle valpen kommentera det med.
Trevligt.
Honan, Leyrinn, såg mest förvånad ut, hon studerade honom.
Ville veta om det valpen sagt var sant.

Hans blick var stadig och lugn när han såg på dem båda.
"Deino, även om du undrar sådant, kanske du skall låta Leyrinn presentera sig först?
Han blinkade till honan, innan han såg på valpen igen.
Det ryckte i hans mungipor, som om han försökte hålla tillbaka ett leende.
Vis som han var, Black, hade han svarat på valpens fråga utan att egentligen avsöja sig.
Ha!
Han höjde på huvudet och blickade ner mot dem, vippade på ögonbrynen och flinade svagt.
Fartvinden i träden hade rufsat om hans svarta päls, nu var den ostyrig och raggig i nacken.

När den svarte sa att Leyrinn skulle få presentera sig drog hon efter andan. Coolt! Han kunde läsa tankar! Uppspelt viftade svansen bakom henne när hon med stora ögon såg på honom.
" Du måste lära mig hur man gör! " Glatt tog hon några steg närmare, hon kanske kunde känna hans krafter om hon stod närmare? Då skulle hon också kunna ta reda på andras namn utan att de vet om det. Namn och andra busiga saker. Hon fnissade.

Så hamnade blicken på honans vingar igen. Åh.. Att flyga till stjärnorna hade hon redan glömt bort. Eller ja, det var inte så viktigt längre. Är fjädrar mjuka? Sträva kanske? Hon tog ytterligare ett steg närmare och sträckte på sig för att kunna komma åt att nosa på dem.

Tidigare har hon bara mött en enda varg med vingar.. Och deras hade inte varit långvarigt, men hon hade inte kunnat titta närmare på de stora vingarna. Vad var de gjorda av? Och varför hade hon inga vingar själv?
" Varför har inte jag några vingar? " Frågade hon lite tjurigt när hon dragit sig tillbaka.

Han kunde alltså läsa tankar.
Leyrinn uppfattade hanens blinkning till henne innan han vände blicken mot den yngre honan.
En olustig känsla kröp fram inom henne. Hon hade aldrig träffat en varg med liknande krafter tidigare. Vad var han kapabel till? Var han fortfarande kvar i hennes sinne och rotade runt? Många frågor bubblade upp och hon hade inga svar. Även om det inte verkade som att hanen ville dem illa så hade hon ändå redan hamnat i underläge och det störde henne.

Leyrinn sneglade mot Deino men utan att riktigt släppa blicken från Black. Hon studerade valpen. Den var tydligen väldigt fascinerad av hennes vingar. Hon kunde inte göra annat än att dra lätt på smilbanden. Hon var själv väldigt förtjust i sina vingar och tacksam över att hon hade dem.
Sakta sträckte hon ut den närmsta vingen mot den yngra honan när hon närmade sig henne för att nosa.
"Vingar finns inte i ditt arvsanlag, dina föräldrar var inte av min ras... Vad jag vet."
Det sista la hon till som en liten pik till hanen, samtidigt hamnade hennes fokus hos honom igen.
"Och får man fråga vad ert namn är, mystiske varg?"
Hon synade honom från topp till tass med ett litet flin spelandes på hennes läppar.

| Snackade med Leyrinn på pm å hon sa de va okej, såå då joinar jag här också dåå =')) |

Den mörkbruna varginnan ruskade lätt på huvudet efter att ha gått under ett träd med lågt hängande grenar vars snö skakades ner över hennes vinterpäls när hon vidrört dem.
Där hon vandrat hade snö varit ett faktum, den hade funnits överallt, ingen och inget hade kunnat undgå den. Den fanns i pälsen, bildade hårda isklumpar mellan trampdynorna under tassarna och trängde in och gav frost åt både noshåren och de röda stråna som skyddade örat inifrån.
Även om Demethra var en inferno hade detta drabbat henne också, hon hade vandrat mycket i norr med många minusgrader, det viktigaste hade varit att hålla kroppen varm och därmed hade hon låtit kylan tränga sig så nära på utifrån.
Det var ett misstag, medan hon gått genom Lövskogen, som även den var absolut frusen såklart hade hon arbetat med att låta elden värma henne inifrån igen, att använda elden tar kraft, därför hade hon tidigare varit sparsammare med den. Dessutom nu när hon känt sig svagare. Hon hade mest hållit sig undan och tagit det lugnt, bara levt igen de senaste veckorna som varit fyllda med stenhård kyla på de marker hon vandrat vid.
Ändå hade hon frivilligt valt de platserna, de hade varit perfekta. För träning, för vila, för tänkestund, för ensamhet. Allt. Tack.

Friska dofter av varg kände hon vid följande trädstammar hon passerade, hon stannade upp och ägnade dem extra doft-tid. Försökte lösa vem som vandrat här, om dom var nära.
Det var de, och det var inte bara en.
Hon kände igen en hanes, men den var gammal. Längesen hon mött honom, det var nästan svårt för henne att urskilja vem det var.
I ren nyfikenhet för hanen och de andra vargarna gick hon vidare, kroppen var så pass upphettad nu av eldens brusade inom henne att fotspåren hon lämnade efter sig hade smält så pass mycket att det blev mörka fläckar från där marken såg upp.
Ännu en gren överraskade varginnan ovanifrån och sprätte ner duntar med snö över henne, svansen piskade till och slog till en buske vars allt snötäcke brusade ner och lämnade busk-skelettet kalt med sina bara mörka grenar mot allt det vita.
Framför Demes klarblå ögon urskiljdes tre vargar (Leyrinn, Black & Deino), hon kände först då igen handoften. Black. Självklart, den mörka kroppen och blodröda luggen skiljde sig int från snön. För ett ögonblick log Deme till, innan hon uppenbarade sig.
Sekunden efter blev hennes ansiktsuttryck kalt igen, hon steg fram. Lät några grenar knäckas utan att bry sig, det var meningen att hon skulle bli blottad nu.
-Var hälsad sa hon kyligt och såg dem alla tre i ögonen en efter en.
Valpen (Deino, visst är han valp??), den bevingade ljusa vargen (Leyrinn) och så Black.

|Ursäkta om jag missar nån plats, hur landskapet var, var de befann sig, deras utseende eller liknande... Har inte riktigt begrundat deras samtal från innan Deme kom med här... (: |

"Du måste lära mig hur man gör!"
valpen blev tydligt upphetsad utav detta, och gick närmare dem.
Snö föll ner från en gren och träffade honom i nacken.
Black ruskade vätan ur manen och vände blicken mot valpen.
"Tyvärr, Deino. Jag har redan alltför många lärlingar att handskas med." svarade han, uppriktigt och allvarligt.
När den äldre av honorna undrade över hans namn, log han snabbt mot henne.
"Black, madame. Blackfire, krigare av Cierzo." han bugade sedvanligt, av ren artighet.

Valpen tappade intresset fort och hade nu sin uppmärksamhet åt Leyrinn igen.
Hon var fascinerad utav vingarna.

Black hade inte intresse nog att lyssna särskilt uppmärksamt på dem, utan spetsade öronen mot ett annat håll.
Steg. Andetag. En ny doft.

Han vände sig bort från sällskapet för att vara beredd när nykomligen steg ut ur buskaget.
Hon var bekant. Mer än bekant.
"Demethra." brummade Black och nickade mot henne.
Det var ett tag sedan.
Hans tankar fladdrade iväg mot ämnet snöstormar...

(Mycket händer när man är borta ett par dar o.o )

OFF: Hallå..? :)

|| skulle gärna svara, men... rollar vi inte i ordning? ||