[Joina vem som heelst c:]


Dimman låg tät över marken som vanligt, solen fick inte många chanser att lysa genom och ge energi åt växter som levde under dimmans täcke. Det var tystnaden och dunklet som hade fått unghanen att söka sig till denna dystra plats. Han kände sig som ett med skogen då han smög runt som en skugga bland trädens döda stammar. Han hade hållit sig på utkanten av den främmande flockens revir. Han hade hört att Devils höll sitt revir en liten bit av skogen, men han var inte säker på om han skulle ta varningarna han fått på allvar. Men å andra sidan ville han inte få ännu en flock i hälarna, så det kanske var bäst att hålla sig undan. Men han skulle inte ha något emot att träffa någon av medlemmarna, tvärtom skulle det vara intressant. Men trots det så höll han fast vid att hålla sig utanför revirets gränser.

Mirrow gick tillsynes med sin avslappnade gång med långa steg och halsen sänkt. De röda ögonen hade ett svagt sken då de kikade fram under det tjocka håret, men de var vaksamma. Han hade tappat allt som antydde om att han också varit en valp för ett tag sen. Han var på väg till Kawazatri, fast det skulle vara en liten risk att gå så nära TDN's revir så var hans sökan efter "mer" större, och han hade inte sett skymten av någon av medlemmarna sen han lämnade flocken. Han som hade trott att TDN inte tog lätt på saker, kanske hade han trott fel? Han fnös till och drog lätt på munnen. Men om han hade tur kanske skulle han få återse bror sin och hans "kära" mor, ett tillfälle han inte ville missa. Det fick ett kyligt flin att återse de svarta läpparna.

Third Lance kunde se den mörka, dystra skogen som fick han att vara allt mer spänd för varje steg han tog. Han rörde sig närmre den, sakta gick det men han ville ändå se vad som fanns där inne, bara inte en zombie eller vampyr, som ville suga livet ur honom. Marken blev mer hård och han kände hur han bara kom närmre och närmre skogen. Han stannade såg sig om och klev sedan in i skogen.
Där han drog in alla dofter, studerade varje träd en kort stund. Sedan marken och himlen, han kunde inte häller höra något så han fortsatte att röra sig framåt.

Han stannade, hade han upptäckt något, eller någon? Han såg sig om, fanns det någon? Han snurrade runt, backade och slog i ett träd. Han tänkte inte efter utan började springa mot utgången, vart den nu fanns.  Han hade virrat bort sig, så han tog ett djupt andetag och såg sig om. "Ha.. Hallå?" ropade han, eller mer viskade, han tog ett till andetag och sträckte på sig. "Hallå? Finns det någon här?" ropade han den här gången, inte så högt. Men det  skulle ändå höras ifall någon fanns i närheten. Han satte sig ner, intryckt mot ett stort, dött träd. Han kände sig liten, rädd och orolig. Så han hoppades att någon snart skulle svara.

Mirrows öron klippte till och ströks sen åt sidan. Skogens tystnad och lugn hade försvunnit. Han kände vibrationerna som drev upp i hans tassar då någon rörde sig snabbt i skogen, virrade. Mirrow stannade upp och höjde huvudet, hans ansikte var skarpt skuret och han rörde inte en min. Så en kort stunds tystnad innan ljudet av en avlägsen röst som ropade i skogen, ropet ekade mellan trädens tomma stammar och Mirrows öron drogs mot nacken. Den okände vargen var högljudd och skulle lätt kunna tillkalla sig Devils flockmedlemmar.
Han sänkte huvudet och satte av i en lätt trav mellan stammarna mot ljudet. Han skulle ta hand om det.
Efter en liten stund saktade han av till normal gång för att inte höras så mycket, ljudet av hans tassar var lågt då han närmade sig främlingen. Igenom dimman kunde han se en vargs gestalt som var tryckt mot en av de döda stammarna. Mirrow drog på munnen till ett kyligt flin och stannade upp. Kunde höra den andra hanens andetag.
"Har ni tappat bort er?" frågade han med en len röst och började sen röra sig närmare hanen och stannade först en liten bit bort. Det var inte bra att tappa bort sig i en död skog, vem visste vilka faror som kunde lura där ute...

Third Lance snodde runt, han kände sig en aning lättad. Nu var det bara att hitta ut som var det sista.
"Ja, herrn. Det har jag, och du kanske vet hur jag tar mig här ifrån" sa han med sin mörka, men något mer stadiga röst.
Han kände hur han började rysa en aning, han fick kalla kårar av vargen. För att inte försöka visa det så försökte han att inte ha någon som helst min, eller någon speciell rörelse.
"Jag är Third Lance, och du?" frågade han och reste på sig, han lät tungan lätt glida över en av sina sabel tänder och sedan den andra. Han försökte att hålla dom rena, istället för när han var mindre, då dom brukade vara fulla i lera eller gräs. Han mamma tjatade alltid om att han skulle ta hand om dom, men han hade aldrig lyssnat då, men nu så ville han alltid hålla dom näst intill glänsande.
Han spände sig, slappnade av och drog tassen längs marken, medan han väntade på svar, och då kom han ihåg vad hans pappa brukade säga: Det bästa sättet att få någon att hjälpa till är att hjälpa den med något. Trots att den andra inte hade svarat så ville han ändå ge den andra något i gengäld, ifall han hjälpte han att hitta ut ur skogen. "Du kan få något litet att äta på" sa han med ett lätt leende.

Mirrow stod tyst och lyssnade då hanen talade. Tassarna var gemt placerade bredvid varandra och huvudet var höjt och han hade samma kyliga leende fastklistrat på läpparna. Han rörde inte en min, granskade honom i tysthet. Hanen såg ut att vara en unghane som han själv, men hade ett par besynnerliga tänder som stack ut.
Mirrow var tyst ända tills Third Lance som hanen presenterat sig som pratat klart.
"Åh, det behövs inte.. Jag har redan hittat en passlig smakbit.." sa han och ett tyst skratt lämnade honom. Han slöt ögonen i några få sekunder och sen när han öppnade dem var de vid uppspärrade och hans pupill hade ändrats till ett smalt streck och från ingenstans flammade lågor upp i en ring som omringade de två vargarna.
Adrenalinet sökte sig upp i vart ända del i hans kropp, han ville slåss, han ville känna blodet mot hans tunga. Varför denna varg skulle utsättas för detta fanns det ingen anledning till, ondskan som satt i hans ådror sökte sig fram till det yttersta, otur?

Han slickade sig om läpparna och hans innan kalla lugna yttre hade förändrats till något mer likt galenskap. Han hungrade efter detta. Och hanen stod i hans väg.
"Ni undrade efter mitt namn.... Mirrow, och jag råder er att inte glömma det" och det sista sa han i någon sorts tyst viskning. Flinet drogs upp på hans läppar, musklerna spändes och sen kunde han inte vänta längre utan han kastade sig mot hanen som skuten ur en kanon, full av adrenalin.

[Helt failat inlägg.. men whatever ^^' Stackars Lance <3]

[Haha, detta kommer säkert vara lärorikt för Lance, ifall han klarar sig. c:]

Third Lance såg på hannen, hade han redan ätit? Han skulle låta han prata klart, kanske fick han något tecken? Nej, han kunde känna hettan, men mest av allt rädslan.. Rädslan för att dö innan han hade hittat sin livs önskan. Han kände sig plötsligt väldigt ensam, händelsen med björnen liknade den här, förutom att han kunde försvara sig, dö eller döda? Var det så det skulle bli? Han kände hur saknade att ha någon som skyddade honom i såna här situationer.
När den andra vargen kastade sig i mot honom så han Third Lance att flytta sig undan med nöd och näppe. Han skakade på sig, kanske han skulle kunna använda sin kraft nu? Han visste inte, trots allt så visste han inte exakt hur han skulle kontrollera den.
"Mirrow, snälla. Jag kan fälla en stor hjort åt dig ifall du vill.." sa han. Han hoppades att det skulle hjälpa, men det skulle det nog inte. Så han spände var ända muskel som lydde och reste ragg. Han försökte visa hur stor han faktiskt kunde bli, han sänkte huvudet en aning lät munnen öppnas och snart morrade han som en förvarning. Han ville inte förlora, men inte döda häller.
*Jag har varnat dig, Mirrow..* tänkte han innan han sköt ifrån, inte lika som den andra hanen. Men han tog ändå i. Han bet efter den andra hanen i luften. Han försökte att ignorera alla känslor som fanns inom honom, kämpade han för livet och friheten eller var detta fel val? Han svalde bet ännu en gång efter den andra hanen.

Han kände sig belåten över att hanen lät sig falla in i striden. Mirrow hade för en kort stund nästan förväntat sig att främlingen skulle springa sin väg som en ynkrygg, det gjorde saken mycket enklare. Mirrow missade sin första attack, hans fart gjorde så att hans tassar lämnade spår efter sig i jorden då han stannade och på samma gång vände sig om. Han kände vibrationerna från marken då Lance rörde sig mot honom och Mirrow tog ett hopp åt sidan och sedan på samma gång hoppade han tillbaks för att ta ett grepp om hanens bakben för att sen dra omkull honom, och på samma gång skulle han lyckats skada honom om han lyckades med attacken.
Han hade undvikit att ta ett grepp om hanens nacke som han först tänkt, han var mindre än Lance, det var inte det att han hade musklerna till det, men Lance var större i kroppsbyggnad och det skulle bara vara tyngre på så sätt, sen hade han inte riktigt haft rätt läge till det.

Han ville lära sig att inte vara så beroende av sina krafter i strid och skulle först använda det om det blev nödvändighet. Förutom elden som höll dem instängd på deras lilla plan för att hanen inte skulle lyckas fly, förutom om han var dåraktig och kände för att bränna bort lite päls.