Delshay hade inte hunnit tänka efter särskilt mycket. Dagarna hade passerat snabbt, men ändå så olidligt långsam. Vandring under natten i fladdermössens och månljusets sällskap, och vila när de första solstrålarna kröp fram över kullarna i horisonten. Tassavtryck efter tassavtryck i det mjuka gräset, en salig blandning av Niaras små och nätta och Lokes betydligt bredare märken. De hade talat, men inte mycket. Speciellt Zayev hade inte sagt särskilt mycket alls. Dimitrij såg bittrare ut än vanligt, men det var sällan om inte aldrig skärpan hade gått ut i orden - eller kanske var det bara deras avtrubbade sinnen som inte lade märke till det.
  Delshay hade inte uttalat ett enda ord på hela dagen. Eller natten, kanske var rättare sagt. Än var det timmar tills solen skulle gå upp, men flocken hade stannat tillfälligt för att dels se över en ond tass som hade börjat blivit ett problem på riktigt, och dels för att dricka. Valparna tumlade runt i en hög, gnyende och skällande i lek. Om änden inte fanns mycket ljus i deras varande situation, så fanns där ändå små glimtar. Valparna var en av dem, familjen en annan (även om han nu saknade Kenai och Loiana mer än någonsin). Han undrade ofta vart de höll hus, och om de mådde bra. Han hoppades det. Åtminstone var resten av hans syskon oskadda, än så länge.
  "Nihyahha", sade Del, och rynkade sedan på ögonbrynen. Han hörde själv hur raspig rösten lät, harklade sig och sökte återigen systerns uppmärksamhet. Hon satt bara ett par meter bort, men han hade inte sett henne dricka ännu. Vattenkällan de funnit befann sig bara en liten bit bort, väl inom synhåll från där de befann sig. Slätten runtom var öppen - det fanns inget risk för anfall. En rysning löpte nerför ryggraden. "Niy? Följer du med och dricker?"

Nattens svala vindar svepte över åsarna, rasslade i pälsar, ungträd och gräs. Om än där alltid fanns ett svagt sorl som bakgrundsljud kändes det främmande tyst. Allt ljud kändes mycket klarare, skarpare – där fanns inte längre ett distraherande skrän från cikadorna. Det var så tyst. Så tyst.
     Broderns kallande fick henne nästan att rycka till. Tankarna hade flytt med vindens ven. ”Åh”, flämtade hon till något förvånat. Det perplexa uttrycket som mötte Delshays uppsyn slätades med ens ut och ersattes av ett svagt leende. Kort nickade hon innan hon reste sig upp och slöt vid hans sida. Jämsides vandrade de till vattenhålet.
     En vid gäspning undslapp henne. ”Uäh”, stönade hon något missnöjt. Det fanns mycket hon ville prata om, främst om det som hänt, men hon vågade inte. Det var ett fragilt ämne.
     ”Vad tror du pappa och mamma gör nu? Tror du dom är framme?” Det gjorde ont att vara utan dem, och det fanns en oerhörd längtan efter deras varma fällar och tryggivande dofter. Det låg en bitande rädsla av att de kanske aldrig träffa dem igen, den skavde på hennes hjärta med varje steg längre bort från Acherati de tog.

"Mmmh-mm..", hummade Delshay. Han såg på sin syster, men vek snart undan med blicken och drack för att köpa sig tid. Vad fanns där att svara? Han visste lika lite som henne vad som försiggick, alla de där milen bort. Hade de kommit fram? Satt de, detta nu, runt en sprakande eld, under samma stjärnor som gnistrade ovanför syskonparet och tänkte på sin familj? Lika mycket som de åtskilda tänkte på dem? Han visste att den ljusa honan inte förväntade sig ett svar, för ingen visste ju. De kunde bara hoppas, och önska, att föräldrarna och bröderna hade det bättre ställt.
  "Jag saknar dem." Delshay höjde huvudet och slickade vattendroppar från mungiporna. Han såg ynkligt på Niyaha. Ögonen var ledsna. Det hade dem varit länge nu. Tomma.. Men ledsna när ingen såg. Det var något inte ens ljuset, det inom honom, kunde ändra på. Dem skulle ju vara starka. Skulle dem inte?
  Han såg återigen bort, lät blicken som hastigast svepa över resten av flocken. Niara såg fortfarande över den mystiskt ömmande tassen. Det fanns lite tid till att försöka låtsas som om allt vore normalt. Som om de bara var ute på en lång jakt. Naira väntade hemma. Hon hade bara stukat ett ben och hade inte kunnat följa med. Loke hade bara blivit stångad av en älg och knäckt ett horn på kuppen. Arno hade klantat sig och gjort illa halsen på en vass kvist. Så var det.. Precis så. Precis, precis så.
  Precis så var det.
  Han sänkte återigen nosen mot vattnet för att trycka ner ännu lite vätska. Blicken vandrade under tiden mot systern, tillbaka mot flocken igen. Arno satt tillsammans med valparna nu. Som på beställning sneglade han mot Niyaha. Det var ingen hemlighet att de två var mycket goda vänner. Det fanns ljuspunkter, i det mörka grå. Små glimtar. Vänner.. Hm. En gång kanske. Arno och Niyaha hade alltid lekt, busat och haft roligt. Kommit på både det ens upptåget efter det andra, men det var inte riktigt så längre. Jo, det kanske det var, men inte på samma vis. Delshay var inte dum, även om många gärna ville tro det ibland... 
  "Ni är söta tillsammans". Han fortsatte dricka, kikade oskyldigt på systern ur ögonvrån.

Jämsides med sin broder drack hon också av vattnet. Ämnet lämnade henne torr i halsen, det brände nästan. Niyaha blinkade några gånger extra för att försöka förtränga känslan av att vilja gråta när hon mötte Delshays ledsamma blick. En djup, darrande suck lämnade henne när hon föll tillbaka på bakpartiet. Det var svårt inte dväljas i tomrummet av familjen, av Nahuel och Naira, men hon försökte. Varje dag fick hon slåss emot känslan av hopplöshet. Det var utmattande.
     Niyahas blick föll ner på hennes tassar när hon försvann in i tankarna. Broderns röst drog henne tillbaka och hon såg på honom något omtumlat innan hon förstod vad hon sagt. Hennes egna följde hans till Arno. Genast skred en massa känslor upp. I ett försök att uttrycka sig lämnade en skara av osammanhängande, stammande ljud henne.
     ”Men ge’re”, lyckades hon tillslut klämma fram. En flyktig blick såg emot den blå vännen som lekte med sina yngre syskon och sedan tillbaka på brodern. Niyaha tyckte om Arno, väldigt mycket, men som vän. Det var iallafall vad hon alltid sagt. Hon hade varit så upptagen med att alltid intala sig själv det, och alla andra, så det hade aldrig funnits rum att utforska någon annan idé. Nej, Arno var bara hennes goda vän. Det var väl inte så konstigt? De hade ju alltid lekt med varandra, alltid.

  "Men ge're", uttalade systern efter ett par mållösa ögonblick. Del brast ut i skratt, upplyft av Niyahas underbara reaktion. Han knyckte lättsamt till med svansen och blinkade retsamt åt henne. Det var barnsligt, men han var inte den att sluta dra harmlösa skämtsamheter för att mottagaren förmodligen rodnade ansiktet av sig under pälsen. Det var förresten skönt att inte behöva vara så allvarlig. Att få tänka på annat. "Förlåt då. Men ni gullar ju rätt mycket med varandra." 
  Den brunpälsade unghanen satte sig långsamt ner vid strandkanten med en tillfredsställd min. Han skrattade återigen till, innan han gav henne ett vänligt (om än lite lekfullt) leende.
  "Inte för att det är något dåligt."

Niyaha himlade med ögonen åt Delshays kommentar. Ett tappert försök att dölja den blossande genantheten var att tillta en slags irritation. Reaktionen mildrade nog inte den humor och glädje som vissa tycktes infinna vissa.
     ”Inte mer än andra”, kontrade hon lågmält. Trots broderns vänliga leende och han sätt att försöka dämpa hennes undertryckande frustration så blängde hon bara på honom. Det bubblande skamsenheten mynnade ut i en slags vrede. Helst av allt ville hon nog bara fly undan kommentarerna om henne och Arno. Kanske var det ett tecken på att det var viktigt för henne, eller så var hon bara less på det eviga tjatandet – det sistnämnda intalade hon sig i varje fall.
     ”Du är bara avundsjuk för att du inte har en så bra vän”, konstaterade hon torrt. Novisen kastade ett ögonkast på Arno och sedan tillbaka på den bruna brodern. Det låg en inbäddad vänlighet i hans anlete som bara kunde påminna henne om deras pappa, och det gjorde ont när en våg av längtan sköljde över henne som skållhett vatten.

Niyahas reaktion eskalerade på ett sätt den inte brukade, till Delshays förvåning. Det vänliga leendet dog ut, och ersattes mot rynkade ögonbryn och undrande min. Han visste mycket väl om att det var ett vanligt återkommande skämt gällande de två, som dykt upp lite varstans av både honom och andra även om Niyaha blivit generad av det. Han anade att reaktionen var en kombination av möjligtvis dålig sömn, sorg, längtan efter familjen och kroppslig trötthet.
  "Niy-", försökte Delshay avbryta för att försöka släta över hennes plötsligt ändrade sinnesstämning, men avbröts.
  "- för att du inte har en så bra vän". Delshay smällde igen käkarna med ett lätt "klick", tänder mot tänder. Blicken hade kallnat, från den tidigare varma vänligheten till någonting annat som definitivt inte hörde hemma i hans alltid välvilliga ansiktsdrag. Aj. På ett sätt hade Niyaha rätt. Nej, han ägde inte en sådan bra vän, ävem om han per automatik såg varenda en av Jägarna som en vän, Dimitrij inkluderad. Avsaknaden av Loiana, och speciellt Kenai, hade tagit hårt på honom som alltid hade haft ett speciellt band till sin far, kanske för att de var så lika. Det gjorde ont att inte kunna dela med sig av livet till honom längre, för trots att Delshay alltid haft många att umgås med i sin ålder hade Kenai inte bara varit en far; utan också hans bästa vän och vägledare.
  "Du behöver inte bli elak, Niyaha." Rösten var inte arg, inte ens irriterad, men en viss skärpa smög sig på stavelserna. Det var rätt sällan han använde hennes fulla namn, men nu var en av de gångerna. "Du vet att jag aldrig skulle säga någonting för att såra dig, och definitivt aldrig vilja sabotera på grund av svartsjukeskäl", fortsatte han sedan och höjde hakan några centimeter. Det minsta han ville var att bli ovän med sin syster, speciellt nu när deras familjeband var lika dyrbart som livet själv, nu när de inte ens var fulltaliga längre. Ändå hade kommentaren smugit sig lite längre in i hjärtat än den borde.

Den vällande ilskan försvann lika fort som den kommit. Den lämnade en kyla över henne som var främmande. Det var inte likt henne att bete sig ilsket.
     ”Du behöver inte bli elak, Niyaha.” Broderns ord fyllde tomrummet efter vreden med skam. I hettan hade hon inte insett att hon kanske sårade brodern. Samtidigt låg en undertryckande frustration över att alla alltid nosade i hennes relation med Arno. Men sorgen som blivit en bädd för hennes tunga hjärta, tillsammans med tröttheten och saknaden visade sig vara ett farligt verktyg. Plötsligt rädd för att möta broderns gula blick såg hon ner i gräset.
     ”Förlåt. Förlåt. Jag vet att du inte-” Hon avbröt sig när rösten plötsligt skalv. Hårt bet hon ihop tänderna och andades tungt ut. Hon höll tillbaka något som hotade med att fräsa upp under huden på henne.
     ”Förlåt, Del.” Försiktigt såg hon upp på sin bror och det skar i bröstet igen. Fy, vad hon saknade pappa.

Delshay svarade först inte, utan stirrade bara tomt ner mot sina tassar. Det var svåra tider, och det hade tagit hårt på alla. Förlust, sorg. Trötthet.. och vissa minuter, hopplöshet - iallafall för honom själv. Han kände sig svag, även om det inte var fallet. Han hade flocken, så han var stark. De var starka tillsammans.
  Ingenting skulle någonsin kunna ta det ifrån honom. Men saknaden efter pappa, och mamma, var enorm.
  "Ingen fara", andades han så småningom ut. Delshay visste att Niyaha, like mycket som de andra, var pressad. Kanske hade det inte varit rätt tillfälle att skämta. Han var tyst några ögonblick, lyssnade till bäckens porlande och valparnas skratt där bortifrån. "Jag saknar dem också."

När broderns ord nådde henne lättade oron i hennes hjärta lite. Det sista hon ville var att såra honom, hon ville inte förlora någon mer. Ett plågat leende drog över hennes läppar medan sorgen präglade hennes blå ögon. Försiktigt, fortfarande skamsen, slöt hon avståndet emellan dem för att slå sig ner jämte honom. Försiktigt lutade hon sig emot honom och lät en djup, tung suck fly henne.
     ”Vi kommer se dem igen”, viskade hon tyst. Niyaha visste inte om hon trodde på det, så att säga det var både för att försäkra Delshay och henne själv.

[Avslutat]