[Öppet för en eller max två vargaar <3]


"Är du.." Othello blickade bak mot sin följeslagare, eller mer passande benämning marionett. Huvudet vreds några centimeter åt höger då han sneglade mot henne, där hon vandrade en bit bakom honom. Han sökte efter rätt sak att säga, men fann ingen överslätande kommentar, utan utgick istället från det han hela tiden haft i bakhuvudet. "Rädd för mig?" 
   En fråga, som så många andra. Han hade under deras färd förhört sig mycket om henne, men fått reda på föga. Blues ordförråd verkade plötsligt ha krympt otaliga mängder. vid deras första möte hade hon först inte varit allt för tillbakadragen, men allt mer hade hon slutit ihop sig själv. Ibland kändes det som att följas av ett spöke. Det skrämde honom inte, men vetskapen om att något inte stämde ringde i hans bakhuvud likt en klocka. Till slut hade han dragit slutsatsen att hon hyste en rejäl respekt för honom. Någonting liknande. Varför skulle hon annars vika undan med blicken så fort deras ögon möttes? Det störde honom.
   I väntan på ett svar fortsatte han framåt, med vakande över vad som försiggick bakom honom. Än mer vaksam var han över dofterna i luften. Det luktade varg, och hade gjort i timtal. Det var en lukt han så smått börjat vänja sig vid, då ingenting för tillfället tydde på att denne, eller dessa, närmade sig. Än så länge, var hans hållning avslappnad.
   Tills vidare.

hon hade vandrat länge, planlöst utan något riktigt mål. hon hade stött på några under sin färd men hon har aktat sig för att inte tränga sig in på någons revir. den långa bruna luggen hänger ner över hennes gyllenbruna ögon, hennes päls är beigefärgad och är slank och smidig. det som dock utmärkte henne är ett ärr efter brännskada i ansikte som löpte över hennes vänstra ansiktshalva. Men hon hade inte förlorat synen och hon hade börjat vänja sig vid det nu, och hon hoppades i framtiden att hon skulle hitta en livspartner och bilda familj.

Men nu är nu och hon fokuserade på vart hon satte tassarna då hon inte ville trampa på någon giftig ros tagg, hon måste dock erkänna att det är en vacker skog med mystik över sig. hon hade sett både grisar, gnagare och en och annan hjort men hon hade ätit och var bara på genomresa.
Plötsligt får syn på två vargar framför henne, en svartvit och en kritvit (färglös), öronen spetsats men hon går emot dem och hon känner på lukterna att det är en hane och en hona, ett leende syns på hennes läppar - var hälsad främlingar.

[ Svarar här jag med, men Delta gör nog inget längre uppehåll ^^ ]

Hon visste inte exakt vad, men någonting hade fört henne till denna skog, som var bland det vackraste hon hade sett. Även om hösten snart skulle ta sin rätt på skogen var den fortfarande vacker, men Delta kunde bara föreställa sig hur det såg ut här om somrarna. Med marken fylld av dessa, nu glest växande rosorna, var det säkert en magisk syn.
Doften av varg letade sig in i hennes nos och fick de smått böjda öronen att skarpt vinklas framåt. Hon höjde på nosen och vädrade i luften i ett försök att få ett hum om från vilken riktning dofterna hade färdats. Det var inte bara en varg, utan tre styckna, vilket fick hennes ögonbryn att rynkas av fundersamt. Det var inte så att hon var i närheten av ett revir? Hon visste inte mycket om Numooris resterande flockar, föräldrarna hade inte varit speciellt informativa på den punkten, om man kunde säga så.
Delta fortsatte sin vandring i lugn takt. Hon brydde sig föga om hon mötte vargarna i fråga eller inte.
Trots att hon gick med lugnt, med avslappnad hållning och sänkt huvud, var hennes sinnen på helspänn. Hon hade ingen lust att rätt som det var vandra in någonstans där hon inte borde vara.

När vargarna slutligen uppenbarade sig mellan träden längre fram stannade hon först upp och betraktade dem tyst. Sedan gick hon långsamt närmre tills hon kunde se dem tydligt. Hon stannade då åter upp och förblev stilla. Huvudet hennes höjdes och blicken växlande från den ena, till den andra, till den tredje. Två honor och en hane, varav hanen och den vite honan tydligt verkade vara på resa tillsammans.

"Är du rädd för mig?" 
     Den azurblåa blicken hade legat på vägen framför dem, vilandes, men så fort hannen började tala sökte de sig upp i det bleka anlete. 
     "Nej." svarade hon fort. Albinotiken hade ett häpet ansiktsuttryck. Varför trodde han det? Hon tyckte ju om honom, trodde hon... Oförstående vek hon bort blicken igen. 

När ljudet av tassar som inte var deras uppenbarades, stannade hon tvärt. Öronen vinklade sig osäkert tillbaka samtidigt som blicken sökte sig emot Othello. En brunorange (?) varg uppenbarar sig. Blue skyndar sig fram till Othellos sida, och ställer sig intill honom. 
     "Var hälsad främlingar" Av rösten att döma var det en tik. Varginnan var mindre än dem båda, och hade en orange lugg. I ansiktet kunde Blue skymta ett större ärr. Det såg smärtsamt ut. Trots att den främmande honan inte visat någon fientlighet så kunde hon inte låta bli att känna sig illa till mods. Skyggheten maximerade sig. Blue sneglade lätt på henne, men vågade inte säga något. Blicken började nervöst söka sig emellan trädstammarna, då hon kunde skymta ytterligare en varg. Instinktivt förflyttade hon sig ännu närmare Othello, med blicken stirrande på vargen som stod en bit bort. Hade de klampat in på någons revir? Fanns där en grupp vargar omkring? Öronen lade sig blygsamt bakåt på hjässan, medans blicken började flacka emellan de två främmande vargarna och Othello. Vad skulle han göra?

Svaret kom alldeles för snabbt för att Othello skulle kunna tro henne. Han gav henne en misstänksam min och öppnade munnen för en följdfråga, innan han tvärstannade och körde upp nosen i luften. Hann precis identifiera en plötsligt stark doft av hona innan denne hastigt dök upp mellan trädstammarna. Hans hållning spändes genast en aning, öronen spetsades, huvudet höjdes och bröstkorgen pressades fram en aning. Svansen spändes en aning, men utan att än så länge visa tecken på överdriven dominans. Än så länge. Ungefär i samma veva noterade han hur Blue flyttade sig några snäpp närmare honom. Än så länge. 
   "Var hälsad främlingar", sade den mindre tiken. Han granskade henne från tassarna upp i det brännskadade anletet. En nästan osynlig rynka dök upp mellan de obefintliga ögonbrynen. Vad drev henne att obekymrat spatsera fram till två, precis som hon beskrivit det, främlingar? En kort paus stod då han mätte henne med blicken. Han besvarade inte hennes hälsning, ännu en varg hade skymtat borta mellan träden. Denne verkade dock inte särskilt intriktad på ett möte. Othello mötte skarpögt dennes blick som hastigast, innan han vände blicken mot den lilla honan igen.
    "Och vem är du, om jag får fråga?"

Delta studerade tiken i paret och en bekymrad rynka bildades mellan ögonen på henne. Hon var bekymrad, skygg, och sökte skydd intill hanen. Delta mötte inte hennes oroliga blick utan höll sin blick växlandes mellan de andra två. Hon tog några korta sekunder till att betrakta den andra tiken som dykt upp. Det stora ärret som befann sig runtom hennes ena öga fascinerade Delta en aning, och hon kunde inte låta bli att undra hur tiken hade fått det. Troligtvis ville hon heller inte veta, speciellt då tiken var yngre än henne och egentligen inte borde ha hunnit med att få ärr ännu.
Hon lade märke till hur hanen kastade en blick på henne, men Delta tog ingen notis om det. Hennes ansikte förblev neutral och relativt tomt. När han sedan talade lyssnade inte Delta speciellt noga. Sakta började hon gå igen, rundade ett träd och tog sig några steg närmre dem. Där stannade hon upp igen, och blicken var nu fäst på den ängsliga tiken vid hanens sida. Hon fann henne intressant på något sätt, varför kunde hon inte riktigt avgöra.

hon håller sig på ett behörigt avstånd, hon visste ju inte hur dessa främlingar är eller vad tyckte om att stöta på andra. De verkade vara partners och hon hade ingen lust att hamna i bråk. hon log lite försiktigt mot dem men tar ett steg bakåt för att visa att hon inte vill dem något ont, hon lade märke till den andra vargen och hon kastar en blick på denna innan hon vrider tillbaka blicken till hanen och honan. - Aziza är mitt namn svarar hon på hanens fråga.

Aziza. Det var den främmande tikens namn. Kort kastade hon en blick på henne, men den sökte sig snart ut i skogen igen. Där fann hon främlingen en bit närmare. Blue stirrade osäkert på denne. Vad ville denne? Faktum var att främlingen på avstånd var mer skrämmande och obehaglig än varginnan som just presenterat sig. Blue såg emot den flerfärgade vargen bland träden en kort stund, innan hon vände blicken emot Aziza. Frågande såg hon upp på Othello, innan ett prövande leende spred sig på hennes skära läppar.
     "Jag är Blue..." sade hon dämpat, med en något hes röst. Öronen var fortfarande blygsamt bakåtvinklade, och hennes kroppshållning skyggt hopkrupen.

Othello noterade namnet utan att egentligen bry sig, och lät istället blicken fara ut genom skogen igen. Honan framför de båda störde honom inte, hon var liten och tunn, men den andre var han mer misstänksam till. Han kom för sig att likna henne, eller honom (vinden låg åt fel håll för att avgöra) vid en fladdermus. Vad var det för en märkligt varg? Vad fann främlingen för intresse honom och Blue? 
   Den stålgrå blicken vändes mot Blue i några sekunder, och det ryckte lätt i överläppen. Hon var osäker, vilket även han var, men hon verkade också bli rädd. Det var inte han, däremot, han var irriterad. Tänderna skymtade fram under de svarta läpparna innan han med en smidig rörelse ställde sig emellan Blue och främlingen (som hade fäst blicken på Blue med ett otvivelaktigt intresse) mellan träden. Othello gav denne ett giftigt ögonkast då han sedan tryckte nosen intill albinons öra för att lugna, innan han återigen såg på den mindre honan med brännmärket. 
   "Ville du någonting?" Den rosslande stämman hade antagit en viss skärpa, och svansen hade spänt sig bakom honom. Att småprata var varken han eller i synnerhet Blue intresserad av, och Othello avskydde att se henne osäker. Han klandrade henne inte, men ville samtidigt se henne trygg. Om det så betydde att han skulle behöva jaga bort de två främlingarna, skulle han göra det. Blicken letade sig tillbaka till Blue igen, något frågande. Vad ville hon att de skulle göra? Gå eller stanna? Skulle han jaga iväg dem?

Delta mötte främlingens blick och hennes blick smalnade av. Ett dovt mullrande bubblade i halsen, men inte ett ljud undslapp hennes läppar. Efter kort övervägande bestämde hon sig stället sig att lämna dessa tre individer i fred.
Hon kastade en sista blick på tiken vid sidan om hanen och vänd sig sedan om och gick iväg. Hon fann dem inte tillräckligt intressanta för att hon skulle stanna. Inte för att hon hade något specifikt mål med sin vandring, men hon valde ändå vilka hon beblandade sig med.
Så hon lämnade främlingarna till sitt, och fortsatte sin väg genom skogen.

[ Delta fortsätter sin färd, och lämnar härmed rollet ^^ ]