Solen hade börjat gå ner och färgade himlen i varma eldiga färger. Några av de få stånd som fortfarande fanns kvar här sedan det stora eventet hade börjat packa ihop för dagen.
Inne i den stora arenan uppe på läktaren satt en ensam liten varginna och såg ut över dom få individer som tränade på och hade gjort hela dagen, nött och nött in samma rörelser i några dagar nu för att bemästra dom innan dom gick över till nästa moment. Ibland hade hon erbjudit sig att hjälpa dom med sträckningar och skador och det var få som hade tackat nej.
Ayira hade stannat kvar sedan eventet och jobbat ihop lite valuta och köpt sig en fin liten läderväska som satt runt hennes hals. I den hade hon torkade örter av alla det olika slag, många av dom behövde bara blandas lätt med lite vatten och hon kunde inte känna sig mer stolt. Vilket syntes på hennes kroppshållning.

- Du är ju inte riktigt klok!!
En irriterad och nästan skräckslagen röst bröt hennes dagdrömmande och Ayira kunde känna hur en större individ i ilska lämnade arenan och efter sig hade han lämnat en större tik. Det var inte första gången Ayira hade uppfattat denna tik som lite burdus. Var inte första gången hon fick en individ att lämna arenan.

[Undrar vem denna tik kan vara ]

Huvudet vreds åt sidan, samtidigt som en av de breda framtassarna slog emot halsen på motståndaren. I ett försök att undvika slaget emot huvudet blottades hanens strupe, och hon var kvick att sätta tänderna i skinnet just under käkbenet innan hon med hela sin tyngd sedan bände för att få ned honom på marken. Ett ljud som vittnade om den medtävlarens förvåning, kanske även rädsla?, undslapp honom innan ryggen slog emot marken och han snabbt vred sig åt sidan för att kunna pressa alla fyra tassar emot honans bröstkorg och knuffa henne ifrån sig.
"Bryt, sluta!" Orden var ansträngda, men sades tillräckligt högt för att hon skulle höra dem klart och tydligt. Hon avbröt sin nästa attack, och stannade upp med spetsade öron och huvudet lutat åt sidan.
"Vad?" De kontrastrika ögonen glänste av iver och jaktinstinkt, men uttrycket i det mörka ansiktet var frågande - talade för att hon verkligen inte kunde förstå varför hanen valt att avbryta. De hade äntligen fått rörelserna att flyta på, och hon hade dessutom just satt honom i en situation som var omöjlig att ta sig ur som annat än förlorare.
"Du är ju inte riktigt klok!!" Med damm i pälsen, och ett ilsket uttryck, reste hanen hon slagits mot sig upp och vände henne ryggen för att med raska steg lämna arenan.
"Tsk." Selva himlade med ögonen så hårt att hon misstänkte att de som satt uppe på läktaren nästan kunde höra henne. Ännu en varg som påstod sig vilja träna och tävla, men som inte tålde att bli ryckt i pälsen. "Vekling." Hon fnös högt för sig själv, innan hon vände på klacken och började gå bort mot ingången på motsatt sida arenan från den hennes tidigare motståndare använt. Var det såhär dagarna skulle bedrivas, med vargar som ivrigt bjöd in henne att slåss emot dem, endast för att senare lämna arenan gråtande, så var hon inte säker på att hon valt rätt ställe att stanna och träna på.
"Inte ett ord." Tonen var så mörk när hon tilltalade en av de vargar som bosatt sig i Skuggfall för att träna och tävla som gladiator, en individ hon korsade väg med nästan varje dag, att honan endast nickade lätt på henne utan att kommentera scenen som just utspelat sig.
Rösterna malde i huvudet, talade för att ett liv som detta skulle driva dem till uttråkelse på nolltid. De hjälpte inte ett dugg. Hon ruskade på den stora kroppen, innan hon stannade upp och tillät sig begrunda vad hon skulle hitta på istället för att slösa bort tid inne i arenan. Var det kanske lika bra att hon hittade någonting att äta och sedan lade sig för att vila?

Ayira reste sig hastigt upp och följde den stora tiken med blicken och såg hur hon började röra sig mot utgången. Med snabba steg började hon röra sig emot den store och det tog inte många steg så sprang hon lätt ner för dom stenklädda trapporna och hoppade ut i arenan. Dom andra vargarna som befann sig en bit längre bort tittade snabbt emot henne innan dom återgick till sitt.
"Jag vill försöka!"
Den lilla silvriga tiken stod bakom den svartvite och man kunde höra beslutsamheten i den mjuka stämman.
Det var länge sedan Ayira hade använt sig av sina egenskaper och visste att hon behövde hålla dom i trim ifall dom någon gång skulle vara behövliga. Vad motståndaren var spelade ingen roll, om än strid och slagsmål var något hon inte tyckte om så hade hon aldrig sagt nej till lite sparring.
Dom blåa isfärgade ögonen såg tomt emot den andre och Ayira tog några steg emot den andra gigantiska tiken innan hon tog av sig sin lilla väska och la den åt sidan.

"Jag vill försöka!"
Orden fick den stora kargtiken att stanna upp. Långsamt vreds det stora huvudet så att hon kunde blicka bakom sig, och när blicken föll på en liten, ljus hona drog pupillerna ihop sig så de endast var vassa streck i irisarnas mitt. Honan var liten, iallafall jämfört med henne själv, och det var nog inte fel att anta att om hon skulle råka kliva på henne så skulle ryggraden i den nätta kroppen på av.
"Du?" Selva höjde på ögonbrynen, innan hon sneglade emot den andra vargen som hon just sagt åt att inte kommentera den tidigare händelsen. Gladiatorn, honan som befunnit sig i Skuggfall sedan invigningen, såg ut att rycka på axlarna innan hon tittade tillbaka på den lilla som just yttrat en vädjan att få ta en match.
"Du vill prova slåss," hon vände sig sakta om, tog några steg framåt så att hon stod ansikte mot ansikte med den ljusa, "mot mig?" Anledningen till varför hon ställt sig så pass nära inpå den mindre honan var för att understyrka vilken skillnad det var mellan dem rent storleksmässigt.
"Det är inte så att du råkade undgå att se hur min tidigare motståndare nyss lämnade arenan?" Ett flin smög sig över de svarta läpparna, och blicken gick från frågande till hånfull. De små var onekligen kvickare än hon själv någonsin skulle kunna vara. Men det ändrade inte faktum att hon skulle kunna avsluta kampen i samma stund hon fick tag i den andre. Visst gällde det att vilja utmana sig själv, men kom igen.

Ayira rörde inte en muskel när den andre kom närmare utan stod bestämt och lugnt kvar. Hon må vara hemskt mycket mindre men det betydde inte att hon inte kunde vara en värdig motståndare.
"Ja." dom blåa ögonen såg rakt emot tiken och Ayira vände sig om och rörde sig mer in på arenan och lyssnade till vad den andre hade att säga.
"Jag hörde klart och tydligt vad han sa." hon slog ner ena framtassen i marken och en oval stenplatta sköts upp och svävade stilla framför den silvriga lilla tiken och följde med henne när hon vände sig om mot den store.
"Men jag har också sett hur du fungerar sen det stora eventet." hon drog fram ett litet finurligt leende och väntade in sin motståndare. Det stämde bra att hon mer eller mindre hade befunnit sig runt arenan sen eventet var över. Och även om hon inte befann sig i arenan så kunde hon uppfatta vad som föregick invändigt.
"Inga större skador med hugg eller kraft, vinner gör man igenom att hålla motståndaren orörlig eller i backen i fem sekunder." Ayira visste mycket väl att hon inte kunde hålla ner den stora galna tiken med sin styrka men med hennes krafter skulle hon kunna hålla fast henne nog länge. Om hon beräknat tikens styrka rätt.
"Låter det bra?"

Det var någonting som inte stämde med den ljusa tikens blick. Någonting i ögonen tycktes inte möta henne så som de borde, så som hon var van att bli sedd. Den mindre svarade, innan hon vände ryggen in och stegade lite längre in på arenan. Flinet på läpparna växte sig bredare, och hon kunde inte låta bli att sträcka sig efter henne med blodbändningen. Självsäkerheten lyste starkt om den lilla, men det var inte kaxighet hon var ute efter att ta reda på mer om. Lederna och musklerna var välformade, hur liten kroppen än var så var hon allt annat än bräcklig. Inte för att det betydde att hon inte skulle gå sönder om Selva klev på henne. Men hon visade sig nog inte modig utan grund att stå på.
En av de små tassarna slogs emot backen, och en sten lyftes upp för att sväva framför henne. En skugga lade sig över det mörka ansiktet när kargen studerade henne, men en glans av iver hade lagt sig över de kontrastrika ögonen.
"Inga större skador med hugg eller kraft, vinner gör man igenom att hålla motståndaren orörlig eller i backen i fem sekunder."
"Heh." Selva särade på käkarna, blottade tänderna i ett brett grin. Blodbändningen kände av den stadiga pulsen i den andres bröstkorg, lyssnade till andningen som var lika lugn som om hon skulle stått och studerat blommor på ett fält.
"Det tycks verka som att du redan vet en hel del om mig." Huvudet vreds åt sidan, och hon blickade upp mot läktarna där få individer satt utströdda och såg på vad som skedde på arenan. "Men jag vet fortfarande inte ens ditt namn."
De gröna pupillerna var stora som klot, och svansen som kröktes bakom henne i en diskret rörelse talade för att ja. Hittills lät allting mycket bra.

Det verkade som om den andre hade förstått vad som försegick och hon log nu lite större.
"Du kan kalla mig för Ayira, och ditt namn är Selva om jag inte misstar mig?" den lilla flata stenen gungade lätt upp och ner och leendet övergick till ett litet flin och musklerna under den glittriga huden spändes och likt en pil sköt hon fram emot den stora tiken utan någon som helst förvarning.
Men istället för att göra ett utfall tvärstannade hon efter några språng och ställde sig för ett ögonblick på bakbenen. Den flata stenen hade nu lagt sig framför henne och Ayira la dom vita framtassarna på den och med en mjuk snabb rörelse tryckte hon ner den i marken.
Det mullrade under dom och marken reste sig likt en våg av sten, jord och damm rullade våldsamt in emot Selva.
Huvudet var sänkt en aning och hon lyssnade efter den svartvita utan att försöka finna tiken med blicken, det hon inte visste var att Ayira såg allt som rörde marken. Kände av hur musklerna spändes innan tassar, klövar eller klor lämnade marken och var dom mest troligt skulle landa.

Ayira. Ett namn som kanske skulle vara värt att lägga på minnet. Den andra honan hade redan koll på hennes namn, med tanke på att hon tycktes haft uppsikt över Skuggfall sedan invigningen så var det inte konstigt. Blodbändningen reagerade när musklerna spändes under huden på den lilla, denna Ayira, innan hon sköt framåt med förvånansvärd kraft. Var det närstrid hon hade i tankarna? För någon så liten med så mycket mod, så verkade det ändå som en ytterst märklig tanke. De mörka öronen vinklades bakåt, och framtassarna placerades bredare isär för att stärka balansen. Den mindre tiken hade fortfarande den där stenen med sig, och det var den som största delen av hennes fokus vilade på. Hon hade att göra med en jordbändare. Någonting som för henne var helt nytt. Men bara för att det var nytt betydde inte att det var negativt.
Tvärstopp. Den stora kroppen sänktes närmare marken. Blicken uppfattade varenda rörelse motståndaren visade upp. Den mindre ställde sig på bakbenen, och körde ned stenen i marken. Någonting som startade en kedjereaktion, och precis som vågor på vatten höjde sig nu marken och rörde sig emot henne. Ah. Det var sådana här gånger hon låg i underläge med sina förmågor.
I en bråkdels sekund tillät hon sig själv söka efter metaller i närheten, men då varken hon eller motståndaren hade någonting av metall på sig så löntes det lite. Och blodbändningen... om den andre öppnade upp ett sår på henne så skulle hon få övertaget direkt. Men tills dess... Varför inte ta reda på exakt vad den lilla hade att bjuda på?
Hon kastade sig åt sidan just innan jorden hann höja sig under henne, och lät bogen ta i marken när hon landade innan hon rullade och smidigt tog sig upp på benen igen. Blicken låste än en gång fast den ljusa tiken, men istället för att attackera så flinade hon bara nöjt emot henne.
"Kom igen."

Selva hade hoppat åt sidan och Ayira såg emot henne utan att säga nå, utan att röra en muskel i ansiktet svepte hon lugnt med svansen över marken bakom henne. Damm och småsten började att lyfta ifrån marken och bildade en tjock dimma runt om dom båda individerna. Den ljusa tippen tippade fram och tillbaka och större stenar lyfte från marken och det tjocka dammet började röra sig vilt om dom.
Ayira stampade lätt med ena framtassen i marken och en pelare av sten reste sig under Selvas kropp, och kort därpå ytterligare en från andra hållet och i samma ögonblick en tredje reste sig där tiken höll sitt huvud.
Åter igen cirkulerade en större sten vid den silvrigas sida igen och med en snabb rörelse rörde hon sig åter emot Selvas stora kropp men stannade tvärt åter igen och slungade stenen emot tikens mjukdelar.

När den mindre tiken fick damm och sten att virvla omkring dem slöt karghonan beslutsamt ögonen. Så det var sånt här spel hon tänkte använda sig av? Nåväl. Hon hade redan vid ett tillfälle lått sig blindas av sin motståndare, och därefter förlorat striden, inne i denna arena - och hon tänkte inte tillåta att det hände igen. Beslutsamt tvingade hon sin andning att lugna sig ytterligare, det fanns ingen anledning att dra in onödigt mycket damm i lungorna, och fortfarande med slutna ögon sänktes huvudet närmare marken. Blodbändningen höll fortfarande grepp om den mindre tiken, och i samma ögonblick hon lyfte ena framtassen så spändes varenda muskel i den större honans kropp. Hon var redo. Rent av villig, att ta emot ett slag. För det skulle vara värt det, oavsett resultatet av hennes nästa drag.
Den lilla tassen trampades emot marken, och en pelare sköt upp under henne. Den var hon beredd på. Och det var även allt som krävdes. Det var inte smärtfritt att ta emot slaget, men hon lät det passera. Klorna på alla fyra tassar begravdes i pelaren under henne, och när ytterligare två kom farande hann hon kasta sig bakåt. Det var därefter med nöd och näppe hon hann ducka för stenen som slungats emot henne, och hon var tvungen att vika undan ena frambenet så att hon föll åt sidan för att inte ta emot ännu en smäll.
Luften pressades ut lungorna på henne, bakbenen sparkade ifrån med sådan kraft att klorna lämnade djupa märken efter sig i dammet, och hon tog tre kraftiga språng emot den andra honan. Hur nära skulle hon tillåtas komma?

Hon släppte allt och allt som låg i luften runt dom föll till marken och Ayira såg hur den stora tiken rörde sig emot henne. Utan att backa lät hon tiken komma tätt på henne och lugn duckade hon undan dom stora käftarna.
Selva var stor men långsam och Ayira var liten, snabb och ännu snabbare än vad en vanlig varg i hennes storlek är.
I samma sekund som Selva hade huggit och Ayira undvikit så rörde sig den lilla blixtsnabbt och satte sin svarta nos rakt på fästet till den stora tikens underkäke. Ett ställe där Selva skulle ha svårt att tvärt sno till med käftarna och träffa rakt över henne.
"Träff." sa hon kort för att sedan vika undan lika snabbt och ta några lätta steg tillbaka, djupare in i arenan.
Ayira var inte ute efter att sätta tänderna i den andre då dom inte slogs för att skada eller utdela dödliga hugg. Hennes sätt att sätta nosen emot känsligare delar var hennes sätt att visa sina hugg. Hennes uppfostran som ninja var att låta onödigt blod flyta var fel och att man inte skulle slåss om det verkligen inte var nödvändigt, knappt ens då. Nu såg hon detta inte som ett slagsmål utan som träning.

En bekant känsla pirrade till bakom henne och Ayira visste precis vad det var som befann sig bakom henne, förutom några vargar som skötte sitt. Men längre bak i arenan var två nya individer påväg in med tillfriskningar till dom andra gissade hon på. Ännu var dom för långt borta men om hon skötte allt snyggt och inte lät den stora ta tag i henne så skulle hon nog kunna använda sig av det dom hade med sig.
"Du brukar inte vara såhär passiv, vad är det med dig?" sa hon med en lite retfull stämma och såg ihåligt emot Selva.

Den lilla backar inte. Nej, det gjorde hon onekligen inte. Käftarna öppnades och hon provade delade ut ett hugg. Inte helt oväntat hann den ljusa undvika attacken, men vad som kom därefter var någonting Selva inte kunnat drömma om att få vara med om under sin livstid. Hon kände mycket tydligt av att den mindre vidrörde henne bakom käkbenet, nära strupen. Men inga tänder drog emot hennes hud. Ingen päls slets från hennes kropp.
"Träff."
Ja, nog var det en träff alltid, men den skedde på allt annat än ett traditionellt sätt. Hon stannade upp, sträckte på nacken och vinklade huvudet från sida till sida - som för att känna efter om det verkligen kunde vara så att den andra just ignorerat en chans att bita henne och göra skada. Inga större skador sade den. Större skador. Det hade endast blivit ett bett. En insekt biter hårdare. Varför inte hugga? Varför? Långsamt vände hon huvudet så att blicken landade på den lilla på nytt.
"Du brukar inte vara såhär passiv, vad är det med dig?"
Orden, hur retfull tonen än var, fick henne att brista ut i ett högt, rungande skratt.
"Ah. Jag hade nästan glömt. Du har studerat mig. Lärt dig mitt sätt att strida." Hon skrattade på nytt, innan hon sakta lät huvudet gunga från sida till sida. En av de breda framtassarna lyftes och placerades över ansiktet. Fortfarande med ett brett flin på läpparna drog hon med tassen ned mot nosen, det såg nästan ut som en rörelse avsedd att få henne att lugna sig själv.
"Jag kanske rent av har ett rykte att leva upp till." Orden mer mumlades än sades. Och tassen placerades långsamt mellan käftarna på henne. Ja, man kunde lära mycket genom att studera andra vid träning och tävling. Det var en av anledningarna till att hon beslutat att stanna vid arenan. Men det fanns en sak som den unga, lilla tiken var ovetandes om i denna situation - och det var hennes blodbändning. Hittills, även invigningen inkluderat, hade hon endast utmanat och kämpat i närkamp - utan att använda sina förmågor. Hon älskade känslan av att få slåss med rå styrka. Bryta ned någon med kroppen, känna hud och kött emot tänderna. Behovet av att bruka förmågan att bända blod hade aldrig dykt upp. Förrän nu.
Med tassen väl placerad mellan de vassa tänderna, bet hon sedan ihop. Hårt. Utan att vika blicken från den ljusa tiken. Inte förrän hon kände den metalliska smaken på tungan slutade hon bita, och öppnade på nytt munnen för att släppa tassen och åter placera den på marken under sig.
"Jag kanske måste visa mig lite mer aggressiv, för att inte göra dig illa till mods."

Ayira studerade Selva och hennes rörelser noga och en rynka av nyfikenhet vek sig i pannan. Under den tid hon hade varit här och studerat dom andra så hade hon aldrig sett den store göra detta, inte ens under dom svårare striderna.
Försiktigt tog hon några steg bakåt när doften av blod fyllde tomrummet mellan dom. Vad hade den större att vinna på med att skada sig själv förstod hon inte alls men gissade på att det skulle snart visa sig.


[SÅ LÅNGT OCH HÄFTIGT!!]

Den mindre honan tog några steg bakåt, och Selva kunde inte hindra ett brett grin från att smyga sig över läpparna. Det var utan tvekan någonting som inte stod rätt till med den andres ögon. De var för... tomma. Saknade uttryck. Känsla. Ändå verkade hon fullt medveten om vars kargen befann sig vid varje tillfälle, tycktes lägga märket till varje rörelse hon gjorde. Så på något sätt så hade hon koll, om än ögonen kanske inte var vad hon förlitade sig på mest.
Tassen som hon just bitit i pulserade där den var tryckt emot dammet på marken under henne. Blodbändningen hade redan börjat försluta såret, men hon hade fått fram den mängd blod som hon behövde. Varenda blodsdroppe som hunnit fläcka pälsen hade fångats upp och samlades nu runt trampdynan under tassen.
Offensiv stil var vad som förväntades. Ett lågt skratt undslapp henne, innan hon kastade sig framåt utan förvarning. Sprången hon tog var långa, och just innan hon nådde fram till den andra honan hejdade hon sig själv något, innan vikten lades över på hennes vänstra sida, och det stora huvudet sedan slungades mot den mindre tikens revben. Den mindre skulle vika undan. Det räknade hon med.

Någonting hade ändats med den stora tiken och Ayira strök bak öronen en aning utan att släppa den svartvita med den tomma blicken. Oavsett hur snabb hennes rörelser var så skulle Ayira alltid vara snabbare men det var handlingen från tidigare som gjorde den silvriga extra vaksam. 
Som hon hade räknat med så gjorde Selva åter ett språng emot henne och utan större problem dukade Ayira undan, det var bara det som kom efter hon inte hade räknat med eller varit beredd på och den långa svansen piskade till och marken under dom blev mjuk likt sand.
Vargen som tidigare befunnit sig längre bort med vatten hade nu kommit in på arenan och var påväg till dom andra som tränat sedan tidigare. Äntligen, tänkte hon och försökte dra sig undan den mjuka sanden.
Vattnet som befann sig i en mindre hink lämnade sin bytta och började röra sig bort emot dom två tikarna likt en orm. Det tog inte många ögonblick så hade Ayira blötlagt marken under dom och istället för sjunkande sand blev det nu halt under dom. En halka som inte ens klor skulle kunna hålla ens balans till fullo på plats.

Käftarna slog igen i luften, efter att än en gång missat den mindre tiken. Men det var inte käftarna som den mindre skulle ha hållit uppsikt över. Ögonblicken innan den mindre kastat sig undan, den sekund då de var som närmast varandra, hade Selva kastat blodet som hållits samlad under hennes framtass mot sin motståndare. Den rödfärgade, flytande vävnaden hade träffat bakbenet på den mindre, och där lät Selva den gräva sig in i pälsen.
Detta utförande hade dock kostat henne uppmärksamheten på vad som pågick under henne, och när hon åter uppmärksammade helheten av situationen så sjönk hennes breda tassar ned i mjuk sand. Men det var inte sanden hon brydde sig om just nu. Ayira hade fått tag i vatten, vars det kom från brydde hon sig inte om att försöka lista ut, och vad än hon tänkt göra med det så tänkte kargen inte göra det lätt för henne.
Det är så du vill spela. Tanken skar genom de upphetsade skriken från rösterna inne i huvudet, och blicken spändes i en av de andra gladiatorerna som passerade dem med avsikt att ta sig till andra sidan arenan för förfriskningar. Metall. Det gick fort. Den lilla honan bredde vattnet över sanden, innan det frös till is. Samtidigt som Selva slitit åt sig armbanden av metall den andra vargen burit och drog dem över sina tassar, i samma veva som hon med ett kraftryck slet den mindre honans blodfläckade ben emot sig.
Isen fick tassarna att glida undan, men hon tvingade snabbt metallen att täcka klorna på framtassarna, så om än bakbenen inte hade grepp så kunde hon förbli stående. Läpparna sprack upp i ett brett grin, när hon sedan höjde blicken och åter tittade mot motståndaren som hon nu tvingat in på isen tillsammans med henne.
"Ah. Jag älskar när jag ges en utmaning." Hon skrattade lågt, samtidigt som hon fortsatte att dra den mindre emot sig via blodet i hennes päls.

Plötsligt kände hon något började dra henne framåt. 
Vad det var hade hon inte förstått men gissade vilt på att doften av blod låg bakom det hela, kunde den stora tunga tiken kontrollera blod? Paniken sköljde över henne som en våg innan lugnet la sig lika fort igen. Hur hon skulle skulle avbryta tikens attack visste hon inte än men var beredd att prova.
Medans Ayira blev dragen framåt över den blanka ytan lösgjorde hon vattnet fort och det samlades runt henne likt en halsduk. Dom små ljusa framtassarna slog i marken och i samma sekund sprack marken upp framför henne och medans kargen hade sitt fokus på vad som hände under henne kastade sig Ayira emot den stora med vattnet redo att låsa sig runt den storas huvud. Stänga in henne i vatten.

Isen försvann med ens under tassarna, och hon kände att bakbenen åter fick grepp nog att hjälpa frambenen hålla den tunga kroppen uppe. Tacksam att kunna förlita sig på alla fyra tassar igen ställde hon sig bredbent, men den lilla motståndaren slösade ingen tid på att ta det lugnt. I samma stund de ljusa tassarna tagit i marken, så sprack den upp och hon kunde känna blodbändningen motvilligt släppa greppet om den mindre. Framåt. Bakåt. Sidan. Den kontrastrika blicken sneglade på marken som inte längre erbjöd stöd för hennes tyngd, men det var bara ett ögonblick det rörde sig om innan beslutet var taget.
Ayira hade kastat sig emot henne, och hon tänkte inte göra den lilla besviken. Med mod nog att faktiskt genomföra en attack som krävde att den mindre slöt avståndet mellan dem, behövde hon belönas lite. Det kunde kanske ifrågasättas vare sig Selvas metod av belöning kunde kvalificeras som något positivt... men hon sköt ifrån med bakbenen och mötte den mindre i luften.
Vattnet som tidigare varit is hängde runt den ljusa tikens hals, och det blev snabbt tydligt att hon tänkt använda sig av det i även denna attack. Det formades till en sköld, eller kanske mer en bubbla, i huvudhöjd med kargen. Men hon tvekade inte, utan körde ansiktet rakt genom den vägg av vatten motståndaren byggt upp, för att hugga emot henne samtidigt som hon med hjälp av blodbändningen drog Ayira mot marken. Vatten fyllde hennes mun, men i samma stund den mindres rygg tog i backen sköljde vattnet av henne och det tog knappt ett ögonblick så stod hon böjd över den ljusa honan. De breda framtassarna var placerade på vardera sida huvudet på motståndaren, och ett brett grin spelade på hennes svarta läppar.
En sekund. Två...
"Väl kämpat." Det breda huvudet sänktes hastigt, med sikte på den mindres bröstkorg. Men istället för att hugga, så stannade hon upp bara någon centimeter ifrån den mindre honan. Innan nosen sedan beslutsamt, men inte hårt, pressades emot den ljusa pälsen på bröstet.
"Träff."
Fem sekunder. Ett lågt skratt undslapp henne, och hon lyfte huvudet innan hon backade bort från den andra tiken. Vargen hon "lånat" armbanden av närmade sig med irriterad uppsyn, och hon slätade ut metallen till dess tidigare form och återlämnade dem medan hon väntade på att den andra skulle komma på tassar igen.

Det svartnade till för ett ögonblick och när Ayira åter fick medvetandet så låg hon på marken med den stora varginnan över sig. Allt hon minns innan huvudet slog i marken var att något fällde henne i luften och drog ner henne hårt.
Lite osäkert på vad Selva skulle göra låg hon stilla och spänt kvar och inväntade, något som kändes som evigheter men egentligen var mindre än sekunder.
- Väl kämpat
Istället för ett hugg som den silvriga mer eller mindre förväntade sig så kände hon hon tikens nos tryckt emot bröstkorgen.
En träff var det allt och Ayira visste att hon var besegrad och log brett emot Selva innan hon vandrade bort till sin lilla väska och satte på sig den igen. "Det var en mycket lärorik och rolig strid." stämman var fylld av lycka och den lilla silvriga rörde sig emot platserna där hon hade rivit upp marken. Började återställa den till sitt forna jag.
"Jag hoppas vi kan träna ihop igen någon gång." Det sista av den upprivna jorden läkte ihop innan hon såg emot Sevla en sista gång och hoppade mjukt upp på läktaren igen och började röra sig bort.