I varje andetag som hanen flåsade ut uppstod ett moln av nerkyld andedräkt. Marken knastrade under hans tassar när han travade över den kvistiga ytan i en rask, jämn takt. Tramp, tramp, tramp. Månen hade redan rest sig ovan horisonten, och mörkret fick pilträden att se kusliga, men vackra ut. Hanen stannade upp och lutade sig mot ett träd. Silverpilens hängande grenar skapade ett tomrum runtom stammen, här kunde man spendera natten. Varghanen hade trots allt sprungit sen skymningen, men han visste att han måste fortsätta. Kylan gjorde honom ingen skada, ty kylan är isvargens viktigaste källa. Hanen samlade sina krafter, och kort därpå bildades små iskristaller i hans päls. Kallt och behagligt. Han gäspade stort, men fortsatte ändå ut i mörkret. Han ökade takten ju längre han kom, till sist sprang han. Flås, flås, flås. Vidare genom skogen, som låg så knäpptyst och lugn.


Månen stod högt på himlavalvet, och skickade starka strålar av kallt ljus över landskapet. Det var nästan fullmåne, Dougal kunde se klart framför sig när mörkret flydde undan ljusstrålarna. Han hade sprungit länge, och hans muskler krävde att få vila. De skickade pulserande smärtor genom hans kropp, och han kände sig utmattad och svag. Han saktade in farten, tills han långsamt tassade bland pilträden. Han var nära gränsen till norra Ken-Yak, det visste han. Han hade inte långt kvar, bara en kilometer eller så. Tystnaden var öronbedövande omkring honom, inte ett enda ljud hördes förutom marken som prasslade under hans tassar, och hans tunga andetag. Han stannade upp, och satte sig ner en stund. Först nu märkte han hur törsten torkat ut honom. Han riktade blicken mot en gren på marken, och koncentrerade sig. Ett tunt lager av is började bildas över grenens yta, som sedan trängde sig in genom träet och till sist förvandlade hela grenen till is. Han hukade sig ner och började gnaga på den, isen smälte till vatten i hans mun. Ljuvligt vatten, lent och kallt och uppfriskande. Hans tänder skrapade mot isen och bitar av is bröts loss. När hela grenen var uppäten och smält, reste han sig upp, skakade på sig och såg sig omkring. Han tvingade sig själv att fortsätta springa, trots att hans muskler sade nej. Han kunde stanna i Ken-Yak över natten, men sedan skulle han vidare till Kaiwood. Mörkret lade sig omkring honom, och ett svagt ljud av fågelsång hördes på avstånd, när han lämnade den tysta skogen bakom sig.