Snöstormen hade lagt sig. Kolzak vandrade ensam, vilsen och kall. Flockenv ar  borta, och det här stället liknade inte alls Snöslätten. Stort, öppet, men snön täckte inte hella marken. I fjärran vandrade stora djur, som Kolzak aldrig sett tidigare. Eriinari? Var det här Eriinari, som hans mamma berättat om? Flocken hade för länge sedan vandrat här i jakt på mat, men inte stannat länge. En gejser som skrämde vettet ur Kolzak precis när han gick förbi den bekräftade hans misstankar. Gejserlandet, heta ångor. Det var så främmande. Mer främmande än något Kolzak någonsin stött på. Han saknade sin familj, sina syskon.

"Mat'?" gnydde han ut. Det var alldeles tyst, om man bortsåg från det fräsande ljudet av gejsrar som gjorde sig hörda i fjärran. "Mat', otets?" Mamma och pappa. Kolzak kände hur det knöt sig i magen. "Ilya...? Galina, Vasilisa?" Inget svar, så klart. De var inte ens här. Paniken som växte i Kolzaks bröst drev honom ändå till att ropa efter sin familj. "Mat'..!" ylade han, lite högre. Han ökade på stegen. De måste vara här någonstans. "Var är ni..."

Kolzak hade försökt att ignorera tanken, men nu gick det upp för honom att han var helt ensam. Verkligen, helt ensam. Vad skulle han göra? Hitta familjen såklart, din dumbom. Men var? Vart var Snöslätten, åt vilket håll? Ditåt....? Eller... Kolzak irrade runt i en liten cirkel. Det hållet? Eller det hållet? Eller... Kolzak snyftade, trots att hans fars uppmaning ekade i hans huvud. Gråt tjänar ingenting till. 

Okej, okej, Snöslätten... Det... det måste ju ligga åt det hållet där snön var som mest, eller? Eller hur? Kolzak svalde, såg sig omkring. Allting såg ju likadant ut. Okej, välj. Välj en riktning, börja gå. Hitta mat. Han kände sig ynklig, men att börja få bukt på virrvarret av tankar hjälpte något. Okej. Nu var han på väg, någonstans. Förhoppningsvis skulle hans tassar leda honom tillbaka till hans familj.


[Ensamroll]